Judith

Jag låg naken på hans golv och bläddrade i en bok av Hjalmar Söderberg, ”Den allvarsamma leken”. Jag hade rotat fram den ur hans överfulla bokhylla och nu värkte skulderbladen mot de svala golvplankorna. Han satt på sin säng, såg på mig när jag förstrött bläddrade sida efter sida utan att egentligen fästa blicken vid orden. Ibland fladdrade något av ljusen till, liksom som för att göra mig uppmärksam på att de fanns. Han pratade om Judith. Han pratade alltid om henne när vi sågs. Hon som hade förstört honom. Hon som hade gjort honom oförmögen att älska, någon annan. Det gjorde mig ingenting att han pratade om henne. Sättet han sa hennes namn gjorde att jag kom att avguda det. Judith.

Jag låg naken på hans golv, vände blad på blad i någon annans kärlekshistoria och tänkte på henne. Undrade vem hon var. Föreställde mig hur hon såg ut. Mörkt hår, blå ögon. Höga kindben och speciell näsa, kanske till och med en aning skarp. Vacker. Judith måste vara en klassisk skönhet, en sån som inte liknar någon annan. Stolt och rak i ryggen med luggen lite över ögonen och leendet.. alltid som halvt. Jag såg henne egensinnig och stark. Det sista visste jag att hon var. Det hördes när han pratade om henne. Han ville så gärna hata henne. Men allt hans hårda ord om henne sa mig, var att han älskade henne. Fruktlöst. Det hördes i hans röst. Och i hans sätt att säga hennes namn.

När ljusen brunnit ut låg vi med varandra.
Och tänkte på henne, på Judith.


”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet." Hjalmar Söderberg

Det började som en skakning

Prolog
Det är så svårt att minnas allt som har hänt. Och det är nästintill omöjligt att hålla reda på vilka minnen som är äkta och vilka som är fabricerade. Inte medvetet förljugna utan mer som i en önskan om att ha varit. Önskeupplevelser. Som den där gången vi åkte pulka nedför Hammarbybacken. Vi skrattade och våra kinder var helt röda av den isande januarikylan. Och när vi tillslut kom ner rullade vi av pulkan och över varandra, om varandra. Och sen, en kyss. Det är mitt starkaste minne. Inte för att det är så speciellt utan mer för att känslan i det är så underbar. Men det har aldrig hänt. Vi har aldrig kastat oss utför Hammarbybacken. Eller tumlat runt nedanför den. Ibland är jag osäker på om vi ens har funnits.

...

Först var det i varje fall maj och våren hade äntligen kommit på allvar. Jag var i behov av ljus och värme, välkomnade solens strålar som lade sig över Stockholm som en slöja av välbehag. Äntligen liv! Staden vaknade långsamt och bakfull den där morgonen. Men jag var tidig, pigg. Ville möta solen på mina egna villkor. Promenerade runt på Söder och njöt av att äntligen vara fri från klädlager. På löpsedlarna skrek väderkunniga om värmerekord. Härledde det hela till klimathotet, menade att vi inte skulle välkomna värmen utan frukta den. Men jag hade svårt att frukta någonting som var så behagligt. Som ombesörjde mina bleka ben nedanför den tunna klänningen med en sådan omtanke. Det var när jag hade gått förbi Slussen och var på väg in i Gamla stan som jag träffade honom. Det var precis där våra ögon möttes för första gången. Medan min klänning lojt fladdrade i morgonbrisen.

”Du!” Sa en röst som var hans, jag tittade upp och han stod där framför mig, nästan alldeles nära. Ögonen var bruna och snälla men trötta när de mötte mina. Det ena hade ett stänk av honungsfärg, en pytteliten droppe som såg ut att ha hamnat där av misstag men som gjorde hans blick lite skev och extraordinär. Han raglade till, fortfarande påverkad efter gårdagskvällens rus. Jag sa ingenting.

”Hör du mig?” Och jag såg hur hans läppar, fläckade av billigt rödvin, formade orden och jag förstod att de var menade för mig. Jag nickade. Kände att jag borde säga någonting, som bekräfta att jag hade en röst jag också. Formade mina egna läppar men från dem kom inte ett ljud. Han drog efter andan, väntade. Förgäves. Så skrattade han till, ett mjukt nästan feminint skratt.”Ha det bra tjejen.” Han klappade mig på axeln, sedan gick han förbi mig och jag vände mig om, följde med blicken hans rygg bort. Mitt på bron lyfte han handen, vevade med den i luften som en vinkning. Som om han visste att jag såg efter honom. Och det var första gången vi sågs, det var första gången han såg mig. Han hade inte en aning då. Men jag visste.

Snön som föll

Den första snön föll idag. Det var inga stora, vackra flingor som långsamt singlade ner och la sig som ett täcke över marken. Det fanns ingenting fridfullt i snön som föll. Som pilar med vassa spetsar sköts de ner från himlen i hopp om att såra någon. En enda. Enträget. Ihärdigt. De träffade henne i ansiktet, färgade huden röd. Attackerade hennes kropp. Letade sig in under den tjocka tröjan. Några tappra soldater fastnade i det stickade garnet och satt där. Utan att smälta. Bara satt, som om de väntade på någonting. En signal kanske. Hon sänkte blicken mot marken för att undvika angreppet.

Hon visste att hon borde gråta. Inte på grund av snön. Men för att hon var varm. Och för att det som mötte henne var kallt. Hon tänkte på allt och ingenting. Tankarna for runt värre än snön omkring. Hon visste tillslut inte vad som var vad. Hon tänkte på vad som hade sagts men kunde inte längre minnas vem som hade sagt vad. Eller varför. ”Du finns, bara du”, hade hon sagt så? Kanske.

Men ingen finns. Egentligen finns ingen, tänkte hon. Inte ens dom som känns. Hon såg upp mot himlen. Grått. Nästan färglöst. Snöpilarna for ner i rasande takt. Träffade hennes blottade ansikte med en nästan overklig precision. Ingenting känns, tänkte hon. Ingenting känns. Och ingenting finns. Inte ens snön som faller.

En av många

De tumlar runt i hans omtumlande soffa. Hon är glad och rödvinsrusig. Hans läppar är på jakt efter att möta hennes.
Timmen är sen.
Vinet är nästan urdrucket sånär på en droppe som släpar sig ner mot foten av hennes glas. Den kommer snart att förvandlas till en blodröd fläck på vardagsrumsbordets ljusa duk.
En av många.
Något som skvallrar om att hon var där. Precis som de andra avslöjar att någon annan var där före henne.
På hans golv ligger hennes vita klänning vårdslöst slängd.
På hans vägg hänger hennes själ i en ram.

Som vackrast när hon gråter

”Måste du vara som vackrast när du gråter?” Frågar han försiktigt och stryker bort en av dessa ändlösa tårar från hennes kind. Rödgråtna, maskarakladdiga ögon är på intet sätt vackra men han har en förmåga att se bortom svartgråstrimmiga kinder och svullna ögon. Han ser henne som den hon är innanför sitt bräckliga skal. Blottad och naket sårbar. Genuint vacker. Han ser henne, rätt in i henne, som ingen annan.

Tårar bränns. Hon har tidigare funderat över det uttrycket. ”Tårarna brände innanför ögonlocken”, det har alltid känts så banalt, så tråkigt och fantasilöst. Men tårar bränns. De bränner innanför ögonlocken och de bränner när de rullar ner längs kinderna. Som eld bränns de. Små salta elddroppar bränner hål i hennes kinder när hon tyst svarar honom det enda hon vet att hon kan svara:
”Så lämna mig inte då.”

Han darrar lite när han kysser henne, som om hans innerlighet inte riktigt får plats i gesten. En kyss, ett sista farväl innan han lämnar henne ensam. Hon är vackrare än någonsin men han vänder sig inte om för att se. Han ser henne inte längre. Det är hennes öde. Att vara osedd av de enda ögon som verkligen kan se henne.

Kamouflage

Det känns som om jag flyr ibland när jag skriver. Gömmer ord i ord. Skriver en sak men menar en helt annan. Jag klär äkta känslor i påhittade texter, sanna meningar i falska ord. Stundom. Men det skulle jag aldrig erkänna. Knappt ens för mig själv. Men allra minst för dig.

Tidigare idag kallade jag dig för ”min älskling” i mina tankar, fastän att jag vet att du inte är det. Men det skulle jag aldrig skriva. Istället skulle jag stapla bokstäver till poesi med alla eventuella känslor sammanpressade till ett trettiotal ord som säger någonting helt annat än det jag egentligen känner. Som ett kamouflage.

Jag begär inte att du ska förstå, vill inte att du ska förstå. Fast innerst inne så önskar jag att du någon gång kunde läsa mellan raderna och se in i mitt hjärta, om så bara för en stund. För där gömd i undertexterna ligger det lilla åbäket blottat för vem som helst att se. Bara den hittar dit. Bara du hittar dit. Men det gör du aldrig, kamouflage är min specialitet.

Jag sjunger med Oh Laura. Jag sjunger för lågt. ”It's a fine line between pleasure and pain.” Det låter helt skevt. Sedan väljer jag kategori för de här textraderna. Väljer ”Litterär gestaltning” bara för att vara på den säkra sidan. För det som står där, det behöver ju inte vara sant. Ännu ett mästerligt kamouflage.

Leendet

”Varför ler du aldrig?” Hans röst är sorgsen, som om hela världen hänger på mitt leende. Som om jag är någon jävla sol vars leende ska lysa upp hela hans tillvaro som någon annan fånig klyscha.
”Jag ler väl.” Det gör jag. Jag ler. Ibland.
”Du ler så sällan.” Säger han med ett prövande leende på sina egna läppar. Det ser skevt ut. Han passar inte i att le så där. Jag ler inte alls.
”Om jag log oftare skulle mitt leende sakna betydelse. Som en plastig barbiedocka med död blick. Eller som en bilförsäljare vars leende är en lögn. Vill du att jag ska ljuga med död blick?”
”Ja. Om det får dig att le.” Han är allvarlig nu. Det osäkra leendet har flytt hans läppar som en rädd liten fågel i en höststorm.
”Då ler jag, för dig ler jag.” Men du skall veta att jag inte menar det.

Lite senare säger han att han älskar mig.
Och jag ler.

Kill your darlings

På bordet slåss djupblåa ölburkar med halvfulla vinglas om utrymmet. Några har gett efter för trängseln och vält omkull eller rullat ner på golvet. Ur en av burkarna som vält på bordet, sipprar guldgul öl. Långsamt rinner den ut över masonitskivan innan den fortsätter ner på den benvita mattan som är placerad under det låga vardagsrumsbordet. Det är inte mattans första och enda fläck, långt ifrån. Den är märkt efter många fester. En halvsläckt cigarett har rullat ur den överfulla askkoppen och glöder hål på den gulrandiga duken som ligger på bordet, påsken i ära. Ingen märker den vilsekomna cigaretten eller den omkullvälta ölburken. Ur högtalarna strömmar musik, harder faster Scooter. Människor dansar på den lilla fria golvytan mellan soffgruppen och teven. De inrökta gulvita väggarna vibrerar och någon gång under natten har grannen bredvid protesterat mot den höga musiken genom att irriterat dunka med knytnävarna i väggen.

Från lägenheten under hörs ibland dova dunsar och kvävda skrik men de drunknar i musiken och grannens ilskna knytnävslag och skrattas nonchalant bort av lägenhetsinnehavaren, en man som ser ut att vara uppvuxen i en bänkpress och sedan fått huvudet överkört av en gräsklippare.
”Jävla pensionärer i det här bygget alltså.” Skrattar han medan han knäcker ännu en öl och ragglar fram till stereon. Han höjer ytterligare. En lång ljus tjej som sitter i soffan med en cigarett i ena handen och ett nästan tomt vinglas i den andra, protesterar högt med rödvinsläppar och en ilsken blick mot den krallige mannen vid stereon.
”Men Jens! Man hör inte ens vad folk säger. Sänk lite.”
”Vafan! Det är fest ju. Det ska väl för i helvete märkas.” Skriker Jens tillbaka, han skrattar och blinkar åt henne men sänker volymen en aning. ”Nöjd så, hjärtat?” Säger högt han och flinar.
”Mm, jättenöjd.” Mumlar tjejen i soffan och vänder sig mot killen som sitter bredvid henne. Jens ser missnöjd ut en stund men är snart involverad i ett samtal med några andra, rörande vilken öl som egentligen är godast, när det ringer på dörren.

*

Hon sitter fullt påklädd uppkrupen under täcket i sängen och äter chokladpraliner med utseende av små likörflaskor. Chokladen är tunn och det är lätt att bita av toppen på de små flaskorna, för att sedan dricka upp den vidriga drycken inuti. Hon dricker. Som om det skulle döva smärtan efter smällarna hon fått eller få henne att glömma hans händer som nyss befann sig om hennes hals. Det hjälper inte. Värken dövas inte av den fattiga likören, minnet suddas inte ut. Men hon tar ändå en till. Biter av toppen och dricker upp innehållet. Sedan lägger hon den tomma flaskan på tungan och krossar den mot gommen. Chokladen smakar nästan ingenting. Hon tuggar småbitarna, sväljer och tar nästa, biter av toppen och låter drycken rinna ner i halsen samtidigt som blåmärken börjar ta form på utsidan av den. Hon inser det meningslösa med de allt för små chokladflaskorna, inser att hon aldrig kommer att bli full. ”Dom här jävla pralinerna är för fattiga på alkohol.” Tänker hon och slänger ifrån sig chokladasken.

Hon reser sig upp, drar på sig skor och jacka och smyger tyst ut från lägenheten för att inte väcka honom där han har slocknat på soffan. Istället för att gå ner för trapporna och vidare ut på gatan, går hon uppåt. Hon hör att grannen ovanför hennes egen lägenhet har fest. Hon vet inte riktigt vad det är för någon som bor där men hon känner att det kvittar. Bara de har alkohol, bara de har så hon kan supa bort natten. Hon tar ett djupt andetag och ringer på. Dörren flyger upp.
”Det är för i helvete påsk. Man måste väl få ha lite jävla efterfest!?” Snäser den stora skalliga mannen som öppnar. Hon backar nervöst ett steg.
”Ursäkta” Får hon fram medan hon känner hur tårarna mer än gärna vill tränga fram. ”Jag, jag tänkte bara fråga om jag fick komma in.” Fortsätter hon försiktigt.
Mannen mittemot henne ser förvånad ut. Hon var inte den han hade väntat sig. Framförallt hade han inte väntat sig att en sådan som hon överhuvudtaget skulle vilja komma in i hans skitiga lägenhet. Han har sett henne i trappen förut. Han har fascinerats över hennes skönhet och undrat vad hon gör med den där skitstöveln hon är tillsammans med. Inte för att han själv var så jävla bra. Men han skulle åtminstone aldrig spöa skiten ur sin tjej så där, om han nu skulle ha någon.
”Ja, visst. Visst. Kom in för fan.” Så ser han blåmärkena på hennes hals, de är formade efter händer. Utan att hon hinner stoppa honom tränger han sig förbi henne och tar trapporna ner i två steg. Hon hör honom slita upp dörren till hennes lägenhet. Hon står och väger ett ögonblick, sedan kliver hon in till festen och låter sig omslutas av musiken. Om man skulle lyssna noga så skulle man återigen höra dova dunsar och kvävda skrik från våningen under.

"Det är inte sommar längre"

”Jag var nere vid udden.” Säger hon lågt medan hon hänger av sig sin jacka. Han övervakar henne tyst. ”Du vet, där vi badade.” Hon tar en handduk för att torka av hunden. Den är alldeles blöt efter höstregnspromenaden.
”Jag har bryggt kaffe åt oss.” Meddelar han efter en stund och går ut i köket. Hon följer honom. Hunden ruskar ilsket på sig. Som för att visa regnet att det inte kan besegra honom, trots ihärdiga försök.

De sitter mittemot varandra vid köksbordet. Det är gammalt och nött. Det är hennes, liksom det mesta. Det var hennes lägenhet från början. Hon ville bort, bort från den här lilla staden. De hade pratat om huvudstaden. Stockholm hade passat henne perfekt, hon ville vara anonym i ett myller av upptagna människor. Hon ville vara osedd. Istället blev hon kvar här, i samma lägenhet, i samma stad som hon drömde sig bort ifrån. Med honom. Sedd, av alla.

”Det finns alternativ.” Han ser på henne på det där sättet. Kärleksfullt tror jag att det är. Blandat med allvar. Som om hon är ett barn och han är myndig.
”Vad fint det var när vi badade där ute.” Svarar hon tyst. ”Vid udden.”
”Mm. Men du…”
”Det var en fin sommar. Jag önskar att jag kunde få tillbaka det där. Att vi kunde få tillbaka det. Det var så oskuldsfullt på något sätt.” Han hajar till när hon långsamt uttalar den sista meningen.
”Vad menar du?”
”Äh, det spelar ingen roll.” Hon snor åt sig en slinga från sitt hår och inspekterar den noga. Som för att slippa möta hans blick. Ändå ser hon upp när hon hör honom andas ut nästa mening.
”Allt spelar roll!” Han slår ut med armarna. Kan hon ana en hastig glimt av uppgivenhet i hans djupblå ögon? Nej, hon har troligtvis fel. Uppgivenhet är nog en obekant känsla för honom.
”Ingenting spelar någon roll.” Säger hon och återvänder med blicken mot den ljusa hårslingan. Hon konstaterar att topparna är kluvna. Hon borde klippa sig någon dag.
”Jag älskar dig.” Han tar hennes lediga hand som ligger död framför henne på bordet.”Jag vet.” Svarar hon och drar åt sig handen. Som i en sista dödsryckning. Som när lemmar rör sig fast hjärnan är död. Fortfarande kall. Fortfarande död. Men ändå rörlig. Ofrivilliga rörelser som spasmer. Kanske menade hon inte att dra undan handen.

”Det finns alternativ.” Försöker han igen.
Hon skakar på huvudet. Men han vill inte ge sig.
”Vi kan inte ge upp nu. Vi kan inte bara ge upp. Inte nu.”
”Det är inte sommar längre.” Hon ser ut genom fönstret. Fåglarna har redan flyttat. Hösten har för länge sedan tagit över sensommaren. Regnet mot fönsterrutan skvallrar, de bruna halvruttna löven på marken avslöjar, sommaren är slut.
”Kanske att vi blommar med våren? När knopparna slår ut.” Viskar han hoppfullt.
”Det kommer aldrig att bli sommar igen, jag vill inte ens ha barn längre." Svarar hon och med de orden lämnar hon honom ensam kvar vid köksbordet, i lägenheten, i staden och upplöses av anonymiteten i storstan.