Man har inte roligare än man gör sig

Det knäpper i högtalarna. ”Knäppideknäppideknäppide”, låter det en stund. Sedan tystnar det för att ta fart igen ett ögonblick senare. Det är mobilen som gör att det knäpper. ”Knäppideknäppide”, sådär som det kan låta i elektronik när någon ringer eller när ett sms är på väg. Det har hållit på en stund nu. Ingen ringer. Inget sms kommer.

Det är telefonen som har fått spunk. Tappar täckning. Återfår den. Men tappar den igen. Så där håller den på. Och högtalarna knäpper. ”Knäppideknäppideknäppide”. De första gångerna det började knäppa trodde jag såklart att det var någon som tänkte på mig men nu har jag gett upp hoppet om det. Jag har insett att det inte är något sms på väg.

Jag skulle förstås kunna flytta telefonen. Lägga den längre bort från de där högtalarna. Men det är lite trevligt när det knäpper, ändå. Rätt som det är kanske det dyker upp ett sms, helt oannonserat. Och sådant är ju kul. Kanske inte hysteriskt roligt och HaHa. Men lite kul. På ett överraskande sätt. Mer trevligt. Kanske.

Minna på hal is

Ja, vad ska man annars göra en söndag i mitten av januari?

Vädret var precis lagom. Det var inte för kallt och inte för varmt. (Det kanske var för kallt men med sjutusen lager kläder märker man gärna inte sånt.) Den medhavda glöggen dracks på bryggan innan skridskorna snörades på för andra gången samma dag. Vi ville ju se så att isen höll för de andra innan vi vågade oss ut på den.

Jessica: Va läskigt att vi sitter på vatten.
Minna: Men vi sitter ju på en brygga.
Jessica: Ja, just ja.

Men den höll isen (och bryggan) så vi begav oss ut på den (isen alltså).

Innan hade vi förstås tjuvtränat på Farsta IP strax ovanför. Egentligen hade vi sagt att vi inte alls skulle våga åka på sjön. Efter att vi banat omkring i rinken en stund, skulle vi bara ner och titta lite vid strandkanten. Men den såg ju så inbjudande ut, issjön. Vi kunde helt enkelt inte låta bli. Och eftersom jag inte föll i någon isvak kan jag inte ångra att vi gjorde det, att vi faktiskt åkte skridskor mitt ute på en frusen sjö. Och vilken fart man fick. Och vad fint det var.

Det har varit en underbar söndag. Vem vet, det kanske kan bli en friluftsmänniska av mig med. Eller vi kanske inte ska överdriva. Men jag kommer i alla fall att somna gott ikväll.

Årets Yogapass

För ett par år sedan köpte jag en poweryoga-dvd. Jag tänkte att jag skulle bli smidig, harmonisk, stark och allt sånt där som dom lovar att man blir av yoga på baksidan av dvd:n. Ungefär en gång per år får jag något ryck och vill yoga. När jag gick igenom min gamla blogg nyss upptäckte jag att det händer ungefär runt den här tiden varje år. Kan ha med julsvullandet att göra. Kan vara ett försök till att bli lite piggare i vintermörkret. Det kan också vara en ren slump. Vad vet jag.

Anledningen till att det bara händer en gång per år är att jag först har glömt bort och sedan, efter en gång, kommer ihåg hur ganska skittråkigt det är med yoga om man, som jag, inte har något tålamod. Jag förstår faktiskt inte hur man gör när man andas och spänner magmusklerna samtidigt, jag förstår inte hur man andas alls när man gör såna där saker. Jag försöker och försöker men det slutar alltid med att jag glömmer bort att spänna musklerna, alternativt glömmer bort att andas. Men jag vill ju så gärna att det ska vara min grej det här. Jag vill ju bli så där stark och smidig som hon i videon. Fast allra helst vill jag bli så där smidig och stark genom att yoga högst en gång per år. Men hittills verkar inte det ha funkat.

Nu har jag i alla fall köpt en ljuslila yogamatta inför årets yogasession. Som för att visa att det är allvar den här gången. Att jag har tänkt satsa på det här helhjärtat åtminstone tre eller fyra gånger, kanske fem! Ikväll kör jag igång. Och Jag vet precis hur det kommer att kännas på jobbet i morgon. Särskilt eftersom jag i regel alltid hoppar över att stretcha eftersom jag då för länge sen har lessnat på att kräla omkring på golvet.

Jag vet egentligen inte varför jag plågar mig med sånt här.

And the winner is...

Fick sms: ”Hallå. Nu sitter jag på The seamanclub i Lomé. Underbart och häftigt att faktiskt vara iland. Vi har bar, pool, lite bongotrummor. Det är grymt det här.”

Jag svarar: ”Jaha. Själv sitter jag i en etta i en söderförort, i ett iskallt Stockholm, och tittar på en fjortontumsteve.”

Ha! Den vann jag lätt. Jag vet inte ens vart det där fåniga Lomé ligger.

Skrapan

Jag: Vi har inte den boken, men vår butik i Skrapan har den.
Kund: Vilken skrapa?

Vilken skrapa? Bahaha! Det vet väl varenda människa att det bara finns en skrapa i Stockholm. Jekla lantis!

Va trött man blir på såna.

Brist

Jag blev plötsligt så trött. På allt. På ingenting. Längtar till våren. Till solen. Efter apelsiner och mandariner. Jag tror att jag har vitaminbrist. En kollega sa att jag nog har järnbrist men jag åt ju blodpudding häromveckan.

Har inget tålamod med någonting. Med någon. Men suktar ändå efter sällskap. Det är kallt ute. Rysligt kallt faktiskt. Så kallt att det nästan gör ont att andas. Jag vet inte om jag älskar det eller om jag hatar det. Men jag klär på mig som inihelvete när jag ska utanför dörren. Vart jag nu ska. Till pizzerian tidigare idag. När jag nu ska någonstans. Till jobbet i morgon kanske.

Har köpt en ny dator, det är någonting jag har. Den är inget särskilt men den är åtminstone hel. Spargrisen som har agerat stöd för min gamla är äntligen fri. Jag har två. Spargrisar. En stor och en liten. Den stora för småpengar och den lilla för stora. Båda är relativt tomma. Jag är också tom. Fasligt tom faktiskt.

Det är nog den där bristen. På något.

Jag vet var vi kan ses

Lundellkoma. Vädermannen när jag känner för text och "Den vassa eggen", skivan, när jag känner för musik. Skivan bjuder på många bra låtar. Sårade men bra, fantastiskt bra. ”Fyra vindar” är en av favoriterna. ”Kyssar och smek” en annan. Så förstås ”Den vassa eggen” Och ”För dom som älskar”.

Men när jag jobbar är det ”Rialto” jag har i huvudet. Som jag sjunger tyst för mig själv när jag tror att ingen hör. Rialto. Vilken låt. Det måste vara en av de mest romantiska låtarna någonsin, i sin sorgsenhet. Den låten ger mig rysningar. Och faktiskt, pirr i magen. Jag har nog aldrig lyssnat på den förut som jag har lyssnat på den nu. Nu. Jag kan knappt vara utan den nu.



Jag måste läsa Håkan Lahgers ”Den vassa eggen".

Året som gick och året som kommer

Jag brukar alltid bli känslosam precis på tolvslaget på nyårsafton. Kanske handlar det om det stora och på något vis magiska i att ett nytt år tar fart. Fast jag tror snarare att det är ångesten om att det gamla är över, som gör att en känslostorm river tag i mig. Ännu ett meningslöst år är förbi, ett år av ingenting. Ett år som inte har tagit mig någonstans. Den där känslan av att tiden, livet, springer förbi mig när jag själv står och stampar på samma ställe.

I år var det annorlunda. Jag kände inte den där sedvanliga nedstämdheten när raketerna tjöt i himlen över Riddarfjärden och människorna runt omkring mig skrek gott nytt år till varandra. Jag kände faktiskt ingenting mer än att det var skönt men kallt att stå där. Tänkte att det var vackert med raketerna men tänkte aldrig att jag hoppades innerligt att 2009 ska bli ett bättre år än vad 2008 var.

För på något sätt tog jag ju tag i allt det där förra året. Jag läste en kurs jag verkligen har velat läsa och som gav mig otroligt mycket. Jag träffade ett gäng nya människor, många av dem har jag kommit att tycka om, vissa av dem väldigt mycket. Jag skaffade mig ett jobb som jag gillar i en stad jag trivs i. Pusselbitar föll inte på plats, jag la dem där. Det är inte många som fattas nu och jag känner mig harmonisk, tillfreds med livet för första gången på flera år.

Självklart kan det alltid bli bättre, egentligen är man väl aldrig helt nöjd. Men det enda jag verkligen hoppas på av 2009 är att den där rastlösheten inte ska bita tag i mig igen. Att jag ska få fortsätta vara så här harmonisk. Och kanske. Bara kanske. Träffa någon att bli så där galet förälskad i.

Nyårsafton 2008

”Det där skulle man ha haft kort på” blev nyårskvällens fras när vi stod på Västerbron och såg fyrverkerierna i himlen runt tolvslaget. Ett storslaget skådespel som inte alls lät sig fotograferas. Men jag skickade ändå iväg ett av de suddiga korten till en vän som befinner sig på andra sidan Atlanten. Tveksam om han ens ser vad det föreställer. Och kortet gör inte verkligheten rättvisa någonstans. Det är frustrerande det där, när man inte kan vidarebefordra verkligheten så som man vill.

Äh, ni skulle ha varit där.

Anyhow; god fortsättning på det nya året!

En dag i december

Vi dog i snön den där dagen då fiskmåsar skränade mitt i vintern. De var lika vilsna som vi var, förirrade in i en årstid som inte tillhörde dem. Som inte tillhörde oss. Och vårt blod färgade den vita snön röd. Och jag älskade dig när vi dog. Du log och sa att vi ses i en annan tid. I ett annat liv. Vi låg kvar där som två våta fläckar medan den rödfärgade snön smälte omkring oss. Fiskmåsarna skränade i himlen. Och sedan fanns vi inte mer.

Aldrig mer fanns vi.

Boklyx

I julklapp fick jag en ny Mp3 av mina föräldrar. En sådan där bra sak som man får plats med hur mycket som helst på. På jobbet fick vi presentkort. Jag köpte så en Mp3-bok. Vädermannen av Ulf Lundell. Uppläst av Reine Brynolfsson. Jag är nämligen för trött för att läsa själv om kvällarna och på tunnelbanan är jag alldeles för okoncentrerad och för tjuvlyssnig. Samtidigt så vill jag ju läsa. En Mp3-bok är perfekt. Stänger liksom ute allt och stänger som inne mig. Och allt jag behöver göra är att sitta där. Och lyssna.

Jag gillar Reine, han hejar alltid så trevligt. Fast just nu gillar jag honom mest för att han läser så bra. Han läser precis så som jag önskar att jag skulle läsa. Och nu gör jag ju just det, eftersom han läser åt mig. Jag sitter alltså uppkrupen under en filt i soffan medan Reine läser Vädermannen för mig precis så som Vädermannen ska bli läst. Det känns lite som att jag fuskar. Fast mest känns det väldigt lyxigt.

Hemma

Det kändes helt rätt att kliva av tåget på centralen och ta tunnelbanan vidare ut mot Farsta idag. Det kändes helt rätt att kliva av tåget på stationen i Gävle för knappt en vecka sedan också.

Det har varit hur roligt som helst att ha varit hemma, att ha träffat alla fina människor så där som man gör. Skvallerfika på stan med vänner, middagar med föräldrarna och spelkvällar med syster, bror och hans fru. Det har verkligen varit roligt att träffa alla syskonungar som faktiskt är förvånansvärt söta, för att vara barn (de sötaste). Men det är likväl hur skönt som helst att komma hem. Hem hem. Till tystnaden och lugnet. Till den lilla ettan där bara jag finns. Särskilt skönt är det att komma hem till de goda nyheterna att den ettan är min i åtminstone åtta månader till.

Ja, för det är ju hemma det här nu. Och det är alltid skönt att komma hem. Fast det är rätt skönt att känna sig lika hemma borta, hos föräldrar och syskon. Jag känner mig liksom lite hemma överallt. Nu ska jag i alla fall äta en pepparkaka med mitt namn på och dricka en kopp te medan jag njuter av tystnaden. I stunder som dessa kan jag önska att jag hette något annat, som MariaMagdalena eller så. Minna känns så fattigt när det är skrivet i kristyr.

27 eller 77

Juldagen är dagen då alla går ut. Det är då alla dom där som har flyttat till andra städer kommer hem och visar upp sig på stans krogar. Jag har aldrig tyckt om att gå ut på juldagen. Det är trångt och man måste prata med människor man egentligen inte har någonting gemensamt med. Jag är inte så social längre tror jag. Så igår satt jag hemma hos föräldrarna och tittade på något program som handlade om allsång på Skansen. Innan klockan var halv elva hade jag somnat.

Och medan många människor har legat i sina familjers soffor och varit bakis denna fredag har jag legat i min familjs soffa helt obakis. Från klockan två till klockan sju. I den öppna spisen knastrade elden. Under en filt låg jag. Och på teven visades Fanny och Alexander. Det var första gången jag såg den. Och den var bra. Mycket bra. Den där Bergman hade väl sina stunder han med antar jag. Men framförallt gillade jag skådespeleriet. Jag blir alltid lika imponerad av Börje.

Snart är det På spåret med my man, Björn Hellberg. Om jag nu kan hålla mig vaken. Det är kanske lika bra att jag inte har några direkta planer inför nyår, jag vet inte om jag kommer att orka hålla mig vaken till tolvslaget ändå. Jag tror däremot att jag är redo för min pension snart.

Jul jul strålande jul

Syskonunge: Det luktar konstigt. Vad är det som luktar?
Jag: Det är Tomten.
Tomten: ...

Jag fick inga julklappar från Tomten så det kunde han gott ha. Däremot fick jag fina julklappar från annat håll. Men roligast är ändå att ge bort. Min fadderunge tyckte om julklappen jag gav henne tror jag. Hon fick nämligen ge bort skolböcker till en flicka i ett fattigt land. Det är ju det alla barn vill ha på julafton, något att ge bort.

Syrran blev glad för sin biljett till Lalehs spelning i februari. Jag fick också en av mig själv. Jag blev glad jag med, men inte lika överraskad. Däremot blev jag ganska full. Av mat alltså. Och godis. Ja, jävlar! Att äta är lite av en favoritsysselsättning runt jul.

Det är hela tre dagar jul kvar. Jag gillar´t!

Hon ville bara se mig säga det

Tant 80+: Har ni den där Lapidus senaste bok?
Jag: Ja, det står i hyllan där.
Tant 80+: Jaha okej. Men du, vad är det den heter?
Jag (generat): Aldrig fucka upp
Tant 80+: Hihihi.


Moget...

Bruno K

Hans minspel, hans sätt att gestikulera, hela hans uppenbarelse gör att det känns okej att skratta trots att orden han uttalar egentligen är sorgliga. Hans dikter får en helt annan dimension när de berättas av honom än när jag själv läser dem. Och kanske är det vad som gör honom så bra.

Sedan är det något charmigt över att han avslutar varje dikt med ”Yeahss” och en knuten näve. Och visst är det något oerhört häftigt med hans sätt att liksom digga med huvudet emellanåt. Som att han hör någon ohörbar musik. Som att han räknar in takten. Det är som att se någon framföra musik. Utan musik.

Det var stort. Det var större. Och nästa gång jag läser hans dikter blir det med helt andra ögon. Det är ett som är säkert.

Mitt i vardagen

Jag kom nyss hem från jobbet. Och kvart i sju i morgonbitti sitter jag på tunnelbanan på väg dit igen. Inte konstigt att man knappt har något liv nu för tiden. Men detta var i alla fall den sista sena dagen. För i år.

Vårt lunchrumsbord är fullt av nötter och frukt i klasar. Och klungor. Vi blir mutade med fruktsocker och vegetabiliskt fett för att jobba bättre. Så är lunchrumsbordet rörigt förstås. Just the way I like it. I morgon är det dags för Öijer, han ska läsa om gräs och minnen med sin släpiga rockröst för mig. Och jag har handlat klart alla julklappar. Den bästa är till syrran. Och till mig själv.


(Jag saknar någon att sms:a)

Borttappad julkänsla

Jag köpte pepparkakor med kristyr på i affären idag, det gjorde jag. Ett desperat försök att få lite julkänsla i kroppen. I kroppen hamnade dom, pepparkakorna med godjul-kristyr och allt, men någon julkänsla har fortfarande inte infunnit sig.

Så nu sitter jag här i min, efter JULstädning, nydammsugna soffa och glor. Och äter chips, som jag också köpte i affären. Low fat. Eller nej, Less fat. Egentligen spelar just det där med fettet ingen roll, jag köpte dom mest för att dom är lite knaprigare än vanliga chips. Jag hade kunnat köpa naturchips i och för sig men det gjorde jag uppenbarligen inte.

Jag glor i alla fall mest på min röda fina julstjärna som hänger i fönstret. Liksom försöker tvinga fram något som kan liknas vid den där julkänslan som man hade förr om åren. Men det verkar helt lönlöst.

Den kanske helt sonika hoppar över mig i år. Jag kommer aldrig att förlåta den för en sådan sak, det ska den ha klart för sig.

Let's make a vow

Scen ur "Me and you and everyone we know" från 2005. Enligt mig, en av de bästa filmerna som har gjorts. Om någon av någon anledning skulle ha missat den, så se den vettja! Bara ett litet tips från mig till er så här i juletider. Inte för att filmen har med julen att göra, jag syftade mer på min juliga givmildhet. Det regnar ute. Igen.

Kravlös söndag

Det jag gillar mest med söndagar är att dom ofta är helt kravlösa. Man måste faktiskt inte göra någonting alls. Själv har jag snöat in på Ebba Forsberg den här söndagen. Särskilt tycker jag om låten ”That´s how much I love you”. Fast hela Ebba är bra, som låten nedan. Det var den som gjorde att jag upptäckte henne från första början.

Annars dricker jag mest te. Sitter på golvet och skriver dikter med stora bokstäver på vita ark och sedan målar jag krumelurer och små bilder bredvid. Min handstil skitful och bilderna är väl inte direkt alls någonting att hurra för. Men det är ändå en trivsam sysselsättning på något sätt.

Ja, jag trivs med den här söndagen det gör jag. Men ändå känns det lite som att det är någonting som saknas.

Som en bal på slottet

Om knappt två timmar blir jag upphämtad vid Gullmarsplan. Var någonstans vid Gullmarsplan har jag inte riktigt listat ut än men vi hoppas att det löser sig. Det skulle kännas lite snopet att få sätta sig på tunnelbanan och åka hem igen. Jag ska på fest i Tyresö (eller säger man på Tyresö? Är det ens en ö? Jag är helt lost när det gäller det där stället).

Jag tror i alla fall att jag kommer att göra succé på festen i den här klänningen. Om jag nu kommer dit. Och om mina bröst har vett att hålla sig på plats! Fast om dom skulle få för sig att trilla ut så kanske det skulle innebära någon slags succé det med. Men jag vet inte om jag gillar tanken om en sådan succé. Och ändå känns det på något sätt som att just en sådan succé är av den arten som skulle kunna drabba mig. Nu har jag skrivit ordet succé så att det räcker för hela 2009. Jag kanske borde byta till jeans och t-shirt istället. Det känns liksom tryggare på något vis.

(Förövrigt så har jag faktiskt två armar, så det så!)

I tider som dessa

Människor är minst sagt stressade i tider som dessa. Julklappar måste inhandlas och tydligen är det inte alls roligt att köpa julklappar. Jag är helt häpen över hur irriterade, griniga och buffliga människor är så här i juletider. Det är bara just dom som gäller och ingen annan. Det finns ingen förståelse för att andra vill ha hjälp eller att någon annan vill komma fram. Det verkar som om veckorna innan jul är egoismens högtid.

För oss som jobbar i butik är människors irritation väldigt frustrerande. Dels för att den smittar av sig och dels för att precis varenda människa är sur och irriterad. För människorna som går i affärer handlar det om en timme eller två omgiven av irritation. För mig handlar det om åtta timmar. Fem dagar i veckan.

Så tänk på det när ni går i affärer; för oss som jobbar där är du långt ifrån den enda. Och ett leende och ett tack för hjälpen skulle göra vår dag ljusare. För det är ytterst sällsynt med leenden och tack för hjälpen’s i tider som dessa.

Är det inte ironiskt så säg.

Ett vackert men enkelt liv

Någon gång önskar jag bo i ett hus mitt ute i ingenstans, fast vid havet. Där ska jag odla mina egna grönsaker, ha ett växthus, höns och kanske en get eller två. Jag ska ha en stor lufsig hund som heter Majakovskij men som kallas för Maja. Han kommer självklart inte bry sig om att Maja är ett tjejnamn, eftersom han är en hund. En sådan där hund som följer en vart man än går och som alltid är lös och ibland jagar hönsen. Om mornarna ska jag hämta ägg i hönshuset iklädd en stor stickad tröja och gummistövlar, sedan ska jag gå bort till vägen och hämta tidningen. Maja följer med förstås.

Om kvällarna ska jag skriva historien om ett liv eller två medan vågorna ilsket ryter i utanför fönstret och elden knastrar i den öppna spisen. Sedan delar jag kanske en flaska vin med den jag håller av. Människan som också bor där i huset mitt ute i ingenstans. Vi lyssnar på musik och diskuterar allt som faller oss in, ända till gryningen ibland. För mellan oss tar orden aldrig slut.

Och Maja ligger framför brasan. Ibland lyfter han på huvudet och tittar mot oss och liksom suckar lite, som för att säga att han trivs lika bra med livet som vi gör.

Ett vackert men enkelt liv.

Je suis un pitbull.. terrier

Dom här grymma hundarna fick jag av min syster i födelsedagspresent. De är salt- och pepparkar. Jag hade inte en sådan där hund förut men jag hade en pitbullterrier. Nu pratar jag förstås inte om Solo (även om han stundtals kunde misstas för en sådan) utan om Sasha.

Han var den snällaste hunden någonsin. Som en stor bebis var han, ville alltid sitta i knä och sova under täcket trots att han egentligen var alldeles för stor och tung. Synd att fel människor har en tendens att skaffa just sådana där raser, för de kan bli underbara hundar de med, om de väl får chansen.

Och mina salt-och pepparkar kommer säkerligen att bli helt underbara de också, när de väl får lite salt och peppar i sig.

Vintrarna var bättre förr

Dagarna blir mörkare. Det är lika svart när jag kliver upp ur sängen som när jag går och lägger mig. Jag petar förstrött på livet varje morgon och undrar om vi verkligen måste leva på riktigt idag eller om vi kan stanna inne och bara vara, under täcket. Känner mig lurad. Mörkret tynger mig fastän att jag inte alls känner mig nertyngd, egentligen. Ska det inte vända snart och gå mot ljusare tider?

Jag minns förr om åren, då kändes inte vintern lika mörk. Snön låg på marken från november till mars. Lyste upp när solen inte bemödade sig med att stiga upp när man själv var tvungen. Och när den gick och la sig under tidig eftermiddag, då fanns snön där för att reflektera gatlyktornas sken medan man rullade omkring snöbollar till försvarsmuren.

Fast man kan ju undra om det verkligen var ljusare förr eller om det är en romantiserande bild jag har av min barndoms vinterdagar.