Första advent

Världens finaste pepparkakshus gjorde vi igår! Det kanske är något snett och vint och bränt men det är sånt som ger ett hus karaktär tycker jag. Perfektion har aldrig varit min grej, perfektion gör att charmen försvinner och dör ut. Vi gjorde en sida var.




Min sida är klart finast. Sedan mot kortsidorna började vi lessna och det kanske märks lite grann på slutresultatet.

Så bakade vi originella pepparkakor också. Jag gjorde en pingvin och ett äppelträd, juligt. Sedan satt vi hela kvällen, drack glögg och beundrade vårt dagsverk. Fascinerades över att vi två kunde skapa någonting så fint.

Det här är ingen fredagsblues

Efter att jag har jobbat, en himla hård dag dessutom, så är mitt tåg förstås försenat. I nästan en halvtimme. Jag har stått hela dagen på jobbet och jag har tunga kassar att bära på och nu får jag stå och vänta i en halvtimme. Min rygg är trött. Så kommer äntligen tåget. Fullare än knökfullt. Sen står jag där, i tåget, med mina tunga kassar och min trötta rygg och känner mig lite less. Tåget står stilla osedvanligt länge vid varje station, stationerna känns som hur många som helst och impulsen att skrika rakt ut, som ett vansinnesvrål, kommer snart att vara ohejdbar. Jag kan känna det i halsen. Och i magen.

Men så tänker jag att det nästan är jul. Jag älskar jul. I morgon ska jag julpynta. I den ena kassen ligger det glöggmuggar från Rörstrand. Sen tänker jag att det är första advent på söndag. Och på att då ska jag baka pepparkakshus. Med någon jag är kär i. Då blir jag lite gladare. Jag ler lite där jag står.

Kollage: November topp 5

Utan inbördes ordning:

Bubblare:

Kommer alltid att minnas: jag var nästan döende i två dagar.. Eller ja, jag hade lite feber i alla fall. Ganska mycket feber faktiskt. Eller inte jättemycket. Egentligen. Men armen gjorde jätteont!

Jag minns en tid då jag hade armar

Jag har svinisvaccin-svinis. Sådär som man kan få efter att man har tagit sitt vaccin mot svinis. Jag är nästan helt lam i vänsterarmen, där jag fick sprutan. Och så har jag feber. Och ont i huvudet. Och när jag ska sova så kan jag bara sova på högerarmen eller på rygg och jag hatar att sova på rygg. Jag tror att det här egentligen är värre än själva svinisen. Förstå hur obekvämt det är att sova en hel natt på högerarmen. Jag är nästan helt lam i den nu också.

Fast jag tycker ändå att alla borde vaccinera sig. Av solidaritet borde alla göra det. Och av sympati. Alla blir ju inte heller lika sjuka som jag. Vissa överlever faktiskt vaccineringen med båda armarna i behåll. Har jag hört.

Bird Gehrl

Man märker ett genomgående tema i presenterna från en viss person.

Heja mig!

Idag fyller jag år. Tjugoåtta år närmare bestämt (känner mig inte en dag äldre än tjugotre). Jag är så barnsligt förtjust i att fylla år, jag älskar det. Det handlar inte om presenterna, det gör det faktiskt inte. Det är mer som att jag är glad att jag föddes och sådant ska man fira som sig bör. Jag ska snart jobba (och vara hyfsat glad på jobbet) och efter jobbet ska jag äta jättemycket tårta och bada med bubblor. Massor av bubblor. Födelsedagsmånga bubblor. Och sedan ska jag tydligen inte se The Notebook.

Men firandet slutar inte där. På fredag åker jag nämligen till Gävle och firar med mina vänner där och på lördag i samma stad, med min familj. Jag satsar snarare på en födelsevecka än en födelsedag och den här födelseveckan kommer att bli super! (Förutom att min mamma tänker tvinga mig att vaccinera mig mot svinis på söndag, TROTS att jag redan har haft svinis och rimligtvis inte borde kunna få det igen.)

Hur som helst; Heja mig! Heja att jag föddes! Heja svinisvaccin (?)!

Another one bites the.. eh.

Det är inte sant som dom säger; att skadeglädje är den enda sanna glädjen. Sympati- och kännaigensig-sorg blandat med skadeglädje, där har vi en riktig fest!

Stackars Åsa. He he he.

Att samla argument

Jag har i flera veckor vägrat titta på ”Zodiak” eftersom jag har fått för mig att den ska vara ganska dålig. Igår gav jag efter och vi såg den. Himla bra film det där måste jag säga! I efterhand kändes det ju förstås lite fånigt att jag har vägrat att se den så länge, som bara föratt.

Men ingenting ont som inte har någonting gott med sig, för av det här har vi lärt oss någonting väldigt viktigt; man ska inte vara fördomsfull och vägra se filmer för att man har ”fått för sig” att de ska vara dåliga. Just därför ska vi nästa gång vi ser film se ”The Notebook”, var så säkra!



(Som han längtar..)

Förresten

Kolla i den här jättefina recensionen av Bakteriekultur magasin!

Ovärldsliga problem

Igår kom det in en kille i butiken vars ”heeela daaag var förstööörd” för att vi inte hade exakt den anteckningsbok i exakt den storleken han ville ha. Han gick och muttrade och svor och visste inte riktigt vad han skulle ta sig till. Sådant där händer ganska ofta där jag jobbar. En bok finns inte inne, ett limstift i mindre storlek är slut, osv. Och människors heeeela daaagaaar är förstööörda! Då har jag ofta lust att påminna dem om att det finns människor som svälter. Bara för att ge dem lite perspektiv.

Fast den senaste veckan har jag mest haft lust att påpeka att jag själv har tappat min nya mobil i toaletten. ”Det var inte en så jävla rolig dag det heller, ska jag få be att tala om” skulle jag säga. ”Tappa du din egen mobil i toaletten och sen kan du komma och gnälla om din löjliga anteckningsbok.” Jag tror på något vis att dom skulle ha enklare att relatera till det än till svältande människor.

Dessutom är jag faktiskt ganska bitter över att jag tappade telefonen, det ska jag inte sticka under stolen med.

Tribute

Jag är inne i en ”sakna solo”-period. Jag saknar honom så himla mycket. Fina lilla Solo som kunde reta mig så till vansinne. Men jag minns bara det som var bra, nu för tiden. Hur söt han var. Och ivrig. Och hur han en gång gömde kyckling i hela lägenheten. Hur glad han blev när jag kom hem även om jag bara hade kastat soporna, hur han slängde omkring med sina gosedjur som en galning och hur han outtröttligt kunde apportera bollar. Och så, så klart, hur han alltid kelades, låg nära utsträckt längs min rygg eller ihopkurad som en liten boll. Alltid som klistrad.



Solo lever i allra högsta grad och har det hur bra som helst nere i Skåne med människor som älskar honom, tar hand om honom och bakar tårta till honom när han fyller år. Där han har ett stort hus att leka i, och en gigantisk tomt att springa runt på. Fast hur bra han än har det så tar det inte bort min saknad. För jag saknar det lilla djuret. Ibland till vanvett. Ibland mer än så.

Finisen

Hemligheten

I dagarna kommer ni att kunna hitta det första numret av Bakteriekultur magasin runt om i Gävle. Om man inte bor i Gävle kan man gott läsa den på nätet, närmare bestämt HÄR. Och det tycker jag verkligen att man ska göra! I detta första nummer är det nostalgi som skildras med ord och bild av ett tjugotal skribenter och konstnärer. Medverkande är bland andra Anna Jörgensdotter, Nina Hemmingsson, Kennet Lutti och Johan Nyström.

Vi räknar med att ge ut två nummer per år ungefär. Jag säger förstås till när nästa finns ute.

"Kloink", sen var hon stendöd

Igår tappade jag min fortfarande ganska nya och väldigt fina lila mobil i toaletten så den gick jättesönder. ”Kloink”, sa det och sen låg hon där en stund och simmade innan jag förstod att jag hade haft ner henne. Och trots att det är precis sådant som jag gör, så hade jag inte försäkrat mobilen. Dom hävdade på The phonehouse att man liksom fick skylla sig själv om man placerar telefonen i toalettstolen. Så jag blev tvungen att köpa en ny.

Den nya kostade tvåhundrafemtio riksdaler (för att jag är überfattig) och den är inte alls lika flashig. Den är faktiskt inte flashig alls. Den går möjligtvis att ringa från och till och den kan ta emot och skicka sms, på sin höjd.

Fyra månader gammal blev hon, den fina lila. Vilket ändå är en rätt lång livslängd i min ägo. Må hon vila i frid.

Snön som föll

Den första snön föll idag. Det var inga stora, vackra flingor som långsamt singlade ner och la sig som ett täcke över marken. Det fanns ingenting fridfullt i snön som föll. Som pilar med vassa spetsar sköts de ner från himlen i hopp om att såra någon. En enda. Enträget. Ihärdigt. De träffade henne i ansiktet, färgade huden röd. Attackerade hennes kropp. Letade sig in under den tjocka tröjan. Några tappra soldater fastnade i det stickade garnet och satt där. Utan att smälta. Bara satt, som om de väntade på någonting. En signal kanske. Hon sänkte blicken mot marken för att undvika angreppet.

Hon visste att hon borde gråta. Inte på grund av snön. Men för att hon var varm. Och för att det som mötte henne var kallt. Hon tänkte på allt och ingenting. Tankarna for runt värre än snön omkring. Hon visste tillslut inte vad som var vad. Hon tänkte på vad som hade sagts men kunde inte längre minnas vem som hade sagt vad. Eller varför. ”Du finns, bara du”, hade hon sagt så? Kanske.

Men ingen finns. Egentligen finns ingen, tänkte hon. Inte ens dom som känns. Hon såg upp mot himlen. Grått. Nästan färglöst. Snöpilarna for ner i rasande takt. Träffade hennes blottade ansikte med en nästan overklig precision. Ingenting känns, tänkte hon. Ingenting känns. Och ingenting finns. Inte ens snön som faller.

Om ett par svarta stövlar

Jag skulle kunna säga att dessa stövlar är mitt bästa köp för i år. Jag skulle kunna säga det helt utan att ljuga. Den turkosa klänningen kommer på andra plats. Och om Björn Borg-skorna inte hade gått sönder hade de kommit trea. Nu vet jag inte riktigt.

När det gäller det här så vinner ingen. INGEN! Jag tycker inte att ni har verkat helt motiverade. Jag vet inte om det beror på att ni inte ser på skräckfilmer eller om ni bara inte gillade mitt pris. Jättebra pris. Elina vill du ha den? Filmen alltså. Jättebra film.

Om en turkos klänning

Och om min farmors gamla underkjol med svart spets i nederkant.

Alla helgons dag

Igår var vi på Moderna Museet och såg utställningen ”Dalí Dalí med Francesco Vezzoli” som visas nu och fram till den sjuttonde januari. Det var rätt mycket folk och vi gick genom utställningen ganska fort. Jag är inte så förtjust i Dalí och har aldrig varit det heller. Det kan ha att göra med att jag hörde någon gång att han och hans fru sågade näbbarna av pelikaner för att se hur de skulle överleva. Som konst, typ. Jag vet inte ens om det är sant, men jag gillar honom inte sedan dess. Och om jag ska vara helt ärlig så tycker jag inte att hans skapelser är all that, heller.

Vi såg även Anthony McCalls ljusinstallationer, det var rätt häftigt. När man stod inne i dem var ljuset som väggar runt omkring. Jag gillar sådan konst, som man liksom kan leka med. Mer sådant och mindre Dalí, hade jag yrkat för om jag fick bestämma.

Anthony McCall
You and I Horizontal, 2006
© Anthony McCall. Foto: Blaise Adilon. Courtesy Sean Kelly Gallery, New York

Väl på Moderna Museet passade jag även på att besöka min favoritmålning genom tiderna. Jag minns inte hur länge jag har fascinerats av Staffan Hallströms ”Ingens hundar II” men jag vet att det är från när jag var liten någon gång, och först såg den på museet i Gävle. Jag blev helt hänförd redan då och jag älskar den fortfarande villkorslöst. Såg nu, när jag letade efter en bild på den, att den finns att köpa som affisch i Moderna Museets shop så jag ska visst dit igen väldigt snart. Och sen någonstans för en passande ram.

Efter Moderna inväntade vi mörkret och när det väl hade lagt sig över staden åkte vi till mina trakter. Vallfärdade till Skogskyrkogården som var helt full av folk och ljus. Det var väldigt vackert och stämningen var på något vis nedtonat festlig. Jag tände ett ljus för alla jag mist och som jag saknar, uppe på den monumentala kullen. Det kändes fint. Tog hela fem bilder innan jag gav upp. Vet inte om det är jag eller kameran som är helt värdelös. Fast sedan gillar jag inte när jag vet med mig att jag ändå inte kan få storheten och stämningen med på bilden.

Efter en promenad omgiven av levande ljus åkte vi in till söder. Hyrde film. Åt tacos till jag mådde jätteilla. Skulle nog inte ha ätit dom sista två men det är så lätt att föräta sig på tacos. Jag var så mätt att jag inte ens fick i mig något argentinskt vin. Det grämer mig lite såhär i efterhand. Såg filmerna vi hade hyrt. Pans labyrint, som var jättebra och Synecdoche, New York ,som var bra, men inte lika bra. Vilket också kan bero på att klockan hade hunnit bli över två och jag somnade lite då och då under filmens sista timme.

Allt som allt var det en fin Alla helgons dag.

Ge mig en bra rysare!

Jag tänkte ha en liten tävling igen. Den här gången är jag på jakt efter riktigt bra rysare. Jag älskar rysare men det är lite som med deckare; antingen är de jättebra eller så är de bara fruktansvärt dåliga. Jag vill alltså ha förslag på en bra rysare som jag inte har sett och som går att få tag på.

Så länka till den bästa rysaren du vet från CDON.com och skriv en liten motivering eller något uppspelt om filmen, i en kommentar. Den som rekommenderar den film jag tycker verkar bäst och som jag inte tidigare har sett, vinner en jättebra, bättre begagnad film. Rec heter den.

Tävlingen pågår till på tisdag, vinnaren presenteras på onsdag. Seså!

Höstmys

Plöh!

Det värsta jag vet är när människor inte respekterar andra människors tid. Som till exempel när kunder kommer in fastän att klockan är över sju och vi håller på att stänga. Särskilt när de går runt i butiken och liksom strötittar och fortsätter med det fastän jag demonstrativt släcker lamporna. SÄRSKILT när de en kvart efter stängning dessutom ska slå in sina töntiga grejer i löjliga paket.

Om de här människorna åtminstone kunde vara lite trevliga och ursäktande försynta, då hade det kanske varit lite okej men när de bara surt förväntar sig att jag förstås med glädje ska missa mitt tåg för att de ska slå in sina fåniga paket, då blir jag sur. Inte jättesur, men lite irriterad. Fast jag säger ingenting. Jag skriver bara passivt aggressivt om det i min blogg.

Ännu ett mysterium

Jag har precis läst ut ”Vi i villa” av Hans Koppel. Fin liten bok det där. Precis lagom ångestframkallande. Men Hans Koppel heter egentligen någonting annat. Är det någon som vet vad?

Sötnöt

Jag har varit i Gävle. Under min vistelse blev jag kär. Störtförälskad faktiskt. Objektet heter Oskar och är tre år gammal.



Är han inte att dö för? Hans ögon är helt skeva!

Shame!

Jag vet inte om jag är så förtjust i google translate.



Jag menar, sådär skrev jag ju faktiskt inte. Alls.

Det här med kaffe, och bröst

Jag kan tydligen inte dricka kaffe efter klockan åtta om jag ska kunna somna innan klockan två. Det kan vara bra att veta, till nästa gång. Istället för att sova har jag legat här och tänkt på mina bröst. Dom har inte växt någonting sedan mellanstadiet. Om ens någonsin. Skittråkiga och konservativa är dom. Som jätterädda för förändring. Men sen tänkte jag att det är ju ganska bra, ju äldre man blir. Att dom inte förändras, menar jag. Om dom nu inte får för sig att bli liberala på äldre dar. Och liksom vill se sig om lite längre ner, eller åt höger. Eller åt vilket håll dom nu vill. Fast särskilt långt kommer dom ju inte i sånt fall, det ska dom ha klart för sig. Och för det har dom ju lite sig själva att skylla.

Nej, aldrig mer kaffe efter klockan åtta för fröken Jonsson, det märker ju jag det.

Den perfekte vännen

Jag läste ganska precis ut Jonas Karlssons ”Den perfekte vännen” som jag fick häromveckan. Jag gillar verkligen Jonas Karlsson som författare.

Boken är en novellsamling med vänskap som genomgående tema. Språket är flödande utan att bli för enkelt och nästan varje novell har något slags mystik över sig. Det är en blandning av absurda situationer, märkliga karaktärer, opålitliga berättare, illusioner och drömmar som blandas med verklighet. Ingen novell är den andra lik, förutom då kanske känslan i dem. Deras längd varierar mellan ett par sidor och upp emot femtio. De korta är perfekta för tunnelbanefärder. Man läser en novell på väg till jobbet och en på väg hem.

Jag har inte läst Jonas Karlssons tidigare novellsamling och jag hade nog inte särskilt höga förväntningar på den här, om jag ska vara ärlig. Men så fort jag hade öppnat boken var jag liksom fast. Vilket är konstigt eftersom det är rätt enkla handlingar i de olika novellerna. De flesta handlar inte om något särskilt alls (fast ändå gör de ju det). Men det är på något vis språket som gör det där extra. Och känslan. För det är en speciell känsla. Nästan lite som när man var liten och lyssnade på Ernst Hugo Järegård när han läste ”Kalle och chokladfabriken”.

Jag ger ”Den perfekte vännen” 4 Minnor av 5 möjliga.

(Författarfoto: Kalle Assbring)