Enkel men komplicerad

Varsågod för fantastiskt låttips

2012-01-11T16:19:00.001+01:00

Vi har ju sagt att vi inte ska åka någonstans i vår. Men jag vet inte jag. Jag tror nog att vi åker till Frankrike i alla fall.

24 deltagare, bara en överlever, allt direktsänds

2012-01-10T17:39:00.005+01:00

Jag har spenderat julen med att bland annat läsa Hungerspelen-trilogin. Jag hade verkligen tänkt skriva en ordentlig recension. För dessa böcker förtjänar det faktiskt. Den första boken Hungerspelen och den andra boken Fatta eld är helt ofattbart spännande. Jag sträckläste dessa medan den tredje boken Revolt tog lite längre tid att läsa. Kanske inte så mycket för att den var lite sämre, mer för att den var.. råare. Dessa har ursprungligen kommit ut på Bonnier Carlsen och senare på Månpocket. De är kategoriserade som ungdomsböcker vilket de ju är. Däremot fungerar de minst lika bra som vuxenböcker. Om man gillar den här typen av böcker. Det är därför lite synd att många vuxna människor som skulle älska dessa (som jag gjorde) går förbi dem på grund av att de klassas som ungdomsböcker. Räds inte, skulle jag säga. Läs!

I mars kommer trilogins första film. Så istället för att skriva någonting om vad böckerna handlar om så tänkte jag att ni kunde se trailern. Lägg märke till Lenny Kravitz.

När jag såg trailern för filmen strax innan jul kände jag att jag inte kunde hålla mig till våren, att jag måste läsa böckerna. Läste och älskade böckerna. Och efter att ha läst böckerna känner jag att jag verkligen måste se filmen. Som jag längtar till mars!

Här sitter jag och känner mig välkommen

2012-01-05T09:21:00.000+01:00

Rhythm Is A Dancer

2011-12-29T15:46:00.004+01:00

Jag och min syster träffades på juldagen i år. Vi drack bubbel och pratade om precis allt. Men mest pratade vi om nittiotalet. Om saker som hände på nittiotalet, i våra liv. Och vad som hände i andra människors liv. Så lyssnade vi på musik. NITTIOTALSDISCO!

Jag förstår faktiskt inte varför jag inte redan hade en playlist med nittiotalsdisco, men nu har jag en. Den är kanske inte helt komplett, den kommer kanske aldrig bli helt komplett. Men den är helt grymt dansvänlig! Så här lite lagom till nyårsafton kan ju en sådan playlist vara bra att ha, om man vill parta som om det vore 1999, om man sär. Ni hittar den HÄR.

Gott nytt år!

30+

2011-12-06T12:52:00.009+01:00

Är det någon som fortfarande läser min blogg ibland? Det här inlägget är till er. Jag har fyllt trettio. Krisar lagom mycket. Inte så mycket alls egentligen. Lite grann. En del.. Men vet ni, Rom var fantastiskt!

Annars är jag för tillfället besatt av Buffy och laddar inför nyårsresan som inte alls blev München utan Bologna. Ja, så har jag fått ett nytt jobb också.

Heja mig! Helt mogen nu. Eh..

Verkligen så mycket bättre

2011-10-30T07:50:00.006+01:00

Nu kommer jag att uttrycka mig som min femtonåriga systerson; Laleh kommer att äga Så mycket bättre. ÄGA! Det har jag visserligen haft på känn ända sedan de avslöjade att hon skulle vara med. Men igår fick jag det bekräftat.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna älska en låt av Tomas Ledin så här mycket.

Spelreglerna

2011-10-20T13:55:00.002+02:00

Jag läste Den perfekte vännen när den kom. Den tyckte jag mycket om, och det kan man läsa om här. Nu har Jonas Karlsson kommit med ytterligare en novellsamling. Nu var ju jag visserligen sugen att läsa den innan men blev definitivt ännu mer sugen att läsa den efter att jag hört Jonas Karlsson själv läsa lite ur Spelreglerna. Kolla!

Visst blir man charmad. Och visst vill man läsa. Eller kanske allra helst lyssna på, som ljudbok. Eftersom Jonas Karlsson själv agerar uppläsare.

Nörderi på ny Nivå

2011-10-18T16:30:00.005+02:00

Kolla på mingelbilderna från Game of Thrones-festen Här.

Läs min intervju med festfixaren Johanna Koljonen för Månpocket Här.

Läs Boktipset intervju om Game of Thrones med mig Här.

Slut på nörderi.

Se tjock ut i teve

2011-10-11T09:46:00.003+02:00

Igår var jag på release för Bokförlaget Max Ströms nya bok Postkodmiljonären som är en spelbok i samma anda som På spåret. Realeasen hölls i Kulturhuset där vi bjöds på ekologiskt bubbel och snacks, det hela var mycket trevligt. På plats var naturligtvis Rickard Sjöberg. Han är väldigt tjusig och tusen meter lång och han minglade fram till vårt bord, presenterade sig och vi började prata om Postkodmiljonären. Eftersom det kändes som det givna samtalsämnet. Vi kom in på att det är fler män än kvinnor som tävlar i Postkodmiljonären och frågesporter på teve över huvud taget. Rickard Sjöbergs teori (som säkert inte är helt felaktig) var att kvinnor mer ogärna än män gör bort sig i teve. Att de skulle tycka att det var pinsammare att inte kunna svara på frågor och att de därför helt avstår från att tävla.

Det var då jag bröt in och sa att jag inte alls var rädd för att verka dum i teve men att jag däremot inte hade någon lust att sitta där och se tjock ut. Det blev tyst. Någon skrattade, kanske lite nervöst. Och jag kände att jag cementerade en annan fördom om utseendefixerade kvinnor som inte vill vara fula på teve. Eller helst över huvud taget. Men egentligen ville jag bara trycka på att jag inte alls är rädd för att verka dum. Och man ser faktiskt tjockare ut på teve. Sedan ursäktade jag mig och gick och hämtade ett till glas ekologisk skumpa och knölade in en näve ekologiska chips i munnen.

Så här glada var vi igår

2011-10-07T12:57:00.001+02:00

Tomas Tranströmer fick årets Nobelpris. Jublet på minarbetsplats var så högt vid annonseringen att jag inte ens lyckades höramotiveringen. Själv var jag så uppspelt att jag fick huvudvärk och bubblet viblev serverade efter tillkännagivandet gjorde inte saken bättre. Men glädjen! Glädjen.Stämningen. Dagen igår var en helt fantastisk dag. Och Tomas Tranströmer är en heltfantastisk människa!

Bilden har jag lånat från Tomas Tranströmers beundrarsida på Facebook.

Det är alltså så här det känns att nörda

2011-10-05T11:56:00.000+02:00

Min besatthet av Game of Thrones har blivit helt oproportionerlig. Först själva besattheten (både avböckerna och av serien). Vilket resulterade i en oundviklig Krönika. Och sedan festen.FESTEN. Som jag blev så uppspelt över att jag till slut blev tillfrågad på mitt jobb omjag ville mingla, fota och intervjua under den, för jobbets räkning. Och det här med att kollegor kommer och lägger artiklar om Game of Thrones på mitt bord. Och att vänner taggar migi inlägg som handlar om Game of Thrones på Facebook. Att Folk frågar mig om Game of Thrones.

Jag tycker inte bara om Game of Thrones.

Jag ÄR Game of Thrones!

Vad händer?

2011-09-26T12:23:00.002+02:00

Ja, alltså det går ju sådär med den här bloggen nu för tiden.Jag glömmer som bort den ganska ofta. Känner inte att jag har så mycket attberätta. Idag var jag hos tandläkaren för första gången på tre år. Hade ingahål men ganska mycket rabatt så hela kalaset gick på 210 riksdaler. Tandläkarensa dock att mina visdomständer trycker på och att jag ska avvakta lite mensedan fundera på om jag ska dra ut dem eller inte. Känns inte helt lockandeatt dra ut dem. Inte lockande alls faktiskt, så de blir nog kvar. Han berättade även att förr itiden, för ganska länge sedan, hade vi människor mycket större munnar och det ärdärför vi har visdomständer nu som vi inte har någon nytta av, längre.

Annars då?

Jag äter ganska mycket kött. Dricker en del vin. Och bubbel.Äter inte så mycket kräftor längre. Har fortfarande en pojkvän. Letar ständigtefter Macarons. Åker till Rom i november och till München i december. I Münchenhar de ett zoo med pingviner så.. Planerar Alpresa till våren och Italien tillsommaren. Är fortfarande bostadslös men trivs bra ihop med min kombo (och denotroligt billiga hyran). Kollar film ibland och går på enstaka konserter. Harvarit på Bryan Adams, Hoola Bandoola och Carolina Wallin Pérez det senastehalvåret. Har inte varit på teater sedan Fadren. Och om mindre än två månaderfyller jag trettio. Jag jobbar fortfarande på förlaget. Trivs bra. Har hamnat iFever Ray-koma och lyssnar för tillfället knappt på någonting annat. Har blivitbesatt av Game of Thrones men ledsnat på True Blood. Kollar på rätt mycket Vitahuset. Har inte läst en hel bok sedan semestern. Har dock hittat en klädstiljag älskar. Mycket kavaj och lågskor. Har varit på pocketfest och blivitidolfotad med Johan Theorin. Och har för första gången börjat känna ettotroligt sug efter att åka till Thailand.

Så. Det är väl ungefär det.

Ola och hans lilla pinne

2011-09-05T19:41:00.003+02:00

Alltså, ni vet hur jag gärna blir besatt av saker och hur jag bland annat har varit lite besatt av Ola Rapace? Well, it ain't over.

Ny krönika här.

Blue Valentine

2011-09-02T12:37:00.001+02:00

Om du vill se en riktigt bra men sjukt deprimerande film. Guuu, vad jag älskar Ryan Gosling, han är lätt förlåten för "Unga Herkules".

Jag har fastnat i en King

2011-08-26T12:24:00.004+02:00

Jag gillar ju som sagt att läsa Stephen King under semestern. Nu är semestern slut och jag är halvvägs igenom en King-roman och det känns som om det kommer att ta väldigt lång tid för mig att läsa den färdigt. Jag vet inte om det beror på att semestern är slut och att jag inte kan läsa Stephen King annat än på sandstränder eller i solstolar, att det liksom har blivit en grej. Eller så kanske det beror på den pyttelilla texten i just den här boken. Jag hatar när pocketböcker har för liten text, jag blir bara sömnig och grusig i ögonen. Det kan ju också vara så att jag faktiskt inte tycker om just den här King-boken, ”Sömnlös”. Den kanske inte tilltalar mig. Den kanske rent av är tråkig.

Hur som helst så har jag halva boken kvar och har haft så i en vecka. Frågan är: ska jag avbryta läsningen? Jag har ju Pynchons ”Inneboende brist”, Svelands ”Att springa” och Falkenlands ”Sfinx”, riktiga höstromaner, som bara ligger och väntar på mig och som jag längtar efter. Eller ska jag kämpa mig igenom ”Sömnlös” fastän att det kommer att ta jättelång tid och gå ut över böcker jag hellre vill läsa? För jag är ju fortfarande lite nyfiken på hur den slutar och på vad som kommer att hända. Och sen är det ju det här med att inte läsa färdigt böcker, det är ju inte så kul. Kan man kanske spara en halv bok i ett år? Till nästa semester alltså.

Med vänlig hälsning
Bekymrad boknörd

I got love in my tummy

2011-08-24T12:32:00.006+02:00

Såhär lagom till hösten ska jag lära er hur man gör världens godaste glassdrink. Allt ni behöver är Minttu, mjölk, kakao, vaniljglass och en mixer. Häll lite av varje ingrediens i mixern (observera att man behöver väldigt lite Minttu i varje drink) och voila! Man blir ju snarare mätt och sockerchockad än full. Och det är ju trevligt!

Receptet har jag fått från min kompis Tina. Hon har en jättefin blogg. Den hittar ni HÄR och den tycker jag väldigt mycket att ni ska besöka. Alltså, det är ingen matblogg. Receptet har som ingenting med bloggen att göra, det fick jag en kväll när vi skulle festa men istället drack saft och spelade spel. Bloggen är mest snygg och rolig och innehåller fina bilder föreställande vackra människor. Seså!

Semestersammanfatting

2011-08-21T17:32:00.013+02:00

De sex böcker jag hade med mig till Grekland räckte förstås inte. Tatiana de Rosnay’s ”Sarahs Nyckel ”och Stephen King’s ”Duma Key” var storfavoriterna. Sarah Waters ”Främlingen i huset” och Stephen King’s ”Desperation” var också riktigt bra. Jag har ju en faiblesse för King i semestertider. Kristin Hannah’s ”Sanningens ögonblick” var så där och Jane Fallon’s ”Rätt åt dig” var direkt dålig. Jag förstår inte varför jag aldrig lär mig. Varför jag ger mig i kast med Chic lit när jag vet att jag inte gillar det. När mina egna böcker var slut började jag på min killes Ellroy, men den är fortfarande inte färdigläst och lär inte ska bli det heller.

Grekland var självklart mer än böcker. Grekland är ju Grekland. Sol, bad, öl, drinkar, lambchops och alldeles och fullkomligt ljuvligt.

När vi hade kommit hem firade jag och min kille två år tillsammans. Det gjorde vi med kräftor och bubbel hemma och sedan ost och Champagne på Sturehof. Den ostbrickan alltså. Jag börjar fortfarande dregla lite (ganska mycket) när jag tänker på den. Jag blir som helt nostalgisk och sitter med ett drömmande uttryck i ansiktet och önskar att jag fick äta ostbricka från Sturehof varje dag. Det var en riktigt fin kväll, även om man man inte räknar med ostbrickan.

Efter att ha varit hemma och.. hm.. vilat ett par dagar åkte jag och min kompis, Tina, till hennes lantställe i Värmland i några dagar. Vi grillade och slappade. Och när vi var lite uttråkade åkte vi de två milen till Årjäng och köpte kaker. Det var så himla fint där (på lantstället alltså, Årjäng är egentligen inte särskilt mycket att ha). Och så typiskt svensk sommar. Ingen av oss badade. Förutom hunden Gilda. Jag doppade en fot, det var iskallt och jag hörde hur fransmännen på andra sidan sjön skrek av köldchock när de hoppade i. Men vackert var det, sol lyckades vi få och trevligt hade vi. Ja, så åt vi ost också. Sjukt mycket ost.

Jag avslutade min semester med en slapp vecka hemma. Jag tycker att man behöver det också. Låg hemma en hel dag och kollade på Fringe. Min kille och jag åkte karuseller som galningar på Grönan, en hel dag. Vi var på mina föräldrars julklapp, spökvandring genom Gamla Stan. Vilket inte var så mycket en spökvandring som en historievandring men väldigt intressant! Jag vet nu varför Stockholms blodbad kallas Stockholms blodbad och apropå blodbad så bevittnade vi ett Zombietåg från tryggt avstånd i en sushirestaurang.

Jag gillade särskilt dessa två som stannade och vinkade åt oss. Dock var det en som gick förbi och tuggade på någonting som var läskigt likt ett riktigt människohuvud, det kändes så där.

Det var väl inte riktigt allt, men mycket. Jag har haft en helt underbar semster. Första gången jag har fyra sammansatta semesterveckor. Jag trodde att jag skulle hinna bli lite uttråkad men jag har snarare vant mig vid att vara ledig. Hoppas att ni har haft det toppen, ni också för nu knegar vi på ett år till.

Sånt som inte händer

2011-07-20T12:53:00.007+02:00

Vi var inte bästa vänner, men vi umgicks en hel del en period när hon pluggade i Gävle och vi hade ganska nyligen återfått kontakten genom Facebook och planerade att ses framöver eftersom vi båda nu bodde i Stockholm. Men den trettonde november mördades Anni på sin smekmånad i Sydafrika. Jag möttes av hennes leende bild i tidningen och kunde inte tro att det var sant. Hon avrättades kallblodigt efter det att det nygifta parets taxi hade kapats. Och jag kan inte låta bli att tänka på hur rädd hon måste ha varit. Och jag försöker verkligen att låta bli att tänka på vad de kan ha gjort med henne innan de sköt ihjäl henne. Fina, snälla Anni.

Så här långt var det en sorglig och tragisk incident. Men det skulle utveckla sig till någonting helt bisarrt när den huvudmisstänkte visar sig vara Annis man, Shrien Dewani. Det finns alltför många tecken, bevis och till och med vittnen för att det var han som beställde mordet på Anni. Just nu pågår förhandlingar ifall han ska utlämnas till Sydafrika och åtalas där och jag vet inte hur mycket sådana här petitions hjälper men jag tror att de i alla fall säger någonting. Att de visar Annis familj stöd, visar att människor bryr sig. Och kanske, kanske är det någon som faktiskt ser underskrifterna och tar med dem i någon slags beräkning. Jag vet inte.

Jag skulle i alla fall bli jätteglad om ni vill skriva på (och gärna sprida det vidare). Det här är någonting som verkligen känns viktigt för mig. Jag vill att Shrien Dewani ska åtalas i Sydafrika. Och om han är skyldig så vill jag att han ska straffas för vad han har gjort.

Skriv på här, det är superenkelt och tar bara en halv minut.

Nedräkning

2011-07-18T11:59:00.002+02:00

I tre veckor har jag räknat ned. Egentligen har jag räknat ned sedan i maj. Men nu, NU börjar nedräkningen på allvar. Känslan i att i morse säga högt för sig själv ”Jaha, då var det den sista måndagen jag går till jobbet på fyra veckor”. Och sedan i morgon kan jag säga ”Jaha, då var det den sista tisdagsmorgonen jag behöver kliva upp tidigt på fyra veckor”. Och sen på onsdag.. Ja, ni fattar. Jag har aldrig haft längre semester än tre veckor i rad så detta är lite av ett rekord.

På fredag jobbar jag min sista dag (på fyra veckor) och klockan sex på lördag morgon lyfter planet mot Grekland. I två veckor ska jag inte göra annat än att sola, äta, läsa, bada, sova och dricka fruktiga drinkar. Vädret ser ut att bli trettiotvå grader och sol. Och jag ser ut att bli himla brun. Efter Grekland ska jag åka till landet med min bästis. Hon ska ro runt mig i en eka och jag föreställer mig hur jag ligger där med ena handen i vattnet och ett litet parasoll i den andra, precis som en sjuttonhundratalstjej. Sen vi ska inte göra annat än att sola, äta, läsa, bada, sova och dricka fruktiga drinkar.

Utsikten för den här semestern ser ganska bra ut. Fem dagar kvar. Det ska erkännas att jag är ganska hysterisk vid det här laget. FEM YNKA DAGAR! (egentligen fyra och en halv).

Sommarutlottning!

2011-07-08T12:48:00.005+02:00

”Det börjar med ett telefonsamtal. Clara, Carolins bästa vän är försvunnen. Men Clara är väl alltid borta, vill Carolin säga. Clara är född borta. ”

Eftersom det är sommar tänkte jag att jag borde lotta ut en bok. Så det tänker jag göra. Jag tänker lotta ut en titel till två personer. Alltså två böcker. Boken jag tänker lotta ut är Anna Schulzes lovordade roman ”Att ringa Clara”. Perfekt (och snygg!) sommarläsning. Det är en bok om vänskap framför allt. Lång och inte helt okomplicerad vänskap. Och en bok om livet. Hur det kan bli. Och inte bli. Det handlar om Clara som är försvunnen och hennes väninna Carolin som letar efter henne.

Jag tänker lotta ut böckerna bland dem som gillar Enkel men komplicerad på Facebook. Fast för att vara med i utlottningen måste man också gilla länken till det här inlägget. Dumt att lotta ut en bok till någon som inte ens vill ha den, tänker jag.Och för er som inte gillar Enkel men komplicerad på Facebook, gör det nu vettja!

Tävlingen avslutas om exakt en vecka. Ni har alltså till fredagen den 15/7 klockan 13.00 på er att Gilla. Vinnarna presenteras dagen efter på Facebook. Lycka till!

Fyra anledningar..

2011-06-29T12:28:00.005+02:00

... till varför jag inte tycker om att gå till frisören.

1. Den dömande blicken. Det första frisören frågar är alltid hur länge sedan det egentligen var sen man klippte håret senast. Så höftar man till med ett svar medan frisören håller lite hår mellan fingrarna och ogillat synar topparna. Och även om han/hon inte säger något så kan man känna ogillandet IN I MÄRGEN. Frisören ser helt klart ner på mitt misshandlade hår som bara tvättas med helt vanligt svensson- schampo och aldrig utsätts för varken Balsam eller vårdande hårinpackningar.

2. Kallpratet. Det värsta jag vet är att kallprata med personer jag inte har, eller kommer att ha, någon särskild relation till. Jag tycker att det känns konstigt när frisören frågar mig om när jag har semester*, jag vet ju att denne enbart frågar för att säga någonting, inte för att hon eller han är genuint intresserad. Det blir också lite märklig stämning när jag inte vet om jag ska fråga tillbaka eller inte och så blir det tyst en stund när jag väljer att jag inte vill veta. Sedan frågar frisören vad jag ska göra på semestern* och jag svarar motvilligt. Och sedan blir det konstigt igen när jag inte frågar tillbaka. Och slutligen blir frisören helt tyst.

3. Föningen. Man är så himla nöjd när man går därifrån. Aldrig förr har håret varit så luftigt och fint. Och man tänker att nu, NU har jag lyckats få en frisyr som är snygg utan att jag behöver anstränga mig. Helt klart har jag förträngt att frisören har spenderat minst en halvtimme på att föna håret perfekt med sina häftiga instrument och vana händer. Och aldrig mer ska håret vara så snyggt.

4. Självbedrägeriet. Man har med sig en bild va, på någon skitsnygg tjej typ Jane Birkin eller Francoise Hardy (om man är jag). Man tänker (om man är jag) att om man klipper sig så, så kommer man att se ut precis som den människan. Sedan säger man ju det, till frisören alltså: ”Så här vill jag se ut”, säger man. Fast när det är färdigklippt ser man ju aldrig ut så. Och besvikelsen liksom.. tynger en lite grann.

Så.

*Frågan är bara ett exempel på kallprat och inte det enda frisörer frågar om när de kallpratar.

Jag räddar er!

2011-06-26T13:15:00.003+02:00

Fem filmer ni inte behöver se: Skyline, Tidvågen, Arctic Blast, Psalm 21 och Awayday. Jag har precis räddat er från 10 timmar värdelös film. Man skulle kunna säga att jag har offrat mig för er. Varsågoda.

Run Forrest, Run

2011-06-20T21:15:00.004+02:00

Jag har alltid varit bäst på snabba, korta sträckor. I högstadiet fick jag faktiskt vara med i klassens stafettlag i en lokal tävling. Det var som en friidrottstävling och förutom just stafetten så skulle alla vara med och delta i alla grenar hur värdelös man än var. Detta innebar att jag även var tvungen att springa åttahundra meter. Åttahundra meter kanske inte låter särskilt långt. Men de där åttahundra metrarna var döden.

Problemet med längre sträckor än hundra meter är att man inte kan använda sitt maxtempo. Mitt problem är att jag inte kan använda någonting annat än mitt maxtempo. Så i skolan sprang jag först hundra meter. Sen fick jag, full av skam, släpa mig fram de sista sjuhundra metrarna. Sedan dess har jag inte sprungit annat än kortare sträckor. Och jag har hävdat att det inte går att göra annat. Att jag helt enkelt inte kan. Jag har provat några gånger och jag har aldrig kommit längre än femhundra meter innan jag flåsar ihjäl mig, segnar ner och dör. Men nu kommer det – FÖRRÄN IDAG!

Yours truly sprang. Jag sprang över tre kilometer non stop och jag hade kunnat fortsätta springa om det inte vore för att min ljudbok tog slut och det helt plötsligt var alldeles tyst i lurarna. Men grejen är att jag ju måste ha hittat tempot, för det var inte ens jobbigt. Jag liksom bara sprang och sprang. Som Forrest Gump.

Give a little, get a little

2011-06-19T15:57:00.006+02:00

I vintras var jag på en fest där jag fick en goodiebag. Lång historia kort: Rapsodine. Jag fick Rapsodine nattkräm och dagkräm och förälskade mig fullständigt i märket. Min hy har aldrig varit så fin som den är nu. Dessutom är produkterna ekologiska, svenska och de luktar himmelskt gott utan att lukta för mycket.

Eftersom nattkrämen och dagkrämen nu är slut tittade jag in på Rapsodines hemsida och kom ut med nattkräm, dagkräm, fuktighetskräm, sockerskrubb, bodylotion, Kunzeakräm (vet inte ens vad det är?), schampo, balsam och slutligen – tvättmedel.

Så man kan säga att de lönar sig för företag att ge bort lite ibland. Och det är uppenbarligen bra för min hy att gå på fester.

Out of print

2011-06-15T12:05:00.002+02:00

Mina tröjor från OutOfPrint har redan kommit och dom är så fina! Och finast av allt är att lappen som satt på tröjorna ser ut som ett sådant där gammalt bibliotekslånekort man hade förr i tin.

Den smygande vrålapan

2011-06-14T12:00:00.004+02:00

”Vilka böcker inspirerade er när ni var unga?” Den frågan ställde en kollega till mig, sina vänner på Facebook igår. Jag tycker att det är en jätterolig fråga. Dels för att det är intressant att se vad andra svarar (två stycken tyckte till exempel att Ivanhoe var en mes, Ivanhoe!) och dels för att det är roligt att själv tänka tillbaka på sin barndoms litterära inspirationskällor.

För mig var det helt klart Bröderna Hardy först och främst. Sedan fem-gänget. Och så förstås Kitty. Jag började ganska tidigt sluka min pappas gamla grönryggade Bröderna Hardy-böcker. När de var uppätna läste jag fem-böckerna och slutligen tog jag tag i de rödryggade Kitty-böckerna av modernare snitt. Äventyren man fick uppleva med dessa karaktärer! Framförallt minns jag känslan jag hade när jag kurade under täcket och läste Djonkens hemlighet eller Den smygande vrålapan. Känslan av äventyr och spänning.

Efter att ha läst ett Bröderna Hardy-fall var jag skeptisk mot allt och alla. Jag misstänkte brott överallt och varje främling dolde någonting och var värd att skugga. Livet blev faktiskt mycket mer händelserikt, även om ingenting riktigt hände – egentligen. Mannen man förföljde var egentligen bara på väg hem från jobbet. Den jättestora lösa hunden var faktiskt ingen gangsterledares vakthund. Och killarna på mopeder var nog kanske ingen brottslig liga man var tvungen att gömma sig för. Det visste man ju. Fast det var ju roligare att låtsas som att man inte visste.

Det märkliga är att jag i vuxen ålder inte alls tycker om deckare. Kanske att jag läste mig mätt när jag var yngre. Kanske att vuxendeckare helt enkelt inte slår barnäventyren. Eller kanske för att jag så småningom övergav Bröderna Hardy, Kitty och Fem-gänget för ”skräck”-serien Phantom Valley. Och helt plötsligt var det internatskolor och övernaturliga hemskheter som var inne i Minnaland.

Vilka böcker inspirerade er när ni var unga, har ni några såna där speciella minnen?

Nörden inom mig

2011-06-09T16:44:00.010+02:00

Litteraturnörden inom mig blev väldigt glad när jag upptäckte den här sidan. Och jag kunde naturligtvis inte låta bli att köpa dessa två ursnygga tröjor.

Dessutom till ett hyfsat pris. Nu hoppas vi bara att de kommer fram. Och att mitt konto inte är tömt och jag är lurad. Mest vore det synd på tröjorna förstås. Animal farm är, för kännedom, en av mina favoritböcker. Om tröjorna kommer fram så ska jag genast beställa ett sådant här skal till min Iphone. Pop Poe. Fint. Och nördigt.

När vi ändå håller på

2011-06-08T12:38:00.007+02:00

Apropå Serge Gainsbourg och Frankrike så har jag satt ihop en fransk playlist. Jag har tagit mina franska favoriter från bland andra (!) Brigitte Bardot, Carla Bruni, Francoise Hardy och förstås Serge Gainsbourg.

Jag tycker naturligtvis att min playlist är riktigt bra och den finns - HÄR - för den som är sugen på tjugofyra fantastiska låtar. Den som vill får jättejättegärna lämna förslag på bra franska låtar som fattas min playlist. Hej!

Je suis venu te dire

2011-06-07T16:13:00.004+02:00

Jag har blivit en aning besatt av Serge Gainsbourg. Jag såg filmen om hans liv och jag vet inte, det var väl allt det där franska och 60-tal som gjorde det. Egentligen kan man väl säga att Serge representerar just det, för mig. Man kan således alltså säga att det i själva verket inte är Serge jag är besatt av utan mer tiden och livet (och landet). Jag är mindre intresserad av drogerna och ångesten och mer av de snygga människorna, kläderna och musiken.

Jag fattar ju ingenting av det han sjunger. Och jag tror inte att texterna är direkt märkvärdiga, men jag gillar det. När jag lyssnar på hans raspiga franska drömmer jag mig liksom tillbaka till en tid jag aldrig har upplevt i ett land jag inte riktigt har lärt känna.

Som den här, det suger i magen på mig när jag hör den här.

Och jag älskar ”Bonnie & Clyde” för jag gillar hur Brigitte Bardot sjunger ”Böönniii”, dessutom är hon så sjukt snygg.

Och se filmen!

Lika som bär

2011-06-05T18:04:00.002+02:00

I bland stör jag mig på saker. Oviktiga saker. Oftast skäms jag lite för att jag stör mig. Nu har jag gått omkring i två dagar och stört mig på Hänt extra. Hänt extra har ett återkommande inslag som kallas ”Lika som bär”, där man jämför mindre kända personers likhet med mer kända personer. Detta vet jag eftersom min kombo hade en hög med gamla Hänt extra-tidningar som hon fått av en kompis och som jag i brist på annat bläddrade igenom i fredagskväll. Nu vet jag allt om alla kändisar och vilka bönder som blev ihop och gjorde slut. Dock att jag är lite förvirrad eftersom jag läste tidningarna i fel ordning.

Hur som helst. I nummer 48 som kom ut den 23:e november förra året i inslaget ”Lika som bär” jämförs den mindre kände Idoldeltagaren Olle Hedberg med Elijah Wood. Man hävdar alltså i Hänt extra att de är lika som bär trots att man helt tydligt ser att de inte är ett dugg lika.

Oj, så det stör mig att Hänt extra tycker det. ”Varför stör det dig?” tänker ni. Inte fan vet jag. Det som stör mig mest är egentligen att jag stör mig. Eller att jag över huvud taget läste Hänt extra som HAR FEL.

Minna och fjortisarna

2011-06-02T13:54:00.003+02:00

Vi var på bio igår. På en skräckis, ”Insidious”. Den var helt okej. Väldigt läskig i början. Jag gillar ju när man liksom inte får se så mycket. Mest att man får hintar om att någonting inte är som det ska och man kanske får se skuggor och sådant lite snabbt så att man hoppar till och blir rädd. Ju mer detaljer man får se desto mindre läskigt, ungefär. Men som sagt, helt okej skräckfilm.

Men precis som jag hade förutspått så var hela biosalongen full av fjortisar. Eller åtminstone halvfull. Den andra halvan var tom. Och så var det jag och min kille. Låt oss säga att det var jag och min kille och ungefär trettio fjortisar. Fjortistjejer närmare bestämt. Och kanske någon målbrottskille, vem vet. De låter ungefär likadant när de skriker.

Alltså; trettio fjortistjejer, målbrottskillar, en skräckfilm med ganska många obehagliga överraskningseffekter och en Minna som går ut från biosalongen efter filmens slut med huvudvärk.

Helt fantastisk!

2011-05-31T12:01:00.005+02:00

”All my friends are superheroes” av Andrew Kaufman hamnar på topp 5 av mina alla tiders favoriter. Denna måste ni läsa. MÅSTE. Andrew Kaufman skriver absolut fantastiskt finurligt och den här boken är helt skruvad, romantisk och alldeles galet rolig. Den handlar om superhjältar i allmänhet och Tom, som inte är någon superhjälte, i synnerhet.

Toms fru, The Perfectionist, har blivit hypnotiserad av sitt ex, Hypno, att tro att Tom inte syns. Hon tror därför att han har lämnat henne så boken handlar alltså främst om hur Tom försöker övertyga sin fru om att han faktiskt är bredvid henne. Under tiden får vi möta ett flertal superhjältar med de mest absurda superkrafter. Bland andra The Spooner, vars superkraft är att känna på sig när någon ligger i fosterställning och behöver skedas, då smyger han ner i deras säng medan de sover och spoonar dem. Eller The Shadowless Man som inte alltid har varit en superhjälte.

"Before The Shadowless Man was The Shadowless Man, he was Henry Zimmerman. He was regular. He always knew when the toast was going to pop. He routinely opened the telephone book to exactly the right page when looking for a number and was always finding money on the street. But nothing incredibly strange, nothing that'd suggest he was a superhero, had ever happened.
Then one wednsday he woke up at 6:34 a.m. This was early for Henry Zimmerman. His shadow was sitting on the edge of his bed.
'I'm leaving you' his shadow told him.
Zimmerman leaned on his elbow. He studied his shadow. It looked so tiny.
'Are you unhappy?' he asked his shadow.
'Yes'
'Then you should go.'
Zimmermans shadow hesitated. Almost imperceptibly, it nodded. It pushed itself on its feet. It walk across the room and closed the bedroom door behind itself.
Henry Zimmerman was now the Shadowless Man."

Nog sagt.

All my friends are superheroes får 5 starka Minnor av 5 möjliga.

Ursäkta, det är hår i min hals

2011-05-30T18:45:00.002+02:00

Ni vet när man får ett hårstrå i maten och man är i ett sådant sammanhang att man inte kan resa sig för att hämta servett att spotta ut tuggan i. Eller försöka gräva fram hårstrået ur munnen. Ett sånt moment hade jag idag. Så jag slutade tugga, tog sats, slöt ögonen och svalde matbiten med hull och hår, så att säga. Log lite mot min bordsgranne och försökte ignorera det faktum att jag nu hade någon annans döda hår i min hals. Någon.Annans.DÖDA.Hår.I.Mig.

I efterhand tänker jag att jag hade kunnat ursäkta mig och uppsökt en toalett. Men det är lätt att vara efterklok. Nu har tuggan liksom fastnat halvvägs och jag känner hur det där hårstrået ringlar omkring i min hals. Gör sig påmint om vad jag har gjort. Jag kan inte sluta tänka på det. Jag blir galen.

The Tiny Wife

2011-05-29T19:52:00.004+02:00

"The Tiny wife" av Andrew Kaufman är en liten, liten bok som handlar om en krympande människa. Det börjar med ett rån på en bank. Att rånet skedde just på en bank var bara en slump eftersom rånaren inte var ute efter pengar. Istället vill han, av var och en som befinner sig på banken, ha den sak de har med sig som betyder mest för dem. Han säger att han i och med detta har tagit 51% av deras själ och om de inte lär sig hur man får själen att växa tillbaka till sin ursprungliga storlek så kommer de att dö. Efter rånet börjar märkliga saker hända dem som blev rånade. En kvinnas man förvandlas till en snögubbe, en annan får hela sin familjs historia över sig (bokstavligt talat) och en tredje, berättarens fru, börjar krympa.

Boken är skriven på ett sätt som förundrar, på riktigt. Ibland är den så fyndigt formulerad att man blir helt förbryllad. Och efter ett tag slutar man förvånas över handlingen och liksom accepterar absurditeten i det hela, liksom karaktärerna i boken gör. För i hela boken är det ingen som någon gång ifrågasätter hur det är möjligt att dessa omöjliga saker kan hända dem. Om jag ska ha någonting att invända mot denna lilla pärla så är det att den är alldeles för kort. Jag vill ha mer av "The Tiny Wife".

Därför ska jag nu börja läsa en annan bok av samme författare, ”All my friends are superheroes”. Den handlar om Tom. Alla hans vänner är superhjältar, till och med hans fru. Som tyvärr har blivit hypnotiserad att tro att Tom är osynlig av sitt ex, Hypno. Det lutar åt succé, tycker jag.

The Tiny Wife får 4,5 Minnor av 5 möjliga.

Hörni, ni måste se den här!

2011-05-24T15:30:00.000+02:00

Om ni inte redan har sett den, alltså. Fast om ni har sett den så kan ni gott och väl se den en gång till. Cemetery Junction är verkligen ”se tusen gånger”-värdig. För det första är den ”skratta högt”-rolig, och det är inte särskilt många filmer som är det. Dessutom är den lite svart, lite sorglig och ganska glad. Så utspelar den sig på 70-talet, bara en sån sak! Den har liksom allt. Se. Nu.

Ledsamma nyheter

2011-05-19T12:36:00.006+02:00

Ni minns väl Solo? Min bebis. ”Hunden” som jag var tvungen att ge bort eftersom jag inte kunde fixa både hund och heltidsjobb i Stockholm. Han fick komma och bo hos en alldeles underbar familj i Helsingborg. Han har haft det jättebra där i lite över två år. Jag tror inte att han skulle ha kunnat ha det bättre någon annanstans. De brukar skicka mail med uppdateringar om hur Solo mår och ibland får jag några bilder och till och med videofilmer. På det sättet har det känts som om Solo har funnits kvar i mitt liv, åtminstone lite grann.

Fast nu mår han inte bra. Han mår inte bra alls. Strax innan jul började hans hjärta krångla. Det är någon klaff som inte är riktigt tät, vilket gör att blodet inte cirkulerar som det ska. Vilket i sin tur riskerar propp i lungorna. Han blir smalare och smalare till följd av en klen matstrupe och supersprallet som var Solo finns inte längre kvar.

Men den här familjen, som han bor hos, de gör allt de kan för honom. De går till veterinären ofta. Ser till att han får sina mediciner. De tar en dag i taget och hoppas på det bästa, och det gör jag också. Men ändå, jag känner sorg. För jag vet, att snart finns han inte mer. Min bebis. Min Simply Solo. Jag ville liksom att han skulle få bo där hos dom och ha det bra för alltid.

Lyon 2011

2011-05-15T15:08:00.010+02:00

Vi har spenderat några dagar i Lyon, en stad som jag förälskade mig vid första ögonkastet. Det är verkligen en fantastisk stad. Eftersom den klarade sig ganska oskadd undan andra världskriget finns det många gamla fina byggnader kvar. Och då menar jag många. Lyons ”gamla stan” är från 1500-talet och var man än gick där så ramlade man i gamla gränder och innergårdar som var helt underbart pittoreska. Och maten, den var helt oslagbar. Man åt mest hela tiden och det var inte alls lika dyrt som jag hade föreställt mig. En trerättersmiddag för två inklusive en flaska vin och fördrink gick på ungefär tusenlappen. Jag får dessutom ta tillbaka alla mina fördomar mot snobbiga fransmän som vägrar tala engelska. De ville jättegärna göra sig förstådda och de som inte kunde prata engelska gick ändå over the top för att vi skulle förstå.

Det är svårt att säga vad som var bäst med staden. Kanske var det att den var så helt sagolikt fin, sådär så att inga bilder gör den rättvisa. Kanske var det alla små underbara restauranger som låg i princip överallt och maten de serverade. Kanske var det parken, Parc de la tête D’or där det strövade rådjur mellan rosenträdgårdarna. Eller så var det helhetsintrycket. Hur som helst så föll jag verkligen pladask.

Det fanns inte särskilt många turister i Lyon, jag finner detta mycket märkligt eftersom det just är en så fin och prisvärd stad med väldigt många sevärdheter med den gigantiska slottslikande kyrkan Notre-Dame de Fouvière som ligger på en höjd och liksom blickar ut över staden eller amfiteatern som är en rest från romartiden eller bara gamla stan och dess byggnader. Jag känner att jag utan tvekan skulle kunna flytta Lyon. Och jag rekommenderar er verkligen att åka dit.

Parc de la tête D'or

Parc de la tête D'or

En typisk innergård i Gamla stan

Högst upp till höger ser man Notre-Dame de Fourvière blicka ut över sin stad.

Notre-Dame de Fourvière

Luftspår

2011-05-08T13:06:00.003+02:00

Grafiska romaner är på uppgång och i fredags var jag på releasefest för Magnus Engströms supersnygga ”Luftspår” på Folkbaren. Det var väldigt bra stämning och Magnus Engström signerade snällt och med ett leende exemplar av boken till alla som bad honom medan blommorna och presenterna slogs om platsen vid det lilla bordet.

Det bästa med grafiska romaner är egentligen att de är snygga. Det är som att ha små konstverk som man kan bläddra igenom lite när man vill. En vanlig roman läser man ut och sedan står den i bokhyllan och kanske att man läser om den någon gång om den var riktigt bra. En grafisk roman däremot kan man först bläddra i, sedan läsa, sedan bläddra i igen. Efter det kan man bläddra i den lite till. Ha den framme som prydnad och låta andra bläddra i den. Jag tror att det här med grafiska romaner kommer att bli större och större. Särskilt när de är så här fina.

På vinst och förlust

2011-05-03T12:39:00.005+02:00

Jag vill inte tjata om David Nicholls ”One day”. Jag tror att alla vet vid det har laget att jag tycker att den är sämst. Att jag ogillar alla karaktärer i den, hatar slutet och att jag mest bara blir irriterad så fort jag börjar tänka på den. Och trots detta så läste jag precis hans ”På vinst och förlust”. Det var en ren chansning. Men den gillade jag faktiskt. Väldigt mycket till och med. Jag älskar att huvudpersonen är en riktig antihjälte. En smal, ganska klantig nittonårig kille med dålig hy (vilket man kanske får lite väl mycket information om).

Brian Jackson kommer till universitetet fast besluten om att bli någon annan. Att äntligen få visa upp sidor av sig själv som han inte har kunnat visa i den lilla hemstaden. Sidor som heller inte riktigt finns. Hans högsta önskan är att vara med i frågetävlingen University Challenge på tv. Och det är det boken kretsar runt, det och Alice. Alice som är föremålet för Brians kärlek. Också föremålet för alla andra killar på universitets kärlek. Det slutar inte vid universitetet heller. Och oftast slutar det med att de förälskade männen blir galna.

Det här är en dråplig historia. Ibland är den så pinsam att man måste titta bort, trots att man vet att boken inte fortsätter som en film utan att man ändå måste läsa de där raderna så småningom. Men den är kul. Och karaktärerna är fantastiska.

”På vinst och förlust” får 4 Minnor av 5 möjliga

Förstår inte varför, men jag gillar´t

2011-04-26T12:52:00.004+02:00

Jag kollar på True blood nu för tiden. Jag är lite efter så där. Men nu kollar jag. Har precis börjat på andra säsongen och det är ju helt vansinnigt töntigt. Och det kommer från mig, som älskade Buffy. Som också var vansinnigt töntigt fast på ett annat sätt. True blood känns löjligt på samma sätt som det kändes jättefånigt och helt fel med ett musikalavsnitt i Greys Anatomy. Man ba ”Eh va?” och tappade sedan respekten för hela läkarkåren. Och ungefär så känner jag inför True Blood.

Sookie Stackhouse är den absolut tjurigaste och löjligaste huvudkaraktären ever. ”Åh nej, jag kan inte kyssa dig idag när jag kysste någon annan igår” och sen vampyren ”Jag pratar gammelengelska, trots att det är 2000-tal och jag har haft ungefär hundra år på mig att utveckla mitt språk" OCH HANS SÄTT ATT SÄGA HENNES NAMN PÅ! Liksom väsa fram ”Souckkäää” …

Fast jag gillar det ju på något sätt, ganska mycket. Jag har trots allt tittat på femton avsnitt på ungefär en vecka. Jag kan bara liksom inte motivera det.

Skillnad på ägg och ägg

2011-04-13T11:55:00.001+02:00

Jag började gå på diet i måndags. Jag tänkte att det här, det kommer att bli sommaren då jag inte gömmer mig i en sanddyn. Ungefär så tänker jag inför varje sommar. Men eftersom jag är både lat och konstant godissugen så har jag inte haft någon beach-kropp att skryta med sedan jag var tjugo. Men det hindrar mig förstås inte från att varje år åtminstone försöka. Så nu går jag på diet. GI-diet. GI-diet kombinerat med lathet innebär att jag äter ägg. Ägg, ägg och åter ägg. Kokt ägg till frukost. Stekt ägg till lunch och middag och sen kanske ett kokt ägg till kvällsmat, varierat med diverse grönsaker och köttbitar. Nu har det gått två dagar på den här såkallade dieten och jag är spyless på ägg. Och dieter.

Jag längtar efter bröd och chips och godis och läsk. Och jag är ju rätt snygg ändå, tänker jag och googlar påskägg.

Sommartider hej hej

2011-04-01T12:47:00.006+02:00

Det här med sommartid, det måste vara den sämsta uppfinningen någonsin. Förra veckan var första veckan som jag äntligen började vakna av mig själv och känna mig rätt pigg vid halv sju. För första gången någonsin. Varför ska jag då tvingas gå upp halv sex istället? Halv fem om min väckarklocka får bestämma. Min stackars Iphone blev nämligen helt förvirrad av det här sommartidsbytet. Den klarade av att ställa om sin klocka men den har helt tappat greppet om alarmet. Så istället för halv sju så börjar den ljuda halv sex (vilket egentligen är halv fem) och jag blir lika rädd varje gång. Och ja, jag har provat att ta bort larmet, ställa om det, starta om telefonen, etc. Men vi ska vara på det klara med att det här inte är min stackars Iphones fel. Det är sommartidens. Allt dåligt som händer mig från och med nu beror på sommartiden.

Vadå utnyttja ljuset till max, vad är det för trams!? På sommaren är det ju ljust hela tiden. Inte bara aptidigt på morgonen.

Med vänlig hälsning
Morgontrött

Äntligen!

2011-03-24T17:00:00.001+01:00

Saknet och charmen som försvann

2011-03-21T15:40:00.004+01:00

Igår när jag inte kunde somna låg jag och tänkte på alla timmar jag spenderade i fritidsgårdens mörkerrum. Skolans mörkerrum också för den delen. Min gymnasielärare i konst och formgivning tyckte att jag var rätt värdelös på det mesta, förutom fotografering. Och framkallning. Och jag minns ju att jag älskade det, fotografering alltså. Att framkalla mer än att fota. Att först få fram de små negativen och sedan laborera med ljus och exponering och vaska fram en svartvit bild från ett alldeles vitt papper. Se bilden bliva till i framkallningsväskan. Jag saknar till och med den fräna lukten av fixet. Jag har en hel pärm med negativ. En hel låda med foton. Ögonblicksbilder i olika ljusa nyanser. Experiment. Kärlek.

Visst har digital fotografering sina fördelar. Medan jag har en hel hög negativ som är helt obrukbara kan man med digitalt fotografi redan i kameran se vad som blivit bra och inte. Visst är det skönt att slippa vänta i flera timmar. Och dessutom ha chansen att fota till det att man vet att man har blivit nöjd. Ja, och sen kan man ju laborera i Photoshop.

Men charmen har ju helt försvunnit, enligt min mening. Framkallningscharmen är död.

Du, håll ut

2011-03-17T11:30:00.006+01:00

I morgon ska jag dricka vin och fnittra med min syster. Fatta längtet! Jag kan inte ens minnas senast vi hade en kväll bara hon och jag. Kanske i somras, jag minns som sagt inte helt säkert. Men snart är det dags. Då blir det vin och mys och musik och skratt. Jag kan knappt vänta. Det måste bli fredag nu. NU! NUUU!

Lite Veronica på det.

Jag är nästan där.. Och idag såg och hörde jag ett gäng fiskmåsar. Heja Våren!

Vad som än händer

2011-03-16T11:58:00.005+01:00

Jag vet inte om jag har berättat det här förut men jag är jättedålig på att läsa ungefär från november till april. Jag är för trött och det är liksom ingenting som direkt tilltalar mig. Därför krävs det lättsammare böcker med en enkel handling som verkligen tar tag i en på en gång. Annars ledsnar jag efter två sidor. En helt perfekt sådan bok är Kristin Hannahs ”Vad som än händer”.

Boken handlar om två flickor som träffas i mitten av sjuttiotalet, de är fjorton år och blir bästa vänner som man får följa genom livet. Den ena, Katie, har en trygg och varm barndom, växer upp med en önskan om en familj och gifter sig med sina drömmars man. Tully, har däremot övergivits gång på gång av sin missbrukande mamma och växt upp hos en mormor som dör när Tully fortfarande är ung. Och Tully, som inte litar på någon förutom sin bästa väninna, bestämmer sig tidigt för att satsa på karriären. Och ja, jag vet att den är klyschig. Och ja, jag vet att det inte är särskilt feministiskt eller nyskapande den ena blir hemmafru och den andra karriärskvinna. Men ni vet ju hur mycket jag älskar såna här ”följa genom livet”-berättelser (förutom undantaget ”One Day”, värdelösa bok. Jag blir så arg när jag tänker på den. Hatar’n. AAARRRRGGHH) .

”Vad som än händer” kommer aldrig hamna i något litterärt kanon eller så, men den är verkligen det perfekta typexemplet på en riktigt bra, lättläst enkel, sidvändande ”följa genom livet”-bok som är helt underbar att läsa när energin går på sparlåga. På mindre än en vecka läste jag ut den här femhundra sidor långa boken. Och det är bra, för att vara jag i mars.

Vad som än händer får 4 Minnor av 5 möjliga.

Gildas

2011-03-10T12:06:00.003+01:00

Min kompis Tina, hennes föräldrars hund heter Gilda. Gildas är namnet på ett übermysigt café nedanför Vitabergsparken, precis vid Nytorget. Ett café som jag tror är döpt efter en hund. Inte efter Tinas föräldrars hund, dock. Så den hade egentligen ingenting med saken att göra, förutom namnet då.

Hur som helst. På väggarna på Gildas hänger fullt med fotografier av en svartvit hund, som jag tror är caféts Gilda. Inredningen ser ut som ett alternativt vardagsrum där man genast känner sig hemma. Kopparna man får varm choklad i är gigantiska, vackra och lite kantstötta. Och toasten med tonfiskröra är to die för. Så slink in när ni har möjlighet. Om man vill får man ta med sig sin hund in, en vattenskål är redan framställd.

Per Hagmans Cigarett

2011-03-08T17:07:00.004+01:00

Det känns på något vis onödigt att skriva om böcker som man har tvingat sig igenom men inte tyckt om. Som nu när jag läste ”Cigarett” av Per Hagman. Den var helt värdelös. Helt fruktansvärt dålig. Så jag tänkte inte skriva om den men så tänkte jag att jag kanske måste göra det i alla fall.

Cigarett handlar om Johan. Det är nittiotal. Johan är ung och jobbar på Hard Rock. Johan dricker öl och vin med sina kompisar. Hänger på krogen, går på fester, snortar kokain, tittar på porrfilm, ligger med tjejer och röker cigaretter. Utanför Johans fönster står träd med grenar som ser ut som människoarmar.

Det är ungefär det som händer i hundrafemtio sidor. Så. Nu vet ni det.

Cigarett får 0 (noll!) Minnor av 5 möjliga.

Heja våren!

2011-03-02T18:00:00.002+01:00

Mars är en vårmånad, låt inte termometern säga er någonting annat. Det är nu det vänder. Bistra januari och februari är äntligen förbi och vintern ska smälta ner och dö. För snart, ganska snart kan vi injicera D-vitamin genom solstrålar. Och dricka kaffe ur pappmuggar på klipphällar. Precis som vi gjorde förra året.

Det känns lite som att jo, vi överlevde den här vintern också.

Käre herr Statsminister

2011-03-01T15:33:00.003+01:00

Du vet hur jag skulle flytta till Zinken och var jätteglad även om det bara var ett tillfälligt andrahandskontrakt? Det ska jag inte längre och det är jag inte längre. Man skulle till och med kunna säga att jag är ganska trött och ledsen. På lördag får jag upp min säng från Gävle och är garanterad en sängplats om nätterna åtminstone istället för varannan natt i soffan. Men jag är snart trettio och tycker att jag förtjänar mer. Jag tycker faktiskt det.

Jag tittade på Blocket men jag vill inte bo i ett sovrum tillsammans med två artonåriga tjejer och en femtioårig man, hur snälla och trevliga dom än är. Jag har heller ingen lust att betala sextusen kronor per månad för ett rum i en sunkig lägenhet i Rinkeby. Och jag kan faktiskt inte tänka mig att betala tiotusenkronor i månaden för en möblerad etta på söder. Jag har ingen möjlighet att köpa en bostad eftersom mitt sparkapital ligger under tvåhundratusen kronor. Och jag har heller ingen möjlighet att köpa ett kontrakt eftersom ett blankolån på en halv miljon skulle ruinera mig. Jag har betalat Fixakontraktet.se i två månader utan lycka. Jag har stått i kö i StockholmBostad sedan tjugohundraåtta och har som bäst kommit trettionde plats på en skitdyr etta i Tensta.

Hur ska jag få någonstans att bo, kan du svara på det?

Easter Parade

2011-02-25T10:50:00.005+01:00

När Richard Yates Revolutionary Road blev film fick boken med samma namn plötsligt ett rejält uppsving. Om den var populär tidigare så blev den ännu mer populär nu. Och alla älskade den. ALLA. Och så fort alla gillar någonting så blir jag helt plötsligt ointresserad. Jag vet inte varför, det går som på automatik. Jag har varken läst Millennium-trilogin, Hundraåringen eller Kepler. Och jag förstår ju att jag ibland missar sådant som är bra, som kanske till exempel Revolutionary Road.

Hur som helst så fick jag för ett par veckor sedan låna en annan bok av Yates, nämligen Easter Parade. Jag visste ingenting om den förutom att jag mindes att boken hade en fruktansvärt tråkigt omslag som inbunden men har ett helt fantastiskt omslag som pocketbok. Jag var lite motvillig först men efter bara ett par sidor var jag helt fast och insåg att det var en bok precis i min smak.

Den börjar på trettiotalet (bara en sån sak!) och utspelar sig sedan under fyrtio år (och en sån sak!). Vi får följa systrarna Grimes och särskilt den yngre systern Emily genom lycka men framförallt, och mest, genom olycka. Genom män och arbeten, familjetrassel och städer. Språket är enkelt men fint och boken är sorglig men alldeles, alldeles underbar.

Easter Parade får 4,5 Minnor av 5 möjliga.

Cyanide & Happiness

2011-02-24T10:26:00.004+01:00

Jag älskar dom här små figurerna. Jag hade glömt bort dom men så påmindes jag om dom och nu förstår inte alls hur jag kunde glömma dom från början. Fler seriestrippar hittar ni här!

Mäktigt, som en flodvåg

2011-02-23T11:35:00.005+01:00

Min proggbarnssjäl kan inte annat än att tänka på Björn Afzelius i tider som dessa. Min stora barndomshjälte. Min Björn. Och lite mammas. Jag somnade ofta till tonerna av Björn Afzelius och Mikael Wiehe när jag var liten. Min favorit var ”Señor Martinez Mondragon's bekännelse”, som egentligen kanske inte är särskilt barnvänlig med våldtäkt och mord men som betydde något så oändligt mycket mer för mig än någon av Moraträsks låtar. En annan fining var låten som handlade om Viktor Jara, en människa som fascinerade mig under hela min uppväxt. En fascination som fortsatte i halvvuxen ålder när jag skrev min B-uppsats i kulturpedagogik om just honom och hans betydelse. Jag intervjuade chilenska invandrares första och andra generation om den populäre chilenska folksångaren som kämpade till döden för landets frihet. Om hans betydelse för de chilenare som bor i Sverige idag. Och för deras barn. Och deras barn. Och historerna jag fick höra.

Många av Björns låtar handlade om just Sydamerika. Om Sydamerikas frihet. I ”Det räcker nu!” sjungs om hur människorna får nog. Hur de ställer sig upp mot diktaturerna och slåss för sin frihet. Och det är exakt det som händer i Nordafrika nu. Det är som att det är deras tur. Det är hemskt att det någonsin ska behöva hända och det är hemskt det som händer, men samtidigt är det fint att det händer. Och vi påminner oss själva om att världen är så mycket större än minusgrader och SL-förseningar.

”Det räcker nu! Miljoner människor ropar det; Det räcker nu! Dom gör det nu: Mäktigt, som en flodvåg, skall dom resa sej.”

Cubadust

2011-02-21T17:35:00.007+01:00

Visual Design Conference / Intro from Cubadust on Vimeo.

Snyggt. Snyggt, säger jag! Jag gillar, förutom själva skalbaggen, särskilt detaljen med låttexterna. Det är en sann utmaning att komma på vilka de är. Thåström, Lundell och Kent kan vara ledtrådar.

Cubadust finns att följa på Facebook också.