Jag har fastnat i en King

Jag gillar ju som sagt att läsa Stephen King under semestern. Nu är semestern slut och jag är halvvägs igenom en King-roman och det känns som om det kommer att ta väldigt lång tid för mig att läsa den färdigt. Jag vet inte om det beror på att semestern är slut och att jag inte kan läsa Stephen King annat än på sandstränder eller i solstolar, att det liksom har blivit en grej. Eller så kanske det beror på den pyttelilla texten i just den här boken. Jag hatar när pocketböcker har för liten text, jag blir bara sömnig och grusig i ögonen. Det kan ju också vara så att jag faktiskt inte tycker om just den här King-boken, ”Sömnlös”. Den kanske inte tilltalar mig. Den kanske rent av är tråkig.

Hur som helst så har jag halva boken kvar och har haft så i en vecka. Frågan är: ska jag avbryta läsningen? Jag har ju Pynchons ”Inneboende brist”, Svelands ”Att springa” och Falkenlands ”Sfinx”, riktiga höstromaner, som bara ligger och väntar på mig och som jag längtar efter. Eller ska jag kämpa mig igenom ”Sömnlös” fastän att det kommer att ta jättelång tid och gå ut över böcker jag hellre vill läsa? För jag är ju fortfarande lite nyfiken på hur den slutar och på vad som kommer att hända. Och sen är det ju det här med att inte läsa färdigt böcker, det är ju inte så kul. Kan man kanske spara en halv bok i ett år? Till nästa semester alltså.

Med vänlig hälsning
Bekymrad boknörd

Den smygande vrålapan

”Vilka böcker inspirerade er när ni var unga?” Den frågan ställde en kollega till mig, sina vänner på Facebook igår. Jag tycker att det är en jätterolig fråga. Dels för att det är intressant att se vad andra svarar (två stycken tyckte till exempel att Ivanhoe var en mes, Ivanhoe!) och dels för att det är roligt att själv tänka tillbaka på sin barndoms litterära inspirationskällor.

För mig var det helt klart Bröderna Hardy först och främst. Sedan fem-gänget. Och så förstås Kitty. Jag började ganska tidigt sluka min pappas gamla grönryggade Bröderna Hardy-böcker. När de var uppätna läste jag fem-böckerna och slutligen tog jag tag i de rödryggade Kitty-böckerna av modernare snitt. Äventyren man fick uppleva med dessa karaktärer! Framförallt minns jag känslan jag hade när jag kurade under täcket och läste Djonkens hemlighet eller Den smygande vrålapan. Känslan av äventyr och spänning.

Efter att ha läst ett Bröderna Hardy-fall var jag skeptisk mot allt och alla. Jag misstänkte brott överallt och varje främling dolde någonting och var värd att skugga. Livet blev faktiskt mycket mer händelserikt, även om ingenting riktigt hände – egentligen. Mannen man förföljde var egentligen bara på väg hem från jobbet. Den jättestora lösa hunden var faktiskt ingen gangsterledares vakthund. Och killarna på mopeder var nog kanske ingen brottslig liga man var tvungen att gömma sig för. Det visste man ju. Fast det var ju roligare att låtsas som att man inte visste.

Det märkliga är att jag i vuxen ålder inte alls tycker om deckare. Kanske att jag läste mig mätt när jag var yngre. Kanske att vuxendeckare helt enkelt inte slår barnäventyren. Eller kanske för att jag så småningom övergav Bröderna Hardy, Kitty och Fem-gänget för ”skräck”-serien Phantom Valley. Och helt plötsligt var det internatskolor och övernaturliga hemskheter som var inne i Minnaland.

Vilka böcker inspirerade er när ni var unga, har ni några såna där speciella minnen?

Nörden inom mig

Litteraturnörden inom mig blev väldigt glad när jag upptäckte den här sidan. Och jag kunde naturligtvis inte låta bli att köpa dessa två ursnygga tröjor.

Dessutom till ett hyfsat pris. Nu hoppas vi bara att de kommer fram. Och att mitt konto inte är tömt och jag är lurad. Mest vore det synd på tröjorna förstås. Animal farm är, för kännedom, en av mina favoritböcker. Om tröjorna kommer fram så ska jag genast beställa ett sådant här skal till min Iphone. Pop Poe. Fint. Och nördigt.

Helt fantastisk!

”All my friends are superheroes” av Andrew Kaufman hamnar på topp 5 av mina alla tiders favoriter. Denna måste ni läsa. MÅSTE. Andrew Kaufman skriver absolut fantastiskt finurligt och den här boken är helt skruvad, romantisk och alldeles galet rolig. Den handlar om superhjältar i allmänhet och Tom, som inte är någon superhjälte, i synnerhet.

Toms fru, The Perfectionist, har blivit hypnotiserad av sitt ex, Hypno, att tro att Tom inte syns. Hon tror därför att han har lämnat henne så boken handlar alltså främst om hur Tom försöker övertyga sin fru om att han faktiskt är bredvid henne. Under tiden får vi möta ett flertal superhjältar med de mest absurda superkrafter. Bland andra The Spooner, vars superkraft är att känna på sig när någon ligger i fosterställning och behöver skedas, då smyger han ner i deras säng medan de sover och spoonar dem. Eller The Shadowless Man som inte alltid har varit en superhjälte.

"Before The Shadowless Man was The Shadowless Man, he was Henry Zimmerman. He was regular. He always knew when the toast was going to pop. He routinely opened the telephone book to exactly the right page when looking for a number and was always finding money on the street. But nothing incredibly strange, nothing that'd suggest he was a superhero, had ever happened.
Then one wednsday he woke up at 6:34 a.m. This was early for Henry Zimmerman. His shadow was sitting on the edge of his bed.
'I'm leaving you' his shadow told him.
Zimmerman leaned on his elbow. He studied his shadow. It looked so tiny.
'Are you unhappy?' he asked his shadow.
'Yes'
'Then you should go.'
Zimmermans shadow hesitated. Almost imperceptibly, it nodded. It pushed itself on its feet. It walk across the room and closed the bedroom door behind itself.
Henry Zimmerman was now the Shadowless Man."

Nog sagt.

All my friends are superheroes får 5 starka Minnor av 5 möjliga.

The Tiny Wife

"The Tiny wife" av Andrew Kaufman är en liten, liten bok som handlar om en krympande människa. Det börjar med ett rån på en bank. Att rånet skedde just på en bank var bara en slump eftersom rånaren inte var ute efter pengar. Istället vill han, av var och en som befinner sig på banken, ha den sak de har med sig som betyder mest för dem. Han säger att han i och med detta har tagit 51% av deras själ och om de inte lär sig hur man får själen att växa tillbaka till sin ursprungliga storlek så kommer de att dö. Efter rånet börjar märkliga saker hända dem som blev rånade. En kvinnas man förvandlas till en snögubbe, en annan får hela sin familjs historia över sig (bokstavligt talat) och en tredje, berättarens fru, börjar krympa.

Boken är skriven på ett sätt som förundrar, på riktigt. Ibland är den så fyndigt formulerad att man blir helt förbryllad. Och efter ett tag slutar man förvånas över handlingen och liksom accepterar absurditeten i det hela, liksom karaktärerna i boken gör. För i hela boken är det ingen som någon gång ifrågasätter hur det är möjligt att dessa omöjliga saker kan hända dem. Om jag ska ha någonting att invända mot denna lilla pärla så är det att den är alldeles för kort. Jag vill ha mer av "The Tiny Wife".

Därför ska jag nu börja läsa en annan bok av samme författare, ”All my friends are superheroes”. Den handlar om Tom. Alla hans vänner är superhjältar, till och med hans fru. Som tyvärr har blivit hypnotiserad att tro att Tom är osynlig av sitt ex, Hypno. Det lutar åt succé, tycker jag.

The Tiny Wife får 4,5 Minnor av 5 möjliga.

På vinst och förlust

Jag vill inte tjata om David Nicholls ”One day”. Jag tror att alla vet vid det har laget att jag tycker att den är sämst. Att jag ogillar alla karaktärer i den, hatar slutet och att jag mest bara blir irriterad så fort jag börjar tänka på den. Och trots detta så läste jag precis hans ”På vinst och förlust”. Det var en ren chansning. Men den gillade jag faktiskt. Väldigt mycket till och med. Jag älskar att huvudpersonen är en riktig antihjälte. En smal, ganska klantig nittonårig kille med dålig hy (vilket man kanske får lite väl mycket information om).

Brian Jackson kommer till universitetet fast besluten om att bli någon annan. Att äntligen få visa upp sidor av sig själv som han inte har kunnat visa i den lilla hemstaden. Sidor som heller inte riktigt finns. Hans högsta önskan är att vara med i frågetävlingen University Challenge på tv. Och det är det boken kretsar runt, det och Alice. Alice som är föremålet för Brians kärlek. Också föremålet för alla andra killar på universitets kärlek. Det slutar inte vid universitetet heller. Och oftast slutar det med att de förälskade männen blir galna.

Det här är en dråplig historia. Ibland är den så pinsam att man måste titta bort, trots att man vet att boken inte fortsätter som en film utan att man ändå måste läsa de där raderna så småningom. Men den är kul. Och karaktärerna är fantastiska.

”På vinst och förlust” får 4 Minnor av 5 möjliga

Vad som än händer

Jag vet inte om jag har berättat det här förut men jag är jättedålig på att läsa ungefär från november till april. Jag är för trött och det är liksom ingenting som direkt tilltalar mig. Därför krävs det lättsammare böcker med en enkel handling som verkligen tar tag i en på en gång. Annars ledsnar jag efter två sidor. En helt perfekt sådan bok är Kristin Hannahs ”Vad som än händer”.

Boken handlar om två flickor som träffas i mitten av sjuttiotalet, de är fjorton år och blir bästa vänner som man får följa genom livet. Den ena, Katie, har en trygg och varm barndom, växer upp med en önskan om en familj och gifter sig med sina drömmars man. Tully, har däremot övergivits gång på gång av sin missbrukande mamma och växt upp hos en mormor som dör när Tully fortfarande är ung. Och Tully, som inte litar på någon förutom sin bästa väninna, bestämmer sig tidigt för att satsa på karriären. Och ja, jag vet att den är klyschig. Och ja, jag vet att det inte är särskilt feministiskt eller nyskapande den ena blir hemmafru och den andra karriärskvinna. Men ni vet ju hur mycket jag älskar såna här ”följa genom livet”-berättelser (förutom undantaget ”One Day”, värdelösa bok. Jag blir så arg när jag tänker på den. Hatar’n. AAARRRRGGHH) .

”Vad som än händer” kommer aldrig hamna i något litterärt kanon eller så, men den är verkligen det perfekta typexemplet på en riktigt bra, lättläst enkel, sidvändande ”följa genom livet”-bok som är helt underbar att läsa när energin går på sparlåga. På mindre än en vecka läste jag ut den här femhundra sidor långa boken. Och det är bra, för att vara jag i mars.

Vad som än händer får 4 Minnor av 5 möjliga.

Per Hagmans Cigarett

Det känns på något vis onödigt att skriva om böcker som man har tvingat sig igenom men inte tyckt om. Som nu när jag läste ”Cigarett” av Per Hagman. Den var helt värdelös. Helt fruktansvärt dålig. Så jag tänkte inte skriva om den men så tänkte jag att jag kanske måste göra det i alla fall.

Cigarett handlar om Johan. Det är nittiotal. Johan är ung och jobbar på Hard Rock. Johan dricker öl och vin med sina kompisar. Hänger på krogen, går på fester, snortar kokain, tittar på porrfilm, ligger med tjejer och röker cigaretter. Utanför Johans fönster står träd med grenar som ser ut som människoarmar.

Det är ungefär det som händer i hundrafemtio sidor. Så. Nu vet ni det.

Cigarett får 0 (noll!) Minnor av 5 möjliga.

Easter Parade

När Richard Yates Revolutionary Road blev film fick boken med samma namn plötsligt ett rejält uppsving. Om den var populär tidigare så blev den ännu mer populär nu. Och alla älskade den. ALLA. Och så fort alla gillar någonting så blir jag helt plötsligt ointresserad. Jag vet inte varför, det går som på automatik. Jag har varken läst Millennium-trilogin, Hundraåringen eller Kepler. Och jag förstår ju att jag ibland missar sådant som är bra, som kanske till exempel Revolutionary Road.

Hur som helst så fick jag för ett par veckor sedan låna en annan bok av Yates, nämligen Easter Parade. Jag visste ingenting om den förutom att jag mindes att boken hade en fruktansvärt tråkigt omslag som inbunden men har ett helt fantastiskt omslag som pocketbok. Jag var lite motvillig först men efter bara ett par sidor var jag helt fast och insåg att det var en bok precis i min smak.

Den börjar på trettiotalet (bara en sån sak!) och utspelar sig sedan under fyrtio år (och en sån sak!). Vi får följa systrarna Grimes och särskilt den yngre systern Emily genom lycka men framförallt, och mest, genom olycka. Genom män och arbeten, familjetrassel och städer. Språket är enkelt men fint och boken är sorglig men alldeles, alldeles underbar.

Easter Parade får 4,5 Minnor av 5 möjliga.