Ovärldsliga problem

Igår kom det in en kille i butiken vars ”heeela daaag var förstööörd” för att vi inte hade exakt den anteckningsbok i exakt den storleken han ville ha. Han gick och muttrade och svor och visste inte riktigt vad han skulle ta sig till. Sådant där händer ganska ofta där jag jobbar. En bok finns inte inne, ett limstift i mindre storlek är slut, osv. Och människors heeeela daaagaaar är förstööörda! Då har jag ofta lust att påminna dem om att det finns människor som svälter. Bara för att ge dem lite perspektiv.

Fast den senaste veckan har jag mest haft lust att påpeka att jag själv har tappat min nya mobil i toaletten. ”Det var inte en så jävla rolig dag det heller, ska jag få be att tala om” skulle jag säga. ”Tappa du din egen mobil i toaletten och sen kan du komma och gnälla om din löjliga anteckningsbok.” Jag tror på något vis att dom skulle ha enklare att relatera till det än till svältande människor.

Dessutom är jag faktiskt ganska bitter över att jag tappade telefonen, det ska jag inte sticka under stolen med.

Tribute

Jag är inne i en ”sakna solo”-period. Jag saknar honom så himla mycket. Fina lilla Solo som kunde reta mig så till vansinne. Men jag minns bara det som var bra, nu för tiden. Hur söt han var. Och ivrig. Och hur han en gång gömde kyckling i hela lägenheten. Hur glad han blev när jag kom hem även om jag bara hade kastat soporna, hur han slängde omkring med sina gosedjur som en galning och hur han outtröttligt kunde apportera bollar. Och så, så klart, hur han alltid kelades, låg nära utsträckt längs min rygg eller ihopkurad som en liten boll. Alltid som klistrad.



Solo lever i allra högsta grad och har det hur bra som helst nere i Skåne med människor som älskar honom, tar hand om honom och bakar tårta till honom när han fyller år. Där han har ett stort hus att leka i, och en gigantisk tomt att springa runt på. Fast hur bra han än har det så tar det inte bort min saknad. För jag saknar det lilla djuret. Ibland till vanvett. Ibland mer än så.

Finisen

Hemligheten

I dagarna kommer ni att kunna hitta det första numret av Bakteriekultur magasin runt om i Gävle. Om man inte bor i Gävle kan man gott läsa den på nätet, närmare bestämt HÄR. Och det tycker jag verkligen att man ska göra! I detta första nummer är det nostalgi som skildras med ord och bild av ett tjugotal skribenter och konstnärer. Medverkande är bland andra Anna Jörgensdotter, Nina Hemmingsson, Kennet Lutti och Johan Nyström.

Vi räknar med att ge ut två nummer per år ungefär. Jag säger förstås till när nästa finns ute.

"Kloink", sen var hon stendöd

Igår tappade jag min fortfarande ganska nya och väldigt fina lila mobil i toaletten så den gick jättesönder. ”Kloink”, sa det och sen låg hon där en stund och simmade innan jag förstod att jag hade haft ner henne. Och trots att det är precis sådant som jag gör, så hade jag inte försäkrat mobilen. Dom hävdade på The phonehouse att man liksom fick skylla sig själv om man placerar telefonen i toalettstolen. Så jag blev tvungen att köpa en ny.

Den nya kostade tvåhundrafemtio riksdaler (för att jag är überfattig) och den är inte alls lika flashig. Den är faktiskt inte flashig alls. Den går möjligtvis att ringa från och till och den kan ta emot och skicka sms, på sin höjd.

Fyra månader gammal blev hon, den fina lila. Vilket ändå är en rätt lång livslängd i min ägo. Må hon vila i frid.

Snön som föll

Den första snön föll idag. Det var inga stora, vackra flingor som långsamt singlade ner och la sig som ett täcke över marken. Det fanns ingenting fridfullt i snön som föll. Som pilar med vassa spetsar sköts de ner från himlen i hopp om att såra någon. En enda. Enträget. Ihärdigt. De träffade henne i ansiktet, färgade huden röd. Attackerade hennes kropp. Letade sig in under den tjocka tröjan. Några tappra soldater fastnade i det stickade garnet och satt där. Utan att smälta. Bara satt, som om de väntade på någonting. En signal kanske. Hon sänkte blicken mot marken för att undvika angreppet.

Hon visste att hon borde gråta. Inte på grund av snön. Men för att hon var varm. Och för att det som mötte henne var kallt. Hon tänkte på allt och ingenting. Tankarna for runt värre än snön omkring. Hon visste tillslut inte vad som var vad. Hon tänkte på vad som hade sagts men kunde inte längre minnas vem som hade sagt vad. Eller varför. ”Du finns, bara du”, hade hon sagt så? Kanske.

Men ingen finns. Egentligen finns ingen, tänkte hon. Inte ens dom som känns. Hon såg upp mot himlen. Grått. Nästan färglöst. Snöpilarna for ner i rasande takt. Träffade hennes blottade ansikte med en nästan overklig precision. Ingenting känns, tänkte hon. Ingenting känns. Och ingenting finns. Inte ens snön som faller.

Om ett par svarta stövlar

Jag skulle kunna säga att dessa stövlar är mitt bästa köp för i år. Jag skulle kunna säga det helt utan att ljuga. Den turkosa klänningen kommer på andra plats. Och om Björn Borg-skorna inte hade gått sönder hade de kommit trea. Nu vet jag inte riktigt.

När det gäller det här så vinner ingen. INGEN! Jag tycker inte att ni har verkat helt motiverade. Jag vet inte om det beror på att ni inte ser på skräckfilmer eller om ni bara inte gillade mitt pris. Jättebra pris. Elina vill du ha den? Filmen alltså. Jättebra film.

Om en turkos klänning

Och om min farmors gamla underkjol med svart spets i nederkant.

Alla helgons dag

Igår var vi på Moderna Museet och såg utställningen ”Dalí Dalí med Francesco Vezzoli” som visas nu och fram till den sjuttonde januari. Det var rätt mycket folk och vi gick genom utställningen ganska fort. Jag är inte så förtjust i Dalí och har aldrig varit det heller. Det kan ha att göra med att jag hörde någon gång att han och hans fru sågade näbbarna av pelikaner för att se hur de skulle överleva. Som konst, typ. Jag vet inte ens om det är sant, men jag gillar honom inte sedan dess. Och om jag ska vara helt ärlig så tycker jag inte att hans skapelser är all that, heller.

Vi såg även Anthony McCalls ljusinstallationer, det var rätt häftigt. När man stod inne i dem var ljuset som väggar runt omkring. Jag gillar sådan konst, som man liksom kan leka med. Mer sådant och mindre Dalí, hade jag yrkat för om jag fick bestämma.

Anthony McCall
You and I Horizontal, 2006
© Anthony McCall. Foto: Blaise Adilon. Courtesy Sean Kelly Gallery, New York

Väl på Moderna Museet passade jag även på att besöka min favoritmålning genom tiderna. Jag minns inte hur länge jag har fascinerats av Staffan Hallströms ”Ingens hundar II” men jag vet att det är från när jag var liten någon gång, och först såg den på museet i Gävle. Jag blev helt hänförd redan då och jag älskar den fortfarande villkorslöst. Såg nu, när jag letade efter en bild på den, att den finns att köpa som affisch i Moderna Museets shop så jag ska visst dit igen väldigt snart. Och sen någonstans för en passande ram.

Efter Moderna inväntade vi mörkret och när det väl hade lagt sig över staden åkte vi till mina trakter. Vallfärdade till Skogskyrkogården som var helt full av folk och ljus. Det var väldigt vackert och stämningen var på något vis nedtonat festlig. Jag tände ett ljus för alla jag mist och som jag saknar, uppe på den monumentala kullen. Det kändes fint. Tog hela fem bilder innan jag gav upp. Vet inte om det är jag eller kameran som är helt värdelös. Fast sedan gillar jag inte när jag vet med mig att jag ändå inte kan få storheten och stämningen med på bilden.

Efter en promenad omgiven av levande ljus åkte vi in till söder. Hyrde film. Åt tacos till jag mådde jätteilla. Skulle nog inte ha ätit dom sista två men det är så lätt att föräta sig på tacos. Jag var så mätt att jag inte ens fick i mig något argentinskt vin. Det grämer mig lite såhär i efterhand. Såg filmerna vi hade hyrt. Pans labyrint, som var jättebra och Synecdoche, New York ,som var bra, men inte lika bra. Vilket också kan bero på att klockan hade hunnit bli över två och jag somnade lite då och då under filmens sista timme.

Allt som allt var det en fin Alla helgons dag.

Ge mig en bra rysare!

Jag tänkte ha en liten tävling igen. Den här gången är jag på jakt efter riktigt bra rysare. Jag älskar rysare men det är lite som med deckare; antingen är de jättebra eller så är de bara fruktansvärt dåliga. Jag vill alltså ha förslag på en bra rysare som jag inte har sett och som går att få tag på.

Så länka till den bästa rysaren du vet från CDON.com och skriv en liten motivering eller något uppspelt om filmen, i en kommentar. Den som rekommenderar den film jag tycker verkar bäst och som jag inte tidigare har sett, vinner en jättebra, bättre begagnad film. Rec heter den.

Tävlingen pågår till på tisdag, vinnaren presenteras på onsdag. Seså!

Höstmys

Plöh!

Det värsta jag vet är när människor inte respekterar andra människors tid. Som till exempel när kunder kommer in fastän att klockan är över sju och vi håller på att stänga. Särskilt när de går runt i butiken och liksom strötittar och fortsätter med det fastän jag demonstrativt släcker lamporna. SÄRSKILT när de en kvart efter stängning dessutom ska slå in sina töntiga grejer i löjliga paket.

Om de här människorna åtminstone kunde vara lite trevliga och ursäktande försynta, då hade det kanske varit lite okej men när de bara surt förväntar sig att jag förstås med glädje ska missa mitt tåg för att de ska slå in sina fåniga paket, då blir jag sur. Inte jättesur, men lite irriterad. Fast jag säger ingenting. Jag skriver bara passivt aggressivt om det i min blogg.

Ännu ett mysterium

Jag har precis läst ut ”Vi i villa” av Hans Koppel. Fin liten bok det där. Precis lagom ångestframkallande. Men Hans Koppel heter egentligen någonting annat. Är det någon som vet vad?

Sötnöt

Jag har varit i Gävle. Under min vistelse blev jag kär. Störtförälskad faktiskt. Objektet heter Oskar och är tre år gammal.



Är han inte att dö för? Hans ögon är helt skeva!

Shame!

Jag vet inte om jag är så förtjust i google translate.



Jag menar, sådär skrev jag ju faktiskt inte. Alls.

Det här med kaffe, och bröst

Jag kan tydligen inte dricka kaffe efter klockan åtta om jag ska kunna somna innan klockan två. Det kan vara bra att veta, till nästa gång. Istället för att sova har jag legat här och tänkt på mina bröst. Dom har inte växt någonting sedan mellanstadiet. Om ens någonsin. Skittråkiga och konservativa är dom. Som jätterädda för förändring. Men sen tänkte jag att det är ju ganska bra, ju äldre man blir. Att dom inte förändras, menar jag. Om dom nu inte får för sig att bli liberala på äldre dar. Och liksom vill se sig om lite längre ner, eller åt höger. Eller åt vilket håll dom nu vill. Fast särskilt långt kommer dom ju inte i sånt fall, det ska dom ha klart för sig. Och för det har dom ju lite sig själva att skylla.

Nej, aldrig mer kaffe efter klockan åtta för fröken Jonsson, det märker ju jag det.

Den perfekte vännen

Jag läste ganska precis ut Jonas Karlssons ”Den perfekte vännen” som jag fick häromveckan. Jag gillar verkligen Jonas Karlsson som författare.

Boken är en novellsamling med vänskap som genomgående tema. Språket är flödande utan att bli för enkelt och nästan varje novell har något slags mystik över sig. Det är en blandning av absurda situationer, märkliga karaktärer, opålitliga berättare, illusioner och drömmar som blandas med verklighet. Ingen novell är den andra lik, förutom då kanske känslan i dem. Deras längd varierar mellan ett par sidor och upp emot femtio. De korta är perfekta för tunnelbanefärder. Man läser en novell på väg till jobbet och en på väg hem.

Jag har inte läst Jonas Karlssons tidigare novellsamling och jag hade nog inte särskilt höga förväntningar på den här, om jag ska vara ärlig. Men så fort jag hade öppnat boken var jag liksom fast. Vilket är konstigt eftersom det är rätt enkla handlingar i de olika novellerna. De flesta handlar inte om något särskilt alls (fast ändå gör de ju det). Men det är på något vis språket som gör det där extra. Och känslan. För det är en speciell känsla. Nästan lite som när man var liten och lyssnade på Ernst Hugo Järegård när han läste ”Kalle och chokladfabriken”.

Jag ger ”Den perfekte vännen” 4 Minnor av 5 möjliga.

(Författarfoto: Kalle Assbring)

Vad i...

Jag gör mig illa. HELA TIDEN! Just nu ser jag ut såhär:

Och såhär:

(Mitt ben [övre bilden] ser helt luddigt ut, det är det inte. Det är kameran som är skev. Men ALLA de där lite mörkare fläckarna är blåmärken. )

Om du skriker en gång till

Rec är inte en bra film. Så kan folk sluta säga att den är det, bra alltså. Skitdålig är den. Skäms!

The Notebook

Jag har under flera veckors tid försökt notebooka killen jag träffar. Men det går inte, han är stenhård. Han vägrar, helt enkelt. Och jag lockar med diverse saker och när inte det fungerar så hotar jag med ungefär samma saker. Men han viker sig inte. Lirkar sig istället ur. Han säger saker som ”jag har ingen lust att se den just nu bara” och ”vi kan se den en annan kväll” men det vet ju varenda människa att det inte kommer att bli av. Och idag när jag ställde honom mot väggen kom den som ett slag i ansiktet, sanningen. Jag sa ”NÄR? När ska vi se The Notebook? NÄÄÄR!?” och han sa ”jag vet inte” och jag sa ”du vill inte se den.” Och han sa ”Nej Minna. Nej, jag vill faktiskt inte se den.”

Han vill inte se The Notebook. Han vill inte se The Notebook. Jag är bestört. Jag är mer än bestört. Vem vill inte se The Notebook!? En galen människa, that’s who!

Som jag längtar

14:e oktober släpps nya albumet.

Allt du inte visste att du ville veta om mig

Jag är ledig och har ingenting att göra (förutom att skriva en krönika, men det går sådär) så jag har snott en lista av Johanna (igen).

1. Stänger du av mobilen när du sover? Nej, men jag har nästan alltid mobilen på ljudlös.
2. Vem såg dig senast naken? What’s in a name..?
3. Hur såg du ut på högstadiet? Jag hade en misslyckad Robyn-frisyr. MISSLYCKAD. Usch, vad misslyckad den var. Jag har inte riktigt kommit över den ännu, tror jag.
4. Hur kommer du se ut om tjugo år? Jag vill helst inte tänka på det, men jag kommer säkert att vara kortare. Jag är helt övertygad om att jag krymper på längden.
5. Hur var du på dagis? Jag gick bara på dagis ett år, minns ingenting.
6. Hur är du att ha som arbetskamrat? Fråga timmisen!
7. Har du celluliter? Jahadu!
8. Biter du på naglarna? Ibland önskar jag att jag gjorde det, jag tycker att det är snyggt med sönderbitna naglar. Men nej, jag biter inte och har så aldrig gjort (om man inte räknar ett par intensiva dagar i nian då jag försökte börja, men det låg inte för mig helt enkelt).
9. Har du något handikapp? Inte något som jag tror räknas som ett handikapp. Men mitt lokalsinne är förödande dåligt.
10. Är du rädd för att få hängbröst? Ständigt. Ibland blir jag så rädd att jag hoppar till.

11. Tror du att gud är en man eller en kvinna? Om det mot förmodan skulle finnas en gud tror jag att denne är könlös.
12. Svär du? Ehm. Ja. Men bara när jag är arg, glad eller neutral. Eller sur. Och trött.
13. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen? Inte trevligare än mot andra ovälkomna dörringare.
14. Hur homo är du på en skala 1-10? Tre?
15. Tror du på utomjordingar? Vi säger så här, jag utesluter ingenting.
16. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad väljer du? Mammas potatispaj med den där såsen och fläskfilé.
17. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på? Vad heter det där bruna som ser ut som diarré? Sånt i alla fall.
18. Har du blivit arresterad? Nej.
19. Ljuger du? Inte när jag är nykter.
20. Har du kysst en polis? Inte vad jag vet.

21. Är du rädd för Securitasvakter? Näh.
22. Har du någonting att dölja? Jag döljer ganska mycket. Jag vill tillexempel inte att vem som helst ska se mina bröst. And such.
23. Vad har du på din nyckelknippa? Nycklar.
24. Är du/har du varit gift? Nej. Däremot har jag varit förlovad. Fjortisförlovad.
25. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojkvännen från krogen? Är han så full att han inte klarar av att ta sig hem själv så vet jag inte om jag skulle vilja träffa honom.
26. Kan du laga cyklar? Jag kan skruva!
27. Kan du fixa med bilar? Jag kan skruva..
28. Brukar du köra om? Jag har inget körkort. Om jag hade ett körkort skulle jag ha blivit av med det för länge sedan. För långsamkörning. Jag är livrädd för bilar.
29. Kan du baka bröd? Ja.
30. Vet du hur man frostar av en frys? Det är väl bara att stänga av den och sätta en bytta nedanför? Annars, nej.

31. Vilken tv-serie skulle du helst leva i? Upp till kamp! Pax för att va ihop med Tommy! Eller Lena.

Minna är jobbig

Jag gick precis igenom min äldsta blogg på blogg.se på jakt efter ett inlägg som jag behöver till en krönika. I alla fall så hittade jag det här inlägget från maj 2007. Det är en konversation mellan mig och ett butiksbiträde i en affär som säljer dataprylar. Han verkade lite uppgiven efter ett tag. Stackarn. Minna anno 2007 var en jobbig människa. Jag har mognat sedan dess, det har jag faktiskt.

Minna: Jag vill ha ett snöre som går från datorn till stereon så jag kan lyssna på musik genom datorn, i stereon.
Butiksbiträde: Okej, hur ser stereon ut?
Minna: Den är svart!
Butiksbiträde: Men alltså är det två hål eller ett?
Minna: Eh? Två?.
Butiksbiträde: Är det en bärbar eller stationär.
Minna: Bärbar, ja datorn alltså. Stereon är stationär. Eller ja, man kan väl bära den men det blir lite jobbigt att få med sig högtalarna. Höhö.
Butiksbiträde: Mmm.. Den här blir nog bra.
Minna: Pluppen ser lite stor ut, är du säker på att den passar?
Butiksbiträde: Ja, det ska den göra.
Minna: Får jag byta om den inte passar?
Butiksbiträde: Näe, alltså inte om förpackningen är bruten. Men jag lovar att den passar.
Minna: Men då borde jag ju få byta om den inte passar. För om den inte passar har du ju ljugit för mig.
Butiksbiträde: Eh.. Jo.. men.. Jonas! Får hon byta om den inte passar?
Jonas: Näe, inte om förpackningen är bruten men det ska passa.
Minna: Men om ni är så säkra på att den passar måste jag ju få byta om den inte gör det. Annars känns det ju liksom inte som om ni är så säkra som ni påstår. Jag förstår inte alls er logik.
Jonas: Ja, okej.. Om den inte passar får du byta…

Minna vs butiksbiträde 1-0

Hörni!

Jag har en hemlis.

Som ett plommon

Jag blev så glad när jag insåg att det var tillräckligt kallt ute för att använda vinterkappan. Jag hade visst glömt bort hur fin den är. Jag blev helt tårögd och uppspelt när jag satte på mig den igår kväll. Nu är det den och jag hela hösten, vintern och våren. Fram till juni minst.

Livets hårda skola

Det heter inte ostkrokar söder om dalälven tydligen. I huvudstaden måste man säga ostbågar för att inte bli ihjälmobbad och oförstådd. Man måste även säga ”någonstans” istället för ”nånstansch”.

Och förövrigt heter inte huvudstaden Ståckållm heller. Den heter StåckHålm, har jag fått lära mig.