De tama längtar, de vilda flyger

Jag köpte en bok idag. ”De tama längtar, de vilda flyger” av Sölve Rydell. Jag har aldrig hört talas om varken boken eller författaren tidigare, jag har knappt läst vad boken handlar om. Jag blev så fascinerad av titeln att jag helt enkelt inte kunde låta bli att köpa den. ”De tama längtar, de vilda flyger”, har ni hört någonting så vackert? Är det någon som har läst den?

Annars kan jag verkligen rekommendera ”Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) av Anneli Jordahl. Mycket fin bok. Särskilt intressant är den också om man är insatt i artonhundratalets svenska litteratur och kvinnorörelse.

Nu ska jag sluta boknörda mig och gå ut och dricka öl!

Det är visst nån som är tillbaka

Timmisen! Hon är tillfälligt tillbaka i mitt liv, som jag har längtat. Jag har till och med köpt juice, bara för hennes skull. Så att hon kan ha någonting att hälla ut. Hon har tre jobb nu. När jag frågade hur det gick med utbildningen sa hon ”Äh, jag kom inte in.” Hon hade nämligen kommit så långt i uttagningen till någon konstutbildning att hon fick lämna in arbetsprover. Det kanske man alltid gör, vad vet jag. Hur som helst. ”Mina arbetsprover var nog inte så bra.” sa hon, sen sa hon ”Dom var skitdåliga, jag vet ju att dom var det.”

I antagningsbeskedet hade det stått ”Ej antagen. Obs! Du är inte reserv. Hör inte av dig”

Hey!

Jag vill börja med att säga att jag vet att ni saknar systemetkillen, jag märker det på er. Men ni måste faktiskt acceptera att det är över. Inget mer onsdagsvin och inget mer nervöst fnitter bakom bokhyllorna. Inga fler pinsamma historier eller uppdiktade samtal. Okej?

Förövrigt tror jag att jag såg en stressad Korvaspappa på Ica i morse. Och nu ikväll när jag stekte köttbullar gick brandlarmet. Jag nådde inte att stänga av det ens när jag stod på en stol (det är faktiskt ganska högt i tak här, jag är inte kort eller så). Jag blev tvungen att hoppa upp och ner på stolen och slå på larmet för allt jag var värd. Det funkade tillslut. Matlusten efteråt var sådär. Nu måste jag fundera ut en fyndig födelsedagspresent till någon som har fyllt trettiofem. Vad ger man till en sån?

(Ingenting av ovan nämnda saker har egentligen med varandra att göra och det här inlägget saknar helt och hållet någon röd tråd. Köttbullarna var inte ens köpta på Ica.)

Handbok för pojkvänner

Minns ni ”På y-fronten intet nytt”? Journalisten Peter Erikssons hejdlöst roliga uppgörelse med manligheten. En sådan där bok som alla män borde läsa men som säkert väldigt få har öppnat. En bok med frågeställningar som bland annat: ”Varför är de flesta män mer rädda för bögar än för att råka ut för en bilolycka?” och ”Är manligheten i kris? Och om så är fallet, hur ska vi få den att gå i terapi när män anser att psykologer bara är till för hysteriska fruntimmer och yxmördare?”. Men skit i den nu.

Peter Eriksson har kommit ut med en ny bok ”Handbok för pojkvänner”. Jag beställde ett läsex av den eftersom jag tänkte att den skulle vara rolig. Och det är den säkert, jag har inte läst särskilt mycket ur den. Men jag läste tillräckligt mycket för att inse; jag är ingen pojkvän. Dessutom stod det någonstans att förhållandehaveri inte alltid är killens fel och jag vet inte om jag vill kännas vid sådana löjliga påståenden.

Men det manliga könet skulle säkert roas av att läsa den, eller snarare; Det manliga könets flickvänner skulle kanske roas av att deras pojkvänner läser den.

(Och det är sant som det står: En halvtimmes tjat räknas inte som förspel.)

Vad gör jag nu för tiden?

Jag jobbar, nästan jämt. Läste ”Döden och pingvinen” av Andrej Kurkov och är nu helt inne i uppföljaren ”Pingvin försvunnen”. Samtidigt som jag är helt fascinerad av Anneli Jordahls ”Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)” som handlar om kärleken mellan Ellen Key och Urban von Feilitzen (men egentligen var det titeln jag föll för från början). Så kramas jag lite. Köper massvis med kläder. Och äter sjukt god brunch vid skanstull. Det är vad jag gör.

Såhär drygt 20 år senare

När jag var liten, kanske fem eller sex, berättade pappa en historia om Tycho Brahe som gav mig men för livet. Tycho Brahe, berättade min far, hade varit på en jättefin fest. En så fin fest att han inte ville lämna den för att gå på toaletten trots att han egentligen var tvungen. Min far berättade att Tycho Brahe dog av kissnödighet. Ni kan ju förstå vad en sådan historia gör. Jag föreställde mig helt klart att min blåsa skulle sprängas och att jag skulle dö av urinförgiftning och inre blödningar och explosioner, om jag inte gick på toa vid minsta tecken på kissnödighet. Fram till alldeles nyligen. För nu senast när jag var hemma hos mina föräldrar berättade min far historien igen, men den här gången med tillägget ”ja, fast jag vet ju inte om det är sant.” Hmpf!

Jag var tvungen att googla och det visade sig att pappa glömde en ganska viktig detalj när han berättade den här historien för sin fem, eller sexåriga dotter. Wikipedia säger: ” Den 13 oktober 1601 deltog Tycho Brahe i ett gästabud. Av artighet ville han inte resa sig och gå på avträdet, trots stort behov därav. Efter festen insjuknade Tycho och dog 11 dagar senare. Tycho lär ha lidit av prostataförstoring [!!!] och man har länge trott att han dog av komplikationer av denna. Dock är det så att akut kvicksilverförgiftning leder till symptom som liknar de vid prostataförstoring.”

Det är okej att vara kissnödig en kvart Minna, det är okej.

Saker som hon gör

Igår spillde jag ut en nästan full öl på en människa jag träffade för första gången, Beckas kompis A. Jag skulle mest greppa glaset för att dricka men slant lite med handen och välte det. Ölen liksom svepte över bordet som i slowmotion, rakt ner på A som satt mittemot mig. Det var pinsamt. Minst sagt. Men egentligen inte alls särskilt oväntat. Om man känner mig, that is.

I övrigt var det en väldigt lugn kväll. Jag åkte hem tidigt. Eller inte hem direkt. Jag åkte till ett ställe som har ett badkar och det badade jag i. Med massor av bubblor. Massor! Jag råkade nog ha i halva duschcremesflaskan. Jag gillar bubblor. Och badkar.

She's just not that into you

Jag har varit i Farsta. Jag vet att jag har sagt att Farsta har allt, men det var tyvärr lögn. Farsta har inga röda, höga Converse och jag är mycket besviken.

På tuben hem sitter jag bredvid två killar i sexton, sjuttonårsåldern. De pratar fotboll och jag lyssnar inte särskilt mycket men så säger den ene:
”Jag har skickat meddelande och ringt men hon svarar ju inte.”
”Mm, jag har hört ryktas om att hon tycker att du är lite för mycket” säger den andre.
”Jaha. Ja men vadå, ska jag vänta ett tag med att höra av mig då?”
”Mm.”
Det blir tyst en stund och sen:
”Hur länge är ett tag då?”
”Men du ska inte höra av dig förrän hon har hört av sig!”
”Okej, ja men då väntar jag till att hon hör av sig då. När tror du att hon hör av sig?”
”Jag tror inte att hon kommer att höra av sig.”
”Nähe, nä."

De är båda tysta ett par minuter. Sedan börjar de prata fotboll igen. Kanske är enklast så.

Kristallen

Jag gillar att Ola Rapace var där, bara tjugo minuters promenad bort. Jag blev lite väl uppspelt av det kände jag, liksom lite (ganska mycket) till mig. Jag gillar Alex Schulman, jag blir alltid lite glad av honom nu för tiden. Men framförallt gillar jag att Svt fick så många priser. Heja!

Vägen till lycka

Kom nyss hem från releasefesten för Marie Söderqvists bok ”Status – vägen till lycka”. Det var en intim och trevlig tillställning med få men intressanta människor, gott vin och god plockmat. Men framförallt verkar det vara en intressant bok och jag väntar med spänning på att den ska dimpa ner genom mitt brevinkast så fort den är utgiven. Företaget United minds & Prime PR har gjort en undersökning om vad som är status och Marie Söderqvist (som annars syns bland annat som krönikör i Expressen) har sammanställt detta i en bok som nästa vecka släpps på Norstedts förlag.

Hon berättade lite för oss vad som är status, enligt de undersökningar de har gjort. Och det verkar minst sagt jobbigt, det här med status. I Sverige är allmänbildning det som ger högst status. Sedan ska man vara duktig på sitt arbete och gärna ha en egen hoparbetad förmögenhet. Man ska kunna tala många språk flytande och lägga tid och pengar på att hjälpa behövande människor. Man ska kunna bestämma över sin egen arbetstid, ha hög moral, och gärna ha möjlighet att vara ledig i längre sammanhängande perioder. Man ska vara rolig och underhållande, ha ett långt och stabilt äktenskap, vara en duktig talare, ha en egen stil, en examen från ett toppuniversitet samt ha många vänner. Samtidigt som man gör allt detta ska man vara en hängiven och bra förälder (att ha en barnflicka medan man själv gör karriär är tabu). För att sammanfatta det hela ska man alltså, för att uppnå hög status i Sverige, jobba ihjäl sig på alla områden. Man ska göra allt själv. Sedan gärna vara lite blygsam.

Däremot ligger utseende och materialistiska ting inte särskilt högt på den svenska statuslistan. Jag har ännu inte läst boken men jag kan anta att det beror på att man i Sverige, som ändå är ett förhållandevis ganska rikt land där de flesta har råd med en plasmateve, inte ser det att ha sådana saker som särskilt hög status. Framförallt, tror jag, ligger kulturellt leverne långt högre än en ny bil (fast det kan bero på att jag inte har något körkort höhö).

Det känns rätt skönt att jag inte bryr mig så mycket om det här med att ha hög status, det verkar sjukt jobbigt. Men det var som sagt intressant att höra om och det ska bli intressant att läsa mer.

Krama mig

Ikväll klockan nio visar svt1 en film som heter "Krama mig". Den beskrivs såhär:

"Alla söker efter kärlek. Efter ömhet och närhet. Men ibland blir det bara så fel. Minna lägger allt hopp till Tomas, körskoleläraren, det är han som ska kompensera för all tristess i vardagen. Men det är ju på förhand dömt att misslyckas....."

Låter lite väl desperat tycker jag, att lägga allt hopp sådär till någon man knappt känner.

Sms, lördagkväll

In: Det flyter saker i min drink. Ser ut som is typ. Bitar av is.
Ut: Is?
In: Ja, jag vet då rakt inte. Typ som transparenta små block
Mms in: Jag har fångat en.

Prata inte med främlingar

Samtal med en sjuttonårig tjej i väntan på tåget

”Hur gammal är du?” Frågar hon mig.
”Snart tjugoåtta” svarar jag.
”Oj!” säger hon.
”Mm” säger jag.
”Hur känns det?”
”Vadå?”
”Alltså hur känns det att liksom vara..”
”Vadå?”
”Amen gammal liksom.”

Bah!

Höstförälskelse

Jag har köpt världens finaste jacka. Den är från Koola Anna och jag tror inte att någon någonsin har vilat ögonen på någonting så vackert (eller jo, det har alla säkert men den hamnar åtminstone på någon jacktopplista över dom snyggaste jackorna). Det är egentligen en vårjacka men den verkar rätt varm och det ska ju dessutom gärna vara helt grått och murrigt och trist till hösten, säger dom som vet. Sådant sysslar inte jag med. Dessutom var den nedsänkt till nästan halva priset. Så köpte jag en väska att matcha med, liksom bara för att jag kunde.

Bilderna blev sådär, men ni fattar grejen va? Säg att ni fattar grejen!

Det är vi nu.

En bokvarning

En kollega sa till mig "Den där boken måste du läsa, den är sååå bra!" så pekade hon ut en bok som jag sedan köpte. Jag läste först på baksidan och den verkade lätt och kanske lite småkul. Långt ifrån ett mästerverk men ändå någonting som är lagom att läsa i solen på semestern. Efter tio sidor kunde jag konstatera att det här egentligen var en bok som aldrig borde ha blivit utgiven. Den var så dåligt skriven att jag tror att jag själv, i nian, skrev en novell som hade ett bättre språk. Jag försvarade boken med att det var en debut, att författaren säkert var typ tjugo och att människan som skrev recensionen i DN (som stod som ett citat på omslaget), måste ha varit hög. Mycket hög. Men författaren är dryga trettio. Hon kommer dessutom ut med en andra bok nu i dagarna. Och jag förstår inte. Det ska tydligen vara jättesvårt att få en bok utgiven så hur gick det egentligen till?

Jag kunde inte sluta läsa den heller. Jag läste och irriterade mig. Jag läste för att bli irriterad. Och så undrade jag, hela tiden undrade jag hur det hade gått till det här. Nu prackar jag på den på varenda människa jag känner. "Du måste läsa den här, den är sååå dålig!" Jag vill liksom ha någon att dela läsupplevelsen med. Att hata tillsammans med. Fast det är ingen som verkar särskilt sugen. Och jag liksom vadar omkring helt själv i mitt förakt.

Men det här, det här är en varning. Mariette Glodecks "Röda vita rosen" borde inte finnas i någons bokhylla. Men jag måste förstås läsa hennes nya roman när den kommer, bara för att se om den är lika dålig. För att se om hennes språk möjligtvis har förändrats lite till det bättre. Om hon har hittat kommatecken på sin dator. Eller utökat sitt ordförråd. Sedan kommer jag att tvinga alla jag känner att läsa den. TVINGA!

Har någon av er läst henne förresten? Vad tyckte ni i så fall? Är hon så dålig som jag påstår eller är det jag som är extremt snobbigt petig och jobbig? Eller är det kanske jag som inte är tillräckligt smart för att se storheten med "Röda vita rosen"? (Omg!)

Tillbaka till kampen

Ny krönika ute.

Oväntat ämne va...

15 böcker

Jack - Ulf Lundell
Liftarens guide till galaxen - Douglas Adams
Egalias döttrar - Gerd Brantenberg
Prep – Curtis Sittenfeld
Jane Eyre - Charlotte Brontë
Jag! - Vladimir Vladimirovitj Majakovskij
Svart som silver – Bruno K Öijer
Döden och pingvinen - Andrej Kurkov (inte helt utläst dock men en bok helt i min smak) -
Med livet som insats – Bengt Jangefeldt
Skymningsögon – Dean R Koontz
Stäppvargen – Herman Hesse
Fördjupade studier i katastroffysik – Marisha Pessl
Victor en sång utan slut – Joan Jara
Mitt hjärta gråter -Kim Hyun Hee
Vad som helst av Majgull Axelsson

Bubblare: Busters öron - Maria Ernestam

Rules: Don't take too long to think about it. Fifteen books you've read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes. Tag 15 friends.

Jag antog utmaningen som Johanna slängde ut för en tid sedan. Hur skulle jag kunna låta bli? Jag skickar den vidare till den som vill dela med sig. Det är ju faktiskt roligt att veta såntdär.

Känner mig lite kränkt

Jag har jobbat. Igår drack jag öl och idag har jag jobbat. Jag har sovit tre timmar inatt. Tre. TRE! Men söndagar brukar vara ganska slappa. Vi har bara öppet i fyra timmar och det brukar inte vara så mycket folk. Förutom idag. Tydligen börjar småfolket skolan i morgon och småfolkets föräldrar väntar in i det sista för att köpa till ungarna vad de behöver i pappersväg. Skrikande, tjatande, gråtandes barn och trötta föräldrar har fyllt butiken idag, men mitt huvud höll som genom ett under.

Efter jobbet åkte jag hem men innan jag gick hem från tunnelbanan tog jag vägen förbi min lokala pizzeria, hungrig som ingen annan. På deras meny står det att de är kända för sin utomordentliga service. När jag kommer in säger en kvinna att de inte har någon pizza för tillfället. Bagaren var tvungen att åka iväg någonstans och skulle inte komma tillbaka förrän en timme senare. Jag frågade om de hade något annat. ”Bara peruansk mat” sa kvinnan och pekade på en meny med spansk text och som inte sa mig någonting. Jag bad henne att förklara de åtta rätterna lite närmare. Men hon berättade bara om två av dem. De andra, sa hon, skulle jag inte tycka om. ”De är exotiska” sa hon som förklaring till varför jag inte skulle gilla dem. Jaha? JAHA? Vafan! Så fick jag med mig hem någon biffgrej som inte smakar någonting alls. Fast jag hade tur, tanten som kom efter mig och frågade om de hade något annat än pizza fick ett nej.

Så, min fråga är egentligen; vilka är den peruanska menyn till för? Inte för mig tydligen. Och definitivt inte för tanten som kom efter mig. Eller nej, min fråga är egentligen; Varför vill de inte sälja sin mat för? Va? OCH; varför har de inte kebab?

Spice up your life!

Imorse var det någon som sorterade mina kryddor efter utgångsdatum. Det var lite av ett uppvaknande.

PR-tricket från helvetet

Lars Kepler är Denise Rudberg. Ja, eller tvärtom. Jag är helt övertygad. Nu är detta inte fakta, utan mer spekulationer från min sida. Jag har anledningar att peka ut Rudberg men jag hinner inte rada upp dem just nu och sedan kommer jag nog att glömma bort det. Men det är hon. Eller hon är han. Eller whatever. Jag vet att jag tror det. Jag tror att jag vet det.

Kom ihåg vart ni läste det först!

(Om ni inte läste det någon annanstans innan ni läste det här, då kan ni glömma det. Att ni läste det någon annanstans först, alltså.)

(Och om jag har fel kan ni glömma att ni läste det här.)

Hej!

Hur mår ni? Ni säger ju aldrig någonting, det är som att blogga med en vägg. Eller för en vägg. På en vägg. Äh. Men i alla fall, vilka är ni egentligen?

Jag är ju nyfiken.

Inne i stan köpte jag örhängen

Gjorda av plektrum

Rikedomar

Jag åkte till Farsta för jag tänkte köpa mig en väska och en orkidé. Min gamla orkidé blommar som aldrig förr medan den andra ”odödliga” blomman har dött så jag tänkte att orkidéer kanske är min grej. Nåväl, jag köpte varken väska eller blomma. Däremot råkade jag gå in på Rocks och köpa dessa.



Jag känner mig rik. Ikväll ska jag se ”Upp till kamp” från början till slut eller kanske titta på Dylan, jag har inte bestämt mig ännu. Men nu ska jag duscha för jag ska tydligen in till stan. Och vara utomhus, pfft.

The sun is shining and the weather is sweet

Jag gillar inte att det är så här fint väder när jag känner för att bara vara inne. När det är fint väder, och man har semester så bör man utnyttja det genom att vara utomhus. Det vet ju alla. Men jag har ingen lust att vara utomhus. Jag har varit utomhus i två veckors tid. Jag har fått nog av utomhus.

Klockan är halv tolv och jag har inte klivit upp ur sängen och jag ser ju hur solen strålar där utanför fönstret och så får jag dåligt samvete. Dumt egentligen, det är ju inte som att solen tar illa upp bara för att jag inte vistas i den en dag. Eller två. Men jag ska ta en promenad, bara som för att blidka den lite. Eller stilla mitt dåliga samvete, intala mig själv att jag inte alls är någon dålig människa som inte leker utomhus bara för att det är fint väder.

Efter promenaden ska jag skriva på en text som jag har börjat med, och inbilla mig själv att jag, in a way, jobbar. Som att det liksom ger dispens.

Helles modebloggsposar

Han gör det rätt bra, tycker jag.