Mäktigt, som en flodvåg

Min proggbarnssjäl kan inte annat än att tänka på Björn Afzelius i tider som dessa. Min stora barndomshjälte. Min Björn. Och lite mammas. Jag somnade ofta till tonerna av Björn Afzelius och Mikael Wiehe när jag var liten. Min favorit var ”Señor Martinez Mondragon's bekännelse”, som egentligen kanske inte är särskilt barnvänlig med våldtäkt och mord men som betydde något så oändligt mycket mer för mig än någon av Moraträsks låtar. En annan fining var låten som handlade om Viktor Jara, en människa som fascinerade mig under hela min uppväxt. En fascination som fortsatte i halvvuxen ålder när jag skrev min B-uppsats i kulturpedagogik om just honom och hans betydelse. Jag intervjuade chilenska invandrares första och andra generation om den populäre chilenska folksångaren som kämpade till döden för landets frihet. Om hans betydelse för de chilenare som bor i Sverige idag. Och för deras barn. Och deras barn. Och historerna jag fick höra.

Många av Björns låtar handlade om just Sydamerika. Om Sydamerikas frihet. I ”Det räcker nu!” sjungs om hur människorna får nog. Hur de ställer sig upp mot diktaturerna och slåss för sin frihet. Och det är exakt det som händer i Nordafrika nu. Det är som att det är deras tur. Det är hemskt att det någonsin ska behöva hända och det är hemskt det som händer, men samtidigt är det fint att det händer. Och vi påminner oss själva om att världen är så mycket större än minusgrader och SL-förseningar.



”Det räcker nu! Miljoner människor ropar det; Det räcker nu! Dom gör det nu: Mäktigt, som en flodvåg, skall dom resa sej.”