Den sista sommaren

Det är kallt, trots att det är mitten av juli. Vädret är nyckfullt och då och då släpper molnen ifrån sig ett par droppar som gör sanden oregelbundet prickig. Vi har sprayat Johannas hår svart och smetat tre lager brunkräm i hennes ansikte. Året är 1997. Sommaren mellan högstadiet och gymnasiet. Om en månad dör prinsessan Diana, när nyheten når mig ligger jag på kökssoffan i Ellinors familjs sommarstuga och är hemligt förälskad. Fast när vi står i lekparken utanför Ellinors hus i Andersberg , utklädda till Spice Girls, lever hon och jag är ihop med någon som påstår sig älska mig men som egentligen bara är ute efter min oskuld.

De kallar oss Spice Girls, jag antar att det beror på att vi är fem stycken och Marie har rött hår. Nu ler jag, slänger med min mörka page och tittar rätt in i kameran. Linda har sitt långa blonda hår i två hästsvansar. De svänger hit och dit när hon studsar fram på sina vita platåskor. Idag är vi Spice Girls. Idag ÄR vi Spice Girls. Ellinor har träningskläder och gnäller över att hon får vara den fula. Hennes mamma tar tålmodigt fotografi efter fotografi. Snart är rullen slut och vi skyndar oss ner till stan och lämnar in den för en timmesframkallning. Fnittrar på äkta fjortismanér när expediten ger oss en undrande blick. Vi har redan köpt Spice Girls samlaralbum och pillat ut bilderna på de riktiga Spice Girls. Gjort plats för oss. Det är Adrian som fyller år och vi tycker att vi har kommit på den bästa presenten någonsin. Tänk så förvånad han ska bli när han öppnar albumet och ser bilderna.

Det är sommaren mellan högstadiet och gymnasiet. Till hösten måste vi åka buss in till stan varje morgon. Gymnasiet. Det känns så vuxet. Så främmande. Det är som att det här är den sista sommaren som barn. Och på sätt och vis blir det ju så. För sen dör prinsessan Diana och någon tar min oskuld. Sen är det liksom löjligt att vara Spice Girls.

Trafikplats Glädjen

Det är en lugnare, mer nertonad Gardell som äntrar scenen på Folkoperan ikväll. Premiären av hans nya show ”Trafikplats Glädjen” äger rum och mina förväntningar är minst sagt höga. Jag älskar Gardell. Jag tycker om hans säregna mimik och hans yviga gester och jag tycker lika mycket om när han är lugn och allvarlig. Ikväll är det förstås en del av det första men mycket mer av det senare än jag tidigare har sett. Inte som att han är allvarlig hela tiden, det är snarare så att det där väldigt överdrivna, som är lite av hans signum, nu är minimerat. Vilket visserligen fortfarande är en del.

Den en och en halv timme långa föreställningen börjar med en föreläsning om HBT(Q) i sann Jonas Gardell-anda, fortsätter med berättelser från barndomen och Mark-skämt. Men sedan kommer den seriösa monologen. Och jag brukar gilla dom, men den här gången slår det fel och efteråt uppstår en förvirrad tystnad. Ingen applåderar. Och jag vet inte om det är meningen eller om tystnaden faktiskt är en pinsam tystnad, som efter ett budskap som inte riktigt har gått fram. Och där någonstans, en timme in i showen, tappar den sin storhet. Om så bara en aning.

Allt som allt är det en bra show för jag älskar Jonas och jag tror aldrig att han skulle göra mig besviken. Jag gillar avsaknaden av musik, sång och vattenhink. Jag tycker om att han står själv på scenen, att det hela känns väldigt naket och avskalat. Intimt och lättsamt. Däremot saknar jag någonting som håller showen samman mellan skämten, en röd tråd. Den finns där men den är som för kort för att användas.

Reminisc.ar

Lyssnade på musik från "förr" (sent 1990 och tidigt 2000-tal) i helgen. Återupptäckte både en och en annan pärla. Bland annat den här:



90-tal och 00-tal kanske inte riktigt var så illa musikmässigt, som jag ibland vill få det att framstå som. Jag menar, det här var ju bara en av många. Inte ens en av dom bästa egentligen. Men liksom bra ändå.

I eated it

Min kompis Fredrik sa att man inte ska äta opp pepparkakshus. Han menar att det har stått och samlat damm i en halv evighet och att det inte är meningen att man ska äta det efter julen utan att man ska typ.. kasta det. Jag frågade vad meningen med att göra ett pepparkakshus i sånt fall skulle vara och Fredriks fru säger ”För att det är fint”.

Pahahahahahaha!

Jag har i alla fall ätit opp mitt.

Grattis!

I lördags blev en kille i målbrottet av med oskulden. Det var skönt fast inte så skönt som han hade föreställt sig, dessutom kom han lite för snabbt och lite i. Han och hans tjej ska naturligtvis kolla upp ifall det blev något, dom har redan pratat om det där. ”Det e lugnt len!” Sexet var på hennes initiativ. Han hade som vanligt frågat vad hon tänkte på och hon hade tänkt på att de kanske skulle ligga med varandra. Och han var ju sjukt på, så dom låg med varandra. Lite hastigt.

Han vet det, tjejen han var med vet det, hans tre kompisar han pratade med i telefon vet det. Och en hel tunnelbanevagn vet det. Säkert någon mer också.

När Jonas inte lyssnar på mig

Jag: Är det egentligen någon skillnad på Portello och Pommac?
Tystnad.
Jag: Va?
Jonas: Jaaa, men det är en såndär grej.. man har i chokladen..

Stalker

Jag tror att systemetkillen stalkar mig. Jag har inte sett honom på evigheter men så i tisdags var han på samma tåg som mig (som jag?) och häromdan strök han omkring bland hyllorna på mitt jobb och ”läste” på baksidan av diverse böcker. Det är faktiskt inte alls okej att hålla på sådär. Jag tror att jag måste säga åt honom att lägga av.

Inte ikväll, inte den här årstiden

Timmisen sms:ade precis och frågade om jag ville hänga med till Pet Sounds bar ikväll. Mitt i veckan, på en vardag!? Hon måste vara galen. Här sitter jag och kämpar för att hålla mig vaken till åtminstone tio. Och i samma ögonblick som jag formulerar mitt nekande svar känner jag mig gammal. Gammal och tråkig. Fruktansvärt tråkig.

Jag minns tillbaka till en tid då jag hade hängt på utan att tveka en sekund. Sett varje kväll som en möjlighet att göra något extraordinärt eller ordinärt. Någonting, åtminstone. Den tiden är förbi. Den har varit förbi sedan jag gick i ide någon gång i november. Men förhoppningsvis är den tillbaka igen senast april.

Jag brukar alltid pånyttfödas om våren.

Den dog, det var inte mitt fel

Min nya röda fina mini-pc gick sönder. Den här gången var det faktiskt inte mitt fel. Jag misstänker nämligen att den var trasig redan från början. Batteriet ville inte ladda. Så jag gick tillbaka med den och fick ett nytt batteri men det ville inte heller ladda. Så igår var jag där en tredje gång och fick som svar att jag antingen skulle få lämna in den så att de fick laga den eller så skulle jag lämna tillbaka den (eftersom de inte hade fler av just den modellen hemma kunde jag inte få en ny likadan). Det känns inte särskilt okej att lämna in en helt ny dator för lagning så idag reklamerade jag den. Jag lämnade kallt tillbaka den och köpte en ny jättefin fungerande röd mini-pc! Den är lite större och lite bättre än den gamla (mycket bättre om man tänker på att batteriet laddar) och allt jag behövde göra var att lägga till tvåhundra kronor. Jag ska älska den för alltid. Den här ska jag älska för alltid på riktigt. Och jag ska vårda den ömt.

Och det spelar tydligen roll vem man pratar med på en sådant där ställe. Han jag pratade med igår var inte alls särskilt tillmötesgående. Han sa att de inte hade fler datorer i den prisklassen, medan han jag pratade med idag trollade fram en nästan likadan som jag hade och dessutom gav mig ett år av Norton helt gratis. Det kallar jag service.

Lovely!

Jeff Buckley läser Edgar Allan Poe, helt fantastiskt.

Kyla och is

Vad jag har hört så är det här den kallaste vintern sedan tidigt åttiotal, en början på ett decennium som jag, av förklarliga skäl, inte minns särskilt väl. Lika bra det. Och visst, jag har önskat snö, jag ska inte sticka under stolen med att jag faktiskt önskade mig en riktig vinter. Men jag kan inte minnas att jag skrev under för någon arktisk kyla. Jag skrev aldrig under för tjugo minusgrader.

Det här är ju helt befängt, det är kallt precis överallt hela tiden. Jag trodde nästan inte att jag skulle överleva den tre minuter långa promenaden från tunnelbanan hem idag. På jobbet fryser jag om näsan eftersom alla andra kroppsdelar är täckta av sju lager kläder och när jag ska sova i min säng om nätterna måste jag ha byxor, strumpor, två täcken och en filt. Och halt är det ute!

Får man lov att säga att man längtar till våren redan nu?

Det är tio minus, SAS. TIO MINUS!

Julklappar och annat

Jag köpte en vinröd mini-pc till mig själv igår, som en försenad julklapp. Den är hur fin som helst och jag ska älska den för alltid. Och förutom en sådan här, i lila och första säsongen av ”Flight of the Conchords” fick jag den här, av Jonas i julklapp. Att han kom ihåg! Jag blev förstås helt vansinnigt glad. Dessutom fick jag en mixer av mor och far så nu ska här blandas allsköns grejer, hejvilt. Jag fick även lite kläder och strumpor och såntdär som alltid är välkommet. Massor av strumpor. En hel hög. Jag behöver nog inga nästa år.

I övrigt så såg jag inte klart på "Inglourious Basterds" igår, den som alla säger ska vara så bra. Dom första tjugo minuterna var jättebra, mitten var sådär och när det var fyrtio minuter kvar hade jag lessnat och istället börjat leka med min nya, fina, vinröda mini-pc. Annars läser jag Donna Tartt och förstår inte alls hur jag kan ha väntat så länge med "Den hemliga historien".

Julbonus

Föräldrarna skulle köpa en ny kamera eftersom deras gamla, som är ett slags hybrid mellan en vanlig digitalkamera och en systemkamera, hade gått sönder. Någonting knas med minneskortet.

Min far hade laddat och laddat inför köpet. På mellandagsrean skulle det ske! Han hade jämfört märken och priser och affärer. Pratat, andats, levt kameror i flera veckors tid. Och dagen innan, alltså igår, alltså på självaste julafton, upptäcker han att det inte alls är fel på kameran utan att någon bara har lyckats låsa minneskortet. En knapptryckning och kameran är i perfekt skick. Minneskortet är olåst. Men nu är det försent. Bollen är redan satt i rullning. Det finns ingen återvändo. En ny kamera har utsetts. En ny kamera måste köpas!

Well, god jul Minna! Nu stolt ägare av en lite äldre, men helt fungerande hybridkamera.

God jul!

Jag är lite stressad. Ganska mycket stressad, faktiskt. I morgon jobbar jag mellan nio och sex. Halv åtta går tåget till Gävle. Och däremellan ska jag hinna köpa alla julklappar. Och slå in dom. Nu måste jag packa, för det har jag inte heller gjort. Jag hittar inte min kamera. Eller laddaren till min mp3. Eller väskan. Det här kommer att gå finfint.

God jul på er!

Sia-koma

Jag undrar när hon tänker komma till Sverige...

Jag saknar henne!

Jag saknar timmisen extra mycket nu i julrushen. Inte för att hon var särskilt effektiv. Hon var visserligen inte ineffektiv heller. Men hon var nästan jämt röd i ansiktet och det gillade jag. Hon stressade hela tiden omkring och var jätteliten. Röd och jätteliten. Dessutom lyckades hon alltid få dom jobbigaste kunderna på halsen och då kunde man se hur hennes ansikte skiftade färg från rött till ännu rödare. Och man kunde se hur hon pratade sammanbitet med ett forcerat litet leende på läpparna och ibland, om man hade tur, kunde man få se henne stampa foten i golvet av uppgivenhet och frustration. Det var roligt, jag saknar det.

Vi har ju andra timmisar nu som sliter som sig bör. Men ingen av dem blir särskilt röd i ansiktet. Och ingen ger mig halvätna äppelmuffins. Dessutom far dom inte alls runt på samma vis. Liksom ilande längs golvet. Visst, dom är ju bra på sitt sätt men dom är inte timmisen, det är dom inte.

Dom jäste visst lite

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om vi gör finare lussebullar än pepparkakshus. Eller tvärtom.

Sen kompromissade vi en aning och såg ett avsnitt av ”Upp till kamp”. Somnade vid fyra, vaknade inte när klockan ringde sju och missade svt:s Lucia från Örebro. Eller Växjö.

The Four Tops

Ibland, som ikväll, minns jag tillbaka till fornstora dar. Jag minns det som igår fastän det är sex år sedan. Sex år! Jag och min nya vän Tina sitter i mitt kök, äter köttbullar med stuvade makaroner och läser högt ur Heliga Birgittas texter eller Balladerna eller Stagnelius och skriver med största sannolikhet hemtenta. Slänger oss med uttryck som ”frivolt galanteri”. Ibland är Magnus och Helles med under pluggnätterna, oftast inte. Oftast är det bara jag och Tina. Klockan fyra på natten.

Under bordet ligger hundarna, dvärgpudeln Bella och nakenhunden Solo. Dom leker aldrig med varandra. Trots att jag och Tina har gjort tappra försök att få igång dem. En iskall vinternatt i en hundrastgård lekte de nästan. Jag och Tina stod tysta bredvid och såg förväntansfulla ut när de började hoppa omkring. Helt stilla var vi för att inte störa det som kanske skulle komma att ske. Det blev inte så mycket mer än ett par språng och vi fick besvikna gå hem igen. Klockan sex dricker jag min femte kopp kaffe och övertrötta skrattar vi halvt ihjäl oss åt Ebbe Skammelsson, tycker att hans tragiska öde är fantastiskt roligt. Klockan åtta beger vi oss till skolan utan att ha sovit en blund och jag fnissar mig igenom hela föreläsningar. Mer än en gång är jag tvungen att lämna salen.

Om helgerna sitter Tina, Helles, Magnus och jag alltid i mitt kök med ett blandband som Tina har spelat in från vinyl matandes i min lilla bergssprängare och med Sofiero (ibland folle) framför oss. Blandband! Bara en sån sak. Bob Dylan och The Four Tops. Bland annat. Hela natten sitter vi sen där. Ständigt vändandes på bandet. Diskuterar lärare, litteraturen, oss själva, de andra, världen, livet. Utanför fönstret är det helt mörkt. Det är ungefär samma tid som nu. December. Men jag vill minnas att det snöar. Att det är snö ute. Lägenheten är varm och ljus. Inbjudande härlig.

Jag bor ju inte längre i samma stad som dem men varje gång jag är hemma på besök, sitter vi fyra i Tina och Magnus gemensamma kök, lyssnar på en spotifyplaylist med Bob Dylan och The Four Tops. Bland annat. Och varje gång jag hör ”I can’t help myself” återvänder jag i minnet till mitt gamla kök, köttbullarna, helnätterna, texterna, samtalen. Känslan.

Tänk att det har gått sex år. Det känns som igår. Sex år, men det är fortfarande precis likadant när vi ses. Lycka!

Kampen!

Jag försöker få till ett "Upp till kamp"-maraton. Jag vill se "Upp till kamp" på en normalstor tv som inte har burkljud. NU! Det går sådär. Jag försökte med att vi kunde se det i morgon, som en Lucia-vaka. Alla fyra avsnitt och sen lite argentinskt vin och ostkrokar. Jättebra Lucia-vaka, tyckte jag. Det är så man gör i norr, försökte jag.

Det gick inte alls hem. När man Lucia-vakar ska man tydligen baka gula katter och dricka glögg och det har ju sin charm, absolut. Men "vi såg det ju nyss" är ett jättekonstigt argument mot att inte hänga med Tommy och Lena. Jag förstår det faktiskt inte alls. Vad spelar det för roll? Det är ju "Upp till kamp", världens bästa serie! Man kan se det hela tiden.

Dagens

Klänning: Mintgrön ”sjukhusklänning” från Cheap Monday
Kofta: Mörkgrön i fyrtiotalsstil från Cream
Strumpor: Förförra årets julklapp från min systerson (han gillar döskallar, med vingar)
Skor: Rosa/aprikosfärgade inneskor (sommarskor) från Din sko

Ord: Hej!
Låt: Ledmotivet till Zelda (dodo dotorodo!)
Motto: Le mot världen och världen ler mot dig.
Realitet: Världen är inte alls på det klara med dagens motto.
Bästa: Mitt nya röda läppstift.
Påminnelse: Måste köpa inneskor i en annan, mer diskret färg.

Facebook oversharing

Via Facebook kan man få reda på mycket om människor man knappt känner. Vänner som man en gång haft, folk man har gått i skolan med för hundra år sedan, vänners vänner, bekantas bekanta, osv. Till exempel kan man få veta att någons bröstvårtor är ömma och såriga, att någons flickvän är otrogen, att någons pojkvän har haft sex med någon annan OCH med vem. Det hela är väldigt informativt. Och obehagligt. Jätteobehagligt.

Och jag är ju medveten om att jag nu skjuter mig i själv lite grann i foten när jag tar upp det här i en blogg. En blogg där jag delar med mig av rätt mycket personliga fakta. Men om jag någonsin går så långt att jag börjar avslöja intima detaljer om mitt allra privataste så är ni fria att stoppa mig när som helst. Gärna på en gång. Gärna redan när ni märker att det kanske kommer att komma. "STOP", säger ni då. Och fråga gärna vad jag håller på med och ta mig tillbaka till något slags verklighet.

Stor-Bob, Lill-Bob och riktiga Bob

I lördags fick jag en present som jag byggde ihop igår. Jättefina pingviner av återvunnen papp från Muji. Den ursnygga Bob Dylan-tavlan i bakgrunden har bott hos mig sedan augusti och är målad av Åsa Strand.



Jag gillar verkligen pingviner. Och Bob.

Bättre sent än aldrig

Jag har precis börjat twittra. Jag tror inte att det är så inne längre och jag har alltid tyckt att det verkar så himla meningslöst. Därför var jag ju tvungen att börja. Precis just nu. Här.

Om någon har något förslag på en intressant person man kan följa så skulle det vara super! Jag har nämligen ingen som helst twitterkoll..

Decemberdroppar

Utanför mitt fönster går en bro. Det är ingen särskild bro, bara en bro som alla andra. En väg som korsar en annan, ovanifrån. Snön har ännu inte fallit men på mitt fönster bildar kalla decemberdroppar oförklarliga mönster när de klamrar sig fast mot rutan med den dödsdömdes frenesi. Jag följer slött deras kamp med ett finger. Ser bilarna fara över bron. Människor är på väg någonstans. Hela tiden är människor på väg någonstans. Strålkastarnas ljus ser ut som explosioner av stjärnor på fönstren i huset mitt emot. Och jag tänker att jag också är på väg. Inte bort. Bara framåt. Tänker att jag redan har kommit en bit.

Det började med att jag föddes. Jag föddes en novembermorgon, förmiddag eller natt, så svårt att minnas exakt. Men jag minns att jag var arg när jag föddes. Jag skrek åt världen och världen, den var bara stor och kall och tyst. Min mamma log mot mig och sa ”en dag kommer du att förstå meningen med det här livet”. Jag knöt mina små nävar, skrynklade ihop ansiktet och skrek. Det måste ha varit smärtsamt att bli född. Lika smärtsamt som det måste vara för decemberdroppar att ta mark.

Sen, ganska långt senare fick jag min första kyss. Jag var tretton. Fick den sent för jag var ganska ful och feg och rädd. Blev lite snyggare sen. I slutet av högstadiet. Mitten av mars. ”Du tog dig”, som någon sa när jag var runt tjugo. Jag minns inte vem. Barndomskamrat säkert. Nån som inte sett mig på länge. Jag tog mig? Det hände så mycket efter det. Det har hänt så mycket mellan då, för länge sen, och nu. Men jag har hela tiden rört mig framåt. Jag menar, åren går ju och jag är inte längre samma person som jag en gång var. Jag är som längre fram.

Utanför mitt fönster går en bro, en bro som vilken som helst. Människorna i bilarna på bron räknar sina liv i kilometer. Jag räknar mitt i framkomlighet och störtade decemberdroppar.