fredag 7 mars 2008

Krossat glas

Jag kan inte minnas det exakta ögonblicket då sprickan uppstod. Men jag såg hur den växte sig sprickan större, bredare, längre tills det att glaset slutligen sprack helt och gick i tusen bitar. Jag kan i minnet följa sprickan med fingret och följa den fram till den slutliga explosionen. Man vet att ingenting kan göras för att foga bitarna samman men man undrar om något hade kunnat göras för att förhindra sprickan från att uppstå till att börja med. Jag ser ju i minnet var den började, jag minns hur det hela såg ut innan den tog fart genom det sköra glaset. Jag vet hur det såg ut innan jag stod med de där tusen bitarna i min hand. Kanske att man skulle ha behandlat det lite mer varsamt. Fast å andra sidan var det kanske inte jag som hade sönder det heller och då är ju allt bortom min kontroll. Egentligen borde man slänga dessa glas i samma ögonblick sprickan uppstår, man skär sig bara på dem och det är ändå endast en tidsfråga innan de går sönder helt.

Det kanske inte är så mycket att tänka på. Trasiga glas kastas. De kan inte limmas ihop, sprickorna kommer alltid att bestå. Även om man skulle limma ihop bitarna så skulle glaset att läcka. Även om man skulle limma ihop bitarna så skulle glaset vara för skört för att användas.

Men ändå, jag tyckte om det där glaset. Det var lite gammalt och kantstött men det hade sin charm. Det var ett fint glas, så länge det höll, så länge det var utan sprickor. Så länge jag inte skar mig på det.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Du skriver uderbart fint och rakt in i hjärtat på än

Minna sa...

Tack du :)