Uppbrott

Den ska vara snygg och estetisk
Jämn och helst helt symmetrisk
Därför blir den lätt förstörd
Tom, helt utan innebörd
Något om ingenting
Som ett liv utan mening
Ett förhållande utan kärlek
En käftsmäll istället för smek
Formen dödar det jag vill skriva

Så bryt mig ur
Gör mig spretig
Säg att det är okej
Att vara kletig
Kladdigt yvig
Underfundigt spydig
Osymmetrisk
Oestetisk
Det är ju ändå känslan
Man vill åt
(Förlåt)

Vintern rasat ut...

På onsdag är det valborg. Jag trodde att man slutade fira valborg när man var ungefär tjugo och började igen efter att man skaffat barn. Men så insåg jag häromdagen att alla mina kursare har planerat festliga saker inför valborg. Nu är i och för sig alla mina kursare yngre än vad jag är, men de flesta är ju åtminstone över tjugo. Över tjugotvå till och med. Deras planer fick mig att bli lite sugen på att inte bara sitta hemma och göra ingenting den där dagen. Men jag har ju hunden också, han är inte ett dugg skotträdd men jag vill ändå inte utsätta honom för tjutande raketer och onödiga smällare.

Så vad kan man göra?

Det var det värt

Öl är dumt att dricka dagen innan första dagen på ett nytt jobb. Det vet jag nu. Men det var det värt. Dessutom verkar min chef gilla mig ändå. Jag brukar gå hem hos chefer, mammor och annat löst folk.

För övrigt kan jag säga att det här med att gå ut på krogen med en två meter lång, rakad, tatuerad bror med bockskägg inte alls fungerar lika bra som hundtricket. Hundtricket fungerar visserligen inte med en kinesisk nakenhund heller, men det får åtminstone inte motsatt effekt (typ). Men jag hade roligt, det hade jag. Och den där stackaren som faktiskt vågade sig fram gjorde min kväll när det första han sa till min bror, efter att de hade presenterats, var: ”Jag ÄR snäll, jag lovar.” Min bror såg på honom på storebrorvis och killen frågade mig om jag vill dansa. Det ville jag inte, han försvann och ungefär där blev kvällen något suddig.

Mitt huvud gör fortfarande ont. Och det känns som om jag har varit vaken ungefär hela livet. Men det var det värt.

Jag skyller på våren

Jag skyller på våren idag
den får mig att längta
önska, vilja ha...

Passionerad kärlek
Besparad tveksamhet
Rart och underbart
Dynamiskt oslagbart

En hand i min hand
Min kropp i nån’s famn
Två tankar som blir en
Aldrig kanske, Aldrig om
Aldrig men

Ensamma nätter i tvåsamhet
Tvåsamhet i all sin enkelhet
Innerligt, kärt, ömsesidigt
Helt och fullt obestridligt

Jag skyller på våren idag
För att jag längtar
önskar, vill ha...

Fast i en röst

När jag cyklade hem från skolan lyssnade jag på återvinningsintervjun med Rikard Wolff i P3. Folk skrev in till programmet och berömde hans röst, skrev hur sexig och porrig han låter. Allt jag ser framför mig när jag hör hans röst utan att ha hans bild till, är den jäveln som dödade Simbas pappa. Jag har lite svårt att förlåta honom för det, tror jag.

Förövrigt så har människor och gnuer rätt mycket gemensamt, åtminstone under mellandagsrean, människornas mellandagsrea alltså. Kanske inte så mycket att människor och gnuer har så mycket gemensamt som att människor kan liknas vid gnuer under den. Om man dristar sig till att gå emot strömmen där, så är sannolikheten ganska stor att man går samma grymma öde till mötes som Simbas pappa. Jag har egentligen inga hållbara bevis för det, det är mest en teori jag har.

Eldprovet

I morgon är det dags. Eldprovet, kan man nästan kalla det. Det är i morgon jag får visa vad jag går för, det är då jag får visa hur viktig skolan är för mig. Men man kan ju undra vad det är för en lärare, egentligen, som lägger en lektion klockan halv nio. Förstår han inte hur morgontrött jag är, eller hur långt jag har till skolan? Framförallt borde han ta hänsyn till att jag faktiskt inte sover om nätterna. Spänningen är olidlig; kommer jag att komma upp i tid eller inte...

I morgon måste jag alltså gå upp klockan sju. Jag har naturligtvis vidtagit vissa åtgärder för att förhoppningsvis kunna somna innan jag ska gå upp. Till exempel ställde jag klockan på åtta i morse. Tanken var ju god men jag vaknade vid tio. Tio är en rätt bra tid, normal. Inte så där sjukt tidig som sju. SJU. Han är ju galen den där läraren. Förutom att jag har stigit upp tidigt (eller åtminstone tänkt tanken), så har jag bara druckit tre koppar kaffe idag. Och det var i morse. Nåja, mellan tolv och ett. Istället för att dricka kaffe har jag vräkt i mig choklad så nu är jag faktiskt rätt däst. Och illamående. Och kaffesugen. Fast jag vet ju att jag, trots alla mina ansträngningar, kommer att ligga och glo i taket hela natten. Riktigt känna hur paniken över att jag inte sover hindrar mig från att somna.

Vad hände med den där idén att dela in studenter i A- och B-människor egentligen?

Välbekanta texter

Tanken var att jag skulle spendera hela dagen med att plugga, jag skulle läsa Björn Hellbergs Paria, men istället fastnade jag i en annan bok hela morgonen. Den dök ner genom brevinkastet i samma ögonblick som jag slog upp ögonen i morse. Texterna är välbekanta, jag har läst dem förut. En del av dem har jag redan tidigare läst flera gånger om. Det känns lite märkligt att vila ögonen på dem i en bok men de passar verkligen där, som den naturligaste saken i världen.

Det känns något underligt att i dagens strålande sol, i den annalkande sommaren, läsa någon annans ord om förra sommaren. Det känns naket att veta att ett par av de där texterna handlar om mig. Just de texterna får mina ögon att tåras fast jag egentligen inte alls är ledsen. Orden blir suddiga och liksom flyter ut över pappret, men jag ler. Just de där texterna, det känns en smula vemodigt att läsa dem, att läsa om något som låter så hoppfullt när jag vet att det där hoppet dog framåt senhösten. Men mest gör de mig glad, texterna. Jag är glad eftersom jag kan se tillbaka på den där sensommaren med ett leende. Det var fint då, och jag skulle aldrig ha velat vara utan det.

Läsningen får mig att fundera över den kommande sommaren, för på något sätt gör hans ord mig hoppfull inför den. Förra sommaren kom med något helt oväntat till slut, kanske att den här gör det också. Fast med någon annan.

Det kan det väl vara värt

Idag är det lill-lördag. Jag har aldrig riktigt förstått det här med lill-lördag. Bara för att man kallar onsdagen för "lill-lördag" så gör väl inte det mig mer ledig på torsdagen (om jag nu skulle ha haft ett jobb det vill säga). Jag längtar till den riktiga helgen. Och riktig lördag. Inte för att jag har så mycket planerat den kommande lördagen, förutom att jag under dagen ska jobba. Egentligen kan man säga att lördagen mer blir som en onsdag för mig, en lill-lördag fast med en efterföljande söndag - så där som det ska vara. Det är första dagen på mitt sommarjobb. Hela fyra timmar ska jag jobba. Jag hoppas att jag inte sliter ut mig totalt.

Innan lördag, på fredag, ska jag vara i skolan halv nio. Om jag känner mig själv rätt så kommer det att gå så där. Jag måste stiga upp klockan sju, då har jag nog hunnit sova ungefär tre timmar. Senare, på fredagens kväll, ska jag gå ut med min bror för första gången sedan någon gång. Jag minns inte senast vi var ute tillsammans, om vi ens har varit det. Men nu ska vi det i alla fall, på Heartan. Det kan bli hur kul som helst. Egentligen känns det inte så där överdrivet smart att gå ut dagen innan första dagen på ett nytt jobb. Men å andra är jag inte känd för att vara vidare smart i sådana sammanhang heller. Ja, så nu vet vi det.

Jag har en känsla av att hela den kommande helgen kommer att sluta med ett ”Heja mig!” i ett smått ironiskt tonfall. Men det kan det väl vara värt, kanske.

Röra

Jag spelar helt oberörd
När du rör vid mig
Men egentligen
Rör det om
I mig

Jag är en enda röra
Tack vare din
Beröring

När de ynglar av sig

Jag är rätt förtjust i Maritza Horn och hennes skiva skillingtryck som jag lyssnade sönder och samman när jag var yngre. Mest för att sångerna var så sorgliga men också för att Maritza Horn har en väldigt fin röst. Nu har det visat sig att Maritza Horn har en dotter. En dotter som sjunger och som sjunger med en himla mysig röst dessutom. En dotter som jag tycker kan liknas vid en kvinnlig motsvarighet till Lars Winnerbäck. Men jag hoppas och tror att hon kommer att växa sig ännu större.

Hur som helst så tror jag att Melissa Horn, som dottern heter, är någon man bör hålla utkik efter i framtiden. Den 30:e april släpper hon sitt debutalbum och det ska jag införskaffa. Dessutom ska hon spela på Visfestivalen i Västervik som jag redan har gnällt över att jag vill åka till. Och om inte Lars Demian, Jack Vreeswijk, CajsaStina Åkerström och Tomas Andersson Wij var tillräckliga anledningar att vilja dit så finns nu ytterligare en.

Lyssna på några av låtarna från den kommande skivan på hennes Myspace, lyssna särskilt på Kungsholmens hamn, som jag antar handlar om dödsmisshandeln av Riccardo Campogian. En riktigt stark låt.

Vissa dagar

Jag vaknar klockan sju av att hunden skäller i mitt öra. Jag säger åt honom att vara tyst men det skiter väl han i. Han fortsätter att skälla i mitt öra till jag tar tag i nackskinnet på honom och tvingar honom att lägga sig på rygg. Då slutar han skälla. Jag säger att han är duktig och försöker somna om. Solo ligger och morrar. Sedan börjar han slabba och bita sig själv i tassarna och föra andra ljud man egentligen inte kan bli arg på honom för. Jag drar täcket över huvudet och känner för att gråta.

Jag vaknar klockan nio av att hunden skäller i mitt öra. Ungefär samma procedur som tidigare upprepas. Förutom att jag inte somnar om. Jag ligger istället och glor upp i taket och önskar att jag hade en hamster eller något istället. Solo ligger och slabbar. Biter sig i tassarna och slickar sig om munnen. Det låter slabb, slabb, slabb i en evighet. Man kan faktiskt bli galen för mindre.

Jag bestämmer mig för att ta oss ut i det fina vårvädret, en långpromenad passar bra en dag som denna. Det första Solo får syn på när vi kommer ut från porten är en ful liten Yorkshireterrier hundra meter bort. Solo blir förstås hysterisk och ska dit fortast möjligt. Den fula Yorkshireterriern försvinner bakom en knut. Solo drar. Jag håller emot. Solo drar, kopplet skaver in i min hand. Solo drar och flåsar. Jag tröttnar, tar tag i hans nackskinn och tvingar ner honom på rygg på backen. Han skriker som om jag försöker döda honom. Jag skäms. Alla andra hundar som bor i kvarteret börjar skälla från sina diverse tillhåll. Jag skäms ännu mer. Vi reser oss upp och börjar gå. Solo drar, jag håller emot. Solo snurrar, jag stannar. Solo drar. Kopplet skaver. Jag får nog och upprepar samma procedur som tidigare. Solo skriker återigen som om jag försöker ha ihjäl honom. En tant som går förbi tittar surt på mig, jag kommer troligtvis ha ett ris i morgondagens tidning. Jag muttrar åt Solo och ger upp den tänkta långpromenaden.

Nu ligger han i soffan och blänger på mig och jag funderar på att gå på långpromenad – utan honom.

Idag är det lördag!

Dagens pluggande är utfört. Jag har gjort klart det som stod på schemat för dagen och nu är jag sugen på att göra något, men vad? Allra helst är jag nog sugen på balkong-öl, men med vem? Jag känner för att prata bort hela natten, filosofera över livet samtidigt som den kalla ölen tacksamt slinker ner i magen. Men det är måndag, och av någon anledning verkar folk inte vara så sugna på balkong-öl på måndagar.

Sådant märker inte jag av, jag är student, jag har inga helger och inga vardagar. Min vecka är en gröt och jag kan själv bestämma när det är vad. Det är rätt skönt men det är lite trist när jag har bestämt mig för att det är lördag idag och alla andra säger att det är tråkmåndag.

Konspiration

Jag vet inte om jag är så förtjust i det här fina vårvädret. Det känns som om solen hånar mig där utanför fönstret. Lite som ”Här är jag men du får inte träffa mig, haha!” soldjävul. Idag fick jag ett paket i brevinkastet. Brevbäraren väckte mig i morse genom att försiktigt plinga på dörren. Egentligen vaknade jag inte så mycket av plinget som av att hunden började skälla hysteriskt. Jag låg där i sängen och stirrade upp i taket en stund innan jag bestämde mig för att dra på mig morgonrocken och öppna. Men när jag kom till dörren var brevbäraren redan i full färd med att knöla in paketet genom brevinkastet så jag lät honom hållas.

Paketet kom från Vevay. Vevay skickar hem smink till en, jättedåligt smink är det. Jag lurades att gå med där för något år sedan och jag glömmer alltid att avbeställa de där värdelösa paketen. Jag som knappt använder smink, allra minst deras. Månadens paket innehöll solskyddsfaktor. Det kändes ungefär lika retfullt som solen där utanför. Som om de samarbetar de jävlarna. Men nu har jag åtminstone solskyddsfaktor tio för kroppen, femton för ansiktet samt ett lypsyl med solskyddsfaktor tjugofem, som jag kan använda i solen jag inte har tid att gå ut i.

Förnedringsteve på högsta nivå

Det är med en klump i magen och ett lätt illamående jag tittar på kanal 5:s nya satsning ”Sanningens ögonblick”. Jag undrar just hur mycket folk är villiga att förnedra sig själva (och andra i sin omgivning) för pengar. Det är inga stora summor det handlar om heller, en halv miljon. Ingenting egentligen. Jag finner det hela lite obehagligt. Är folk så giriga att de tycker att det är värt den där futtiga halvmiljonen? På något sätt är det just ett sådant här program som speglar hela vårt konsumtionssamhälle. Sälj din själ och trampa på din integritet. Undra om de här människorna blir lyckliga med sina pengar sedan. Undra om de tycker att det var värt det.

Folk applåderar som tokiga när det visar sig att den uppblåsta mannen som sitter i den "heta stolen" inte har varit otrogen i sitt nuvarande förhållande. Men egentligen sitter de säkert där och hoppas på en saftig skandal. De applåderar nästan lika mycket när han erkänner att han har kört på en bil och sedan åkt där ifrån utan att säga något. Så duktigt av honom?

Detta är förnedringsteve på högsta nivå, och det är inget program jag tänker lägga ner mer tid på. Det blir snarare pinsamt än underhållande.

Kontaktannons

Sökes: Någon som är intresserad av akademiska texter. Gärna någon som är insatt i genusfrågor och litteraturvetenskap. Du tycker om att skriva och föredrar att sitta nykter framför datorn med ett öppet worddokument en fredagkväll, samt alla andra kvällar (och dagar) i veckan, framför att göra roligare saker som att dricka vin och socialisera med människor. Är du den jag söker? Om du vill lägga skogspromenaderna åt sidan och umgås med mig, tveka inte att höra av dig.

Finnes: Uppsats i desperat behov av kärlek.

Babylonsjukan

Jag har tillbringat ett par timmar med att se på Babylonsjukan. Jag gillade den. Jag har kommit fram till att jag nog är rätt förtjust i svenska filmer utan särskilt stor budget. Speciellt om de innehåller kärlek, unga roliga människor och tunnelbanor, vilket Babylonsjukan gjorde. Något jag däremot inte gillar är när jag har sett klart på filmen och känner mig galet rastlös. Jag vill väl också vara så där nykär, åka tunnelbana och äventyra. Fast mest vill jag vara nykär. Och att det är besvarat. Det där sista är rätt viktigt för att jag ska vara helt nöjd.

Fast tunnelbana hade varit skoj det med, förstås.
Äh, vad som helst hade egentligen gått an just nu.

Den är min nu

Jag fick en låt presenterad för mig igår av en vän, med motiveringen att de två första raderna var sådana som han trodde att jag umgås rätt flitigt med. De var, sa han, typiskt ”Minniska”.

”Jag gömmer mig i ord
jag är en annan än den du tror”

Vad varken min vän eller jag hade räknat med var att jag skulle falla hals över huvud för den här låten. Det var inte bara de där två första raderna som var ”Minniska”, hela låten liksom var jag. Som att den verkligen var för mig. Det är sällan eller aldrig något sådant händer men när det väl gör det så är det helt fantastiskt. När en låt tar sig in i en och stannar kvar under huden så där. Jag gjorde den till min med en gång. Jag proklamerade högt och tydligt att den är min nu. Och sedan dess har Ulf Lundells Natt spelats om och om igen här hemma.

”Natt
det brinner en eld i din svartaste skog
och stigarna dit
har jag följt en bit
men den här gången tänker jag inte
låta mej hindras
av dom drömmar som dog...”

Och de där stråkarna sedan.

Hemma är där maten finns

Jag sitter i mitt gamla flickrum i mitt föräldrahem. Jag försöker skriva en nyhetsartikel till nästa seminarium i journalistiskt skrivande men hunden, som jag för tillfället är hundvakt åt, pockar på min egen hunds uppmärksamhet genom att yla och gnälla. Min egen hund pockar på min uppmärksamhet genom att skälla, flyga omkring och jaga sin egen svans. Alldeles nyss halkade han, i sin iver, på det nylagda trägolvet och flög omkull. För att vara så liten så låter han väldigt högt när han faller. Den andra står där och glor och ser ut att innerligt hoppas att han ska vilja leka med henne någon gång. Det vill han inte.

Det nylagda golvet är inte det enda som har förändrats i mitt rum sedan jag bodde här. Även tapeterna håller på att bytas ut. Mina ljusblå tapeter med bård i en nittiotalsregnbåges färger får ge vika i förmån för ljusgrått och svart fondtapet med näckrosor. Och jag antar att de häftigt lila listerna snart kommer att vara ett minne blott.

Men även fast mitt gamla flickrum har förändrats och även fast jag inte har bott här på nära sju år så är detta ändå som hemma för mig. Inte mer hemma än mitt eget hem, men ändå hemma. Åtminstone är det så jag känner när jag obehindrat och ogenerat rotar igenom kyl, frys och diverse andra skåp i jakt på ätbara saker.

Allt är tipptopp

Fast i ständig form och funktion
Som den kitschiga vasen från IKEA
Stilren, plastig och så praktisk sedan
Funktionell, du måste vara funktionell!

Det finns inget utrymme för nakna drömmar
Ingen plats för fel, brister och fula fläckar
Billigt, snyggt och lätt att ersätta
Annars får det vara. Nästa!

Om vasen går sönder, släng den
Köp en ny, helvete, köp tio!
Släng mig också då väl
Jag är ändå helt fel

Jag passar inte
Opassande
Nog

Avstånd

En skata kraxar svagt i det för länge sedan flyende ljuset. Nu är det natt, dagen är redan långt borta. Mörkret far fram över staden och skuggorna som tidigare har varit en plats som vilken som helst, ter sig nu hotande och ondskefulla, som levande varelser, odjur utan egen hemvist. Mörka vandrare utan fast mark. De leker tafatt i gatlyktornas sken som om ingenting bekymrar dem. De kommer att finnas alltid. Alltid, så länge det finns någonting som lyser upp. Något som ger dem en scen att dansa på.

I ett träd, vars blad ännu inte har uppfattat den annalkande sommaren, sitter den kraxande skatan uppburrad. Bredvid den sitter en annan, nära. Tills döden skiljer dem åt. Vårkänslorna kom tidigt i den ljumma vintern. Deras näste är redan stort och ombonat. En tvåsamhet som snart blir en familj för en stund.

Högre upp, bortom skator och trädgrenar, långt ovanför gatlyktor och dansande skuggor, lyser stjärnorna upp natthimlen. Det ser ensligt ut. Ett oändligt universum fyllt av små, stora ljuspunkter. Ensamma jättar med miljoner mil till närmaste granne. Ungefär som vilken människa som helst.

”Låt mig komma in i värmen igen

Det är så kallt och dött här

ta mig genom tunneln till solen,

ta mig dit så ska jag visa dig vem jag är”

"Tycker du om välgörenhet?"

En människa kom fram och började prata med mig när jag gick genom stan på väg hem från skolan. Jag hörde inte alls vad han sa eftersom jag hade musik i öronen. Helst av allt hade jag velat fortsätta gå, använda mig av det är urskuldande leendet som säger att man tyvärr har bråttom och inte har tid att stanna. Men människan liksom grabbade tag i mig och jag fick snällt ta av mig lurarna och höra på vad han hade att säga.

”Tycker du om välgörenhet?” frågade han. Jag tänkte att ja, jag uppskattar när mina föräldrar ger mig pengar men jag antog att det inte var välgörenhet gällande mig han var ute efter. Jag frågade istället vad han menade och han började rabbla upp ett gäng välgörande ändamål, som om jag inte visste vad välgörenhet var. ”Jo, det är väl klart att jag tycker att det är bra att det finns.” Svarade jag och anade var det här skulle leda. Han började räkna upp en massa prylar man kunde vinna och jag kände att min mage kurrade som aldrig förr, men jag stod tålmodigt kvar och lyssnade, medveten om att jag egentligen bara slösade hans tid. ”Allt du behöver göra för att ha chans att vinna är att skänka endast hundra kronor till valfritt ändamål.” avslutade han triumferande och jag började helt spontant att skratta.

Tanken var ju fin men att fråga en student om hundra kronor en vecka innan den 25:e infaller är inte särskilt lyckat. Och hundra kronor är inte så endast för någon som har minus femtio på kontot. Nu väntar nudelmiddag. Kanske att jag lyxar till det med en knäckebrödmacka också.

Även fast jag är vem som helst

Jag beställde för några veckor sedan tre exemplar av min egen bok. Ett exemplar till min mamma, ett exemplar till vännen som har gjort omslaget och ett exemplar till den stolta författaren. Idag kom de. Och även fast vem som helst kan publicera sina böcker nu för tiden och även fast jag är just en sådan där vem som helst, så känns det lite stort. Det ligger en bok på mitt skrivbord med mitt namn på, innehållande mina texter. På baksidan av den lurar min nuna, en bild på mig – på en bok. Det är faktiskt lite stort, även fast jag är vem som helst.

Ett exempel

Ibland måste man berätta för någon hur man känner för den. Kanske för att få klarhet i något man själv är lite osäker på. Kolla av ifall den andra personen vet mer än vad man själv gör. Eller bara se var den står. Vad vill den? Vad vill man själv? Att berätta för någon hur man känner är lite som att vinna eller försvinna. Man vet inte riktigt vad som kommer att hända när man med hjärtat i halsgropen berättar för en annan människa att man gillar den. Men när man väl har gjort det så får det bära eller brista. Bollen ligger hos den andra personen. Man står där och är beredd på vad som helst. Och det är okej. Så länge man slipper ovissheten så är vilket svar som helst relativt tillfredsställande, oavsett om det är positivt eller negativt. Bara man får veta. Någonting. Vad som helst.

Fast istället för svart eller vitt så blandas de två ihop till någon slags gråzon i svaret man får. Det visar att den andra människan inte alls är antingen eller. Och det där konkreta svaret uteblir. Efter allt mod man har samlat på sig för att berätta och för att fråga, så är man inte ett dugg klokare. Man är om möjligt ännu mer förvirrad. Vad menar människan egentligen? Det var väl bra? Eller var det dåligt? Man har ingen aning!

Och det är ett exempel på saker jag tycker kan vara frustrerande.

Det får så lov att lösa sig

Ulf Lundell ska spela på Cirkus i Stockholm i oktober. Jag hade hoppats på en sommarturné men jag antar att jag där hoppades förgäves. Men tänk vad fint det hade varit med en utomhusspelning i slutet av juli. Det hade varit riktigt magiskt. Nåväl, biljetter till konserten ska inhandlas om jag så ska leva på vatten i tre månader framåt. Det tråkiga är att jag inte har någon att gå med. Varken mina vänner eller min familj är speciellt förtjusta i Lundell och att vara på äventyr i huvudstaden ensam känns så där. Att överhuvudtaget gå på konsert själv känns lite tråkigt, särskilt på Uffe. Då vill man ju gå med någon som tycker om honom. Frågan är då om man ska köpa två biljetter och chansa på att någon hänger på, men jag har inte direkt tusen kronor att slänga ut, bara så där. Jag kanske får ställa in mig på att gå ensam ändå. Jag har en vecka på mig att fundera över det där. Jag antar att biljetterna kommer att gå åt rätt snabbt när de väl släpps för försäljning.

Något annat som känns lite avigt är att det endast är två spelningar. En av dem är på en söndag och den andra på en tisdag, i oktober. Jag har ingen aning om vad jag gör i oktober. Men skulle det vara så att man inte kan gå så är det väl knappast svårt att bli av med biljetterna. Fast jag kan gå, var så säker!

Det får så lov att lösa sig, jag får hitta någon att gå med (eller gå själv) och ta en paus från vad jag nu gör i oktober. För jag ska minsann se Uffe!

Brutalt

Det går av på mitten
En snabb knäck
Skoningslöst
Brutalt

Du lämnar rummet
Doften av dig håller fast
Håller in, håller av, håller ut

Jag står ensam kvar
Med två halvor
Och din doft
Brutalt