Var och en sköter sitt

Två män började bråka på tunnelbanan. Jag tror inte att de kände varandra och båda verkade påverkade av någonting. Den ena höll en ölburk i handen och den andre hade röda solglasögon. Jag vet inte riktigt hur bråket startade men jag tror att mannen med ölen sa någonting till tjejen som satt mitt emot, en tjej som ingen av dem verkade känna. Jag uppfattade inte helt vad han sa med det var någonting sexistiskt flirtigt och han sa det på ett minst sagt otrevligt sätt. Mannen med solglasögonen sa åt mannen med ölen att hålla käften. Mannen med ölen undrade varför. ”Jag gillar inte när folk pratar”.

Sedan blev det snack om ”ska skalla dig”, ”spöa dig”, ”jag är beredd” osv. Tillslut knuffade mannen med solglasögon den andre mannen så att han nästan ramlade av sitt säte. Då fick den gråhåriga gamla kvinnan på andra sidan gången nog. ”SLUTA!” Skrek hon och reste sig upp. ”SLUTA BRÅKA NU! FÖRSTÅR NI INTE HUR OBEHAGLIGT DET KÄNNS FÖR OSS ANDRA!?” Sedan började hon gråta och gick längre bort i vagnen, blev tröstad av någon hon inte kände och var väl beredd att hoppa av så fort tåget skulle stanna. De två männen slutade bråka. Åtminstone för en stund. Jag tror att alla blev liksom lika häpna. Hela vagnen kom av sig. Och hon hade ju rätt, det ar riktigt obehagligt. Det var två stora, vuxna män. Och ingen annan sa någonting, ingen annan vågade säga någonting. Mannen med ölen försökte ropa någonting till kvinnan men hans kompis tystade ner honom. Ungefär där stannade tåget. Tanten hoppade av och halvsprang till chauffören. Jag hoppade också av eftersom det var min station så jag vet inte vad som hände sedan.

Jag kan inte sluta tänka på den gråhåriga kvinnan, säkert sjuttio år gammal, som sa det som alla andra tänkte. Som liksom vågade när ingen annan ville ”lägga sig i”. Men som säkert inte hoppade på just det där tåget igen.