Den ömhet jag är värd

Peter Birros pjäs har verkligen fått blandad kritik från recensenter som tycker att de är någonting, att det är deras åsikt som räknas. Men att de alla tycker olika bevisar väl egentligen bara att smaken är delad och att en enda människas recension aldrig är allmängiltig.

Klockan 18.55 klev vi in i den intima lilla salongen på Stora elverket. Dekoren på scenen bestod av vita väggar, vitt tak och vitt golv. När lamporna släcktes ner och draperierna drogs åt sidan tystnade sorlet tvärt och jag, som inte är särskilt van vid teater, började direkt jämföra det hela med en biograf. Där blir det nästan aldrig så där helt tyst och koncentrerat. Jag gillade det här. Tystnaden och förväntningarna tog andan ur en - på ett bra sätt. Första människan på scenen började tala och jag satt förtrollad tills att skådespelarna bugade för publiken och pjäsen var slut. Några ropade bravo, andra ställde sig upp. Tre gånger blev ensemblen inklappad igen och jag tyckte mig se en viss stolthet i deras leende ögon.

Själva pjäsen är en rätt mörk historia, med scener som hela tiden byts av varandra och skådespelare som aldrig kliver av scenen. Det känns lite som en tredimensionell film. Jag kommer ofta på mig själv att tänka att det nästan känns som att vara på bio, bara det att det är mycket häftigare, det är en helt annan närvaro. Man är ju där, där de är, i karaktärernas liv. Visserligen som åskådare men ändå. Ola Rapace var ungefär lika bra som jag trodde att han skulle vara, helst fantastisk. Thomas Hanzon var också en av dem som höjde pjäsen ytterligare men den som lyste allra starkast var Börje Ahlstedt. Vilken skådespelare!

Men om jag nu skulle tvingas invända mot någonting så är det en scen som kändes helt inkastad och tagen ut luften, den passade liksom inte riktigt in. Men eftersom det var den bästa scenen i hela pjäsen (förutom slutet) så kändes det inte som om det gjorde särskilt mycket. Jag är inte heller tvingad så jag säger bara ”Bravo” åt hela pjäsen och ställer mig upp och applåderar.

Förövrigt så läste jag en intervju med Peter Birro för ett tag sedan, där han jämförde pjäsen med filmen ”Trainspotting” och sa att om man som ung bara ska se en enda pjäs så ska man se den här. Och jag kan nog inte annat än att hålla med. Fast jag tycker att man kan (och borde) se den oavsett vilken ålder man är i.

Fast å andra sidan, vad vet jag? Jag är ingen fancy schmancy knowitall recensent. Allt jag har att jämföra med i teaterväg är ”Dunderklumpen”. Och jag gillade den också, på dens tid.