Stundande dagsutflykt

Imorgon ska jag åka på dagsutflykt till Uppsala. Det betyder att jag måste gå upp mitt i natten. Min dygnsrytm brukar oftast vara lite skev men nu är den helt åt helvete. Jag gör inte ens någonting vettigt om nätterna men jag somnar sällan före fem och jag går helst upp aldrig. Men i morse gick jag faktiskt upp klockan elva, tror jag. Nej jag gick nog upp tolv. Men jag vaknade elva. Lite grann i alla fall.

I morgon måste jag gå upp halv åtta. Det är helt sjukt tidigt eller väldigt sent. I morgon kommer jag alltså att vandra omkring på Uppsalas gator med blek hy, svullna ögon bakom solglasögon och rufsigt hår. Det är lite rock över det hela. Hoppas bara att det är soligt ute, det känns inte alls lika rockigt utan solglasögonen. Det blir nog mer som någonting hämtat ur en zombiefilm då.

Kamouflage

Det känns som om jag flyr ibland när jag skriver. Gömmer ord i ord. Skriver en sak men menar en helt annan. Jag klär äkta känslor i påhittade texter, sanna meningar i falska ord. Stundom. Men det skulle jag aldrig erkänna. Knappt ens för mig själv. Men allra minst för dig.

Tidigare idag kallade jag dig för ”min älskling” i mina tankar, fastän att jag vet att du inte är det. Men det skulle jag aldrig skriva. Istället skulle jag stapla bokstäver till poesi med alla eventuella känslor sammanpressade till ett trettiotal ord som säger någonting helt annat än det jag egentligen känner. Som ett kamouflage.

Jag begär inte att du ska förstå, vill inte att du ska förstå. Fast innerst inne så önskar jag att du någon gång kunde läsa mellan raderna och se in i mitt hjärta, om så bara för en stund. För där gömd i undertexterna ligger det lilla åbäket blottat för vem som helst att se. Bara den hittar dit. Bara du hittar dit. Men det gör du aldrig, kamouflage är min specialitet.

Jag sjunger med Oh Laura. Jag sjunger för lågt. ”It's a fine line between pleasure and pain.” Det låter helt skevt. Sedan väljer jag kategori för de här textraderna. Väljer ”Litterär gestaltning” bara för att vara på den säkra sidan. För det som står där, det behöver ju inte vara sant. Ännu ett mästerligt kamouflage.

Touché

Jag fyller upp mitt liv
Med meningslösheter
Meningsskiljaktigheter
Och allt vad det heter
Men jag skulle aldrig..
Säga att jag älskar dig

Realisten vinner
Över drömmaren
Som blir lögnaren
Som blir ingenting
I ett försök att vara
Någonting.. annat

Som touché
Fast ingen vinner

Ibland mer än annars

När min farmor levde så tittade hon varje dag på den brittiska evighetsserien Hem till gården. Ibland råkade jag komma dit mitt i ett avsnitt och då blev en extra stol framplockad och ställd framför teven i sovrummet. Hon tittade alltid på den lilla teven i sovrummet. Medan man satt där blev man livligt uppdaterad om allt som hade hänt sedan sist man hade råkat stövla in mitt i ett avsnitt och sett ett halvt. När programmet var slut blev man bjuden på världens godaste köttbullar. Jag förstår inte hur en människa kan få köttbullar till något så gott och extraordinärt men hon kunde hon, min lilla farmor.

Det är snart tio sedan hon gick bort men fortfarande brukar jag titta på Hem till gården lite då och då för hennes skull. Jag förfäras över den där smutsiga familjen Dingles bara för att jag vet att hon gjorde det, men jag vill också så gärna berätta för henne att dom faktiskt har skärpt till sig nu. Jag engagerar mig i alla bybornas problem, hemligheter och affärer för att jag vet att om hon fortfarande skulle ha levt, så hade hon uppskattat att sitta bredvid mig och leva sig in i serien med mig. Det finns stunder då jag nästan kan höra hennes röst när hon ivrigt berättar varför man inte bör gilla en karaktär. Andra stunder hör jag hennes förtjusta skratt när någon annan karaktär gör någonting tokigt. Hon var så go, min lilla farmor.

Ibland saknar jag henne mer än annars.

Som ett tyst farväl

Jag anar din hand där jag ligger med ryggen mot dig i min säng, känner den snudda min axel när du tror att mina ögon är slutna i sömn. Nästan osäkert rör du vid min hud. När fåglarna kvittrar utanför fönstret och solen långsamt börjar resa sig mot himlen känner jag hur din hand försiktigt tar farväl av min ryggs alla linjer. Jag låtsas sova och önskar att dagen aldrig ska komma. Om jag bara kunde tvinga tillbaka solen, om den här natten ändå kunde vara för alltid.

Från vardagsrummet hörs låg musik från stereon som vi i rödvinsrus glömde bort att stänga av kvällen innan. Vår musik. Du vet inte om att den är vår men jag hör hur du tyst nynnar med. Jag sjunger utan ljud, formar diskret orden med mina läppar. Jag formar ljudlösa ord om omöjlig kärlek och om älskande par som skiljs åt och inser att sången inte bara är vår, den är vi.

Vi är inte meningen, det vet vi redan båda två. Vi var aldrig meningen. Kanske är det därför du nu smeker min rygg och kanske är det därför jag låtsas sova. Som ett tyst farväl.

Små ting

Det är så underbart enkelt.
Ett finger längs en ryggradslinje.
Ibland behöver det inte vara mer än så.

Ingen hejd

Jag vet inte om jag anser mig vara en särskilt känslig person, jag är inte så där att jag gråter speciellt ofta över saker och ting. Det är nog inte många som har sett mig gråta alls. Men när jag ser sorgliga, lyckliga eller bara känslosamma filmer, serier, dokumentärer eller nyheter – i min ensamhet – då släpper jag loss tårarna så pass att man lätt skulle kunna åka gummiflotte längs mina kinder ifall jag var lite större.

Nu har jag avancerat ytterligare och även lagt till en reklam att gråta över. Det är lite jobbigt eftersom reklamfilmer sänds rätt ofta, särskilt denna. När jag ser den här reklamen kan jag inte hejda mig, jag börjar gråta varenda gång. Fast om jag har sällskap så försöker jag sansa mig men om man skulle titta på mig så skulle man se att mina ögon är alldeles glansiga och det är nog ingen större idé att försöka prata mig under tiden den visas.

Att gråta till serier och filmer kan möjligtvis vara lite gulligt eller sött. Men reklamfilmer? Någon hejd får det väl allt vara på bölandet.



Men jag blir så glad när han blir glad när dom äntligen vinner. Hur kan man egentligen låta bli att gråta en skvätt då?

A som i awesome!

Jag har aldrig under hela min högstadietid, gymnasietid eller högskoletid lyckats få högre betyg än fyra, väl godkänd eller B, men idag kom det. Idag fick jag mitt första och enda A. Det betyget mottogs i Litterär gestaltning med motiveringen:

”Du är mycket bra på gestaltning och ditt språk är ovanligt säkert. Dina texter är redan inne på en mer avancerad nivå där du arbetar med rytm, stämningar och undertext. Ditt skrivande är kraftfullt, intressant och begåvat.”

Jag vet att det är fult att skryta allt för mycket, men det struntar jag i för jag har faktiskt fått mitt första A - någonsin. Och jag är hur glad som helst att det blev i just det här ämnet.

Heja mig som aldrig förr!

Femton

Femton är inte bara en siffra som vilken som helst. När man fyller femton så får man köra moppe, man får också ha sex helt lagligt med andra som är femton eller för all del äldre. Femton är ett ojämnt tal. Femton stycken var de sju dvärgarna om man skulle drista sig till att lägga till åtta stycken. Femton var också antalet rövare i historien om Ali Baba, ifall man drar bort tio och sedan delar det med två.

Men framförallt är femton det antal jobb jag har sökt idag. Oannonserade jobb visserligen. Jobb i butiker som egentligen inte letade efter personal, men jag är ändå rätt hoppfull. Att en av dem säger ja, det är allt som krävs. En av femton. Det ska väl inte vara så himla svårt tycker man.

Jobbjakt

Om jag inte hittar något jobb i Stockholm så funderar jag på att tjata till mig ett jobb på Fredriks nya pressbyrå. Jag besökte hans gamla en gång så man kan ju säga att jag är van att vistas i pressbyråmiljöer. Då satt jag visserligen bara i rummet bakom kassan och drack smoothies och åt kanelbullar, men det gjorde jag rätt bra skulle jag vilja säga. Jag tror att jag imponerade på Fredrik. Han vill alldeles säkert anställa mig.

Han gillar att mobba ut mig

Idag var det fika ute i solen hemma hos föräldrarna för att fira min far som precis har fyllt år. Alla står lite här och var men ingen har satt sig vid det ännu odukade bordet när min tre och ett halvt år gamla brorsunge konstaterar att vi är en människa mer än vad det finns stolar och utbrister:

- Men Minna, vart ska du sitta?

Som att det är självklart att det är just jag som inte får plats.
Hmpf!

Det ordnar sig

Det är skönt ute. Från överallt hörs det skratt och glada röster. Balkongdörrar står öppna och på slitna utemöbler sitter människor i knä på varandra för att alla få plats där ute. Jag går mellan husen och känner mig nästan delaktig i festligheterna och jag tror att jag känner lukten av alkohol där jag går.

Jag ska inte alls på fest. Jag ska hem och sova. Jag har faktiskt jobbat hela fyra timmar idag. Man kan nästan säga att jag har jobbat sex timmar eftersom jag får dubbelt betalt för två. Förövrigt är det ganska ansträngande att sälja skor. Idag var det lugnt, det är ännu mer ansträngande att försöka få tiden att gå när det inte finns några kunder att lägga den på.

När vi vänder hemåt ser jag en ensam rosa tulpan sticka upp ur de nedklippta buskarna framför mitt hus. Jag motstår en impuls att plocka den. Undra hur den har hamnat där. Antingen så måste det vara ett misslyckat försök till att odla tulpaner eller så har just den här hamnat där av en slump. Men den är fin där den står, helt trotsigt rak. Lite som ”hej, här är jag och det finns ingenting du kan göra åt saken.” Jag skulle visserligen, som sagt, kunna plocka den och ta död på dess uppstudsighet men jag tycker om den där den står. Helt malplacerad och dan.

Jag känner mig rätt tillfreds ikväll. Ikväll har jag känslan av att allt kommer att ordna sig. Det kommer att ordna sig om jag bara kan komma på vad jag vill och hur jag vill att det ska ordna sig. Det kan ju vara en fördel att veta.

Leendet

”Varför ler du aldrig?” Hans röst är sorgsen, som om hela världen hänger på mitt leende. Som om jag är någon jävla sol vars leende ska lysa upp hela hans tillvaro som någon annan fånig klyscha.
”Jag ler väl.” Det gör jag. Jag ler. Ibland.
”Du ler så sällan.” Säger han med ett prövande leende på sina egna läppar. Det ser skevt ut. Han passar inte i att le så där. Jag ler inte alls.
”Om jag log oftare skulle mitt leende sakna betydelse. Som en plastig barbiedocka med död blick. Eller som en bilförsäljare vars leende är en lögn. Vill du att jag ska ljuga med död blick?”
”Ja. Om det får dig att le.” Han är allvarlig nu. Det osäkra leendet har flytt hans läppar som en rädd liten fågel i en höststorm.
”Då ler jag, för dig ler jag.” Men du skall veta att jag inte menar det.

Lite senare säger han att han älskar mig.
Och jag ler.

Ett steg framåt, två tillbaka

Kvällen är ljus och hoppfullt ljummen. Det luktar nyklippt gräs och sommar. Mina slitna adidasskor mot nysopad asfalt. Knastret under sulorna är obefintligt. Det ska vara lätt att gå. Jag har inga Nikeskor med airkuddar men det ska bannemej kännas som om man svävar fram när de har sopat undan gruset. Istället går det trögare än någonsin. Ett steg framåt, två tillbaka. Jag går hemåt igen. Ger upp en omöjlig promenad som ändå inte tar mig någonstans.

Hemma möts jag av att blommor som jag aldrig vattnar dör i vardagsrumsfönstret. De dör i köksfönstret likaså. De dör överallt. Bruna blomblad singlar mot golven. Snart täcker de varenda ledig golvyta under de surrande elementen. Hopplöst sorgligt olevande. Jag häller vatten överallt i ett desperat försök att rädda det som räddas kan. Det är för sent. Jag skapar bara ännu mer förödelse, virrvarr av någonting som jag vet är ingenting.

Solen går upp innan jag hinner somna. Jag ligger och glor i taket och lyssnar till dagen som vaknar till liv utanför mitt fönster. Fåglar tar ingen hänsyn till människor som inte kan sova. De bryr sig heller inte om ord som aldrig borde ha blivit växlade. De vet ingenting om hur det är att ta ett steg framåt och två tillbaka.

Tillåt mig att skryta lite

Jag läser ju för tillfället journalistiskt skrivande och fick idag respons på min senaste nyhetsartikel. På en liten lapp stod det bland annat:

”Minna, du har utmärkt kontroll både på artikelformen och nyhetsspråket: exakt och klart. Allt som allt: Mycket bra! Särskilt den utmärkta första meningen på brödtexten imponerar - där sätter du in allt i sitt sammanhang på ett korrekt sätt.”

I´m good. Och ödmjuk, för all del.

Huvudsaken är att de rika blir rikare

Det är så skönt att de har slopat förmögenhetsskatten. Den har stört mig länge nog. Man vill väl inte betala en massa skatt när man tjänar flera miljoner. Nu kan jag ju lägga de där pengarna på ett par extra jorden-runt-resor om året, kanske en ny bil av lyxmodell eller något annat livsnödvändigt. Förresten så kan jag köpa ett slott, det är ju avdragsgillt också. Jag kan dessutom få det renoverat med andras skattepengar. K-märkt du vet.

Jag kan helt utan dåligt samvete blunda för dom som lever under existensminimum, de är ändå bara lata. Strunt samma om de får mat så länge jag kan höra ekot i min lyxvilla. Mannen på gatan? Han har ju själv supit sig dit och är således inte mitt problem, synd att han ska sova där på trottoaren – det ser inte bra ut, han borde bli anmäld för nedskräpning där han ligger.

De där gömda flyktingarna som varken har mat eller någonstans att bo, de är faktiskt inte heller mitt problem. De får väl skylla sig själva som lämnade sina länder för att söka lyckan i Sverige. Förresten kanske jag har råd att betala någon av dem en tia i timmen mot att han eller hon klipper gräset på min gigantiska tomt. Den står förövrigt skriven som jordbruk och är också avdragsgill eftersom den inte går med vinst. Precis som sommarhuset på 900 kvadratmeter. Man vill ju inte betala skatt för något man så sällan använder.

Det är sannerligen gott att leva i Sverige idag.

Det gungar

Försöker hitta fast mark att stå på. Allt gungar och jag börjar bli sjösjuk. Jag pusslar med bitar för att försöka hitta svar i bilderna de förmedlar. Men när en del av en bild går att urskilja så suddas en annan ut. Alla självklarheter uteblir och ingenting är konstant. Jag bygger med klossar, försöker bringa ordning i kaoset men allt rasar hela tiden samman och jag får börja om.

Utanför fortsätter världen. Dagar och nätter ersätter varandra utan att alls ta någon hänsyn till att jag inte hänger med. Sekunder tickar förbi, blir till minuter, blir till timmar, blir till dygn. Blir till månader och år. Vintern smälter i förmån för våren. Sommaren blommar över och snart är hösten här.

Sommarbris blir till vind, blir till orkan, blir till en förtvivlad suck. Det gungar och jag har ingenting att hålla mig i. Det är full storm och jag är i desperat behov av en livboj.

Att skriva på eller att inte skriva på

Jag sitter här med mina lägenhetspapper framför mig. Jag insåg idag när jag tittade på min högskoleanmälan till höstterminen att jag inte har sökt en, utan fem kurser vid Stockholms universitet. Så gärna ville jag alltså flytta till Stockholm precis innan ansökningstiden gick ut. Jag borde komma in på åtminstone en, det tycker man att jag borde. Och om jag kommer in så måste jag flytta i mitten av augusti. Om jag flyttar i mitten av augusti borde jag rimligen säga upp lägenheten nu för att slippa betala extra hyra under uppsägningstiden.

Helt plötsligt känns det hela lite läskigt.

När jag charmar mig själv

Jag kan tycka att jag är rätt charmig när jag skäller på frågorna i uppgiftshäftet för att de är knasigt formulerade, eller bara allmänt konstiga. Jag tycker också att jag är ganska charmig när jag är kvinna nog att be dem om ursäkt när jag upptäcker att jag har läst dem fel, eller missat att läsa halva frågan av någon anledning, vilket händer allt för ofta.

Men jag tycker nog även att det är rätt o-charmigt att bli charmad av sig själv så där. Fast bättre jag själv än ingen alls, skulle jag ändå vilja säga.

Känslostorm

Jag har fattat ett beslut. Jag är glad att jag har fattat det men samtidigt har jag nog sällan varit så här ledsen. Och där ligger han och anar ingenting.

Jag hoppas att han inte kommer att sakna mig.

Och jag bara sjunger med

Den här underbara låten säger allt, det finns liksom ingenting att tillägga. Och om jag skulle tillägga något så skulle det ändå bara vara stulna fraser.

Det är söndag igen. Och vår.

Att leva upp till sin roll

Jag fick ett sms som löd: ”Jag tog precis Ola Rapaces jacka på erotikmässan.” Jag skrev tillbaka att personen som skickade meddelandet och som jobbar som garderobiär, skulle lägga en lapp med mitt nummer på i Olas Jacka. Han vet om att jag har varit lite förälskad i Ola ett tag, därav skrytmeddelandet. Jag har inte varit förälskad i Ola egentligen utan i hans rollkaraktär Hoffa i Tusenbröder.

Så bara Rapace nu lever upp till rollen som Hoffa när han ringer och vill ses. Annars får det faktiskt vara.

Ett oskrivet blad

Hur ska jag kunna skriva något när allt redan är nedskrivet. Jag brottades med vackra ord och innerliga meningar bara för att upptäcka att jag har snott dem. Det finns bara så många kombinationer och de jag ville använda just nu ikväll, har redan blivit använda av någon annan före mig. Det jag nyss skrev blev ett hopkok av redan skrivna texter och jag blev en simpel tjuv för en stund, en tjuv som snyltade på andras känslosamma uttryck. Men jag raderade det hela i samband med upptäckten av att det faktiskt var stöldgods.

Ibland är det kanske inte meningen att det ska stå någonting.

Make you feel my love

Jag har fastnat i Dylans ”Make you feel my love” som jag nu envisas med att spela om och om igen här hemma, i min ensamhet. Jag försöker få till lite helgstämning men det känns snarare som om det är måndag idag. Som om helgen redan är över. Och kanske är just den här låten inte så bra för att skapa helgstämning.

Dylans sorgsna stämma sjunger When the rain is blowing in your face and the whole world is on your case I could offer you a warm embrace to make you feel my love. Jag ser ut, det regnar. Jag vet inte om det beror på den misslyckade elden men det känns inte alls som vår heller. Det känns som en tråkmåndag i oktober.

Antiklimax.

Brasan som aldrig brann

Vi gick ner till parken för att höra våren sjungas in av manskören och sedan se den välkomnas av en ståtlig maj-brasa. Vi missade den sedvanliga ”Vintern rasat” men stod tålmodigt kvar och lyssnade på de andra. Inväntade ögonblicket då elden skulle tändas.

Nere vid den ihopsamlade högen av grenar och kvistar gick en man i blåställ och hällde bensin över hela rasket ur en tjugofemlitersdunk. När han tände elden vändes allas blickar bort från manskören och koncentrerades istället förväntansfullt på den annalkande brasan.

Elden tog sig inte. Mannen hällde på mer bensin och elden flammade upp bara för att brinna ut sekunden senare. Han upprepade samma procedur och så höll det på till det att hela dunken var tömd. På sina ställen brann det lite svagt men snart dog det hela ut. Vi gav upp ganska tidigt och gick hem, medvetna om att någon storslagen eld troligtvis inte skulle komma att kunna skådas.

Dagen efter gick vi förbi för att se om de någonsin lyckades. Det gjorde de inte. Mannen i blåstället hade fått ge upp och någon brasa brann aldrig för att välkomna våren i min stadsdel. Högen med alltför färska grenar och kvistar låg trotsigt kvar som om ingenting hade hänt. Som om våren aldrig kom den där kvällen.

Det hela kändes rätt dråpligt och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om mannen i blåstället som misslyckades med sin enda uppgift.