.jpg)
Min finaste, snart är du någon annans. måndag 8 september 2008
Farväl bäbis
Jag träffade Solo i helgen. Han är så fin, den där hunden. Jag har inget val. Snart är han inte längre min. Aldrig mer ska han ligga och trycka mot min rygg om nätterna. Det gör så ont. Som att slita hjärtat ur kroppen och jag gråter mig till sömns varje natt. Men det är väl sådant där som ingen egentligen vill veta.
Min finaste, snart är du någon annans.
Min finaste, snart är du någon annans. 
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Har du hittat ett hem åt honom?
Det är sånt man vill läsa,sånt som berör,som skapar tid för eftertanke.
En sån text som får en att älska det man har...
i detta turbosamhälle.
Kram Solo.
Jonken.
Carro: ja, i skåne =/
Jonken: Kanske att det är så. Men det känns tråkigt att skriva, ännu tråkigare att känna.
Aj, va ont de gör att läsa de där.. kommer sakna honom... Jag förstår hur du mår, ja får tårar av att läsa de...
älskar dig vännen...
kram
Stackars dig. Förstås att det är ledsamt. Kram på dig!
Linda: Jättesorgligt är det. Älskar dig med. Kram!
Cobra rax: Kram!
Åh, att ta farväl av en individ man delat livet med i ur och skur är...ja, egentligen finns inga ord som kan beskriva. Det är sannerligen inte lätt.
Men Skåne? Vem i Skåne? Hjälp, vad hemskt. jag hatar sånt här
kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam
Nina: Det är det svåraste jag någonsin har gjort. Jag har gjort ett par försök att skriva om hur det kändes men det går inte. Jag är glad att mina föräldrar fanns här. De var ett obeskrivligt stöd.
Jessica: Skåne är jättelångt bort =/
Kram
Ville så gärna skriva något som tröst men har inga ord som hjälper. Det är oerhört sorgset, har gjort det själv och hur man än vänder på sig så finns saknaden som en skugga hela tiden. För det är ju de de är de där underbara små liven, som en skugga, alltid med. Kan man bli skugglös? Hur som helst, ville bara skicka en varm tanke till dig..
Elina: Verkligen som en skugga. Det är nog tur att jag inte har haft honom här i stockholm. Jag har ju aldrig haft en vardag med honom här så saknaden i sig är inte ycket större nu än vad de har varit under de veckor som jag har bott här och han hos mina föräldrar.
Men det där definitiva "avslutet" känns tungt, även fast jag är helt övertygad om att han kommer att få det jättebra i sitt nya hem.
Skicka en kommentar