Året som gick och året som kommer

Jag brukar alltid bli känslosam precis på tolvslaget på nyårsafton. Kanske handlar det om det stora och på något vis magiska i att ett nytt år tar fart. Fast jag tror snarare att det är ångesten om att det gamla är över, som gör att en känslostorm river tag i mig. Ännu ett meningslöst år är förbi, ett år av ingenting. Ett år som inte har tagit mig någonstans. Den där känslan av att tiden, livet, springer förbi mig när jag själv står och stampar på samma ställe.

I år var det annorlunda. Jag kände inte den där sedvanliga nedstämdheten när raketerna tjöt i himlen över Riddarfjärden och människorna runt omkring mig skrek gott nytt år till varandra. Jag kände faktiskt ingenting mer än att det var skönt men kallt att stå där. Tänkte att det var vackert med raketerna men tänkte aldrig att jag hoppades innerligt att 2009 ska bli ett bättre år än vad 2008 var.

För på något sätt tog jag ju tag i allt det där förra året. Jag läste en kurs jag verkligen har velat läsa och som gav mig otroligt mycket. Jag träffade ett gäng nya människor, många av dem har jag kommit att tycka om, vissa av dem väldigt mycket. Jag skaffade mig ett jobb som jag gillar i en stad jag trivs i. Pusselbitar föll inte på plats, jag la dem där. Det är inte många som fattas nu och jag känner mig harmonisk, tillfreds med livet för första gången på flera år.

Självklart kan det alltid bli bättre, egentligen är man väl aldrig helt nöjd. Men det enda jag verkligen hoppas på av 2009 är att den där rastlösheten inte ska bita tag i mig igen. Att jag ska få fortsätta vara så här harmonisk. Och kanske. Bara kanske. Träffa någon att bli så där galet förälskad i.