Natt på akuten

Jag fick känslan av att en del människor gick omkring i korridorerna på akutmottagningen på SöS mitt i natten, för kul liksom. Eller i brist på vettigare nattsysselsättning. ”Jag har varit här sen klockan sju ja!” skanderade en dam högt för alla hon gick förbi. Oss gick hon förbi klockan fyra ungefär. ”Synd om läkarna åh, dom har ju mycket att göra domåh!” Sa hon. Och vi nickade och jag tänkte att jag aldrig skulle komma därifrån.

Vid elva på kvällen började jag få ont i bröstet och ryggen. Smärtan strålade ut i armarna och jag kände mig kallsvettig och illamående. När klockan började närma sig tolv och det fortfarande inte hade gått över började jag få panik. Strax innan ett slog Jonas och jag oss ner i väntrummet på SöS akutmottagning. Jag var fortfarande inte helt övertygad om att jag inte skulle dö men kände mig lite lugnare, medveten om hur nära en panikångestattack jag hade varit och lite stolt över att jag faktiskt hade lyckats hålla den tillbaka.

Halv tre fick jag träffa en sjuksköterska som tog blodprov, mätte blodtryck och EKG. Om jag hade vetat att alla symptom jag hade, tydde på hjärtinfarkt hade jag garanterat inte lyckats hålla tillbaka den där panikångestattacken. Nu visste jag som tur var inte det, och det var förstås inte heller någon hjärtinfarkt. Jag fick så småningom träffa en läkare som konstaterade att jag nog hade fått en retning på lungan till följd av en envis förkylning och framförallt på grund av den retsamma hosta jag har gått och haft i en vecka. För att vara på den säkra sidan ville de ta ytterligare ett prov för att utesluta en propp i lungan. Och jag var livrädd men glad för att de var så grundliga.

Klockan fem lämnade vi akuten. Jonas, stackarn, trött som ingen annan. Jag med en retning på lungan och ett betydligt lugnare humör. Men den här semestern kunde väl ha börjat bättre, kanske.