Bad Gastein sommaren 2012

I juni åkte vi till Bad Gastein, en liten ort i Österrikiska alperna. I juli åkte vi tillbaka. Vi har ju gjort en del resor de senaste åren. Mest stadssemestrar så vi kände att det var dags för någonting nytt. Och alperna har alltid fascinerat. Så vi åkte dit. Och sen åkte vi dit igen. Känslan första gången när vi satt i restaurangvagnen på tåget från Salzburg till Bad Gastein, den var fantastisk. Miljöerna man åkte genom gjorde en verkligen andlös. Jag är fullständigt förälskad i storheten. Jag är också helt säker på att vi kommer att åka tillbaka igen. Vi bodde på ett litet mysigt familjeägt B&B, Villa Anna. Familjen som ägde det var helt underbara, jag tror faktiskt att de utgjorde en av anledningarna till att vi åkte tillbaka till just Bad Gastein och inte till vilken annan alpby som helst. Alpby som alpby, tänker jag. Naturen är väl lika fantastisk vilket som. Men det är något med Gasteinerdalen.

Om någon googlar in sig på detta för att ni funderar på att åka så säger jag bara: ÅK! Det är smidigt att flyga från Arlanda till Salzburg, en taxi från flygplatsen till tågstationen kostar ungefär en hundring och tågresan kostar 130kr, tar en och en halv timme och är så värd! Det är heller inte särskilt dyrt, själva resan. Vi betalade 3400kr per person för första resan, flyg (som vi bokade direkt med Lufthansa) och hotell (som vi bokade via Hotels.com). Då hade vi fyra nätter i Bad Gastein, så var vi två nätter i Salzburg.  Andra gången var vi bara i Bad Gastein. Salzburg gör man i regel mer än väl på tre dagar.

Vi åkte alltså i början av juni första gången och vi hade jättefint väder. Uppe på topparna låg det en del snö men det var inte mycket. Och vi fick höra att våren var väldigt sen. Andra gången, i juli hade vi både regn, snö och sol. Vädervändningarna var sjukt häftiga och de kvällar det åskade var man inte så himla kaxig när det ekade mellan bergväggarna.

Okej, är ni fortfarande inte övertygade så kommer här kanske världens längsta bildkavalkad. MED BILDTEXTER!?

 Underbara Villa Anna i Juni

 

I Juni besteg vi berget Graukogel från fot till topp. Och tvärtom, eftersom liftarna inte hade satt i gång ännu. Eftersom juni är lite av en försäsong så var det osäkert om alpstugorna skulle vara öppna. Så i efterhand kan man ju tycka att det var lite dumdristigt att ge sig upp till toppen med en banan att dela på. Dock hittade vi en öppen stuga och fick lunch framåt två. Då hade vi gått uppåt sedan klockan tio. Halv åtta var vi nere igen. 

Här en vilobänk.

 Nu nådde vi aldrig stortoppen på Graukogel, vi kände oss lite för oerfarna och vägen upp dit kändes lite för brant och jag tror att man skulle ha behövt klättra. Men vi besteg Hüttenkogel. Här är jag, stolt som en tupp! Och lite yr. Framförallt lyckligt ovetandes om den helt galna träningsvärken jag skulle ha resten av resan.

 

En av dagarna i juni gick vi till SportGastein. Dit gick man på en underbar gammal väg mitt emellan två berg. Det är ungefär två mils promenad. Jag hade blivit lovad djur. I Sportgastein släpper bönder från hela Gasteinerdalen ut sina djur för att beta på sommaren. Ibland är det över 3000 djur som strövar fritt där. Jag såg dock inte ett enda. Tydligen berodde det på den sena våren.

Bad Gastein. Genom hela orter forsar ett gigantiskt vattenfall. Vilket ger den mycket av dess charm.

 

När vi kom tillbaka i juli väntade vårt älskade Villa Anna på oss och det kändes precis som att komma hem. Det är så fint att det liksom ligger uppe på en höjd och blickar ner över dalen och upp över bergen. Ändå är det bara en fem minuters promenad ner till byn.

Första dagen på vår andra resa bestämde vi oss för att gå Höhenweg från Bad Gastein mot granndalen Bad Hofgastein. Om man hade lärt sig någonting av förra resan var det att inte ta ut sig för mycket första dagen. Villa Anna är en utmärkt utgångspunkt för denna promenad. Knappt en kilometer stöter man på några helt tama, tiggiga och bortskämda ekorrar.

 Vissa delar av Höhenweg kändes som en regnskog. Jag har nog aldrig förr sett en sådan grön färg. Eller upplevt så klar och frisk luft.

 I alperna måste man dricka varm choklad med rom. De har en ganska söt rom som påminner nästan lite mer om punch. Är dock ingen expert i ämnet. Men varm choklad med denna Rom efter en hård promenad, kanske i regn, det är nog det bästa som finns. Dessutom serveras den alltid, ALLTID, i helt fantastiskt fina koppar.

 

 En regnig dag åkte vi upp på Stubnerkogel. Kabinbanan var lite läskig och när den stannade nästan ramlade vi ut, dock blev vi vänligt men bestämt infösta igen eftersom vi bara var vid mittstationen. Väl uppe på toppen rådde snöstorm. Och även om det var kallt och blåsigt så kunde man inte annat än att skratta. Särskilt absurt kändes det när man tänkte på att vi veckan senare skulle ligga på en solig strand i Grekland. Uppe på toppen sprang vi över Europas högst beägna hängbro. Tyvärr missade man utsikten eftersom vi var i ett moln. Och det snöade. Sedan sprack det dock upp. Jag såg en murvel och någon typ av falk eller vråk.

 Sista dagen skulle vi åka till Sportgastein i förhoppningen att det nu fanns djur där. Dock fick vi kliva av bussen i Böckstein och sedan fortsätta vägen till fots då ett bergras hade gjort att bilvägen var oframkomlig. Så vi knatade en och en halv mil. Väl där blev vi belönade! Hela dalen var full av kor! Här är min kille och korna.

 

 Dom såg verkligen ut att ha det så himla bra. Om jag var en ko så skulle jag också vilja tillbringa mina sommarlov i Sportgastein.

Och sen hittade vi ponnys! Och alla blev glada. Mest glad av alla blev jag!

The End

PS. Jag tror att vi måste åka tillbaka en höst. Kanske en september. Eller tidig oktober. Jag tror att det kan vara himla fint då också. DS.

Happy Hunger Games

Igår var det äntligen dags! Medan den här bloggen låg och självdog gick jag på premiären av The Hunger Games (som jag redan har skrivit om Här). I tre månader har jag och säkert en miljon fjortisar gått och längtat efter den här filmen. Klockan halv sex var lobbyn full av små människor som i sin tur var fulla av förväntan. DN kändes lite malplacerade där de stod mitt i lobbyn och försökte få människor att prova på tre månader för endast 199 kronor. En kvinna kom hoppfullt släntrandes mot mig och min kompis, som i princip var de enda vuxna i hela lobbyn. Vi tackade vänligt men bestämt nej. Köpte våra M&M’s, stod i den halvmil långa toalettkön och trängde oss sedan in i Salongen.

Hela första halvtimmen av filmen satt jag med rysningar på armarna av förväntan. Och förväntningarna infriades. Filmen var precis så bra som jag hade föreställt mig att den skulle vara efter att jag för första gången såg trailen, som fick mig att läsa böckerna. Men jag funderar ändå lite på hur mycket mer man måste få ut av filmen när man också har läst böckerna. Relationer blir inte lika djupa i en film som i en bok. Det finns heller inte utrymme för alla karaktärer. I boken är ju allt mycket mer komplext. Men så kan man inte göra en film som är fem dagar lång bara för att jag vill få med precis varenda liten blick som utväxlas mellan karaktärer. Det kändes också som att ”kärleksrelationen” med Peeta fick mycket mer plats i filmen. Varpå fjortistjejerna fnissade och fjortiskillarna ropade ”TJEJFILM!!” Lenny Kravitz gjorde sig verkligen som stylisten Cinna, men jag kunde inte låta bli att reflektera över att troligtvis ingen i salongen visste vem Lenny Kravitz är. Och att ingen i Salongen ens var född under hans storhetstid. Jennifer Lawrence gjorde sig förstås också oerhört bra som Katniss och på det stora hela är jag nöjd. Mycket nöjd. Så nöjd att jag nog ska sällskapa med en hög fjortisar och se den igen.

De stora frågorna nu är; hur ska jag kunna vänta ända till 2013 på nästa film? Och vem ska spela Finnick? Och när kommer jag att skriva ännu ett inlägg på den här bloggen?

Nörderi på ny Nivå

• Kolla på mingelbilderna från Game of Thrones-festen Här.

• Läs min intervju med festfixaren Johanna Koljonen för Månpocket Här.

• Läs Boktipset intervju om Game of Thrones med mig Här.

Slut på nörderi.

Se tjock ut i teve

Igår var jag på release för Bokförlaget Max Ströms nya bok Postkodmiljonären som är en spelbok i samma anda som På spåret. Realeasen hölls i Kulturhuset där vi bjöds på ekologiskt bubbel och snacks, det hela var mycket trevligt. På plats var naturligtvis Rickard Sjöberg. Han är väldigt tjusig och tusen meter lång och han minglade fram till vårt bord, presenterade sig och vi började prata om Postkodmiljonären. Eftersom det kändes som det givna samtalsämnet. Vi kom in på att det är fler män än kvinnor som tävlar i Postkodmiljonären och frågesporter på teve över huvud taget. Rickard Sjöbergs teori (som säkert inte är helt felaktig) var att kvinnor mer ogärna än män gör bort sig i teve. Att de skulle tycka att det var pinsammare att inte kunna svara på frågor och att de därför helt avstår från att tävla.

Det var då jag bröt in och sa att jag inte alls var rädd för att verka dum i teve men att jag däremot inte hade någon lust att sitta där och se tjock ut. Det blev tyst. Någon skrattade, kanske lite nervöst. Och jag kände att jag cementerade en annan fördom om utseendefixerade kvinnor som inte vill vara fula på teve. Eller helst över huvud taget. Men egentligen ville jag bara trycka på att jag inte alls är rädd för att verka dum. Och man ser faktiskt tjockare ut på teve. Sedan ursäktade jag mig och gick och hämtade ett till glas ekologisk skumpa och knölade in en näve ekologiska chips i munnen.

Jag har fastnat i en King

Jag gillar ju som sagt att läsa Stephen King under semestern. Nu är semestern slut och jag är halvvägs igenom en King-roman och det känns som om det kommer att ta väldigt lång tid för mig att läsa den färdigt. Jag vet inte om det beror på att semestern är slut och att jag inte kan läsa Stephen King annat än på sandstränder eller i solstolar, att det liksom har blivit en grej. Eller så kanske det beror på den pyttelilla texten i just den här boken. Jag hatar när pocketböcker har för liten text, jag blir bara sömnig och grusig i ögonen. Det kan ju också vara så att jag faktiskt inte tycker om just den här King-boken, ”Sömnlös”. Den kanske inte tilltalar mig. Den kanske rent av är tråkig.

Hur som helst så har jag halva boken kvar och har haft så i en vecka. Frågan är: ska jag avbryta läsningen? Jag har ju Pynchons ”Inneboende brist”, Svelands ”Att springa” och Falkenlands ”Sfinx”, riktiga höstromaner, som bara ligger och väntar på mig och som jag längtar efter. Eller ska jag kämpa mig igenom ”Sömnlös” fastän att det kommer att ta jättelång tid och gå ut över böcker jag hellre vill läsa? För jag är ju fortfarande lite nyfiken på hur den slutar och på vad som kommer att hända. Och sen är det ju det här med att inte läsa färdigt böcker, det är ju inte så kul. Kan man kanske spara en halv bok i ett år? Till nästa semester alltså.

Med vänlig hälsning
Bekymrad boknörd

I got love in my tummy

Såhär lagom till hösten ska jag lära er hur man gör världens godaste glassdrink. Allt ni behöver är Minttu, mjölk, kakao, vaniljglass och en mixer. Häll lite av varje ingrediens i mixern (observera att man behöver väldigt lite Minttu i varje drink) och voila! Man blir ju snarare mätt och sockerchockad än full. Och det är ju trevligt!

Receptet har jag fått från min kompis Tina. Hon har en jättefin blogg. Den hittar ni HÄR och den tycker jag väldigt mycket att ni ska besöka. Alltså, det är ingen matblogg. Receptet har som ingenting med bloggen att göra, det fick jag en kväll när vi skulle festa men istället drack saft och spelade spel. Bloggen är mest snygg och rolig och innehåller fina bilder föreställande vackra människor. Seså!

Semestersammanfatting

De sex böcker jag hade med mig till Grekland räckte förstås inte. Tatiana de Rosnay’s ”Sarahs Nyckel ”och Stephen King’s ”Duma Key” var storfavoriterna. Sarah Waters ”Främlingen i huset” och Stephen King’s ”Desperation” var också riktigt bra. Jag har ju en faiblesse för King i semestertider. Kristin Hannah’s ”Sanningens ögonblick” var så där och Jane Fallon’s ”Rätt åt dig” var direkt dålig. Jag förstår inte varför jag aldrig lär mig. Varför jag ger mig i kast med Chic lit när jag vet att jag inte gillar det. När mina egna böcker var slut började jag på min killes Ellroy, men den är fortfarande inte färdigläst och lär inte ska bli det heller.

Grekland var självklart mer än böcker. Grekland är ju Grekland. Sol, bad, öl, drinkar, lambchops och alldeles och fullkomligt ljuvligt.

När vi hade kommit hem firade jag och min kille två år tillsammans. Det gjorde vi med kräftor och bubbel hemma och sedan ost och Champagne på Sturehof. Den ostbrickan alltså. Jag börjar fortfarande dregla lite (ganska mycket) när jag tänker på den. Jag blir som helt nostalgisk och sitter med ett drömmande uttryck i ansiktet och önskar att jag fick äta ostbricka från Sturehof varje dag. Det var en riktigt fin kväll, även om man man inte räknar med ostbrickan.

Efter att ha varit hemma och.. hm.. vilat ett par dagar åkte jag och min kompis, Tina, till hennes lantställe i Värmland i några dagar. Vi grillade och slappade. Och när vi var lite uttråkade åkte vi de två milen till Årjäng och köpte kaker. Det var så himla fint där (på lantstället alltså, Årjäng är egentligen inte särskilt mycket att ha). Och så typiskt svensk sommar. Ingen av oss badade. Förutom hunden Gilda. Jag doppade en fot, det var iskallt och jag hörde hur fransmännen på andra sidan sjön skrek av köldchock när de hoppade i. Men vackert var det, sol lyckades vi få och trevligt hade vi. Ja, så åt vi ost också. Sjukt mycket ost.

Jag avslutade min semester med en slapp vecka hemma. Jag tycker att man behöver det också. Låg hemma en hel dag och kollade på Fringe. Min kille och jag åkte karuseller som galningar på Grönan, en hel dag. Vi var på mina föräldrars julklapp, spökvandring genom Gamla Stan. Vilket inte var så mycket en spökvandring som en historievandring men väldigt intressant! Jag vet nu varför Stockholms blodbad kallas Stockholms blodbad och apropå blodbad så bevittnade vi ett Zombietåg från tryggt avstånd i en sushirestaurang.

Jag gillade särskilt dessa två som stannade och vinkade åt oss. Dock var det en som gick förbi och tuggade på någonting som var läskigt likt ett riktigt människohuvud, det kändes så där.



Det var väl inte riktigt allt, men mycket. Jag har haft en helt underbar semster. Första gången jag har fyra sammansatta semesterveckor. Jag trodde att jag skulle hinna bli lite uttråkad men jag har snarare vant mig vid att vara ledig. Hoppas att ni har haft det toppen, ni också för nu knegar vi på ett år till.