Fyra anledningar..

... till varför jag inte tycker om att gå till frisören.

1. Den dömande blicken. Det första frisören frågar är alltid hur länge sedan det egentligen var sen man klippte håret senast. Så höftar man till med ett svar medan frisören håller lite hår mellan fingrarna och ogillat synar topparna. Och även om han/hon inte säger något så kan man känna ogillandet IN I MÄRGEN. Frisören ser helt klart ner på mitt misshandlade hår som bara tvättas med helt vanligt svensson- schampo och aldrig utsätts för varken Balsam eller vårdande hårinpackningar.

2. Kallpratet. Det värsta jag vet är att kallprata med personer jag inte har, eller kommer att ha, någon särskild relation till. Jag tycker att det känns konstigt när frisören frågar mig om när jag har semester*, jag vet ju att denne enbart frågar för att säga någonting, inte för att hon eller han är genuint intresserad. Det blir också lite märklig stämning när jag inte vet om jag ska fråga tillbaka eller inte och så blir det tyst en stund när jag väljer att jag inte vill veta. Sedan frågar frisören vad jag ska göra på semestern* och jag svarar motvilligt. Och sedan blir det konstigt igen när jag inte frågar tillbaka. Och slutligen blir frisören helt tyst.

3. Föningen. Man är så himla nöjd när man går därifrån. Aldrig förr har håret varit så luftigt och fint. Och man tänker att nu, NU har jag lyckats få en frisyr som är snygg utan att jag behöver anstränga mig. Helt klart har jag förträngt att frisören har spenderat minst en halvtimme på att föna håret perfekt med sina häftiga instrument och vana händer. Och aldrig mer ska håret vara så snyggt.

4. Självbedrägeriet. Man har med sig en bild va, på någon skitsnygg tjej typ Jane Birkin eller Francoise Hardy (om man är jag). Man tänker (om man är jag) att om man klipper sig så, så kommer man att se ut precis som den människan. Sedan säger man ju det, till frisören alltså: ”Så här vill jag se ut”, säger man. Fast när det är färdigklippt ser man ju aldrig ut så. Och besvikelsen liksom.. tynger en lite grann.

Så.

*Frågan är bara ett exempel på kallprat och inte det enda frisörer frågar om när de kallpratar.

Jag räddar er!

Fem filmer ni inte behöver se: Skyline, Tidvågen, Arctic Blast, Psalm 21 och Awayday. Jag har precis räddat er från 10 timmar värdelös film. Man skulle kunna säga att jag har offrat mig för er. Varsågoda.

Run Forrest, Run

Jag har alltid varit bäst på snabba, korta sträckor. I högstadiet fick jag faktiskt vara med i klassens stafettlag i en lokal tävling. Det var som en friidrottstävling och förutom just stafetten så skulle alla vara med och delta i alla grenar hur värdelös man än var. Detta innebar att jag även var tvungen att springa åttahundra meter. Åttahundra meter kanske inte låter särskilt långt. Men de där åttahundra metrarna var döden.

Problemet med längre sträckor än hundra meter är att man inte kan använda sitt maxtempo. Mitt problem är att jag inte kan använda någonting annat än mitt maxtempo. Så i skolan sprang jag först hundra meter. Sen fick jag, full av skam, släpa mig fram de sista sjuhundra metrarna. Sedan dess har jag inte sprungit annat än kortare sträckor. Och jag har hävdat att det inte går att göra annat. Att jag helt enkelt inte kan. Jag har provat några gånger och jag har aldrig kommit längre än femhundra meter innan jag flåsar ihjäl mig, segnar ner och dör. Men nu kommer det – FÖRRÄN IDAG!

Yours truly sprang. Jag sprang över tre kilometer non stop och jag hade kunnat fortsätta springa om det inte vore för att min ljudbok tog slut och det helt plötsligt var alldeles tyst i lurarna. Men grejen är att jag ju måste ha hittat tempot, för det var inte ens jobbigt. Jag liksom bara sprang och sprang. Som Forrest Gump.

Den smygande vrålapan

”Vilka böcker inspirerade er när ni var unga?” Den frågan ställde en kollega till mig, sina vänner på Facebook igår. Jag tycker att det är en jätterolig fråga. Dels för att det är intressant att se vad andra svarar (två stycken tyckte till exempel att Ivanhoe var en mes, Ivanhoe!) och dels för att det är roligt att själv tänka tillbaka på sin barndoms litterära inspirationskällor.

För mig var det helt klart Bröderna Hardy först och främst. Sedan fem-gänget. Och så förstås Kitty. Jag började ganska tidigt sluka min pappas gamla grönryggade Bröderna Hardy-böcker. När de var uppätna läste jag fem-böckerna och slutligen tog jag tag i de rödryggade Kitty-böckerna av modernare snitt. Äventyren man fick uppleva med dessa karaktärer! Framförallt minns jag känslan jag hade när jag kurade under täcket och läste Djonkens hemlighet eller Den smygande vrålapan. Känslan av äventyr och spänning.

Efter att ha läst ett Bröderna Hardy-fall var jag skeptisk mot allt och alla. Jag misstänkte brott överallt och varje främling dolde någonting och var värd att skugga. Livet blev faktiskt mycket mer händelserikt, även om ingenting riktigt hände – egentligen. Mannen man förföljde var egentligen bara på väg hem från jobbet. Den jättestora lösa hunden var faktiskt ingen gangsterledares vakthund. Och killarna på mopeder var nog kanske ingen brottslig liga man var tvungen att gömma sig för. Det visste man ju. Fast det var ju roligare att låtsas som att man inte visste.

Det märkliga är att jag i vuxen ålder inte alls tycker om deckare. Kanske att jag läste mig mätt när jag var yngre. Kanske att vuxendeckare helt enkelt inte slår barnäventyren. Eller kanske för att jag så småningom övergav Bröderna Hardy, Kitty och Fem-gänget för ”skräck”-serien Phantom Valley. Och helt plötsligt var det internatskolor och övernaturliga hemskheter som var inne i Minnaland.

Vilka böcker inspirerade er när ni var unga, har ni några såna där speciella minnen?

Nörden inom mig

Litteraturnörden inom mig blev väldigt glad när jag upptäckte den här sidan. Och jag kunde naturligtvis inte låta bli att köpa dessa två ursnygga tröjor.

Dessutom till ett hyfsat pris. Nu hoppas vi bara att de kommer fram. Och att mitt konto inte är tömt och jag är lurad. Mest vore det synd på tröjorna förstås. Animal farm är, för kännedom, en av mina favoritböcker. Om tröjorna kommer fram så ska jag genast beställa ett sådant här skal till min Iphone. Pop Poe. Fint. Och nördigt.

När vi ändå håller på

Apropå Serge Gainsbourg och Frankrike så har jag satt ihop en fransk playlist. Jag har tagit mina franska favoriter från bland andra (!) Brigitte Bardot, Carla Bruni, Francoise Hardy och förstås Serge Gainsbourg.

Jag tycker naturligtvis att min playlist är riktigt bra och den finns - HÄR - för den som är sugen på tjugofyra fantastiska låtar. Den som vill får jättejättegärna lämna förslag på bra franska låtar som fattas min playlist. Hej!

Je suis venu te dire

Jag har blivit en aning besatt av Serge Gainsbourg. Jag såg filmen om hans liv och jag vet inte, det var väl allt det där franska och 60-tal som gjorde det. Egentligen kan man väl säga att Serge representerar just det, för mig. Man kan således alltså säga att det i själva verket inte är Serge jag är besatt av utan mer tiden och livet (och landet). Jag är mindre intresserad av drogerna och ångesten och mer av de snygga människorna, kläderna och musiken.

Jag fattar ju ingenting av det han sjunger. Och jag tror inte att texterna är direkt märkvärdiga, men jag gillar det. När jag lyssnar på hans raspiga franska drömmer jag mig liksom tillbaka till en tid jag aldrig har upplevt i ett land jag inte riktigt har lärt känna.

Som den här, det suger i magen på mig när jag hör den här.



Och jag älskar ”Bonnie & Clyde” för jag gillar hur Brigitte Bardot sjunger ”Böönniii”, dessutom är hon så sjukt snygg.

Och se filmen!

Minna och fjortisarna

Vi var på bio igår. På en skräckis, ”Insidious”. Den var helt okej. Väldigt läskig i början. Jag gillar ju när man liksom inte får se så mycket. Mest att man får hintar om att någonting inte är som det ska och man kanske får se skuggor och sådant lite snabbt så att man hoppar till och blir rädd. Ju mer detaljer man får se desto mindre läskigt, ungefär. Men som sagt, helt okej skräckfilm.

Men precis som jag hade förutspått så var hela biosalongen full av fjortisar. Eller åtminstone halvfull. Den andra halvan var tom. Och så var det jag och min kille. Låt oss säga att det var jag och min kille och ungefär trettio fjortisar. Fjortistjejer närmare bestämt. Och kanske någon målbrottskille, vem vet. De låter ungefär likadant när de skriker.

Alltså; trettio fjortistjejer, målbrottskillar, en skräckfilm med ganska många obehagliga överraskningseffekter och en Minna som går ut från biosalongen efter filmens slut med huvudvärk.