Mordiska mardrömmar

Jag och min kombo, Ellinor, har tittat färdigt på första säsongen av The Walking Dead. Och det känns lite skönt att det är avklarat. Jag gillar ju skräck och zombies och så där på film. Och det fungerade absolut som serie också. Problemet var att jag liksom bearbetade serien om nätterna. Det började med drömmar om att jag blev jagad av zombies, vilket var okay. Lite uttröttande och obehagligt men samtidigt spännande. Sådär som bra mardrömmar är.

Värre var det när jag helt plötsligt blev modig i drömmarna och började mörda zombiesarna istället för att springa ifrån dem. Jag drömde alltså i helt tydliga detaljer hur jag stack kniven i huvudet på levande döda och vred om för bästa effekt. Jag kunde, när jag vaknade igen, på riktigt förnimma motståndet i skallbenet och minnas ljudet av klegg som rann ut. Liksom hey, inte okay! Jag är faktiskt en normal människa och jag uppskattar inte att mitt undermedvetna försöker att säga mig någonting annat.

Sex avsnitt, sex nätter med zombiedrömmar är nu till ända. Det är tack och lov drygt ett halvår kvar till det att nästa säsong sänds. Ett halvårs respit. Känns tryggt. Fast ändå längtigt(!), för det är en riktigt bra serie som jag gärna tipsar om. Om man inte är mardrömskänslig, vilket jag tydligen är. Det och normal. Fullständigt normal.



(Premiär 20/2 i tv11)