Killen med pallarna

Jag är lite kär i killen som har kommit med våra rea-pallar. Eller kär och kär, jag har bytt typ tio ord med honom. Men han har någonting. Han har ”det där”. Jag blir väldigt blyg kring sådana människor. Blyg på ett hispigt sätt. Hispigt som i att prata för mycket, slänga grejer omkring mig, ramla och andra inte så charmiga egenskaper. Därför har jag försökt hålla mig borta så mycket det går när han har kommit. Och när jag har behövt prata med honom så har jag stammat fram korta meningar. Helst bara ord. Som ”där” eller ”här”. Väldigt charmigt. Och inte en speciellt bra strategi om man vill fånga någons intresse.

Idag var sista dagen han skulle komma med pall. Sista dagen någonsin jag skulle träffa honom. Varje dag har han fått en bulle så jag tänkte igårkväll när jag var ensam och hög på choklad att jag skulle skriva mitt nummer på bullpåsen. Jag tänkte att om han ringer så är ju det kul, på ett illamående nervöst sätt, och om han inte ringer kan jag alltid anta att han aldrig såg numret på påsen. Idag fick jag fram ”Går det bra?” när han drog en pall förbi mig på lagret. ”Ja, det här är den sista” sa han och log (kanske), våra blickar möttes i alla fall tillräckligt länge för att jag skulle bli obekväm och känna mig vindögd. Sedan drog han pallen vidare ut i butiken. När han kom tillbaka sa han ”Det där var sista pallen.” och jag sa ”Ja.” Han sa "Jaa, men hej då då" och jag sa ”Tacksåmyckethej”.

Ja och så var det med den saken. Bullen låg kvar på köksbordet. Och mitt nummer var aldrig ens i närheten av påsen som han aldrig fick. Och tänker på vad vi skulle ha sagt vid en eventuell dejt.

”Jaha” skulle jag ha sagt ”har du kört pallar till andra butiker också?”
”Ja” skulle han kanske ha svarat.
”Mycket pall” skulle jag ha fortsatt.
”Ja” skulle han ha svarat.

Sen skulle vi kanske ha hånglat lite.