onsdag 30 juli 2008

Fint på något sätt

Jag var ganska nere igårkväll av en mängd olika anledningar. Jag beklagade mig tillslut en aning motvilligt för en vän som ville lyssna. Spydde ut allt det som tynger mig varpå han säger: ”Kom ner till Gotland och ta semester. Jag betalar.” Jag vet inte hur mycket allvar det låg i det förslaget och jag har nog inte tid att åka ändå, men det kändes fint på något sätt. Så där så att jag blev lite varm inombords.

tisdag 29 juli 2008

Sälilåda

Det här är min säl med det ovanligt fantasifulla namnet Sälle. Jag fick honom av min farbror när jag var fem år gammal och sedan dess har han tillbringat alla sina nätter i min säng. Nu ligger han i en låda och ska spendera sina nätter där tillsvidare. Lådan i sin tur ska stå i mamma och pappas källare. Det känns lite sorgligt, han är ju inte alls van vid den råa, ensliga miljön som en låda i en källare innebär.

Men efter tjugotvå år tillsammans så känner jag att det är dags för oss båda att gå vidare.

Lägenhetsjakt

Inte helt oväntat blir lägenheten jag skulle ha tittat på på lördag inte min. När jag ringde kvinnan som skulle hyra ut den för att bestämma tid för visningen så berättade hon för mig att hon redan har bestämt sig för att hyra ut den till någon annan. Och det var väl på tiden att jag fick veta det. Det känns inte riktigt som om det är meningen att jag ska flytta till Stockholm, det känns som om universum motarbetar mig. Jag förnyade hur som helst min bostadsannons igår och hittills har jag fått ett svar:

”Hej! Jag är en utlänsk kille från Turkiet på 31 år gammal. Jag har en 3:aoch vill jag hyra ut ett rum, om det passar till dig så kan vi prata.”

För det första så kan väl människan åtminstone skriva var någonstans rummet ligger och möjligtvis vad det är för hyra. Fast jag tror att jag hade tackat nej ändå.

måndag 28 juli 2008

Musikminne

Jag cyklar trött hem från jobbet när David Grays ”The one I love” plötsligt tar över i lurarna i min mp3, och på ett ögonblick slungas jag tillbaka ungefär ett år i tiden. Om en vecka för ett år sedan, för att vara exakt.

Jag minns långa promenader i solgasset, sena kvällar med Irish coffee på en lummig uteservering och slöa filmstunder i soffan. Men framförallt minns jag pirret i magen när en hand hastigt snuddar vid min. Och den där känslan av att äntligen kanske ha hittat rätt.



Så tar låten slut och jag återvänder en aning motvilligt till nutid igen.

söndag 27 juli 2008

Röd är julis färg

Jag har varit på landet i helgen. Där har jag umgåtts med föräldrarna i deras sommarstuga och haft det allmänt trevligt. Så har jag även blivit bortskämd med god mat, väckt klockan åtta om mornarna samt blivit jagad av en miljon ilskna mygg och galna bromsar. Men framförallt så har jag bränt mig. Jag är rätt bra på det verkar det som. Det är en av mina många, många talanger.

Solo har förstås talanger han med. Häromdagen, tillexpempel, rullade han sig i bajs. Jag slängde ut honom i sjön och sedan blev vi lite osams. Han är inte så förtjust i vatten den där hunden. Men han måste ju förstå att jag inte är särskilt förtjust i bajslukt. Fast han verkade inte alls ha någon förståelse för att jag tycker illa om något som enligt honom luktar så gott.

Nu är vi hemma igen, och sams. Det är rätt skönt att vara hemma även om det var väldigt skönt att vara borta.

fredag 25 juli 2008

Ledig helg

Jag är snygg idag, riktigt snygg och inte alls särskilt tjock. Jag kände mig tvungen att berätta det, tänkte att det är något som alla egentligen borde vilja veta.

Okej, ja men då drar jag.

torsdag 24 juli 2008

Ovilliga ord

Kladdar ner ovilliga ord
i ett ofrivilligt dokument
H a t a r
känslan av instängdhet
maktlöshet, rastlöshet
Måste få ut
allt
Och orden,
motsträviga jävlar,
hjälper inte till
Alls

tisdag 22 juli 2008

Du får aldrig ner mig igen

Juli 2006, Uddevalla

Jag hade diskat klart och funderade precis på vad jag skulle äta när mobilen ringde, ett okänt nummer. Det var Han. Jag hade träffat honom tidigare under dagen. Jag hade träffat honom för första gången på sex år. Stött på honom i stan som av en slump. Han hade frågat efter mitt nummer och jag hade inte vågat säga nej.

Jag visste att det var fel att svara och ändå gjorde jag det. Kanske var det den där fegheten eller så var det en märklig nyfikenhet som styrde mina val den där dagen.
”Hej!” Sa han glatt. Som om han var vem som helst. Som om jag var vem som helst. Som om ingenting var förändrat. ”Jag tänkte att vi kunde fika nu idag.” Inte som en fråga utan som ett påstående, en självklarhet, som alltid med honom och en fika blev bestämd.
”Lova det!” Bad han när jag sa att jag skulle ringa upp när jag var klar och jag lovade. Återigen hade han bestämt över mig och jag kände hur jag började falla tillbaka i gamla mönster, till den personen jag var då - med honom. Vi lade på och jag gjorde mig i ordning.

Jag mådde lite illa när jag ringde upp senast ringda nummer. Han svarade på två signaler, lät glad men samtidigt lite förvånad, som om han inte riktigt hade trott att jag skulle ringa tillbaka. Som om jag skulle ha vågat någonting annat.
”Ska jag komma och hämta dig?” Frågade han.
”Nej, jag kan gå.”
”Okej.” Han lät misstänksam. ”Men jag kommer och möter dig då, var bor du?”
Jag ville inte att han skulle veta. Bad honom istället möta mig vid polishuset, på säkert avstånd från mitt eget hem.
”Bor du där Markus bodde förr?” frågade han och drog ut på stavelserna när han uttalade Markus namn. ”Du trodde inte att jag visste om det va? Men jag vet allt.” Fortsatte han triumferande och jag började undra vad jag hade gett mig in på. Jag kände alltför väl igen honom nu. Kände igen det där obehagliga kontrollbehovet.

Jag reagerade på hur lik sig han var. Han såg likadan ut, uppträdde likadant. Tänk att en människa kan förändras så lite på så många år. Och jag, jag som hade förändrats så mycket. Liksom växt och blivit vuxen.
”Undrar du inte hur jag visste om dig och Markus?” frågade han det första han gjorde när vi sågs.
”Nej, inte direkt, det är ju en ganska liten stad.” Svarade jag men han låtsades inte om mitt ointresse.
”Direkt efter att jag träffade dig tidigare idag ringde jag en kontakt till mig och bad honom ta reda på om allt om dig.” Kontakt? Jag visste inte om jag skulle tycka att det hela var obehagligt eller bara löjligt. Hur som helst så tänkte jag att han allt är en sorglig människa ändå.
”Jasså? Vad berättade han mer än att jag och Markus har varit tillsammans då?”
”Nej, det var inget mer.” Svarade han lite förläget men skyndade sig att tillägga att det var allt han hade velat veta. ”Jag får reda på det jag vill.” Sa han och log. Det där leendet. Det där leendet sa allt, det sa att han trodde sig ha kontroll över mig. Han ville skrämma mig på ett sätt som inte skulle få mig att dra mig undan. Men jag var starkare nu. Jag var inte längre någon osäker liten nittonåring.

Han föreslog att vi skulle gå ner till festivalområdet där karusellerna och lottstånden låg.
”Du vet väl hur mycket jag tycker om lottstånd!?” Skrattade han och jag visste. Vi gick Kungsgatan ner mot Kampenhof och karusellområdet. Väl där nere strosade vi omkring, tittade på folk, köpte lotter och fastnade slutligen vid gripklorna. Han mutade till sig en nalle när vi aldrig lyckades få tag på någon. Han gav den till mig och för ett ögonblick kändes det mysigt. Kanske var det ljuden, doften av tivoli eller värmen som gjorde det men det kändes som när vi var tillsammans, en sådan dag då allt var bra. En av de där sällsynta dagarna.

Men även de sällsynta dagarna slutade inte sällan med att han blev arg och fick mig att gråta antingen av psykisk smärta eller av fysisk. Oftast var det skitsaker som triggade honom. En mottagen blick, ett oskyldigt leende eller något annat simpelt missförstånd. Så slutade även denna kväll, den spårade ur i en svartsjuka från hans sida som var helt obefogad och som han egentligen inte ens hade någon rätt att känna. Skillnaden var att jag nu kunde dra mig undan och att han inte kunde driva mig till tårar. Han kom inte åt mig och det störde honom. Jag tog mig ur det där greppet som han alltid har haft om mig, även under alla de år vi inte ens sågs. Jag la på när han ringde och skrek åt mig, efter att vi hade skiljts åt. Och han kunde ingenting göra, förutom att terrorisera mig med telefonsamtal och sms, som förblev obesvarade.

Jag tror att det där var sista gången jag såg honom, att jag aldrig kommer att se honom igen. På något sätt är jag ändå glad att vi sågs. Jag vet inte om jag någonsin hade känt mig fri från honom och insett min faktiska storhet om vi inte hade setts (av en slump i en liten stad i västsverige av alla ställen). För det är nyttigt att äntligen inse att mannen som en gång tryckte ner en, som fick en att känna sig liten och värdelös, egentligen är ingenting.

Det kändes lite som att... jag vann tillslut.

Skrämmande bankman

När klockan slog tre noterade jag symbolen för tre missade samtal på mobilens display, samtliga från skyddat nummer. Någon minut senare kunde jag även se ett litet kuvert uppe i ena hörnet som avslöjade att någon hade talat in ett meddelande i mobilsvar.

Jag var ensam på jobbet och kunde således inte svara när det ringde, inte heller hade jag tid att lyssna av mobilsvar. Jag gick omkring med en klump av nervositet i magen och ett lätt illamående eftersom jag har kommit att erfara att ingen som ringer så många gånger har någonting positivt att säga.

Jag hade självklart rätt. Men det var åtminstone det minst onda av de onda ting det hade kunnat vara. Det var mannen från banken jag skulle träffa i morgon som hade fått förhinder. Han frågade om det går bra att vi ses på torsdag istället och det kan jag väl gå med på.

Jäkla människa att skrämmas på det där viset. Jag hann ju se mycket värre saker framför mig än ett uteblivet bankmöte.

måndag 21 juli 2008

Skräckfilmsväder

Jag är egentligen inte alls vidare lättskrämd (dagtid åtminstone). Men jag får lov att tillstå att jag inte alls gillar skräckfilmsväder med hällregn, blixtar och galen åska när jag är ensam hemma efter att ha spenderat nästan en hel helg med att se på just sådana filmer. Nu kan jag faktiskt ha viss förståelse för att personer i skräckfilmer aldrig anar vad som komma skall. För även om det åskar ute och vädret är allmänt läskigt, så förväntar jag mig inte att det ska komma ut ett monster från min garderob. Åtminstone inte under dagtid.

Annars älskar jag åskväder. Men just idag hade jag nog helst velat vara utan det. Och det ska väl erkännas att jag kanske möjligtvis skrek till en aning när blixten såg ut att slå ner precis utanför fönstret och dånet som kom direkt därpå gjorde mig halvt döv på ena örat.

Det behöver väl inte komma så himla nära utan mest bara mullra lite mysigt och romantiskt på avstånd. Jag är väl kanske en mes ändå.

Det hade gärna fått vara söndag idag

Jag känner mig sliten. Alldeles för sliten. Darrig, yr och allmänt trött. Det hade gärna fått vara söndag idag. Jag hade behövt ännu en dag till att bara ligga i soffan och glo. Dessutom har jag inte sovit så bra inatt av den löjliga anledningen att jag har varit kissnödig hela natten men inte vågat gå på toa.

Innan jag somnade låg jag nämligen och tittade på Paranormal state som är en realityserie där ett sällskap söker sanningen bakom skrämmande mysterier, spöken och andra övernaturliga fenomen. Och även fast jag inte riktigt vet om jag tror på det så är det ändå säkrast att hålla sig i sängen, under täcket. Man vill ogärna utmana ödet och gå på toa mitt i natten efter att ha sett ett program av den sorten. För det är ju ändå troligast att det är just vid ett sådant tillfälle man stöter på ett spöke, det vet ju varenda människa.

söndag 20 juli 2008

Helgen som varit

I fredags var jag i Stockholm. Efter att jag hade klarat av pappersskrivande för nya jobbet så mötte jag upp en kompis vid t-centralen. Vi åt mat på söder och sedan kidnappade jag henne med hem till Gävle igen. På tåget satt vi i bistrovagnen och pimplade vin. Där satt också några väldigt överförfriskade göteborgare med den bredaste dialekt jag någonsin har hört. De skulle till Sundsvall, jag kan bara tänka mig hur det såg ut när det var tid för dem att stiga av. Om de nu ens kom av.

Kvällen spenderades vidare på CC-Puben där Cash is King spelade. Ett fyndigt namn på ett band som bara spelar Johnny Cash-låtar. De var riktigt bra och stämningen på den lilla puben var på topp. Och Dan Königsson var sannerligen suverän som Cash. (Så suverän att man dreglar lite när man ser honom.)

Sedan har väl helgen flutit på. Vi har druckit öl, hunnit med tre skräckfilmer och ätit all slags skräpmat man kan tänka sig. Det har varit en fin helg som lämnar mig lite trött, fast på ett sådant där behagligt vis.

torsdag 17 juli 2008

I skobutiken någon gång innan lunch

Tjej ca 3 år: Finns det skor till mig här?
Mamma: Nej, det finns bara mammaskor.
Tjej ca 3 år: Men det här är ju ingen mammasko!
Mamma: Nej gumman, det där är en soffa.

Någonting säger mig att den där ungen kommer att bli någonting stort en dag.

Det går inte alls särskilt bra nu

I morgon ska jag åka till Stockholm för att skriva på alla papper för jobbet. Jag skulle ha tittat på en lägenhet också men kvinnan vars lägenhet jag skulle titta på hade fått problem med fladdermöss i sitt sommarställe, så det hela blev istället uppskjutet till den 2:a augusti. Den 2:a augusti skulle jag egentligen ha åkt till Stockholm för att Solo skulle provbo hos sin fodervärdsfamilj men de har lämnat återbud, liksom de fyra andra som jag har varit i kontakt med.

En del av mig hoppas på att det blir något skit med jobbet också. Det ser inte alls ut att lösa sig med Solo och jag kan inte ens tänka på det alternativ som finns kvar.

onsdag 16 juli 2008

13.45

Inga sekunder tickar förbi.
Inga minuter passerar.
Och timmarna syns inte till.

Så varför klämtar klockan,
när tiden har stannat?

Ord mot ord

Ditt ord
Står
Mot mitt
Lutat

Oekonomiskt

Det är rätt oekonomiskt av mig att jobba i en skobutik. På fyra veckor har jag köpt fem par skor samt paxat två par höstskor och ett par stövlar. Det är ungefär lika oekonomiskt som att jag kommer att jobba i en bokhandel under bokrean (igen).

Jag vet åtminstone vart mina pengar tar vägen. De står prydligt uppradade i bokhyllan och slarvigt inkastade i hallgarderoben.

måndag 14 juli 2008

I mitt blod

Vissa har musik i sitt blod, jag har dig.
Dina löften, dina ord forsar genom mina vener.
Pumpas runt av ett hjärta som inte har vett att stanna.

Jag klöser mig sönder ibland, försöker att få dig ur mig.
Men pressar sedan mina läppar mot det röda.
Suger försiktigt in det som är du igen.

Jag vill inte men måste ha dig. I mitt blod.

söndag 13 juli 2008

Sköna söndag

Det skönaste med att jobba är att när man är ledig så är man ledig. Det finns ingen tenta att plugga till, ingen bok som borde läsas eller text som egentligen måste skrivas. Det finns ingenting som gör att man har lite dåligt samvete över att man inte gör det. Det är en ny känsla för mig och jag gillar den. Idag är det söndag och jag är ledig, helt ledig.

Jag passar på att plocka lite här hemma, tvätta, diska och dona. Till det har jag naturligtvis satt ihop en playlist som gör allt lite lättare. Musiken strömmar ut ur högtalarna och den gör mig glad. Det är bland annat Dylan, Lundell, Laleh, Oh Laura, Springsteen, David Gray, Neil Young, Ebba Forsberg och Sia som får förgylla min tillvaro med sina röster denna söndag. När Kenta, som även han har smugit sig in i stereon, sjunger "Just i dag är jag stark", ja då jäklar känner jag exakt samma sak.

Och jag kan inte annat än att konstatera att jag nog har världens bästa musiksmak medan jag studsar runt i lägenheten och njuter av att vara ledig, helt ledig.

lördag 12 juli 2008

Det sötaste någonsin

Det här kan vara bland det sötaste jag någonsin har sett. Jag har tappat räkningen för hur många gånger jag har sett det här klippet nu. Jag får liksom aldrig nog. Den där valpen är så söt att jag automatiskt får bäbisröst när jag trycker på play. Skittöntigt.

Mendejnäjjusåsjööt!

Varför gör aldrig Solo så där? Och framförallt; varför ser han inte ut så där? Jag känner mig helt lurad.

Nattligt samtal

Jag tänkte ringa till dig i natt när jag i rödvinsrus promenerade hem från min syster. Jag kände för att prata med dig. Tänkte på hur förvånad du skulle bli över mitt samtal, och kanske glad. Jag undrar om du hade blivit glad. Men jag ringde dig aldrig, jag vet inte riktigt varför.

Istället ringde jag någon annan och pratade med honom i en halvtimme innan jag upptäckte att han inte alls var den jag trodde att han var. För efter en halvtimme insåg jag att jag pratade med en för mig helt okänd människa. På andra sidan luren stod nämligen inte min vän utan en vän till honom, en vän som inte har en aning om vem jag är. Fast nu har han en liten aning i och för sig. Han vet tillexempel allt om min PMS och om hur tjock jag känner mig. Han sa att tjejer inte ska vara beniga och det var ju snällt av honom. Dessutom svarade han ja på min fråga ifall jag fick sova hos honom när jag åker till Stockholm. Fast nu när jag inte känner honom vet jag inte riktigt om jag vill göra det.

torsdag 10 juli 2008

Kakmonstret vill ha alla kakor!

Sedan jag började jobba på mitt sommarjobb för ungefär fyra veckor sedan så har jag gått upp sjutusen kilo, minst. På mitt jobb har man två fikapauser under ett femtimmarspass och det finns alltid fluffiga kokosbollar eller smöriga kanelbullar tillgängligt i fikarummet, vilket är väldigt trevligt men samtidigt fruktansvärt farligt.

Det här kanske kommer som en total överraskning för er, men sanningen är den att jag faktiskt inte har någon egentlig självdisciplin överhuvudtaget. Allra helst inte när det kommer till ätbara saker som samtidigt är väldigt goda och lättillgängliga. Så jag äter ju kakor och sådant om det finns, så länge det finns. De verkar aldrig ta slut. Och jag blir tjock.

Nu har jag dessutom PMS vilket gör att jag ser ut att vara gravid i femte månaden, minst. Jag är extra plufsig och ful. Det gör mig på dåligt humör, riktigt dåligt humör. Och lite nedstämd. Det enda som jag känner skulle kunna muntra upp mig är en eller flera kakor men det känns som om kakor är ganska långt ifrån lösningen på mina problem.

Vin kanske.

onsdag 9 juli 2008

Sömnproblem

Om man skickar ett sms där det står att ”Den 2:a augusti ska jag sova hos dig. Kom ihåg det!” och inte får något svar, betyder det att man bör leta efter en alternativ sovplats den natten?

Den 2:a augusti ska jag nämligen till Stockholm för att lilla Solo ska provbo hos sin eventuella fodervärdsfamilj i Huddinge över natten. Jag måste alltså sova någon annanstans och jag trodde att jag visste var men nu har jag blivit lite osäker.

måndag 7 juli 2008

Long time no see

En före detta pojkvän, Johan, addade mig som vän på Facebook. Jag har inte sett honom på år och dagar. Inte sedan han krossade mitt stackars hjärta.

Från början var jag ihop med Johans lillebror. Vi hade planerat hela vårt liv tillsammans, jag och Johans lillebror. Vi visste hur många barn vi skulle ha, att vi skulle bo på landet och att vi skulle ha en massa djur. Men allt det där gav jag alltså upp och lämnade för Johans skull. Även jag har varit en player en gång i tiden. Och en storebror verkade helt enkelt lite mer spännande än en lillebror. Hans lillebror blev ledsen förstås, stackarn.

Johan, i sin tur, krossade mitt hjärta när han och hans familj helt plötsligt flyttade från stan när jag var åtta år gammal. Jag har inte sett eller hört från honom sedan dess. Det är nästan nitton år sedan. Förrän nu då, på Facebook. Det skulle faktiskt vara rätt intressant att träffa honom. Undra om han har mognat. Och undra om hans lillebror har repat sig.

söndag 6 juli 2008

Den där känslan

Långsamt försvinner den i en larmande storstad med klubbar högljudda nog att störa den döve och med blinkande neonljus starka nog att blända den blinde. Klubbar där människor festar till gryningen. Dövar sina sinnen med alkohol och låtsas för stunden att de äger världen, som om de verkligen ville ha den.

Eller så byter jag sceneri och...

Långsamt drunknar den i en argsint våg som slår upp mot karga klippor i ett landskap inte helt olikt men ändå helt olikt detta. Vindpinade träd kantrar vägen bort från havet och havet vill ingenting hellre än att följa med. Ta över land och bebyggelse, ta den med. Långt bort.

Det är vilket som, bara den försvinner.

Och långsamt suddas den faktiskt ut från en minnesbank som anser den alltför smärtsam för att behålla. Snart är det nästan som om den aldrig fanns, oavsett sceneri.

Den där känslan.

Nutte!

Jag trodde att jag skulle kunna ge bort Solo. Jag trodde att det skulle gå men jag klarar inte av det. Bara tanken på att han ska försvinna ur mitt liv får det att vändas i magen och tårarna att trilla. Och att hitta det där perfekta hemmet, det som det känns bra att lämna honom i, ter sig helt omöjligt.

Jag har ingen aning om vart jag ska göra av min lilla nutte. Som sista utväg har jag nu satt ut en annons om fodervärd. Jag hoppas på att någon vänlig själ vill ta hand om honom medan jag ordnar med allt det praktiska som boende och hunddagis. Om inte det här fungerar vet jag inte vad jag ska göra.

Just nu känns den här flytten inte så himla rolig.

lördag 5 juli 2008

Vinyllyssning och livespelning

Igår blev det visst en liten vinylafton hemma hos föräldrarna. Det är roligt att i deras sällskap lyssna på musiken som de lyssnade på när de var yngre. Jag fastnade speciellt för Joan Baez tolkning av ”The night they drove old Dixie down” som knastrade i skivspelaren under kvällen. En kväll som förövrigt var väldigt trevlig på ett sådant där avslappnat och skojigt sätt, vilket kvällar hos föräldrarna alltid är.

När jag kom hem fick jag lyssna på Springsteen live i två minuter. Eller live och live, men genom telefonen åtminstone. Fast det hördes mest brus och oväsen men jag kunde minsann höra hans röst. Där stod han på scenen och sjöng i mitt öra i två minuter utan att ens veta om det. Det kändes lite stort. Men det hade känts större att vara där. Och tänk att jag hade kunnat vara där ikväll. Jag prioriterade kanske lite fel eftersom jag inte är där ikväll. Det grämer mig lite.

Men å andra sidan så var kvällen igår så trevlig att det egentligen inte gör så mycket.

torsdag 3 juli 2008

Upprörande

Tydligen ska Rix FM inte längre sändas i Gävle och det upprör minsann människor i staden. Det upprör folk så pass mycket att vissa känner sig manade att skriva små jättearga insändare om saken i våra lokaltidningar. En människa var tydligen så upprörd över nedläggningen att han minsann funderade på att flytta härifrån. Han var så arg så arg.

Stackars människa, han kan inte ha särskilt mycket till liv om han känner att han måste flytta för att Rix FM ska lägga ner. Någon borde berätta för honom att det trots allt finns andra och viktigare saker i livet än kommersiella radiokanaler.

onsdag 2 juli 2008

Grönt, rosa och svartvitt

Idag har jag shoppat. Jag har inte shoppat som aldrig förr men jag har likväl shoppat och jag är mycket nöjd med det som har inhandlats.

Jag kunde tillexempel inte låta bli att köpa dessa converseskor. Jag hade tänkt köpa ett par enkla helsvarta men så snubblade jag över de här på något bortglömt reabord. Dessutom var de så billiga att jag helt utan dåligt samvete kan unna mig ett par svarta nästa månad. Det är win-win helt enkelt.

När jag skulle gå tillbaka till jobbet efter en sväng på stan under min lunchtimme så fick jag syn på en människa i cowboyhatt som sålde affischer på gatan. Eftersom jag snart blir hemlös så tyckte jag tydligen att det var en utomordentligt bra idé att köpa två affischer som kan få pryda mina ickeexisterande väggar.

Till mitt försvar kan jag säga att det är svårt att säga nej till Dylan och Joplin. Väldigt svårt faktiskt. Dessutom hade försäljaren en finne på näsan och pratade engelska med tysk brytning.

tisdag 1 juli 2008

Klotter

Med färglöst läppglans
skriver jag små ord
på min badrumsspegel

Det syns inte vad som står
men det känns