Fönstret mot vägen

Hon såg ut genom fönstret och kände att det skulle vara skönt att åka någon annanstans på semestern. Grekland kanske. Så fick hon syn på människan som hastigt sneddade över den regnvåta gatan och hon tänkte att det är tur att den inte är just nu, semestern.

Hon hostade till lite grann, drog filten tätare om kroppen och lämnade fönstret i förmån för sängen. Där kröp hon ner medan hon lyssnade till regnets smatter mot rutan. Grekland är fint så här års. Varmt och oregningt åtminstone.

Oh, my..

Okej, vem rubriksatte min senaste krönika, va? VA? Jag är väl ingen desperat, överkåt hemmafru från Sussex heller.

Hmpf!

Jag vet att jag har sagt att jag har lagt ner systemetkillen, och det har jag också. Faktiskt. Men hur jäkla länge ska han ha semester egentligen?

Pockettips och tävling

Pockettips!

Jag tror vi behöver prata faktiskt av Jon Jeffersson Klingberg (debutroman)



En bok som får det att kännas skönt att vara singel, det hade kunnat vara värre. Man hade kunnat vara nyseparerad. Och bitter. Den här boken får en att känna sig ovanligt harmonisk, eftersom man är det i jämförelse med huvudpersonen. Romanen handlar om en skilsmässa, men främst handlar den om det sårade manliga egot. Och även om man stundvis blir arg på denne självömkande karlslok så gillar man honom. Och boken. Och det känns befriande med en man som skriver en självbiografisk bok om någonting så naket som känslor. 3 Minnor av 5.

Phonephucker av Tanja Suhinina (pocket fakta)



För att Tanja Suhinina skulle komma in på psykologilinjen behövde hon ett års arbetslivserfarenhet och att sälja telefonsex är ett arbete gott som något. I den här boken beskriver hon hur det var att arbeta med telefonsex på ett humoristiskt lite vasst sätt. Hon beskriver torskarna, sig själv, avslöjar trix och ger tips både till dig som vill jobba med telefonsex och till dig som vill betala för det. Mycket underhållande. 3 Minnor av 5.

I en klass för sig av Curtis Sittenfeld (debutroman)



Jag läste visserligen den här boken på engelska eftersom jag tycker att svenska översättningar i regel kan falla lite platt men det känns taskigt att tipsa om något som är slut på förlaget och därmed svårt att få tag på. Så vi säger att den är lika bra på svenska. Jag skulle vilja kalla det intelligent chiclit. Den handlar om fjortonåriga Lee som börjar på en internatskola. Sedan får man följa henne genom åren där. Den handlar om tonåringens våndor, kärlek (besatthet) och vänskap men den handlar också om klass, genus och sexualitet. Detta är en av dom bästa böckerna jag någonsin har läst, lätt. 5 Minnor av 5.

Tävling!
Jag behöver läsning i sommar så ge mig ett tips på en bra pocketbok, typ den bästa du har läst, i en kommentar till det här inlägget. Jag vill ha namnet på boken och på författaren samt en kort beskrivning av vad boken handlar om och gärna varför den är så bra. Den, vars bok jag tycker verkar bäst, vinner en av pocketböckerna jag har tipsat om (i nyskick förstås), vilken bestämmer du själv.
Not; Om boken du har tipsat om inte finns att få tag i (annat än på antikvariat), blir du automatiskt diskvalificerad och du får bara tipsa om en bok. Tävlingen avslutas på onsdag klockan 22. Vinnaren presenteras någon gång under torsdagen. Och just det, för att kunna vinna gäller det att jag inte redan har läst boken du tipsar om.

Ge mig!

Karma

Hon behövde ett papper utskrivet. Egentligen gör vi inte sådant och jag hänvisade henne till biblioteket. Med panik i ögonen förklarade hon att biblioteket öppnade en halvtimme efter att ambassaden, dit pappret skulle lämnas, hade stängt. Hon behövde utskriften så att hennes mamma i Iran skulle kunna komma till USA, där hon själv bodde. Man säger inte nej till sådant, det gör man bara inte. Absolut inte i tider som dessa.

Det var dessvärre inte bara ett papper som skulle skrivas ut, utan ett helt dokument som dessutom skulle fyllas i. Så det gjorde jag, med hennes hjälp. Eller hon med min. Det hela tog ungefär tjugo minuter men hennes en miljard lättade ”tack” gjorde det värt det. Hon kallade mig ”an angel” och jag sa att det var väl ingenting. När hon skulle gå sa hon att hon skulle betala men jag sa att det absolut inte behövdes, att jag inte ville ha några pengar. ”I know you don´t” log hon och såg mig i ögonen, ungefär som att det var just därför hon ville ge mig något. Och trots att jag protesterade gav hon mig en femtiodollarsedel, sedan var hon borta.

Så.. Hur många kronor får man för femtio dollar nu för tiden?

Brillorm

Om ni ignorerar den smutsiga spegeln och min konstiga min så kan ni se att jag har köpt brillor. Så fort jag sätter på mig dem känner jag mig intelligentare. Kan man säga så? Eller.. Mer intelligent kanske? Hur som helst, märket är Converse (of course) och de gick loss på 3200 kronor med glas och allt. De förra jag hade sönder var dubbelt så dyra så jag ser det lite som ett fynd. Jag har dem mest när jag jobbar och det viktigaste av allt är att jag ser boknördigare ut än någonsin!

Dessutom samlade jag minst tusen vuxenpoäng när jag valde att lägga en så stor del av min skatteåterbäring på att se någonting.

U-Sväng

Delar av mitt minne från i lördags som har varit lite grann på utflykt, har kommit tillbaka nu under kvällen. Det är en inte helt angenäm känsla som sprider sig i min kropp och en lätt ångest tar form. Minnena är alldeles för diffusa för att jag ska få någon riktigt klarhet över vad dom egentligen innebär.

Men jag vet så här mycket; jag hoppas verkligen att han inte ringer, olarapacehånglet. Jag dör skämsdöden om han hör av sig. Måtte jag aldrig träffa på honom igen!

(Allt var så mycket lättare när jag bara gick och spanade på systemetkillen.)

Allt är säkert SMHI:s fel!

Jag skulle egentligen ha haft semester nu. Den här veckan och två veckor framåt. Men jag tänkte att det aldrig är fint väder så här i början av sommaren i alla fall, så jag sköt upp den. Jag sköt upp den till ungefär när SMHI nu säger att det fina vädret ska vända, bli ostadigt och sämre. Jahaja. Men SMHI har alltid fel, visst? Annars är det deras fel om min semester blir kall och jävlig, det säger jag bara!

Men en bra sak är att jag har lyckats bli ledig på julafton då jag egentligen skulle ha jobbat. Det är tur. Mamma blev lite nervös på mig när jag ville planlägga julen under midsommarfirandet tror jag.

Ameh

Ibland när jag inte kan sova brukar jag, i huvudet, ha imaginära samtal med människor jag inte vågar prata med i verkligheten. (Som att inte ni också gör sådant..) Igårkväll hade jag ett med systemetkillen.

Jag: Tycker du om att åka karuseller?
Han: Näe
Jag: Nähe
Han: Varför undrar du?
Jag: Äh, jag tänkte bara om du ville gå på grönan.
Han: Jaha
Jag: Mm
Han: Jag gillar inte att åka karusell.
Jag: Nä, du sa det.
Han: Mm

Lika bra att jag har lagt ner honom, han verkar ju hur tråkig som helst.

Budget-shopping

Idag efter att Fredrik och jag hade ätit oss tjocka på kinamat med tillhörande efterrätt (friterad banan/banansplit) på Medborgarplatsen tyckte vi att det kunde vara en bra idé att promenera en bit hem. Åtminstone Fredrik behöver ju röra på sig lite.

I alla fall så ramlade vi in på Myrorna. Myrorna är grejen såhär i slutet av lönen då man egentligen inte har råd att köpa någonting man egentligen inte behöver. Fredrik försökte få mig att köpa en bilbana för sextiofem kronor. Jag köpte den inte, men jag ångrar mig lite nu. Den hade två (!) loopar. Om den inte hade varit så otymplig att bära på så hade jag nog köpt den. Man ska inte underskatta the joy of bilbanor. Istället köpte jag en klänning och två LP-skivor. I morse köpte jag första säsongerna av ”Christine” och ”Mad men” ganska billigt, på dvd från CDON.com.

Jag kanske borde införskaffa mig en grammofon och en dvd-spelare.

Yes woman

Häromdagen såg jag ”Yes man”. Jag är egentligen inte så förtjust i Jim Carrey men den här filmen var faktiskt bra. Inte bara för att den hade en härlig andemening om att säga ja till livet, utan för att den dessutom faktiskt var rolig. Sådär så att man skrattar högt-rolig. Och jag blev lite inspirerad. Från och med nu ska jag också säga ja till allt.

(Eller kanske inte allt. Inte till saker som verkar tråkiga eller äckliga. Eller till saker som jag egentligen inte har någon lust att göra. Men jag ska åtminstone säga ja till en del saker.)

Oh yeah!

Nu får dom behärska sig!

En dag, ganska precis efter att Fredrik hade börjat jobba hos oss, kom han ut på lagret. Där jag stod med min chef och min kollega, Louise. ”Vet ni om att dom typ har sex på musmattan vi har vid en av datorerna ute i butiken?” Frågade han och såg sådär halvt seriös ut. Vi andra tre stod som frågetecken. Min första tanke var; hur får dom ens plats? Men det visade sig att han menade mönstret. Det där kalejdoskopmönstret som ingen annan någonsin har sett som annat än ett färgglatt mönster. Han höll fram musmattan framför oss och nog har dom typ sex alltid, dom små filurerna (i alla fall ett par av dom). Undra om någon kund har lagt märke till det.

Tips!

Ikväll klockan 22.30 visas "Mannen utan öde" i Svt2. Den tycker jag att man ska se. Jag har inte sett den själv men jag har läst boken och det finns en anledning till att författaren, Imre Kertész, fick Nobelpriset i litteratur, back in 2002. Det är alltså en fantastiskt bra bok och jag förväntar mig att filmen ska hålla ungefär samma klass och därför kan jag, utan att ha sett den, rekommendera den.

Att se en sådan film är lite som att äta snabbmat, fast nu som kulturintag. Bra och god snabbmat alltså. Kultur the easy way. Liksom.

Det här är ingen neråtsång

Jag känner mig, stundom, som en skuggfigur. Som någon som stryker längs väggarna. Blir ett med dem. Lika meningslös och lika svår att urskilja som en något mörkare fläck i den grå asfalten som misspryder gården utanför mitt hus. Helt oförmögen att göra ett bestående intryck. Osynlig och intetsägande. Färglös med blicken i marken. Det är en känsla, ett beteende, som dröjer sig kvar. Från förr. Liksom lingers..

Men ibland får jag för mig, att jag är en sån man glömmer direkt efter första mötet. Efter en stunds existens i deras periferi blir jag till hon som ingen minns. Och jag blir fortfarande förvånad ibland när någon jag bara har träffat hastigt ett par gånger, hejar glatt och igenkännande på mig. Jag blir som blåst på min inbillade anonymitet. Och jag vet ju om att jag inte är i närheten av så grå och trist som jag kan få för mig att jag är. Jag vet att jag kan vara en färgpalett. Ändå känner jag mig som en gråskala utan svart och vitt. Stundom. Ändå har jag ibland svårt att ta den plats som jag vet, rättmätigt är min.

Jag måste bli bättre på det. Och jag måste bli bättre på att vara den där färgen som jag vet att jag är. Med ryggen rak, huvudet högt och blicken framåt. Jag är inte längre den jag en gång var. Jag är så mycket mer än vad du sa.

Kallt, om inte annat

Jag undrar varför det på min lunch, satt en naken femåring i en sandlåda i en liten park inne i stan. Inte så mycket en park ens. Mer som en stor fontän med lite bänkar, träd och grus runt. Och så den där lilla sandlådan där den nakna ungen satt. Alltså, det var ju inte ens varmt ute. Låter man verkligen ungar springa nakna inne i stan i femton graders värme? Eller är det sådant som jag inte förståååår eftersom jag inte har barn själv?

Men om jag hade barn så skulle de definitivt vara påklädda överallt. Förutom hemma och kanske på stranden. Eller badplats eller whatever. Faktiskt.

Signering

Björn Hellberg kommer hit snart. Yay! Såhär efter tre gånger är ju vi nästan kompisar, kan man säga. Och allt är alltid lite trevligare och lite roligare när han är här.

I löööve Björn Hellberg!

Jag älskar söndagar

Man kommer till en punkt...

Nej, nu lägger jag ner det här med systemetkillen.

It´s raining on prom night

Regnet smattrar mot rutan och av den anledningen kom jag att tänka på den här gamla dängan. Skivan var förövrigt den första CD-skivan jag köpte. Och eftersom jag inte hade en egen stereo när det begav sig, spelade jag den på högsta volym i vårt vardagsrum när jag kom hem från skolan. Jag skrålade med i texten och virvlade runt, innan mina föräldrar kom hem från jobbet. Jag undrar om jag gick i sexan då eller om jag hade börjat i sjuan.

Nej okej, jag var väl kanske inte den coolaste tjejen i klassen, om man säger så. Det här var på den tiden då alla andra lyssnade på Guns n´Roses och Nirvana. Mitt nästa skivköp var UB40. Jag vet inte om det var så mycket bättre i coolness. Fast egentligen spelade det där med skivorna ingen roll. När man hade kompisar hemma lyssnade man ändå alltid på blandband i bandspelaren på rummet, band inspelade från "Tracks". Och det var alltid lika irriterande när man inte hade lyckats trycka på stopp i tid och Kaj Kindvalls röst förstörde hela låten. Jag har aldrig förlåtit Kaj för det, tror jag.

Fast, såhär i efterhand kan jag ändå tycka att jag var ganska cool som köpte skivor som jag faktiskt gillade istället för att köpa det alla andra lyssnade på.

Sånt som jag undrar

Jag undrar en sak, helt utan anledning förstås. Det är inte så att jag har gjort någonting onormalt och freaky. Det är egentligen inte ens mig frågan handlar om. Frågan uppstod mer idag när jag gjorde normala saker, så som jag alltid gör. Som att vänta på tunnelbanan. Sedan var det ju knappast mitt fel att jag missade två tåg. Eller att jag råkade kliva på i fel ände.

I alla fall så fick jag syn på någon. Ingen speciell. Ingen som jag alls visste skulle åka med just det tåget. Men som såg ut att skriva sms till någon annan, jag vet inte till vem. Men då uppstod i alla fall frågan i mitt huvud; kommunicerar killar med varandra via sms? Gärna långa, som tar lite tid att skriva. Gör ni det? Sms:ar med varandra? Eller är det förbehållet tjejer och tjej till kille och tvärtom? Det är sånt som jag undrar ibland. Och nu vill jag väldigt gärna veta hur det ligger till.

Här glider man runt i sköna(?) skor

Skorna är inhandlade och de är helt perfekta. Förutom att de är för små. Fast 37:orna var för stora. Och 36,5 fanns inte. Så, ska jag ha för små snygga skor eller för stora snygga skor? Går de ut sig lite kanske.

Åh, alla dessa problem jag tvingas tampas med hela tiden!

Sansa mig!

Skatteåterbäringen kom helt lägligt i år, nämligen idag. Den hade visserligen kommit lägligt när som helst. Men nu har jag alltså tiotusen kronor på mitt konto. Tiotusen helt utan måsten. Förutom tvåhundranittionio kronor som jag måste betala till Stockholms bostadsförmedling. Vilket känns rätt meningslöst ibland eftersom jag som bäst ligger på köplats nummer fyrtio till en lägenhet i Akalla. Men till nästa år kanske jag har avancerat till köplats nummer femtio till en lägenhet i Gubbängen!

Men i alla fall, nu har jag tiotusen som jag alltså kan göra vad jag vill för. Det första jag ska göra är att köpa dedär snygga Björn Borg-skorna jag har sneglat på ett tag. Dessutom skulle jag behöva ett par nya halvhöga ljusa Converse (eftersom mina nuvarande har gått sönder, faktiskt). Sedan undrar jag om man kan köpa systemetkillen, om han liksom ingår i deras sortiment. Det hade varit fint. Så behöver jag en ny orkidé för nu ser blomman ut att vissna när som helst. Ja, det var väl allt. Pfft.

Long time no see

Igår fikade jag med en människa som jag brukade leka med när jag var liten. Jag hade inte sett honom på tjugo år och det slog mig, bara minuter innan vi skulle ses, att jag egentligen inte visste hur han såg ut. Men när han väl stod där framför mig var det ändå helt självklart att det var han. För även om han hade växt till sig och blivit vuxen i min frånvaro så kunde man ändå se spår av den där sjuåringen jag kände en gång i tiden. Det var ju ett tag sedan jag fick honom att äta mask. Jag undrar om det fortfarande går.

Det var i alla fall roligt se honom.

SMASH

Jag suttit i Vitabergsparken och varit lagom kulturell medan jag har försökt fånga lite sol. Det gick sådär, det sista. Vi satt alla och trängde ihop oss i den lilla solstrimma som ville ära oss med sin närvaro. Det spelades gitarr och konsten stod utställd lite varstans och det hela kändes väldigt sjuttiotal. Ikväll klockan åtta spelar Anna Järvinen och det måste man ju se.

PinPals

Igår anlände förresten Åsa till huvudstaden. Hon kom förbi mitt jobb när jag slutade och sedan gick vi till systemet, förstås. Och jag märkte då, att det är så mycket lättare att vara sig själv när man har en wingman med sig. Jag skämtade till och med lite när Åsa skulle betala sina öl och systemetkillen skrattade. Tror jag. (Så ni ser, det går framåt.)

Sedan åkte vi hem till mig och drack vin och åt ost och kex. Och Becka kom över. Och vi drack mer vin. Sedan åkte Becka hem och jag spöade Åsa i Bezzerwizzer. Det var skönt. Vi somnade någon gång runt fyra och vid nio började Åsa leva runt för att göra sig i ordning för en dag i Vitabergsparken. Jag somnade om och vaknade vid halv tolv av att larmet på mitt jobb hade gått, jag vet inte riktigt hur det gick till när jag blev kontaktperson för det där, det måste undersökas på måndag. I morgon ska jag också bege mig till Vitabergsparken, tänkte jag. Bara att hitta dit kan ju bli hur spännande som helst!

Jag fick dehär snygga pinsen av Åsa också. De kan man annars köpa av henne för en tia stycket. Pins är grejen! Om ni inte visste det. Jag är fortfarande lite ledsen över att jag tappade min Bergmanfestival-pin.