Mordiska mardrömmar

Jag och min kombo, Ellinor, har tittat färdigt på första säsongen av The Walking Dead. Och det känns lite skönt att det är avklarat. Jag gillar ju skräck och zombies och så där på film. Och det fungerade absolut som serie också. Problemet var att jag liksom bearbetade serien om nätterna. Det började med drömmar om att jag blev jagad av zombies, vilket var okay. Lite uttröttande och obehagligt men samtidigt spännande. Sådär som bra mardrömmar är.

Värre var det när jag helt plötsligt blev modig i drömmarna och började mörda zombiesarna istället för att springa ifrån dem. Jag drömde alltså i helt tydliga detaljer hur jag stack kniven i huvudet på levande döda och vred om för bästa effekt. Jag kunde, när jag vaknade igen, på riktigt förnimma motståndet i skallbenet och minnas ljudet av klegg som rann ut. Liksom hey, inte okay! Jag är faktiskt en normal människa och jag uppskattar inte att mitt undermedvetna försöker att säga mig någonting annat.

Sex avsnitt, sex nätter med zombiedrömmar är nu till ända. Det är tack och lov drygt ett halvår kvar till det att nästa säsong sänds. Ett halvårs respit. Känns tryggt. Fast ändå längtigt(!), för det är en riktigt bra serie som jag gärna tipsar om. Om man inte är mardrömskänslig, vilket jag tydligen är. Det och normal. Fullständigt normal.



(Premiär 20/2 i tv11)

Ett vackert men enkelt liv

Någon gång önskar jag bo i ett hus mitt ute i ingenstans, fast vid havet. Där ska jag odla mina egna grönsaker, ha ett växthus, höns och kanske en get eller två. Jag ska ha en stor lufsig hund som heter Majakovskij men som kallas för Maja. Han kommer självklart inte bry sig om att Maja är ett tjejnamn, eftersom han är en hund. En sådan där hund som följer en vart man än går och som alltid är lös och ibland jagar hönsen. Om mornarna ska jag hämta ägg i hönshuset iklädd en stor stickad tröja och gummistövlar, sedan ska jag gå bort till vägen och hämta tidningen. Maja följer med förstås.

Om kvällarna ska jag skriva historien om ett liv eller två medan vågorna ilsket ryter i utanför fönstret och elden knastrar i den öppna spisen. Sedan delar jag kanske en flaska vin med den jag håller av. Människan som också bor där i huset mitt ute i ingenstans. Vi lyssnar på musik och diskuterar allt som faller oss in, ända till gryningen ibland. För mellan oss tar orden aldrig slut.

Och Maja ligger framför brasan. Ibland lyfter han på huvudet och tittar mot oss och liksom suckar lite, som för att säga att han trivs lika bra med livet som vi gör.

Ett vackert men enkelt liv.

Vilse

Jag drömde inatt att jag hade flyttat till ett sött litet radhus i Göteborg. Men jag var ute och yrade i natten och kunde inte hitta hem. Jag hade glömt bort vad gatan hette och allt jag kunde göra var att beskriva för människor hur mitt radhus såg ut. Men ingen kunde hjälpa mig och jag kunde inte hitta hem.

Jag antar att det är mina rädslor som speglas i mina drömmar. Jag är rädd att inte hitta hem, väl medveten om att det där hemmet egentligen inte alls är geografiskt. Det handlar inte om en plats, utan om en känsla och jag vet inte riktigt var jag ska finna den.

Små ord

Inatt hörde jag någon viska någonting. Små ord med stor betydelse. Det kändes så verkligt när en välbekant röst uttalade dem, nästan som på riktigt. Men sedan vaknade jag och insåg att ingen hade sagt någonting alls. Allt som fanns omkring mig var ett kompakt mittinatten-mörker och tystnad. Den där tystnaden. Den viskar inga ord alls..

Kanske var det lika bra att det bara var en dröm. Jag skulle inte veta vart jag skulle göra av de där orden ändå, om de sades till mig på riktigt. Särskilt inte om de kom från just den munnen.

Frukostdrömmar

Trägolvet knarrar under dina fötter när du häller upp ditt morgonkaffe vid diskbänken. Solen skiner in genom det otvättade köksfönstret. Jag dricker te med honung men jag tycker om doften av ditt kaffe. Det luktar morgon. Det luktar du. Det får mig att känna mig trygg. Som om doften av ditt kaffe kan skydda mig mot allt ont.

Du prasslar med tidningen. Ord rör sig mot varandra. Som ord mot ord, fast i harmoni. Vi är tysta en stund, låter fåglarna utanför väcka oss till liv. Du ger mig kulturdelen men egentligen läser jag den inte alls, bläddrar bara förstrött medan tankarna är någon helt annanstans. Möjligtvis i framtida drömmar som den här.

Kanske att du gnäller lite över att jag återigen har lyckats förvandla osten till en skidbacke när du gör dig en smörgås, men dina ögon glittrar när du ser på mig och jag ser att du kämpar för att ett leende inte ska smita från dina läppar. Som om den där skidbacken i osten egentligen charmar dig. Som om jag charmar dig.

Jag längtar dit. Ibland längtar jag dit. Till framtida drömmar, som den här. Där allt är så enkelt och vardagligt självklart.

Framtidsdrömmar

När jag var liten alternerade jag mellan att vilja bli författare, åklagare och privatdetektiv. Allra helst ville jag nog bli det senare, som Bröderna Hardy. Jag älskade Bröderna Hardy när jag var liten. Jag tror fortfarande att jag hade blivit en utmärkt privatdetektiv. Min sjukliga nyfikenhet, min irriterande envishet och min förmåga att luska reda på saker skulle alldeles säkert komma rätt väl till pass.

Jag har nog inte helt släppt drömmen om en egen detektivbyrå, känner jag. Jag undrar om det finns någon utbildning för att bli privatdeckare och om arbetsförmedlingen skulle ge mig ett saftigt startbidrag. Men framförallt undrar jag om jag skulle passa i hatt och trenchcoat.

Apropå hattar så hade P3populär ett reportage om hattmode idag när jag cyklade ner på stan. Det fungerar så där med ett modereportage i radio får jag lov att säga. Dessutom var jag så upptagen med att föreställa mig hur hattarna såg ut att jag höll på att bli påkörd av en bil. De borde se upp bättre, sådana där bilförare. De kan ju inte hålla på att nästan köra på framtida detektiver på det där viset.