Helgens fyra höjdpunkter*

Ej med på bild; brownien jag åt på min brors fyrtioårsfest.

Och solen som det väl är underförstått att jag uppskattade närvaron av. Jag är alldeles röd.

*Förutom människorna som egentligen var de allra största höjdpunkterna under helgen. Det får inte dröja ett halvår till nästa gång jag sätter mig på tåget upp.

(Jo, för jag har ju varit i Gävle. Jahaja.)

Alla var där

Bredvid mig satt Richard Hobert och Lena Endre. Hon, lika vacker som på film. På andra sidan om mig satt min vän (the next big thing) Chris Delory och nedanför oss, i mitten, lyste P.O Enquist upp salongen med sin närvaro. Fatta, P.O Enquist! Och redan innan föreställningen på Dramatens stora scen ens hade börjat, kändes det att det var någonting stort på gång. Bergmanfestivalen inleddes med "Viskningar och rop", eller som den nu hette; "Kreten en gefluister" regisserad av den Holländske Ivo Van Hove. Och jag tror att Bergman hade varit stolt.

Sorlet tystnade tvärt på kommando och hela första akten var ingenting annat än helt magisk. Jag satt med konstant gåshud och även om den andra akten var lite trög så vägdes det upp av Janis Joplin röst som ekade genom salongen med ”Cry baby”. Underbart. Den här föreställningen är känd som en av Bergmans mest märkliga och det får man väl kanske lov att hålla med om. Men det märkliga och det oförståeliga kompenserades av närvaron i pjäsen. Att vara på teater i sig är en känsla men den här föreställningen var verkligen någonting extra. Och det är inte alltid handlingen som är det viktigaste.

Denna spelades med en känsla som inte lämnade mig i samma ögonblick jag steg ut ur salongen. Den lämnade mig heller inte medan vi promenerade bort mot Berns. Väl därinne blev vi bjudna på Sushi och vin. Och mingel. Men hur minglar man egentligen så där? "Hej Lia Boysen, du vet inte alls vem jag är med jag vet vem du är." eller "Tjena P.O, vet du, jag har likadana adidasskor som du?" ? Fast vi drack vårt vin och hade trevligt och jag var söt och 60-talschic i min vitprickiga svarta klänning och mina skor med höga klackar.

I morgon blir det förlagsfest på Natur och Kultur med tema African punk. Hur klär man sig då? Dessutom vill jag tala om att i och med Bergmanfestivalen visas Bergmanklassiker som tillexempel "Sommaren med Monika" och Sommanattens leende" på Kulturhusets tak, utomhusbio! Och livet det är gott.

(Som pricken över i, åkte jag tunnelbana en station med Systemetkillen, han stod en bit bort men jag tror minsann att vi fick lite ögonkontakt och jag stirrade för en gångs skull inte ner i marken. Det måste ha varit klänningen som gjorde´t)

Måtta shmåtta

Köpa ett par skor. Haha! Nog har jag köpt ett par skor alltid. Och sedan ett par till. Och tre par byxor. Ett linne. En cardigan. En väska. En liten topp. Och två klänningar. Och inte har jag gjort av med bara tusen kronor inte. Köpa ett par skor. Pfft.

Det kommer att bli en snål månad, det här. Jag har inte hjärta att lämna tillbaka någonting. De ser ut att trivas så bra allihop och sådant måste man respektera.

Köpa ett par skor.. Pah! När kommer den där skatteåterbäringen egentligen?

Bla bla bla söndag

Alex Schulman struttade förbi vårt nyskyltade fönster idag. Han stannade när han såg att jag hade placerat hans bok ”Skynda att älska” på podiet med förslag till studentpresenter. Jag har inte läst boken eftersom jag inte har fått något läs-ex av den (man köper inte nya inbundna böcker när man jobbar i en bokhandel, det gör man bara inte)(pfft), men jag har hört att den ska vara bra. Fin och innerlig och så där. Jag tänkte att ungdomar i studentålder gillar Schulman och det kunde väl vara trevligt för dem att se en annan sida av honom än bara bloggpersonan. Dessutom gillar jag honom också, för det mesta. Fast om han downtalkar min skyltning på 1000apor kan han dra åt helvete, det ska han ha klart för sig.

Förövrigt så har jag just tusen kronor kvar av min lön. Det har nog aldrig hänt förut. Oftast är den helt slut runt den 15:e. För de här pengarna ska jag köpa nya skor till Ingmar Bergman-invigningen. Jag har inte hämtat ut biljetterna dit ännu. Idag när jag kom till Dramatens biljettkassa hade den precis stängt (fastän att jag skyndade som aldrig förr från jobbet). I morgon när jag är ledig är den stängd hela dagen (jäkla töntiga kulturmåndagar). Och tisdag är senaste dagen att hämta biljetterna. Kassan har öppet mellan 10.00 och 19.00. Jag jobbar mellan 9.45 och 19.15. Kan bli tajt.

Assåbava!?

Jag jobbar i morgon. Jag orkar väl inte göra någonting speciellt ikväll. Så jag läser kommentarerna i Johan Palms blogg. Det är ganska underhållande faktiskt. Särskilt när man hittar sådana här guldkorn:

"Glöömmer aldrig!!! Fast i Jönköping ¨dååvaah!!! Asså faan , höll på å döö. ATT JAG STOD LÄNGST FRAM!!! OMG , fasen min kompis råkade ju filma först , innan hon tog kort xd. Taaack för att du singerade min '' My Antidote '' igen och min '' Emma-Lee'' , Vi grät igäl oss när vi gick därifrån. Elr så som du sa te min kompis , '' Tänk om jag inte gillar vetlanda tennisklubb! '' xd hahah , deva kuuwl!! <'333"

Ibland krävs det inte så mycket för en lyckad kväll. Jag minns själv när jag var tolv, fast jag gillade Lili Och Susie. Och dom va liksom asså ba såååå bra liksom va! <33

Det var tider det.

Som en bebis

Öijers "Svart som silver" har kommit i pocket.



Hur söt är den inte!? Man vill ju bara äta upp den.

Festivaldags!

Jag har blivit bjuden till invigningen av årets kulturhändelse - Ingmar Bergman International Theatre Festival. Det verkar vara en festlig tillställning med väldigt intressanta föreställningar!

”Mingla med festivalvärdar, utländska stjärnor, skådespelare och regissörer!” Står det i inbjudan. Och ”20.00–21.55, Premiär av Kreten en gefluister, Viskningar och Rop av Ingmar Bergman i regi av Ivo Van Hove, Toneelgroep Amsterdam. 23.00–03.00 Invigningsfest på Berns. Vi serverar vin och i DJ-båset gästspelar Rebecka Hemse, Jonas Malmsjö och Torkel Peterson.” Berättar programmet. Och jag känner att ja, det kan jag väl gå med på. Men vi vet ju alla vad jag egentligen tänker. Var är Ola? Och vad har man egentligen på sig?

Jag har fått biljetter för två personer, så jag tänkte ta med mig priset från min tävling. En tävling som förövrigt vanns av Aylala. Jag vet inte vad hon hade tänkt sig att de skulle göra på sin dejt men jag får känslan av att DD ska diska, isn´t romantic. Om Fredrik hade ansträngt sig lite bättre hade det blivit Grönan. Men sånt är livet. Have fun!

Och tack till er andra som deltog!

Lika som bär - bokbär

Hon har en poäng

”Alltså jag är så smart” säger jag till min vän Louise.”Vadårå?” Undrar hon.”Jag behöver egentligen två flaskor vin men jag köpte bara en idag så nu behöver han inte tro att jag har någon att dela den med, plus att jag kan gå dit i morgon igen och köpa en till.””Ja, det är ju bättre att han tror att du sitter själv en måndagskväll och dricker en flaska vin. Och att du behöver en ny till tisdagen. Tänk om han skulle få för sig att du har vänner!”

Okej, point taken. Förövrigt så tror jag att han tror att jag har något allvarligt fel. ”Vad är det med henne och golv?” Tänker han säkert eftersom golvet är ungefär det enda jag ser när jag handlar av honom. Och jag skäms. Särskilt skäms jag när jag upptäcker att jag har lite av en blackout och inte alls minns att jag fick ett kvitto på dagens inköp. Ett kvitto som helt tydligt låg i väskan nu när jag tittade. Jag är inte sådan här egentligen. Jag är faktiskt ganska normal. Jag vet inte vad det är med honom som får mig att nästan svimma varje gång jag ser honom.

Men om han kommer in på mitt jobb i morgon så ska jag i alla fall titta på honom, det ska jag. Och den där andra vinflaskan tror jag att jag får fixa på något annat vis. Jag vill ju inte att han ska få för sig fel saker.

Tävling!

Jag har tråkigt. Och eftersom jag har tråkigt så har jag satt ihop ett litet quiz. Som en tipsrunda, fast man slipper gå utanför dörren. Svaren på frågorna kan man mer eller mindre enkelt hitta genom att hälsa på hos några av dom som följer min blogg, här brevid. Eller genom chansa.

Självklart har denna tävling ett finfint pris. Nämligen min kompis DD. DD är en lång, rolig kille som gör grymma frasvåfflor, han är dessutom den enda jag vinner över i Bezzerwizzer och det tycker jag är ett stort plus hos en kille. Så är han fin att titta på också OCH bra på att dricka öl. En dejt som inte kan gå fel alltså.



Du är med och tävlar genom att lämna svaren på frågorna i en kommentar. Tävlingen avslutas på onsdag. Då avslöjas de rätta svaren samt en eventuell vinnare.*

1. Fredrik ska gifta sig, men vad kallar Fredrik sin fästmö när han nämner henne i sin blogg?

1. Hundiz
x. Kattiz
2. Myriz

2. Åsa är med i en konstnärsgrupp, vad kallar dom sig?

1. 5Femmes
x. Femme4
2. Fab5

3. Becka dejtar en kille som heter någonting (såklart) men vad kallar hon honom i bloggen?

1. Tröjan
x. Skjortan
2. Tishan

4. Om Johan någon gång flyttar tillbaka till Stockholm så finns det en särskild plats i gamla stan som tilltalar honom, vilken?

1. Brantingstorget
x. Brända tomten
2. Järntorget

5. Vilken bok ger Kira mardrömmar?

1. Emil i Lönneberga
x. Vattenmelonen
2. Hjärtat är bedrägligast av allt

6. Vilka två filmer fick Katie senast från Lovefilm?

1. Twilight (she wishes) och lejonkungen
x. Hancock och Madagaskar
2. Yes man och Burn after reading

Lycka till!

*Om man själv inte är intresserad av en dejt med DD går det bra att lämna över priset till någon man tror kan uppskatta det. Grymma våfflor, som sagt.

Settle down or just settle

”Hur vet man att man har träffat personen man är ämnad för? Och om man skulle nöja sig med någon som inte är ens egentliga själsfrände, är det då ett tecken på mognad eller bara på att man har insett att man måste ge upp sina drömmar?” Så börjar beskrivningen av Curtis Sittenfelds roman ”Mannen i mina drömmar” och jag tycker att det är så bra, träffande.

Ju längre tid man har varit singel desto kräsnare blir man, åtminstone jag. Jag trivs bra själv och vill ogärna ge upp mitt liv för någonting som inte känns helt rätt. Jag är kanske lite för självständig. Jag vill ha någon, någonting, men jag behöver det inte. Och jag nöjer mig inte med någonting mindre än vad som får mitt hjärta att skena och min mage att vända sig. Men så kan jag bli lite nervös mellan varven, tänk om jag inte nöjer mig med någonting annat än en kärlek som egentligen inte existerar? Att jag liksom har byggt upp alldeles för högra förväntningar kring vad som ska kännas.

Och hur ska jag någonsin kunna träffa någon när jag bara finner känslomässigt otillgängliga människor attraktiva och när jag finner de som visar mig uppenbart intresse, ointressanta? Det kan bero på att det har fallit sig som så att jag helt enkelt inte har klickat med de som varit intresserade men jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske innerst inne inte vill ha någon vid min sida. Om han inte är helt perfekt, vilket ingen människa är.

Så jag undrar; är jag egentligen bara omogen?

Man märker en viss skillnad

Fredrik 15.30

Fredrik 22.00

I do..nt

Imorgon är jag ledig. Jag ska träffa Fredrik på medborgarplatsen. Vi ska dricka öl. Fredrik undrade om ställen får servera öl före klockan femton. Haha! Novis! Klart dom får. När jag bodde mitt emot ett alkishak en gång så stod människorna och hängde på låset klockan tolv på söndagsförmiddagarna. De skulle ju inte ha gjort så om det inte lönade sig. Så öl ska vi dricka, mitt på blanka eftermiddagen.

Jag behöver många öl tror jag, för jag har en känsla av att Fredrik kommer att tjata om sitt bröllop. Föga intressant. Särskilt eftersom jag inte ens får sjunga på det där bröllopet. Och särskilt eftersom jag själv inte ens är i närheten av att gifta mig. Om nu inte systembolagskillen skulle få för sig att fria helt plötsligt. Fast det skulle vara lite konstigt eftersom vi inte alls känner varandra. Jag skulle nog tacka nej, tror jag.

Sorgligt men sant

Jag såg världens vackraste man idag, i rulltrappan på väg upp från tunnelbanan. Han hade brunt lockigt hår och ögon man skulle kunna drunkna i, om man skulle ge sig hän åt klyschor det vill säga. Han läste en bok men tittade upp, på mig, och våra blickar möttes lite extra länge. Om jag hade varit modigare så hade jag sagt något. Fast allra helst önskar jag att han hade sagt någonting. Om han egentligen ville det, alltså.

Vi är alldeles för bra på att avskärma oss. Liksom sluta in oss i oss själva. Människor i allmänhet borde våga ta kontakt med varandra oftare. För sedan försvinner vi i vimlet igen och ses aldrig mer. Det är lite sorglig egentligen.

Bara så att jag vet

Narcissus drunknade ju i sin egen spegelbild, kan man säga. Han stirrade ihjäl sig i alla fall. Själv har jag köpt en ny kalender. Nu jäklar ska det bli ordning och reda på mig. Den börjar visserligen inte gälla förrän den 16:e juni, kalendern. Då har jag nog glömt bort att jag någonsin köpte den. Jag och kalendrar fungerar inte så bra ihop. Jag har två stycken för i år, förutom den jag köpte idag. I den ena har jag skrivit mina arbetstider under årets första vecka och i den andra har jag gömt mitt kreditkort. Ibland kan det hända att jag skriver upp när jag fyller år men jag har en tendens att minnas det ändå. Och om jag av någon anledning skulle skriva upp någonting så skulle jag aldrig i världen komma ihåg att titta i kalendern.

Men jag vill ju så gärna. Jag vill verkligen vara en kalendermänniska. De verkar så upptagna och viktiga. Och strukturerade. Jag skulle vilja vara strukturerad. Jag har till och med köpt pennor i turkost och lila. Som matchar. Det kan ju nästan inte gå fel den här gången. Fast jag vet att jag tänkte samma sak om kalendern jag blev så kär i, i början av året. Nu vet jag inte ens längre var den är.

Letts Free design

Mitt internet fungerar igen (woohoo!). Men nu är jag helt hooked på pusslet. Det är nog bara en sådär sjuhundra bitar kvar att lägga. Och ja, jag är väl redo att gå i pension när som helst nu.

Var god dröj

Mitt internet är borta. Sedan igår förmiddag har det varit spårlöst försvunnet. Så jag har varit ute. Igår åt jag, fikade och var på nattbio med en kompis. Han ville se ”Dumpa honom” men jag fick välja film. Vi såg en skräckis som inte var speciellt läskig (The Haunting in Connecticut). Och människorna som var där i biosalongen tillsammans med oss, verkade en aning rastlösa. Det pratades och skrattades en hel del och stämningen kändes liksom familjär på något sätt. Fast någon fick nog ungefär mitt i filmen och sa högt och tydligt så att alla i den lilla salongen skulle höra ”Det här var sista gången jag gick på bio!” vilket bemöttes av ett fnissade sorl.

Idag har jag städat, lagt pussel och gråtit lite frustrerat över att inte ha något internet. Jag borde egentligen säga upp mitt bredband. Det känns inte bra att vara så beroende av det att man faktiskt tvingar hit en kompis med sin bärbara dator med trådlöst internet för att jag ska kunna surfa medan han gör allt i sin makt för att fixa mitt bredband. Men det verkar vara förgäves det där. Jag fösöker att inte lägga mig i när han pratar med supporten. Jag försöker ha tålamod. MEN VAFAN FUNKAR DET INTE FÖR?

Pussel är ju roligt i ungefär en halvtimme.

Lördagmorgon med Alf

Jag vaknade för en timme sedan. Jag ligger fortfarande i sängen, det är det finaste med helger. Man kan liksom ligga kvar där nästan hur länge som helst. Om någon kunde komma med te och smörgåsar nu så skulle jag kunna ligga kvar här ett tag till. Och lyssna på Alf Robertsson. Alf Robertsson? Ja, jag lyssnar av någon anledning på ”Där rosor aldrig dör” och "Sex fot under en kall kall jord" Med Alf Robertsson. Dog inte han?

Jag har inte ens något bröd hemma tror jag. Usch, vad jobbigt allt blev nu.

"Du kom ensam hit till världen och vi ska alla.. gå samma väg. Några vinner och nån förloooorar. ...... För vem kan ångra sina dagaaaar sex fot under en kall kall jord"

Systemetkillen

Han kom in i butiken, han tittade på böcker, han gick.

Jahopp. Ja, det var det.

Sköna söndag

På söndagar ska man kulturberika sig om man inte är bakis, har jag kommit på. Efter en magisk brunch bestående av äggröra, bacon, prinskorv, fetaoströra och amerikanska pannkakor vid (i? på?) Skanstull tog jag och min vän för dagen en promenad till Slussen. Vi hade väl egentligen ingen agenda sådär men det var varmt och vattnet glittrade så vi tog färjan och hamnade ganska precis nedanför Fritt fall. Och om jag inte hade varit så mätt hade jag nog inte haft någonting emot en söndag på Gröna Lund. Men nu var jag mätt. Hemskt mätt. Dessutom vill jag gärna att säsongen ska ha varit igång ett tag så man vet mer säkert att de nya karusellerna inte är dödliga.

Istället för Grönan styrde vi stegen mot Nordiska museet. Där såg vi en jätteintressant utställning om proggens affischer, både rent politiska och för diverse festivaler och spelningar. Det visades även en film från en festival på Gärdet från början av 70-talet. Och jag kände ännu en gång att jag nog är född i lite fel tid ändå. Det fanns även en utställning om Fair Fashion som var fängslande men skrämmande. En sådan som får en att verkligen skämmas över att man klagar på att man inte har något liv, att man bara jobbar hela tiden. När människor i Indien jobbar tretton timmar om dagen, sju dagar i veckan i en skadlig miljö - för nittio kronor i månaden bara för att vi ska handla skor och kläder för så lite pengar som möjligt. Och då har jag inte ens nämnt barnarbetarna som mest består av unga flickor som inte alltför sällan blir sexuellt trakasserade på sina arbetsplatser. Man borde verkligen bli mer medveten om vad man köper. Varken H&M eller Indiska följer upp att leverantörerna i Indien arbetar efter de avtal som de har skrivit på. Jag kan rekommendera båda dessa utställningar som pågår till oktober och augusti.

När vi klockan fem blev utkastade från museet, promenerade vi till Kungsträdgården och köpte glass. Därefter Gamla Stan. Sedan hem. Jag är rätt trött, men på ett behagligt sätt. Det har varit en fin dag. Synd bara att jag glömde kameran.

Himlen var så oskyldigt blå

Och i trädet växte det sockervadd.