Det femte språnget

Precis när jag hade vant mig vid att Elliot sov hela nätter och somnade utan minsta smågnäll i sin säng på dagarna och rent allmänt var den mest beskedlige bebisen i minnaminne, alltså verkligen en mönsterbebis, så kom nästa utvecklingssprång och allt ställdes på ända igen. Att ha bebis är verkligen en utmaning för den med maniskt kontrollbehov. Man får hela tiden försöka bearbeta att i princip allt är utanför ens kontroll. Det här språnget känns hittills som det mest utmanande språnget, både för oss och för bebisen. Elliot har upptäckt att världen är ganska stor och att han bara är en pytteliten del av den. Han har även upptäckt grejen med avstånd och förstår nu att jag och hans pappa kan öka avståndet mellan oss och honom men eftersom han ännu inte kan ta sig fram så kan han inte minska det igen. Jag får själv lite svårt att andas när jag försöker sätta mig in i hans situation och känner en bråkdel av paniken han måste känna. Det är just därför jag gillar ”Växa och upptäcka världen” så mycket. När jag har en bebis som gråter för att jag går på toaletten så känns det viktigt för mig att förstå varför han gör det.  Jag har alltså full förståelse för att Elliot vill hänga med. Och varför han oftast vill hänga på min arm och vila huvudet mot min axel.

Under utvecklingssprången är det vanligt att bebisar sover dåligt. Elliot har gjort det också, vaknat oftare och sovit väldigt lite och dåligt på dagarna men jag kan inte minnas att han någonsin har vaknat tidigare än sju på mornarna, inte ens som minibebis så att han nu vaknar vid halv fem, fem är ju så att säga en omställning. Men så upptäckte vi att det funkar att få honom att somna om i vår säng. Aldrig tidigare har han velat/kunnat sova i vår säng. Jag borde ju tycka att det är jobbigt. Han ligger ju trots allt och babblar och har sig i en timme innan han somnar. Men jag tycker att det är så galet mysigt. Jag får bebisgosa nära en snusande bebis varje morgon mellan typ sex och halv åtta. Jag inser nu när det händer, när jag hör hur hans babbel blir mumligare och hur han liksom tystnar mer och mer och andningen blir tyngre och jag ser hur han ligger och fingrar lojt på sin pingvin att jag har LÄNGTAT efter det här. Jag tänker utnyttja detta till fullo under alla tjugoåtta dagar som är kvar på det här språnget.

Bloppis!

Jag har rensat ut Elliots garderob eftersom han numer har växt ur till och med storlek 62. OCH eftersom vi bor så trångt att jag inte kan spara ALLA Elliots kläder utan bara har fått hogga åt mig en liten påse med de allra käraste plaggen så det är med mycket tungt hjärta jag tänkte rea ut min sons första garderob. Varav det mesta knappt är använt. Vissa plagg bortskänkes och vissa plagg säljes för en symbolisk summa. Om man inte kan komma förbi Hornstull och hämta plaggen tillkommer frakt. Observera att bildkvaliteten är usel. Detta beror på att jag har en fem månader gammal bebis med separationsångest och inte har TID att hålla på med en massa fancysmanchy bilder. Bara det här inlägget och hela bloppisgrejen har tagit mig typ en vecka att färdigställa. Hur hinner folk med att baka och hålla på!? Fattar inte. Kvaliteten på kläderna är för det mesta bra dock. Mer info om plaggen under bilderna. Vid intresse eller frågor maila: info@minnajonsson.se. Om intresse finns så är det först till kvarn som gäller. OM inte någon erbjuder en hiskelig summa pengar eller en riktigt god fika eller ett glasvin på lokal för då tänker jag bara låtsas som att den personen var först till kvarn.

Mysoveraller i Storlek 62 oanvända, endast tvättade båda för 80kr eller 50kr/st

Tvådelade set i fleece med jacka och byxor, storlek 62. Byxorna är lite använda medan jackorna i princip är nästan oanvända. Alla tre set säljes för 100kr eller 40kr/set.

Omlottbodys i storlek 56 bortskänkes.

Diverse i storlek 50 bortskänkes.

Bodys i storlek 50. Den oanvända hundbodyn för 20kr och resten bortskänkes.

Bodys i storlek 56 bortskänkes.

Byxor i storlek 56 bortskänkes.

Diverse i storlek 56 bortskänkes.

Overall i storlek 56 plus mössor bortskänkes.

Bodys i storlek 62. Alla för 60kr eller 20kr/st. Till rymdvarelsebodyn finns ett par byxor i samma mönster som armarna som ingår i köpet.

Det går alldeles för fort

Idag fyller Elliot alla redan fem månader. Fem månader! I vanliga fall är inte fem månader särskilt mycket men för en bebis är det ju mer som hundår. Det hinner hända alldeles för mycket på fem månader. Nyss var han bara en liten hjälplös klump som åt, sov på min mage, hickade och bajsade. Och han var ursöt medan han gjorde det och det var himla mysigt att ha den där lille snusandes i örat. Och nu är han så stor! Jag kan inte ens förstå hur det är möjligt. Rent fysiskt har han växt från fyrtionio centimeter till sextiosju och fördubblat sin vikt och stoltserar nu med lite drygt sju kilo. Men framför allt har han blivit stor i det att han helt plötsligt inte alls är alldeles hjälplös. Han kan hur mycket som helst! Okej, skulle jag lämna honom själv så skulle han ju inte direkt kunna ta hand om sig men han kan hålla sin pipmugg och dricka själv. Bara en sån sak är ju helt makalös med tanke på att han bara för en månad sen inte alls ens förstod vitsen med att greppa saker. 

Det är liksom både sorgligt och spännande på samma gång, att han blir större. Jag vill ju ha den här lilla bebisen för alltid och tanken på att han någon gång ska flytta hemifrån gör att jag får svårt att andas. Samtidigt är det ju så himla spännande att se honom utvecklas. Och det ska bli roligt att se honom som vild ettåring och brådmogen femåring och som klok tioåring.

En annan sak som har hänt i våra liv är att Elliot inte längre bebisskriker. Nu gråter han. Hulkar, snyftar och är ledsen "på riktigt". Det händer väldigt sällan. Ibland vaknar han på kvällen och kanske har haft en mardröm och behöver tröstas. Och så igår när han fick sina vaccinationssprutor grät han såklart. Då hade vi att göra med en verkligt ledsen liten bebis, även om han snabbt lät sig bli tröstad bara genom att få vara nära. Jag känner mig tudelad inför den här nya gråten. Den skaver verkligen i mammahjärtat eftersom han låter så innerligt ledsen. Men samtidigt känner jag aldrig så mycket kärlek till honom som när gråten övergår till små snyftningar medan han lutar huvudet mot min axel.Och jag bara vill hålla honom där för alltid. Fast needless to say, så är jag som gladast när min bebis är glad. Vilket är nästan alltid.

Den stora tröttheten

De tre senaste nätterna har Elliot sovit från klockan åtta på kvällen till sju, halv åtta på morgonen. Utan att vakna en endaste gång. Det är ju sånt som man drömde om skulle hända om ungefär ett halvår. Men nu har det hänt. Tre hela nätter. Och ändå är jag tröttare än någonsin. Igår började jag gråta för att jag tappade en bok på golvet och jag kände att det här med att behöva ta upp den igen var mer än vad jag mäktade med. Sammanlagt grät jag nog tio gånger över nio olika ungefär lika fåniga småsaker och en lite mer förståelig. Jag känner att min energi är nästintill helt slut och mitt tålamod och humör har sinat genom samma hål.

Om föräldraledigheten (”ledigheten”) hade varit ett arbete som vilket som helst skulle det ha varit ungefär nu jag hade tagit två veckors välbehövlig semester och åkt till en sandstrand och druckit drinkar, läst böcker och slumrat i skuggan av ett parasoll och sen kommit tillbaka som en supermamma. Det är också nu insikten har slagit mig med full kraft; det finns inget mer ledigt. Jag har ju fattat det tidigare men när jag har varit full av något slags euforisk överskottsenergi har jag inte direkt reflekterat över det. Tänkt att den är ju ganska lätt ändå, den här bebisgrejen.

Det var igår när vår sköterska på BVC sa att man som förälder har en massa sparad energi som brukar ta slut efter fem, sex månader som jag förstod varför jag helt plötsligt på bara ett par dagar har blivit så fruktansvärt trött. Varför precis allt känns alldeles oändligt arbetsamt, trots att jag får sova ordentligt och allt egentligen borde kännas lättare nu. Men jag antar att det ger sig, februari brukar ju vara en trött månad även utan bebis. Dessutom hade jag ändå inte kunnat åka iväg och vara borta i hela två veckor från min bebis utan att sakna ihjäl mig. Särskilt inte när man tänker på att jag säger att det är så skönt att han somnar klockan åtta så att man får egentid på kvällarna och jag spenderar dem med att kolla på bilder på Elliot i mobilen eller titta på honom när han sover...Hur trött man än är så går det ju inte att komma ifrån att Elliot är (helt subjektivt) världens absolut gulligaste bebis och i slutet av dagen så är det ju så himla värt. Och snart är det vår!

Egentid

Igår var jag på bio själv för första gången i livet. En late bloomer på området alltså. Jag har märkt att sen vi fick barn så uppskattar jag så mycket mer att vara själv. "Egentid" är ju ett ord som ofta används i föräldrasammanhang och för mig är behovet av egentid bokstavligt. Egentid är tid som är min egen och som tillbringas med bara mig. Det bästa jag vet nu för tiden är att äta lunch eller ta en fika helt själv. Det är inte det att jag inte tycker om att träffa mina vänner längre eller att jag inte uppskattar deras sällskap för det gör jag ju. Det är oerhört givande att prata med människor som förstår vad jag säger. Men det är också så vansinnigt skönt att inte behöva prata alls. Jag känner att jag behöver det emellanåt.

Så igår var jag alltså på bio själv. Jag såg Interstellar för jag hade hört att den skulle vara bra och dessutom var den en och en halv timme längre än mitt andra val, filmen om Björn Afzelius. Och aldrig förr har det varit så fantastiskt skönt att sjunka ner i en biostol med en bunke popcorn och en stor läsk. Även om jag lite ångrade den stora läsken när det var en timme kvar på filmen och jag inte vågade försöka hålla mig filmen ut eftersom jag ganska nyligen har fött barn. Vilket ju gjorde att tio minuter gick åt till att våndas över att behöva gå förbi bioduken på väg till toaletten och tre minuter gick åt till att faktiskt gå på toaletten. Men annars var det en väldigt sevärd film. Betyget blir ju liksom bra per automatik eftersom jag inte somnade.

Efter bion, och väl hemma möttes jag av min sons tandlösa leende, det där som värmer ända in i själen. Och jag tänkte, hur fånigt klyschigt det än låter, att det skönaste med att vara borta ett par timmar är ändå att få komma hem till det där leendet igen. 

Morgonmys

Elliot är ju inte så mycket för att ligga stilla och mysa längre. Han vill framåt! Så fort jag lägger honom på mage på min mage för att kramas börjar han paddla iväg med armar och ben och utstöta ljud av uppgiven frustration. Lägger jag honom på golvet lyckas han oftast ta sig runt i en cirkel men det går sämre att ta sig framåt. Det tycker jag är skönt. Han får liksom inte ha för bråttom iväg och kan gott cirkla runt där på mattan i några månader till.

När hans farmor dessutom berättar historier om hur hon hittade hans pappa på hatthyllan när han var liten så förstår jag ju att det kommer bli en riktig liten vilding av Elliot när han väl kommer att börja ta sig framåt på riktigt istället för att bara cirkla runt. Det kommer troligtvis att bli både kul och svettigt men jag är inte riktigt redo för det än, känner jag. Elliot verkar inte alls känna samma sak.

Jag lyckas dock fortfarande sno åt mig lite soffmys på mornarna. :)

Uppskruvat

Eller ännu ett inlägg om sömn. Men den här gången vill jag prata om min egen sömn. Elliot har ju hela tiden sovit rätt bra på nätterna. Sedan vi började ge honom ett par skedar gröt på kvällen har det dessutom blivit ännu bättre. Nu sover han från ungefär åtta på kvällen till åtta på morgonen och vaknar en gång per natt för att äta. Men det där kan ju svänga igen, det vet man ju genom den erfarenhet man har samlat på sig efter alla fyra månader som mamma. Konstigt det där förövrigt, att vara någons mamma. Jag har fortfarande lite svårt att ta in och förstå det. Jag undrar när jag kommer att känna mig som en mamma, på riktigt. Men det är  ett helt annat ämne och inte det jag vill skriva om idag.

Den här lyxen nu då, att få sova så mycket har genererat ett lyxigt problem; jag kan inte sova istället. Jag är så galet pigg på kvällarna att jag inte somnar förrän efter midnatt, vilket gör att jag i alla fall inte får sova mer än tre, fyra timmar i rad. Jag kan vara supertrött vid sju, åtta men sen när jag har nattat Elliot är det som om jag har tagit efter honom .Det är då jag som blir övertrött och därmed superpigg och ligger vaken och funderar på en miljon olika saker tills klockan är så mycket att det inte ens känns som någon idé att somna för jag tänker att bebisen ändå kommer att vakna när som helst. Och då somnar jag. Hade jag varit en bebis hade jag troligtvis också gråtit av frustration tillslut.

Jag tror att det är all den här egentiden jag plötsligt har efter klockan åtta på kvällarna som gör mig lite uppspelt. Och jag vill liksom njuta av den så mycket som det bara går och skruvar upp mig själv och har, liksom min bebis, en aning svårt att komma till ro sen när jag väl ska sova. Det är ju kul ändå, hur lika vi är jag och Elliot… Men alltså vad gör man åt det här? Jag har tänkt att jag istället för att ligga och surfa planlöst, vilket ju ändå inte känns som det maximala sättet att fördriva egentid, ska läsa på kvällen. Återgå till mina böcker. Det kanske är på tiden ändå. Om jag nu kan komma till ro att läsa.