onsdag 30 juli 2008
Fint på något sätt
tisdag 29 juli 2008
Sälilåda
Men efter tjugotvå år tillsammans så känner jag att det är dags för oss båda att gå vidare.
Lägenhetsjakt
”Hej! Jag är en utlänsk kille från Turkiet på 31 år gammal. Jag har en 3:aoch vill jag hyra ut ett rum, om det passar till dig så kan vi prata.”
För det första så kan väl människan åtminstone skriva var någonstans rummet ligger och möjligtvis vad det är för hyra. Fast jag tror att jag hade tackat nej ändå.
måndag 28 juli 2008
Musikminne
Jag minns långa promenader i solgasset, sena kvällar med Irish coffee på en lummig uteservering och slöa filmstunder i soffan. Men framförallt minns jag pirret i magen när en hand hastigt snuddar vid min. Och den där känslan av att äntligen kanske ha hittat rätt.
Så tar låten slut och jag återvänder en aning motvilligt till nutid igen.
söndag 27 juli 2008
Röd är julis färg
Solo har förstås talanger han med. Häromdagen, tillexpempel, rullade han sig i bajs. Jag slängde ut honom i sjön och sedan blev vi lite osams. Han är inte så förtjust i vatten den där hunden. Men han måste ju förstå att jag inte är särskilt förtjust i bajslukt. Fast han verkade inte alls ha någon förståelse för att jag tycker illa om något som enligt honom luktar så gott.
Nu är vi hemma igen, och sams. Det är rätt skönt att vara hemma även om det var väldigt skönt att vara borta.
fredag 25 juli 2008
Ledig helg
Okej, ja men då drar jag.
torsdag 24 juli 2008
Ovilliga ord
i ett ofrivilligt dokument
H a t a r
känslan av instängdhet
maktlöshet, rastlöshet
Måste få ut
allt
Och orden,
motsträviga jävlar,
hjälper inte till
Alls
tisdag 22 juli 2008
Du får aldrig ner mig igen
Jag hade diskat klart och funderade precis på vad jag skulle äta när mobilen ringde, ett okänt nummer. Det var Han. Jag hade träffat honom tidigare under dagen. Jag hade träffat honom för första gången på sex år. Stött på honom i stan som av en slump. Han hade frågat efter mitt nummer och jag hade inte vågat säga nej.
Jag visste att det var fel att svara och ändå gjorde jag det. Kanske var det den där fegheten eller så var det en märklig nyfikenhet som styrde mina val den där dagen.
”Hej!” Sa han glatt. Som om han var vem som helst. Som om jag var vem som helst. Som om ingenting var förändrat. ”Jag tänkte att vi kunde fika nu idag.” Inte som en fråga utan som ett påstående, en självklarhet, som alltid med honom och en fika blev bestämd.
”Lova det!” Bad han när jag sa att jag skulle ringa upp när jag var klar och jag lovade. Återigen hade han bestämt över mig och jag kände hur jag började falla tillbaka i gamla mönster, till den personen jag var då - med honom. Vi lade på och jag gjorde mig i ordning.
Jag mådde lite illa när jag ringde upp senast ringda nummer. Han svarade på två signaler, lät glad men samtidigt lite förvånad, som om han inte riktigt hade trott att jag skulle ringa tillbaka. Som om jag skulle ha vågat någonting annat.
”Ska jag komma och hämta dig?” Frågade han.
”Nej, jag kan gå.”
”Okej.” Han lät misstänksam. ”Men jag kommer och möter dig då, var bor du?”
Jag ville inte att han skulle veta. Bad honom istället möta mig vid polishuset, på säkert avstånd från mitt eget hem.
”Bor du där Markus bodde förr?” frågade han och drog ut på stavelserna när han uttalade Markus namn. ”Du trodde inte att jag visste om det va? Men jag vet allt.” Fortsatte han triumferande och jag började undra vad jag hade gett mig in på. Jag kände alltför väl igen honom nu. Kände igen det där obehagliga kontrollbehovet.
Jag reagerade på hur lik sig han var. Han såg likadan ut, uppträdde likadant. Tänk att en människa kan förändras så lite på så många år. Och jag, jag som hade förändrats så mycket. Liksom växt och blivit vuxen.
”Undrar du inte hur jag visste om dig och Markus?” frågade han det första han gjorde när vi sågs.
”Nej, inte direkt, det är ju en ganska liten stad.” Svarade jag men han låtsades inte om mitt ointresse.
”Direkt efter att jag träffade dig tidigare idag ringde jag en kontakt till mig och bad honom ta reda på om allt om dig.” Kontakt? Jag visste inte om jag skulle tycka att det hela var obehagligt eller bara löjligt. Hur som helst så tänkte jag att han allt är en sorglig människa ändå.
”Jasså? Vad berättade han mer än att jag och Markus har varit tillsammans då?”
”Nej, det var inget mer.” Svarade han lite förläget men skyndade sig att tillägga att det var allt han hade velat veta. ”Jag får reda på det jag vill.” Sa han och log. Det där leendet. Det där leendet sa allt, det sa att han trodde sig ha kontroll över mig. Han ville skrämma mig på ett sätt som inte skulle få mig att dra mig undan. Men jag var starkare nu. Jag var inte längre någon osäker liten nittonåring.
Han föreslog att vi skulle gå ner till festivalområdet där karusellerna och lottstånden låg.
”Du vet väl hur mycket jag tycker om lottstånd!?” Skrattade han och jag visste. Vi gick Kungsgatan ner mot Kampenhof och karusellområdet. Väl där nere strosade vi omkring, tittade på folk, köpte lotter och fastnade slutligen vid gripklorna. Han mutade till sig en nalle när vi aldrig lyckades få tag på någon. Han gav den till mig och för ett ögonblick kändes det mysigt. Kanske var det ljuden, doften av tivoli eller värmen som gjorde det men det kändes som när vi var tillsammans, en sådan dag då allt var bra. En av de där sällsynta dagarna.
Men även de sällsynta dagarna slutade inte sällan med att han blev arg och fick mig att gråta antingen av psykisk smärta eller av fysisk. Oftast var det skitsaker som triggade honom. En mottagen blick, ett oskyldigt leende eller något annat simpelt missförstånd. Så slutade även denna kväll, den spårade ur i en svartsjuka från hans sida som var helt obefogad och som han egentligen inte ens hade någon rätt att känna. Skillnaden var att jag nu kunde dra mig undan och att han inte kunde driva mig till tårar. Han kom inte åt mig och det störde honom. Jag tog mig ur det där greppet som han alltid har haft om mig, även under alla de år vi inte ens sågs. Jag la på när han ringde och skrek åt mig, efter att vi hade skiljts åt. Och han kunde ingenting göra, förutom att terrorisera mig med telefonsamtal och sms, som förblev obesvarade.
Jag tror att det där var sista gången jag såg honom, att jag aldrig kommer att se honom igen. På något sätt är jag ändå glad att vi sågs. Jag vet inte om jag någonsin hade känt mig fri från honom och insett min faktiska storhet om vi inte hade setts (av en slump i en liten stad i västsverige av alla ställen). För det är nyttigt att äntligen inse att mannen som en gång tryckte ner en, som fick en att känna sig liten och värdelös, egentligen är ingenting.
Det kändes lite som att... jag vann tillslut.
Skrämmande bankman
Jag var ensam på jobbet och kunde således inte svara när det ringde, inte heller hade jag tid att lyssna av mobilsvar. Jag gick omkring med en klump av nervositet i magen och ett lätt illamående eftersom jag har kommit att erfara att ingen som ringer så många gånger har någonting positivt att säga.
Jag hade självklart rätt. Men det var åtminstone det minst onda av de onda ting det hade kunnat vara. Det var mannen från banken jag skulle träffa i morgon som hade fått förhinder. Han frågade om det går bra att vi ses på torsdag istället och det kan jag väl gå med på.
Jäkla människa att skrämmas på det där viset. Jag hann ju se mycket värre saker framför mig än ett uteblivet bankmöte.
måndag 21 juli 2008
Skräckfilmsväder
Annars älskar jag åskväder. Men just idag hade jag nog helst velat vara utan det. Och det ska väl erkännas att jag kanske möjligtvis skrek till en aning när blixten såg ut att slå ner precis utanför fönstret och dånet som kom direkt därpå gjorde mig halvt döv på ena örat.
Det behöver väl inte komma så himla nära utan mest bara mullra lite mysigt och romantiskt på avstånd. Jag är väl kanske en mes ändå.
Det hade gärna fått vara söndag idag
Innan jag somnade låg jag nämligen och tittade på Paranormal state som är en realityserie där ett sällskap söker sanningen bakom skrämmande mysterier, spöken och andra övernaturliga fenomen. Och även fast jag inte riktigt vet om jag tror på det så är det ändå säkrast att hålla sig i sängen, under täcket. Man vill ogärna utmana ödet och gå på toa mitt i natten efter att ha sett ett program av den sorten. För det är ju ändå troligast att det är just vid ett sådant tillfälle man stöter på ett spöke, det vet ju varenda människa.
söndag 20 juli 2008
Helgen som varit
Kvällen spenderades vidare på CC-Puben där Cash is King spelade. Ett fyndigt namn på ett band som bara spelar Johnny Cash-låtar. De var riktigt bra och stämningen på den lilla puben var på topp. Och Dan Königsson var sannerligen suverän som Cash. (Så suverän att man dreglar lite när man ser honom.)
Sedan har väl helgen flutit på. Vi har druckit öl, hunnit med tre skräckfilmer och ätit all slags skräpmat man kan tänka sig. Det har varit en fin helg som lämnar mig lite trött, fast på ett sådant där behagligt vis.
torsdag 17 juli 2008
I skobutiken någon gång innan lunch
Mamma: Nej, det finns bara mammaskor.
Tjej ca 3 år: Men det här är ju ingen mammasko!
Mamma: Nej gumman, det där är en soffa.
Någonting säger mig att den där ungen kommer att bli någonting stort en dag.
Det går inte alls särskilt bra nu
En del av mig hoppas på att det blir något skit med jobbet också. Det ser inte alls ut att lösa sig med Solo och jag kan inte ens tänka på det alternativ som finns kvar.
onsdag 16 juli 2008
13.45
Inga minuter passerar.
Och timmarna syns inte till.
Så varför klämtar klockan,
när tiden har stannat?
Oekonomiskt
Jag vet åtminstone vart mina pengar tar vägen. De står prydligt uppradade i bokhyllan och slarvigt inkastade i hallgarderoben.
måndag 14 juli 2008
I mitt blod
Dina löften, dina ord forsar genom mina vener.
Pumpas runt av ett hjärta som inte har vett att stanna.
Jag klöser mig sönder ibland, försöker att få dig ur mig.
Men pressar sedan mina läppar mot det röda.
Suger försiktigt in det som är du igen.
Jag vill inte men måste ha dig. I mitt blod.
söndag 13 juli 2008
Sköna söndag
Jag passar på att plocka lite här hemma, tvätta, diska och dona. Till det har jag naturligtvis satt ihop en playlist som gör allt lite lättare. Musiken strömmar ut ur högtalarna och den gör mig glad. Det är bland annat Dylan, Lundell, Laleh, Oh Laura, Springsteen, David Gray, Neil Young, Ebba Forsberg och Sia som får förgylla min tillvaro med sina röster denna söndag. När Kenta, som även han har smugit sig in i stereon, sjunger "Just i dag är jag stark", ja då jäklar känner jag exakt samma sak.
Och jag kan inte annat än att konstatera att jag nog har världens bästa musiksmak medan jag studsar runt i lägenheten och njuter av att vara ledig, helt ledig.
lördag 12 juli 2008
Det sötaste någonsin
Det här kan vara bland det sötaste jag någonsin har sett. Jag har tappat räkningen för hur många gånger jag har sett det här klippet nu. Jag får liksom aldrig nog. Den där valpen är så söt att jag automatiskt får bäbisröst när jag trycker på play. Skittöntigt.
Mendejnäjjusåsjööt!
Varför gör aldrig Solo så där? Och framförallt; varför ser han inte ut så där? Jag känner mig helt lurad.
Nattligt samtal
Istället ringde jag någon annan och pratade med honom i en halvtimme innan jag upptäckte att han inte alls var den jag trodde att han var. För efter en halvtimme insåg jag att jag pratade med en för mig helt okänd människa. På andra sidan luren stod nämligen inte min vän utan en vän till honom, en vän som inte har en aning om vem jag är. Fast nu har han en liten aning i och för sig. Han vet tillexempel allt om min PMS och om hur tjock jag känner mig. Han sa att tjejer inte ska vara beniga och det var ju snällt av honom. Dessutom svarade han ja på min fråga ifall jag fick sova hos honom när jag åker till Stockholm. Fast nu när jag inte känner honom vet jag inte riktigt om jag vill göra det.
torsdag 10 juli 2008
Kakmonstret vill ha alla kakor!
Det här kanske kommer som en total överraskning för er, men sanningen är den att jag faktiskt inte har någon egentlig självdisciplin överhuvudtaget. Allra helst inte när det kommer till ätbara saker som samtidigt är väldigt goda och lättillgängliga. Så jag äter ju kakor och sådant om det finns, så länge det finns. De verkar aldrig ta slut. Och jag blir tjock.
Nu har jag dessutom PMS vilket gör att jag ser ut att vara gravid i femte månaden, minst. Jag är extra plufsig och ful. Det gör mig på dåligt humör, riktigt dåligt humör. Och lite nedstämd. Det enda som jag känner skulle kunna muntra upp mig är en eller flera kakor men det känns som om kakor är ganska långt ifrån lösningen på mina problem.
Vin kanske.
onsdag 9 juli 2008
Sömnproblem
Den 2:a augusti ska jag nämligen till Stockholm för att lilla Solo ska provbo hos sin eventuella fodervärdsfamilj i Huddinge över natten. Jag måste alltså sova någon annanstans och jag trodde att jag visste var men nu har jag blivit lite osäker.
måndag 7 juli 2008
Long time no see
Från början var jag ihop med Johans lillebror. Vi hade planerat hela vårt liv tillsammans, jag och Johans lillebror. Vi visste hur många barn vi skulle ha, att vi skulle bo på landet och att vi skulle ha en massa djur. Men allt det där gav jag alltså upp och lämnade för Johans skull. Även jag har varit en player en gång i tiden. Och en storebror verkade helt enkelt lite mer spännande än en lillebror. Hans lillebror blev ledsen förstås, stackarn.
Johan, i sin tur, krossade mitt hjärta när han och hans familj helt plötsligt flyttade från stan när jag var åtta år gammal. Jag har inte sett eller hört från honom sedan dess. Det är nästan nitton år sedan. Förrän nu då, på Facebook. Det skulle faktiskt vara rätt intressant att träffa honom. Undra om han har mognat. Och undra om hans lillebror har repat sig.
söndag 6 juli 2008
Den där känslan
Eller så byter jag sceneri och...
Långsamt drunknar den i en argsint våg som slår upp mot karga klippor i ett landskap inte helt olikt men ändå helt olikt detta. Vindpinade träd kantrar vägen bort från havet och havet vill ingenting hellre än att följa med. Ta över land och bebyggelse, ta den med. Långt bort.
Det är vilket som, bara den försvinner.
Och långsamt suddas den faktiskt ut från en minnesbank som anser den alltför smärtsam för att behålla. Snart är det nästan som om den aldrig fanns, oavsett sceneri.
Den där känslan.
Nutte!
Jag har ingen aning om vart jag ska göra av min lilla nutte. Som sista utväg har jag nu satt ut en annons om fodervärd. Jag hoppas på att någon vänlig själ vill ta hand om honom medan jag ordnar med allt det praktiska som boende och hunddagis. Om inte det här fungerar vet jag inte vad jag ska göra.
Just nu känns den här flytten inte så himla rolig.
lördag 5 juli 2008
Vinyllyssning och livespelning
När jag kom hem fick jag lyssna på Springsteen live i två minuter. Eller live och live, men genom telefonen åtminstone. Fast det hördes mest brus och oväsen men jag kunde minsann höra hans röst. Där stod han på scenen och sjöng i mitt öra i två minuter utan att ens veta om det. Det kändes lite stort. Men det hade känts större att vara där. Och tänk att jag hade kunnat vara där ikväll. Jag prioriterade kanske lite fel eftersom jag inte är där ikväll. Det grämer mig lite.
Men å andra sidan så var kvällen igår så trevlig att det egentligen inte gör så mycket.
torsdag 3 juli 2008
Upprörande
Stackars människa, han kan inte ha särskilt mycket till liv om han känner att han måste flytta för att Rix FM ska lägga ner. Någon borde berätta för honom att det trots allt finns andra och viktigare saker i livet än kommersiella radiokanaler.
onsdag 2 juli 2008
Grönt, rosa och svartvitt
Jag kunde tillexempel inte låta bli att köpa dessa converseskor. Jag hade tänkt köpa ett par enkla helsvarta men så snubblade jag över de här på något bortglömt reabord. Dessutom var de så billiga att jag helt utan dåligt samvete kan unna mig ett par svarta nästa månad. Det är win-win helt enkelt.
När jag skulle gå tillbaka till jobbet efter en sväng på stan under min lunchtimme så fick jag syn på en människa i cowboyhatt som sålde affischer på gatan. Eftersom jag snart blir hemlös så tyckte jag tydligen att det var en utomordentligt bra idé att köpa två affischer som kan få pryda mina ickeexisterande väggar.
Till mitt försvar kan jag säga att det är svårt att säga nej till Dylan och Joplin. Väldigt svårt faktiskt. Dessutom hade försäljaren en finne på näsan och pratade engelska med tysk brytning.
tisdag 1 juli 2008
Klotter
skriver jag små ord
på min badrumsspegel
Det syns inte vad som står
men det känns