Decemberdroppar

Utanför mitt fönster går en bro. Det är ingen särskild bro, bara en bro som alla andra. En väg som korsar en annan, ovanifrån. Snön har ännu inte fallit men på mitt fönster bildar kalla decemberdroppar oförklarliga mönster när de klamrar sig fast mot rutan med den dödsdömdes frenesi. Jag följer slött deras kamp med ett finger. Ser bilarna fara över bron. Människor är på väg någonstans. Hela tiden är människor på väg någonstans. Strålkastarnas ljus ser ut som explosioner av stjärnor på fönstren i huset mitt emot. Och jag tänker att jag också är på väg. Inte bort. Bara framåt. Tänker att jag redan har kommit en bit.

Det började med att jag föddes. Jag föddes en novembermorgon, förmiddag eller natt, så svårt att minnas exakt. Men jag minns att jag var arg när jag föddes. Jag skrek åt världen och världen, den var bara stor och kall och tyst. Min mamma log mot mig och sa ”en dag kommer du att förstå meningen med det här livet”. Jag knöt mina små nävar, skrynklade ihop ansiktet och skrek. Det måste ha varit smärtsamt att bli född. Lika smärtsamt som det måste vara för decemberdroppar att ta mark.

Sen, ganska långt senare fick jag min första kyss. Jag var tretton. Fick den sent för jag var ganska ful och feg och rädd. Blev lite snyggare sen. I slutet av högstadiet. Mitten av mars. ”Du tog dig”, som någon sa när jag var runt tjugo. Jag minns inte vem. Barndomskamrat säkert. Nån som inte sett mig på länge. Jag tog mig? Det hände så mycket efter det. Det har hänt så mycket mellan då, för länge sen, och nu. Men jag har hela tiden rört mig framåt. Jag menar, åren går ju och jag är inte längre samma person som jag en gång var. Jag är som längre fram.

Utanför mitt fönster går en bro, en bro som vilken som helst. Människorna i bilarna på bron räknar sina liv i kilometer. Jag räknar mitt i framkomlighet och störtade decemberdroppar.

Skynda dej.. innan vardan har fått fatt mysteriet

Jag målar mina naglar svarta till tonerna av Den vassa eggen. Borde göra så mycket men gör visst ingenting alls. Byxorna jag hade på mig i tisdags ligger slängda nedanför sängen. Orkidén blommar i något slags prakt där på brädan. Överfull med rosa små blommor, står den där i fönstret och lutar sig mot rutan. Som om den längtar ut. Som om livet innanför de här väggarna inte är tillräckligt. Och den har ju rätt.

På bordet framför mig står det höga latteglaset. För en stund sedan var det kaffe i, utan mjölk. Jag vet inte ens varför jag har latteglas. Nåja, nu finns däri, ingenting alls längre. Och jag känner att jag letar efter en känsla. Jag lyssnar på Den vassa eggen och målar mina naglar i svart. Men jag känner inte igen mig i det han sjunger. Eller i färgen jag målar.

Fångar perspektiv

Vandrar på raka vägar och krokiga stigar mellan kvarteren på skogskyrkogården. Grönskan är nästan bländande så här års och det är obeskrivligt vackert. Och lugnt. Förutom ett par människor som strosar omkring. Och några trastar som leker i vattnet. Jag fattar beslut. Jag gör det som bäst när jag går. Som om rörelsen i benen liksom får igång huvudet. Jag ifrågasätter idéer. Tänker över händelser. Funderar på saker jag har gjort. Och inte gjort. Men framförallt på vad jag vill göra. Sia håller mig sällskap i lurarna medan jag kommer fram till sådant som borde ha varit så självklart enkelt. Det måste komma någonting bra ur allt.

Men så kommer jag fram till kvarter 43. Det måste vara barnens kvarter. Bredvid små blygsamma gravstenar och enkla träkors bor nallebjörnar och leksakståg, dockor och annat färgglatt pryttel, som ett leksakskollektiv av förlorad kärlek. Och jag inser att det jag har i tankarna egentligen inte spelar någon som helst roll.

Det här är ingen neråtsång

Jag känner mig, stundom, som en skuggfigur. Som någon som stryker längs väggarna. Blir ett med dem. Lika meningslös och lika svår att urskilja som en något mörkare fläck i den grå asfalten som misspryder gården utanför mitt hus. Helt oförmögen att göra ett bestående intryck. Osynlig och intetsägande. Färglös med blicken i marken. Det är en känsla, ett beteende, som dröjer sig kvar. Från förr. Liksom lingers..

Men ibland får jag för mig, att jag är en sån man glömmer direkt efter första mötet. Efter en stunds existens i deras periferi blir jag till hon som ingen minns. Och jag blir fortfarande förvånad ibland när någon jag bara har träffat hastigt ett par gånger, hejar glatt och igenkännande på mig. Jag blir som blåst på min inbillade anonymitet. Och jag vet ju om att jag inte är i närheten av så grå och trist som jag kan få för mig att jag är. Jag vet att jag kan vara en färgpalett. Ändå känner jag mig som en gråskala utan svart och vitt. Stundom. Ändå har jag ibland svårt att ta den plats som jag vet, rättmätigt är min.

Jag måste bli bättre på det. Och jag måste bli bättre på att vara den där färgen som jag vet att jag är. Med ryggen rak, huvudet högt och blicken framåt. Jag är inte längre den jag en gång var. Jag är så mycket mer än vad du sa.

Settle down or just settle

”Hur vet man att man har träffat personen man är ämnad för? Och om man skulle nöja sig med någon som inte är ens egentliga själsfrände, är det då ett tecken på mognad eller bara på att man har insett att man måste ge upp sina drömmar?” Så börjar beskrivningen av Curtis Sittenfelds roman ”Mannen i mina drömmar” och jag tycker att det är så bra, träffande.

Ju längre tid man har varit singel desto kräsnare blir man, åtminstone jag. Jag trivs bra själv och vill ogärna ge upp mitt liv för någonting som inte känns helt rätt. Jag är kanske lite för självständig. Jag vill ha någon, någonting, men jag behöver det inte. Och jag nöjer mig inte med någonting mindre än vad som får mitt hjärta att skena och min mage att vända sig. Men så kan jag bli lite nervös mellan varven, tänk om jag inte nöjer mig med någonting annat än en kärlek som egentligen inte existerar? Att jag liksom har byggt upp alldeles för högra förväntningar kring vad som ska kännas.

Och hur ska jag någonsin kunna träffa någon när jag bara finner känslomässigt otillgängliga människor attraktiva och när jag finner de som visar mig uppenbart intresse, ointressanta? Det kan bero på att det har fallit sig som så att jag helt enkelt inte har klickat med de som varit intresserade men jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske innerst inne inte vill ha någon vid min sida. Om han inte är helt perfekt, vilket ingen människa är.

Så jag undrar; är jag egentligen bara omogen?

Tidsresenär

Jag sluter ögonen. Räknar sekunder, minuter, timmar, dagar, månader, år. Bakåt i tiden. Slår upp ögonen och möter ett tonårigt jag som står där med oskyldig blick och sitt röda hjärta i handen.

”Oroa dig inte, oroa dig aldrig. Det ordnar sig alltid” säger jag och ler mot mitt yngre jag, väl medveten om att jag kan ha besparat henne så mycket onödigt grubblande, så många bortslösade timmar. Fast jag vet ju också att hon inte har lyssnat. Hon lyssnar aldrig den där omöjliga människan.

Livsnjuteri

Jag försöker att leva i nuet,
för stunden.
Jag lyckas,
n ä s t i n t i l l.
Jag njuter,
av livet.
Även om orden att beskriva det
har övergett mig,
för stunden.

Orkidarium

Jag längtar efter någonting som inte riktigt vill bli av.
Vet inte vad eller när eller varför.
Vad jag vet är att tystnaden är öronbedövande ikväll.
Ensamheten påtagligt kvävande.
Och det jag inte vet infinner sig aldrig så som jag vill.

Jag vill ha en stoppkloss i min säng i natt.
Är trött på att vrida och vända mig.
Trött på att tiden passerar.

Ge mig någonting vackert nu.

Den där känslan

Långsamt försvinner den i en larmande storstad med klubbar högljudda nog att störa den döve och med blinkande neonljus starka nog att blända den blinde. Klubbar där människor festar till gryningen. Dövar sina sinnen med alkohol och låtsas för stunden att de äger världen, som om de verkligen ville ha den.

Eller så byter jag sceneri och...

Långsamt drunknar den i en argsint våg som slår upp mot karga klippor i ett landskap inte helt olikt men ändå helt olikt detta. Vindpinade träd kantrar vägen bort från havet och havet vill ingenting hellre än att följa med. Ta över land och bebyggelse, ta den med. Långt bort.

Det är vilket som, bara den försvinner.

Och långsamt suddas den faktiskt ut från en minnesbank som anser den alltför smärtsam för att behålla. Snart är det nästan som om den aldrig fanns, oavsett sceneri.

Den där känslan.

Bli någonting av

Kvällssolen pressar sig envist igenom nerdragna persienner fastän jag har sagt åt den att hålla sig borta. Jag har låst in mig. Eller möjligtvis låst världen ute. Det är en sådan dag idag eller kväll. En kväll av isolering från allt annat, alla andra. Isolerad från kvällssolar och människor. Men den där jäkla solen är envis eller så är det persiennerna som är dåliga.

Ser på ”Jack” och inser att jag inte alls gillar Göran Stangertz. Jag är inte så förtjust i filmens Jack, vet inte om det beror på Göran eller Jack. Det är något med hans ögon. Och hans mun. Kanske stör jag mig på sättet han pratar också, men framförallt på sättet han tuggar tuggummi. Man ska alltid hålla sig till böckerna. Filmerna bara raserar de bilder man har målat upp av karaktärerna som aldrig stämmer. Som om filmen skulle ha mer rätt än vad jag har. Som om min bild inte är lika giltig.

I filmen och för all del även i boken undrar de vad det ska bli av dem. Ibland kan jag undra samma sak. Men måste det bli någonting av för att det ska gillas? Egentligen vill jag nog helst bara dra till Gotland som i filmen, tälta, dricka öl och inte blir någonting av alls. Det är ju någonting det med. Men jag tror att jag nog nöjer mig med att gömma mig för sol och människor ikväll och kanske bli eller inte bli någonting av en annan dag.

Gå ut och var glad, din jävel

Igår postade jag mitt lägenhetskontrakt. Nere i vänstra hörnet under rubriken ”uppsägning” hade jag kladdat ner min namnteckning. Tre månader och en vecka har jag kvar att tillbringa i den här lägenheten innan den ska lämnas i samma skick som den intogs.

Det känns lite skrämmande. Jag har egentligen inte en aning om vad som händer till hösten annat än att det inte händer i det som jag i nästan två års tid har kallat mitt hem. Men samtidigt känner jag mig helt underbart pirrigt förväntansfullt. Stockholm väntar på mig med sitt myller, med sin skönhet. Och jag hoppas att det är där jag befinner mig om tre månader och en vecka.

Den tvekan jag ändå må hända känner när jag promenerar försjunken i tankar, försvinner snabbt när Lundell plötsligt fyller mina öron med sin sång. Och när jag hör vad han sjunger känner jag mer än någonsin att jag har gjort rätt, hur uppenbart självklart det egentligen är. Jag tar tag i mitt liv och gör med det vad jag vill. Jag kan ingenting annat göra än att stolt sträcka på ryggen och vara glad. Ja nu jävlar händer det.



Gå ut och var glad, din jävel!

Det gungar

Försöker hitta fast mark att stå på. Allt gungar och jag börjar bli sjösjuk. Jag pusslar med bitar för att försöka hitta svar i bilderna de förmedlar. Men när en del av en bild går att urskilja så suddas en annan ut. Alla självklarheter uteblir och ingenting är konstant. Jag bygger med klossar, försöker bringa ordning i kaoset men allt rasar hela tiden samman och jag får börja om.

Utanför fortsätter världen. Dagar och nätter ersätter varandra utan att alls ta någon hänsyn till att jag inte hänger med. Sekunder tickar förbi, blir till minuter, blir till timmar, blir till dygn. Blir till månader och år. Vintern smälter i förmån för våren. Sommaren blommar över och snart är hösten här.

Sommarbris blir till vind, blir till orkan, blir till en förtvivlad suck. Det gungar och jag har ingenting att hålla mig i. Det är full storm och jag är i desperat behov av en livboj.

Och jag bara sjunger med

Den här underbara låten säger allt, det finns liksom ingenting att tillägga. Och om jag skulle tillägga något så skulle det ändå bara vara stulna fraser.

Det är söndag igen. Och vår.

Avstånd

En skata kraxar svagt i det för länge sedan flyende ljuset. Nu är det natt, dagen är redan långt borta. Mörkret far fram över staden och skuggorna som tidigare har varit en plats som vilken som helst, ter sig nu hotande och ondskefulla, som levande varelser, odjur utan egen hemvist. Mörka vandrare utan fast mark. De leker tafatt i gatlyktornas sken som om ingenting bekymrar dem. De kommer att finnas alltid. Alltid, så länge det finns någonting som lyser upp. Något som ger dem en scen att dansa på.

I ett träd, vars blad ännu inte har uppfattat den annalkande sommaren, sitter den kraxande skatan uppburrad. Bredvid den sitter en annan, nära. Tills döden skiljer dem åt. Vårkänslorna kom tidigt i den ljumma vintern. Deras näste är redan stort och ombonat. En tvåsamhet som snart blir en familj för en stund.

Högre upp, bortom skator och trädgrenar, långt ovanför gatlyktor och dansande skuggor, lyser stjärnorna upp natthimlen. Det ser ensligt ut. Ett oändligt universum fyllt av små, stora ljuspunkter. Ensamma jättar med miljoner mil till närmaste granne. Ungefär som vilken människa som helst.

”Låt mig komma in i värmen igen

Det är så kallt och dött här

ta mig genom tunneln till solen,

ta mig dit så ska jag visa dig vem jag är”

Ett exempel

Ibland måste man berätta för någon hur man känner för den. Kanske för att få klarhet i något man själv är lite osäker på. Kolla av ifall den andra personen vet mer än vad man själv gör. Eller bara se var den står. Vad vill den? Vad vill man själv? Att berätta för någon hur man känner är lite som att vinna eller försvinna. Man vet inte riktigt vad som kommer att hända när man med hjärtat i halsgropen berättar för en annan människa att man gillar den. Men när man väl har gjort det så får det bära eller brista. Bollen ligger hos den andra personen. Man står där och är beredd på vad som helst. Och det är okej. Så länge man slipper ovissheten så är vilket svar som helst relativt tillfredsställande, oavsett om det är positivt eller negativt. Bara man får veta. Någonting. Vad som helst.

Fast istället för svart eller vitt så blandas de två ihop till någon slags gråzon i svaret man får. Det visar att den andra människan inte alls är antingen eller. Och det där konkreta svaret uteblir. Efter allt mod man har samlat på sig för att berätta och för att fråga, så är man inte ett dugg klokare. Man är om möjligt ännu mer förvirrad. Vad menar människan egentligen? Det var väl bra? Eller var det dåligt? Man har ingen aning!

Och det är ett exempel på saker jag tycker kan vara frustrerande.

Min flyktväg

Jag bollar med fyrkantiga ord. Staplar runda bokstäver på varandra. Allt för att hålla mig sysselsatt. Driva ifrån mig tankar jag inte vill tänka. För att sluta längta efter allt som aldrig kommer att bli. Det håller mig sysselsatt en stund.

Det resulterar i otänkta tankar i ett virrvarr av svarta bokstäver mot en vit bakgrund. Det hade varit fint om den var benvit, bakgrunden, men den lyser i det allra vitaste vitt. Bländande nästan. Som när solen reflekterar i snön. Bokstäverna ser ut som små myror där de vandrar fram i sin vita värld. De får liv när jag skriver dem. De börjar leva när de lämnar mig. Helt omedvetna om vad de betyder. Jag vet inte heller vad de betyder, kanske att de inte betyder något alls. De är min flyktväg. Meningslösheter som figurerar som ett substitut för det jag egentligen vill säga. Fast egentligen vill jag inte säga något alls.

Mina ord skulle vara alltför nakna om de fick betydelse nu.

Inte för mig

Jag minns att solen sken in genom ett litet fönster alldeles invid taket. En enda tunn stråle letade sig in genom det tjocka glaset och pressade sig ner mot rummets golv. I dess ljus dansade små, nästan osynliga dammkorn trotsigt, som för att visa upp sig i det strålkastarljus som nu plötsligt tilldelats dem. Deras enda chans att synas. I ljuset och dammet lekte en regnbåge ogenerat med sina storslagna färger. Kastade dem otvunget omkring sig i rummet. Spred dem generöst så att alla kunde se det magnifika skådespelet. Det hela var så vackert. Som en föreställning innan första akt.

Men jag såg det aldrig.
Det var inte för mig.

Skrämmande

Det är skrämmande att hela min tillvaro ibland kan stå och falla med en enda person. Att en person kan ha makten över mitt välmående. Att samma person kan få mig att må himmelsk bra för att sedan få mig att känna det som om jag krälar på botten av ingenting, för att efter det åter lyfta upp mig igen, till oanade höjder av lycka.

Särskilt är det skrämmande om det faller sig som så att personen i fråga inte ens skulle vara medveten om den makt denne faktiskt har över mig, inte ha en aning om att den skulle ha förvandlat mitt känsloliv till en bergochdalbana. Jag tycker inte om tanken om att någon annan kan styra över mitt välmående men tyvärr är det lätt hänt ibland. Fast å andra sidan, ifall denne person bara skulle få mig att lyfta – då skulle jag kunna gå med på det. Men jag gillar inte dalarna. Jag kan gärna vara utan dalarna.

Om jag tappar orden

Jag har en oidentifierbar känsla inom mig. En sådan där som man i allra högsta grad vill identifiera. Men jag kan inte identifiera den utan att beskriva den. Jag vill beskriva den men jag hittar inga ord. Tänk om mina ord tar slut en dag. Tänk om jag hade kunnat sätta ord på den här känslan tidigare, men att jag nu har tappat den förmågan. Det är min största rädsla, att tappa orden. För vem är jag då? Och vem ska då berätta för mig vad jag känner?

Jag är målet

Om jag lägger mig under din fotsula, kommer du att märka mig då, eller kommer du bara att finna marken ovanligt mjuk men lite knölig? Svårare att gå på. Kanske att du funderar över ifall du har klivit på mossa, mossa på mjuka kullerstenar. Det är, kan hända, allt du ser mig som; mossiga, mjuka kullerstenar under dina skor. En knagglig besvärlig bit av väg. En bit på vägen.

Du borde veta att det inte finns några mjuka kullerstenar. Och jag, jag är ingen bit på vägen. Jag är målet.

Möjligtvis ett aningens besvärligt sådant.

Så se mig, hör mig, rör mig. Berör mig.