Nybörjarmisstag

Elliot är ju lite svår att söva på kvällarna nu när han är i den här ”fasen”. Men det gör mig inte så mycket för oftast räcker det att sitta i soffan och vagga. Han låter sig luras bara man rör sig lite. Dessutom har min kille fixat HBO Nordic lagom till min föräldraledighet så jag sitter och plöjer serie efter serie. Häromsistens blev jag till exempel jätteförvånad och upprörd över slutet på The White Queen, vilket.. ehm.. vittnar om min okunskap i brittisk historia.

I förrgår begick jag ett så kallat nybörjarmisstag när jag satt med min lättväckta bebis i famnen. Han hade precis somnat när ett avsnitt av ”Dead like me” tog slut och fjärrkontrollen låg utom räckhåll, på andra sidan bordet. Jag hade ett val. Antingen resa mig upp för att ta fjärrkontrollen och riskera att bebisen vaknade och göra om allt igen eller sitta i mörkret och göra absolut ingenting i tjugo minuter till bebisen hamnat i djupsömn. Gissa vilket jag valde. Nästa gång ska jag välja Netflix framför HBO Nordic på kvällen, då börjar nästa avsnitt direkt och inte förrän efter fem avsnitt frågar Netflix om man verkligen är kvar. Antingen det eller ha fjärrkontrollen till hands INNAN bebisen somnar.

Sedan finns det ju väldigt mycket att säga om HBO Nordics värdelösa app i övrigt också. DEN GÖR MIG SÅ ARG! Jag menar, vem skriver ut namnet på avsnittet men inte namnet på serien? Jaha, de rekommenderar ”Murder S01E05” men om man vill börja med avsnitt ett så har man ingen aning om vilken serie man ska titta på. Dessutom finns det inga övergripande beskrivningar av serierna, bara av de enskilda avsnitten. Och om jag har börjat titta på en serie kan det ju vara bra om appen kommer ihåg det så att jag själv slipper hålla reda på vilket avsnitt jag är på. Jag skulle kunna tillägna den här appen ett helt eget rasande inlägg eftersom den gör mig så orimligt arg. Men det är ju DEN som är orimlig. Jag orkar inte ens tänka mer på den just nu. Förresten så är min ilska inte alls orimlig. Den är faktiskt ytterst rimlig.

Med vänlig hälsning,
Världsliga problem

Happy Hunger Games

Igår var det äntligen dags! Medan den här bloggen låg och självdog gick jag på premiären av The Hunger Games (som jag redan har skrivit om Här). I tre månader har jag och säkert en miljon fjortisar gått och längtat efter den här filmen. Klockan halv sex var lobbyn full av små människor som i sin tur var fulla av förväntan. DN kändes lite malplacerade där de stod mitt i lobbyn och försökte få människor att prova på tre månader för endast 199 kronor. En kvinna kom hoppfullt släntrandes mot mig och min kompis, som i princip var de enda vuxna i hela lobbyn. Vi tackade vänligt men bestämt nej. Köpte våra M&M’s, stod i den halvmil långa toalettkön och trängde oss sedan in i Salongen.

Hela första halvtimmen av filmen satt jag med rysningar på armarna av förväntan. Och förväntningarna infriades. Filmen var precis så bra som jag hade föreställt mig att den skulle vara efter att jag för första gången såg trailen, som fick mig att läsa böckerna. Men jag funderar ändå lite på hur mycket mer man måste få ut av filmen när man också har läst böckerna. Relationer blir inte lika djupa i en film som i en bok. Det finns heller inte utrymme för alla karaktärer. I boken är ju allt mycket mer komplext. Men så kan man inte göra en film som är fem dagar lång bara för att jag vill få med precis varenda liten blick som utväxlas mellan karaktärer. Det kändes också som att ”kärleksrelationen” med Peeta fick mycket mer plats i filmen. Varpå fjortistjejerna fnissade och fjortiskillarna ropade ”TJEJFILM!!” Lenny Kravitz gjorde sig verkligen som stylisten Cinna, men jag kunde inte låta bli att reflektera över att troligtvis ingen i salongen visste vem Lenny Kravitz är. Och att ingen i Salongen ens var född under hans storhetstid. Jennifer Lawrence gjorde sig förstås också oerhört bra som Katniss och på det stora hela är jag nöjd. Mycket nöjd. Så nöjd att jag nog ska sällskapa med en hög fjortisar och se den igen.

De stora frågorna nu är; hur ska jag kunna vänta ända till 2013 på nästa film? Och vem ska spela Finnick? Och när kommer jag att skriva ännu ett inlägg på den här bloggen?

Nörderi på ny Nivå

• Kolla på mingelbilderna från Game of Thrones-festen Här.

• Läs min intervju med festfixaren Johanna Koljonen för Månpocket Här.

• Läs Boktipset intervju om Game of Thrones med mig Här.

Slut på nörderi.

Jag räddar er!

Fem filmer ni inte behöver se: Skyline, Tidvågen, Arctic Blast, Psalm 21 och Awayday. Jag har precis räddat er från 10 timmar värdelös film. Man skulle kunna säga att jag har offrat mig för er. Varsågoda.

Minna och fjortisarna

Vi var på bio igår. På en skräckis, ”Insidious”. Den var helt okej. Väldigt läskig i början. Jag gillar ju när man liksom inte får se så mycket. Mest att man får hintar om att någonting inte är som det ska och man kanske får se skuggor och sådant lite snabbt så att man hoppar till och blir rädd. Ju mer detaljer man får se desto mindre läskigt, ungefär. Men som sagt, helt okej skräckfilm.

Men precis som jag hade förutspått så var hela biosalongen full av fjortisar. Eller åtminstone halvfull. Den andra halvan var tom. Och så var det jag och min kille. Låt oss säga att det var jag och min kille och ungefär trettio fjortisar. Fjortistjejer närmare bestämt. Och kanske någon målbrottskille, vem vet. De låter ungefär likadant när de skriker.

Alltså; trettio fjortistjejer, målbrottskillar, en skräckfilm med ganska många obehagliga överraskningseffekter och en Minna som går ut från biosalongen efter filmens slut med huvudvärk.