Kära dagbok

Min hemska förkylning gick över på två dagar, redan i onsdags var jag pigg och kry. Jag vet inte om det var päronsplitten som gjorde det eller om jag helt enkelt är jäkligt bra på att blir frisk. Egentligen är det lite synd, nu när jag inte är sjuk måste jag göra vettiga saker. Till exempel måste jag börja packa lite. Eftersom det mesta till att börja med ska förvaras hemma hos mamma och pappa kan jag göra allt lite lättare genom att packa ner det som jag ändå inte använder. Då kan de när som helst komma och hämta en låda så slipper man (de) ta allt på en gång.

Sedan är det ju den där uppsatsen också som faktiskt ska skrivas klart under sommaren. Förbannade uppsats. Jag har nog aldrig hatat någonting så mycket som jag hatar den där uppsatsen. Fast jag vet ju att det är lite mitt fel eftersom jag aldrig får den klar. Men det känns som om den är ett levande väsen som endast existerar för att hänga över mitt huvud och vara spydig och få mig att må illa. Jag hatar den. Jag hatar den!

Igår var jag på snabbvisit i Stockholm, det var rätt vettigt. Jag klarade av att åka tunnelbana själv lite varstans. Jag är så stolt så stolt. Men det gäller att träna nu, om två och en halv månad ska det bli vardag. Det kommer att gå finfint. Jag är redan lite av en expert på att åka tunnelbana. Fast själva åkandet är inte så svårt i och för sig, det är att hitta rätt tunnelbana som är det knepiga. Men jag är väldigt bra på det också.

Förövrigt så fick jag till mitt B i journalistiken så nu ser jag fram emot ett B i hela kursen. Känns okej att få B. Jag är nöjd.

Jo, men det rullar väl på här. Det rullar på rätt bra skulle jag vilja säga.

Ofullständig

Kvarlämnad
bitter bismak
håller tillbaka
lyckan förblir
ofullständig
ofulländad
S k ä n d a d

Titta inte på mig
så där
Din blick gör mig
sorgsen

Barnsligt gott

Ända sedan igår kväll har jag längtat efter Päronsplitt. Pärsonsplitt längtar man gärna efter när man har ont i halsen. Det är inte bara gott, det gör halsen helt bedövad också. Dessutom kan Päronsplitt vara den fräschaste glassen någonsin. Hur som helst var det tydligen ingen som kunde läsa mina tankar och jag vara alldeles för sjuk för att gå till affären. Jag låg hemma i soffan och fantiserade om Päronsplitt tills jag somnade av utmattning och drömde konstiga drömmar om öde öar och tvärgamla ex som vägrade ge mig Päronsplitt.

Idag var jag piggare och var ändå tvungen att gå till affären för att köpa något mataktigt. Jag var egentligen inte ett dugg sugen på päronsplitt men jag tänkte ändå köpa en eller två i förebyggande syfte. Till min stora förskräckelse fanns päronsplitt inte att köpa i lösvikt men som tur var hittade jag till slut en kartong, en enda kartong. Jag snodde åt mig den och har nu helt plötsligt fjorton pärsonsplitt i min frys.

Jag tänkte att det kan vara bra att ha över sommaren, ifall det är varmt och man blir sugen även fast man inte har ont i halsen. Men om jag känner mig själv rätt är kartongen slut innan veckan är slut. För det där med att hushålla med det man har hemma är inte så mycket min grej särskilt inte om det är gott.

Så fort jag blir frisk ska jag...

Det känns som om hela mitt huvud är stoppat med ludd. Förutom halsen, där river tusen rakblad inåt. Och en rejäl uppsvullnad har tagit plats på ena sidan och det är knappt att teet går ner. Det ömmar överallt och allt går i slowmotion. Åtminstone går jag i slowmotion. Till och med mina tankar går långsammare än vanligt. Jag är alltså sjuk.

Att sitta på uteserveringar halva nätterna i girafftisha är tydligen inte att rekommendera. Men jag tycker inte synd om mig själv, inte än. Men om jag mår likadant i morgon så kommer självömkan att ligga högt upp på listan vill jag lova. I morgon ska lägenheten storstädas för på onsdag ska den visas. Fast ännu är det långt till onsdag. Och till i morgon. Jag har hur mycket tid som helst på mig att ligga i soffan, bli frisk och tänka på saker, långsamt förstås.

Det är dagar som dessa som jag får för mig saker som ”jag borde börja springa. Ja, det är jag sugen på. Så fort jag blir frisk ska jag börja springa.” Kanske är det för att jag vet att jag helt legitimt kan skjuta upp det eftersom jag är sjuk eller så är det bara ren feberyra. För jag vet och ni vet att jag inte kommer att börja springa när jag är frisk.

Festligt

Min kompis Magnus och jag i onsdags.

Kortet har jag snott från Klubb Kobras blogg, sådant måste man kanske säga om man inte vill att folk ska börja stämma en till höger och vänster. Trycket på min tröja föreställer en giraff med stickad basker. Det är sådant som är inne i sommar, åtminstone i min lilla värld. Men jag är ju inte direkt någon modeguru. Men snygg är den, giraffen!

Och en trevlig kväll var det. Det syns ju på oss, att vi har hur kul som helst. Åtminstone syns det på mig, med min fina skuggmustasch och pussmun. Magnus är bara cool, men sedan har ju han en riktig mustasch också.

Vilse

Jag drömde inatt att jag hade flyttat till ett sött litet radhus i Göteborg. Men jag var ute och yrade i natten och kunde inte hitta hem. Jag hade glömt bort vad gatan hette och allt jag kunde göra var att beskriva för människor hur mitt radhus såg ut. Men ingen kunde hjälpa mig och jag kunde inte hitta hem.

Jag antar att det är mina rädslor som speglas i mina drömmar. Jag är rädd att inte hitta hem, väl medveten om att det där hemmet egentligen inte alls är geografiskt. Det handlar inte om en plats, utan om en känsla och jag vet inte riktigt var jag ska finna den.

Proud mary keep on burnin

Det blev ingen personalfest för mig igår. Det blev öl och irish på Tant Grön med Tina och Magnus istället. Uteserveringen som kvällen i ära hade världens vanligaste trubadur och en servitris som inte var helt hundra. Trubaduren sjöng alla de där låtarna som alla trubadurer alltid sjunger på sådant vis som trubadurer alltid sjunger dem på. Ibland försökte han att få med sig publiken, det gick så där eller snarare inte alls. Förutom två överförfriskade damer som satt längst fram, de skrålade med och önskade så klart Creedence om och om igen, till trubadurens oerhörda förtjusning. Sedan avslutade han varje låt med ”Thank you, thank you musiclovers”. Förutom damerna i fram var det igen som applåderade.

Magnus: Vad har ni på fat?
Servitris: Öl.
Enough said.

Vidare fortsatte vi till en klubb som en gammal klasskompis till mig har tillsammans med ett par andra. Den klasskompisen gick jag i samma klass som från fyran till nian. Han var nog förövrigt min andra kärlek, efter Anders förstås. Klubb kobra, där spelades det schysst musik. Jag blev uppbjuden att dansa av en kille som måste ha varit tjugo år yngre än jag. Nåväl, sju år yngre kanske. Jag tackade nej och kände mig gammal. Magnus bjöd på violshots, då kändes det lite bättre.

Jag träffade en kille som kan ha varit i min ålder nästan. Vi kan kalla honom Benny. Han hade i alla fall en katt som var vit och som jag gosade med tills att mina ögon började klia och jag bestämde mig för att promenera hem.

Och av någon underlig anledning luktar jag citron idag. Funky.

Tidvis

Jag har hamnat i Winnerbäck-koma. Särskilt har jag fastnat för en skiva; Daugava. Jag har haft den rätt länge men av någon anledning gillade jag den inte under den första lyssningen så den har bara legat där månad efter månad och skräpat. Ända tills jag för ett par veckor sedan bestämde mig för att ge den en andra chans. Och nu var det plötsligen dags.

Alldeles speciellt har jag fastnat för en låt; Tidvis. Det är en sång som handlar om att gå vidare efter att ett förhållande har tagit slut. Den är så där sällsamt sorgligt vacker. Och man känner så väl igen sig i fraser som ” jag har saknat att ringa ibland och berätta om hur det går” för så har väl jag också känt, flera gånger om. Vid tusentals tillfällen. Man saknar den där vännen man berättade allt för, som plötsligt inte längre finns där.

Men det finns en rad som slår alla andra, som kan vara en av de finaste men sorgligaste rader jag någonsin har hört. En sådan där enkel liten rad som träffar rätt i hjärtat. ”Jag ser dig fortsätta nu med varsamma kliv, jag ser dina drömmar sakta lossna från mitt liv.” För finns det något mer plågsamt än när den man har älskat fortsätter ensam, eller för all del – med någon annan. När drömmarna man hade tillsammans plötsligt inte längre innefattar varandra. Det är en sådan där rad som sätter sig och sedan sitter den där och skaver. Länge och väl.

Han kan han också, den där Winnerbäck

Picknick är ett lustigt ord

Idag promenerade jag iväg till skolan för att lämna min slutmapp i journalistiskt skrivande. Det blev lite bråttom när jag klockan kvart över elva upptäckte att institutionen mappen skulle lämnas på, skulle stänga redan klockan tolv. Det resulterade i en rask promenad i sommarvärmen. Men jag hann på minuten lämna det jag skulle. Jag köpte en smörgås och en liten skål med fruktsallad i skolans cafeteria och unnade mig en picknick i sköna Boulongerskogen på vägen hem. Det hade jag sannerligen förtjänat.

Jag var långt ifrån ensam där denna härliga dag. Förutom alla människor som gick, satt och låg lite här och var så var parken full av fåglar som lystet sneglade på min mat. Jag gav dem halva min fruktsallad innan jag packade ihop mina grejer och drog mig hemåt. Så här hemma igen kan jag tycka att jag nog borde ha stannat kvar lite längre där vid vattnet. Med fåglarna. Synd att rastlöshet är mitt ok. Och att jag hade glömt boken hemma.

Picknickutsikt

Och soundtracket till hajen spelades i mitt huvud...

...Dundun dundun dundun dundun...

Det kan gå hur som helst

Jag har faktiskt ett liv utöver skola, flyttplanering, jobb, blogg och lägenhetsjakt också. På onsdag till exempel ska jag på fest. Det är en galleria här i stan som ska ha personalfest och dit har jag blivit medbjuden eftersom jag jobbade två dagar i just den gallerian i julas. Eller mest för att min finaste vän har bjudit med mig. Det kommer att bjudas på mat, vin och öl. Det kan ju gå nästan hur som helst.

Jag var på just en likadan fest för ett par år sedan då jag jobbade mer ordentligt i den där gallerian. Det gick lite hur som helst. Jag och min dåvarande chef blev bjudna på efterfest hos en kille som min chef envisades med att försöka ragga upp åt mig. Killen var trummis i bandet som hade spelat på festen och var hur snygg som helst. Fast jag var för.. eh.. trött för efterfest så jag gick hem istället.

Jag har för mig att jag minsann var på dejt med den där trummisen något år senare. Det gick inte så bra. Eller det gick väl egentligen inte dåligt heller men det blev inte så mycket alls mer än så. Ja, så kan det gå.

Spännande ska det bli på onsdag i alla fall.

A, B, C

Man måste lära sig så här i början av sommaren att man inte måste vara ute bara för att det är fint väder. Fast jag skulle nog har varit ute idag om det inte vore för att mina axlar fortfarande bränner från häromdagen. Och om det inte vore för att jag har en slutmapp att göra i journalistiskt skrivande, som så fint ska lämnas in på onsdag.

Jag har kommit på att jag inte alls gillar det här A:et jag fick i litterär gestaltning. Jag har aldrig haft särskilt höga ambitioner när jag har pluggat, huvudsaken att man får godkänt typ (vilket ofta har varit det högsta man har kunnat få dessutom). Men nu har jag ju helt plötsligt en ambition att få minst B i hela kursen vilket betyder att jag måste lägga ner en massa energi på den här slutmappen i journalistiskt skrivande. Jag tror att jag gillade att vara medioker bättre än det här. Det var mycket slappare så. Då skulle jag redan ha varit klar med min slutmapp för länge sedan.

Dessutom så har jag fastnat i Lundells Jack och det gör ju inte att jag blir klar fortare med min slutmapp direkt. Det hjälper inte alls faktiskt, men jag har svårt att slita mig. Jag hatälskar den. Den är så fel att den blir rätt. Och tillsammans med lite godis är det så mycket roligare att hänga med Jack och gänget än att skriva tråkiga nyhetsartiklar.

Kanske nöjer mig med ett C ändå. Det är ju fortfarande bättre än både D och E.

Storsatsning

Jag fick ett sms:
”Ska vi satsa på att vara med i Stockholm marathon nästa år? Det vore ett grymt mål och på ett år grejar man det. Fundera på det..”

Jag vet inte jag. I nian sprang jag åttahundra meter en gång. Det gick så där. Hur långt är Stockholm marathon egentligen?

Små ord

Inatt hörde jag någon viska någonting. Små ord med stor betydelse. Det kändes så verkligt när en välbekant röst uttalade dem, nästan som på riktigt. Men sedan vaknade jag och insåg att ingen hade sagt någonting alls. Allt som fanns omkring mig var ett kompakt mittinatten-mörker och tystnad. Den där tystnaden. Den viskar inga ord alls..

Kanske var det lika bra att det bara var en dröm. Jag skulle inte veta vart jag skulle göra av de där orden ändå, om de sades till mig på riktigt. Särskilt inte om de kom från just den munnen.

Framsidebränna

Jag är inte så mycket för att sola men jag tycker om att sitta i solen. Det har jag gjort idag. Jag har suttit i solen och läst om Schakalen, spetälska och annat häftigt i tidningen som jag envisas med att kalla Illustrerad Historia. Egentligen skulle jag ha läst intervjuteknik men av någon outgrundlig anledning lockade spetälska mer. Dessutom har jag fått veta att kannibalism orsakar sjukdomar som liknar galna kosjukan och sådant kan faktiskt vara viktigt att veta.

Hur som helst så har jag fått en sådan där fräsch solbränna i ansiktet. Näsan är lagom röd och kinderna lite halvbruna. Det är snyggt. Snygga är inte mina illröda axlar. Mindre snyggt är också att mina armar är jättebruna och fina i fram men om jag vänder på mig så skulle jag lätt smälta in i vilken snödriva som helst. Nästa gång jag tillbringar dagen i solen får jag väl sitta på en pall med ryggen mot. Eller så satsar jag bara på en snygg framsidebränna i år.

Positivt tänkande

Jag har inte hittat någon lägenhet i Stockholm ännu. Men jag fick mail från en snubbe i Kista där han meddelade att om alla sjutusen människor som har varit och tittat på hans lägenhet tackar nej så har han min mailadress. På bostad.Stockholm står jag på plats nummer åttionio i kön för en etta i någon glömd förort i en av huvudstadens absoluta ytterkanter.

Däremot har jag fått bekräftelse på att min egen lägenhet är uppsagd. Jo, men man kan väl ändå säga att det går framåt det här.

Mellan hägg och syren

Jag tyckte att jag såg dig tidigare idag. Det var så likt att jag var tvungen att vila ögonen på honom tills han försvann utom synhåll. Egentligen vet jag inte varför, jag visste ju hela tiden att det inte var du. Vet du förresten att syrenen redan blommar utanför de gamla fiskestugorna? På bara några dagar har de exploderat i lila och vitt. Man skulle nästan kunna tro att någon har klistrat fast blommor på buskarna för att skynda på sommaren en aning. Jag snodde åt mig en lila när jag gick förbi där på vägen hem. Kanske tog jag något som inte tillhörde mig men de luktar så ljuvligt de där blommorna.

Den mest njutbara delen av försommaren ska vara när häggen blommar. När syrenen tar vid är försommaren slut och får då snällt lämna plats åt sommaren, den riktiga sommaren. Den som jag har gått och längtat efter större delen av året. Och man känner att det är sommar nu, det blev det idag. Det känns i luften, särskilt om natten. Då när ingenting annat stör, vaknar alla lukter till liv och den där doften av sommar tar sin rättmätiga plats i en ljum och ljus natt med en himmel som tillåter en att drömma om fjärran platser. Eller kanske bara om en annan sommarnatt alldeles i närheten.

Jag tyckte att jag såg dig tidigare i dag. Där, någonstans mellan hägg och syren. När försommaren övergick i sommar.

På darrande ben

Dagens fina väder lockade till en långpromenad med hunden och med Lars Winnerbäcks Daugava i öronen. Jag skulle gå ner till udden och hypnotiseras av solen som glittrar så fint i vattnet en sådan här dag. Det var åtminstone vad jag hade tänkt. Mina långpromenader tillsammans med hunden brukar aldrig gå särskilt bra och de brukar inte bli speciellt långa. Framförallt så blir de aldrig så där fridfulla som jag kan önska att de skulle vara. Och så självklart även idag.

Vi hinner inte ens komma ut från innergården innan en Amstaff dyker upp från ingenstans och flyger på Solo. För en sådan hund skulle det räcka med ett bett för att ha ihjäl en hund som min. Färskt i minnet har jag artikeln om den lilla hunden som blev ihjälbiten på tåget av en pitbull och utan att direkt tänka efter, böjer jag mig ner och plockar upp min vilt skrikande hund. Solo biter mig i handen men jag känner det nästan inte alls. Jag kommer mig inte ens för att säga något utan står där och glor medan ursäkterna från den andra hundens ägare haglar över mig. Sedan går jag därifrån på darrande ben och med hjärtat fortfarande i halsgropen.

Vi gick hem ganska direkt, en långpromenad kändes föga lockande. Solo klarade sig utan några direkta skador. Han har några röda rivmärken på magen och jag tror att han är lite skakis fortfarande. Jag vet att Solo kan vara aggressiv mot andra hundar. Han har knappt några tänder så jag är inte rädd att han ska skada någon annan men jag är rädd att han ska hoppa på någon som skadar honom. Därför har jag honom kopplad, alltid. Men vad hjälper det när andra inte kopplar sina hundar.

Men för en gångs skull så var det faktiskt inte Solo som förstörde promenaden, fast jag hade nog hellre önskat att det vore så den här gången.

Frukostdrömmar

Trägolvet knarrar under dina fötter när du häller upp ditt morgonkaffe vid diskbänken. Solen skiner in genom det otvättade köksfönstret. Jag dricker te med honung men jag tycker om doften av ditt kaffe. Det luktar morgon. Det luktar du. Det får mig att känna mig trygg. Som om doften av ditt kaffe kan skydda mig mot allt ont.

Du prasslar med tidningen. Ord rör sig mot varandra. Som ord mot ord, fast i harmoni. Vi är tysta en stund, låter fåglarna utanför väcka oss till liv. Du ger mig kulturdelen men egentligen läser jag den inte alls, bläddrar bara förstrött medan tankarna är någon helt annanstans. Möjligtvis i framtida drömmar som den här.

Kanske att du gnäller lite över att jag återigen har lyckats förvandla osten till en skidbacke när du gör dig en smörgås, men dina ögon glittrar när du ser på mig och jag ser att du kämpar för att ett leende inte ska smita från dina läppar. Som om den där skidbacken i osten egentligen charmar dig. Som om jag charmar dig.

Jag längtar dit. Ibland längtar jag dit. Till framtida drömmar, som den här. Där allt är så enkelt och vardagligt självklart.

I morgon kanske

Under de senaste två timmarna har Elizabeth Bennet blivit friad till tre gånger, åkt runt på den engelska landsbygden och varit på baler. Det hela är lite orättvist tycker jag. Allt jag har gjort under de senaste två timmarna är att ligga i soffan och se på. Och inte ett enda frieri så långt ögat kan nå för min del.

Fast å andra sidan så hade jag nog inte orkat med allt det där ståhejet som ett frieri innebär idag ändå, jag är alldeles för bakis.

Vissa relationer är charmigare än andra

Meddelande skickat 03.14: ”Jag tänkte fylleringa dig med du är så ful så jag kan inte.”
Meddelande mottaget 10.24: ”Jag ringde inte dig av samma anledning.”

Vissa relationer är charmigare än andra. Andra relationer är mindre charmiga än vissa. Hur som helst så var det nog tur att inget samtal blev av i natten. Kanske.

Dyslexi

Jag upptäcker att jag har dyslexi
när jag läser dina tankar
och finner mig där.

Eller...

Tänker du på mig
så som jag tänker
på dig?

Gå ut och var glad, din jävel

Igår postade jag mitt lägenhetskontrakt. Nere i vänstra hörnet under rubriken ”uppsägning” hade jag kladdat ner min namnteckning. Tre månader och en vecka har jag kvar att tillbringa i den här lägenheten innan den ska lämnas i samma skick som den intogs.

Det känns lite skrämmande. Jag har egentligen inte en aning om vad som händer till hösten annat än att det inte händer i det som jag i nästan två års tid har kallat mitt hem. Men samtidigt känner jag mig helt underbart pirrigt förväntansfullt. Stockholm väntar på mig med sitt myller, med sin skönhet. Och jag hoppas att det är där jag befinner mig om tre månader och en vecka.

Den tvekan jag ändå må hända känner när jag promenerar försjunken i tankar, försvinner snabbt när Lundell plötsligt fyller mina öron med sin sång. Och när jag hör vad han sjunger känner jag mer än någonsin att jag har gjort rätt, hur uppenbart självklart det egentligen är. Jag tar tag i mitt liv och gör med det vad jag vill. Jag kan ingenting annat göra än att stolt sträcka på ryggen och vara glad. Ja nu jävlar händer det.



Gå ut och var glad, din jävel!

Årets första oväder

Som en gammal klyscha klöv blixten himlen mitt itu. Strax därefter dundrade åskan, ett mäktigt dån som inte tvekade inför att skrämma små barn till gråt. Mullret lämnade mig med rysningar i hela kroppen. Tänk att de kom så tidigt i år, åskvädren. De som enligt mig, är sommarens absoluta höjdpunkter beslutade sig igår för tjuvstarta säsongen. En kort men ljuv stund.

Ackompanjerade av åskan, störtade regn och hagel ner mot gatorna och folk sprang där nere som om hela världen höll på att rasa samman. Billarm började tjuta ett efter ett tills det att hela gatan var full av blinkande bilar som desperat sökte hjälp i form av elektroniska rop. Och mitt i allt sken solen. Strålarna fick det forsande regnvattnet att glittra som ingenting annat och regnbågen som bildades i horisonten bestod verkligen av alla de där färgerna som man tänker sig att den ska bestå av. Vid dess fot stod alldeles säkert en kruka med guld.

Helt plötsligt blev det tyst. Åskmolnen drog sig undan och tog det fallande regnet och haglet med sig. Ensam kvar stod solen som sakta började dra sig nedåt. Det enda som fortfarande vittnade om ovädret som nyss varit, var små smältande iskorn lite här och var, oceaner av vatten på gatorna och mitt lyriska humör.

Som vackrast när hon gråter

”Måste du vara som vackrast när du gråter?” Frågar han försiktigt och stryker bort en av dessa ändlösa tårar från hennes kind. Rödgråtna, maskarakladdiga ögon är på intet sätt vackra men han har en förmåga att se bortom svartgråstrimmiga kinder och svullna ögon. Han ser henne som den hon är innanför sitt bräckliga skal. Blottad och naket sårbar. Genuint vacker. Han ser henne, rätt in i henne, som ingen annan.

Tårar bränns. Hon har tidigare funderat över det uttrycket. ”Tårarna brände innanför ögonlocken”, det har alltid känts så banalt, så tråkigt och fantasilöst. Men tårar bränns. De bränner innanför ögonlocken och de bränner när de rullar ner längs kinderna. Som eld bränns de. Små salta elddroppar bränner hål i hennes kinder när hon tyst svarar honom det enda hon vet att hon kan svara:
”Så lämna mig inte då.”

Han darrar lite när han kysser henne, som om hans innerlighet inte riktigt får plats i gesten. En kyss, ett sista farväl innan han lämnar henne ensam. Hon är vackrare än någonsin men han vänder sig inte om för att se. Han ser henne inte längre. Det är hennes öde. Att vara osedd av de enda ögon som verkligen kan se henne.

Så har ännu en dag passerat

Det gick bra att somna igår. Jag la mig i sängen vid elva och somnade av uttråkning vid ett. Det är en rätt effektiv metod har jag märkt, men ack så tråkig. Jag vaknade klockan sju av att de pratade om mig på radion. Efter ett tag insåg jag att de inte alls pratade om mig men det hade lika gärna kunnat vara så. De pratade nämligen om studenter som fortsätter att plugga för att de inte har något bättre för sig. Fast sådant vill man gärna inte känna igen sig i.

Uppsalautflykten var spännande. Jag såg andbäbisar, vuxna änder, en svan och en nunna. Nunnan var mest spännande. Jag har aldrig sett en nunna i nunneutstyrsel i verkliga livet förut men jag försökte att inte glo alltför mycket.

Nu har jag kvällen på mig att skriva en krönika om supande musikskapare. Det känns så där. Särskilt känns det så där eftersom jag redan har haft över en vecka på mig att skriva den men inte har kommit fram till något alls. Helt plötsligt känns krönikor väldigt tråkiga att skriva och den där obäddade sängen som igår kväll var så tråkig, lockar rätt friskt.