Alla hjärtans dag

På lördag är det Alla hjärtans dag. Det är ganska svårt att ignorera det faktumet när man jobbar i butik, för att inte säga helt omöjligt. Särskilt när butiken är full av nallar, hjärtan, kärleksböcker och vepor som säger ”Du missar väl inte Alla Hjärtans Dag den 14/2”. Hur ska jag kunna missa det? Dessutom är det jag som har hängt upp dom där förbannade sakerna. Och strategiskt placerat röda sammetsböcker och grå kärleksnallar invid kassan.

Hur som helst, eftersom Alla hjärtans dag är just på en lördag så vill jag uppmana alla mina beundrare (mamma) att skicka Alla hjärtans dag-kortet på onsdag eller torsdag så att det kommer fram i god tid.

Puss!

Filmtips

Blindness. En film baserad på en novell av Nobelprisvinnaren José Saramago. Det kan vara en av de bästa filmerna jag någonsin har sett (vilket jag visserligen säger efter ganska många filmer, men ändå). Den är nästan som en blandning mellan den tyska filmen Experimentet som är baserad på The Standford prison experiment och M. Night Shyamalans The happening. Fast oändligt mycket bättre än båda och ändå långt ifrån liknande. Äh. Man måste nog se den. Man MÅSTE se den. Kommer på video/DVD i mars, tror jag.

Y tu mamá también. En mexikansk film som handlar om två unga män som är bästa vänner och förälskar sig i samma kvinna. De ger sig ut på en resa tillsammans med henne, en resa som ska komma att förändra deras vänskap. Se den också väl? En vän till mig sa, när hon rekommenderade den till mig, att den här filmen är det närmaste porr man kan komma utan att det är porr. Men det vet jag väl inte om jag kan hålla med om. Fast det är ju en del naket, det är det. Och sen var det inte därför jag ville se den heller. Faktiskt. Fo sho.

Bonusen i båda filmerna är Gael Garcia Bernal. Om man nu skulle behöva någon bonus.

En viktig liten fråga

När människor är onyktra, gör och säger de då saker de inte menar? Eller gör och säger de saker de annars inte skulle ha vågat? Och om det varierar; hur ska man då veta när och vad som är vilket? VA?

Tacksam för svar.

Ps. Det är inte tjejen i bloggen som skrivit frågan.

Mot Farsta!

Farsta är grejen, om ni inte visste det. Farsta har allt. Jag älskar Farsta. Jag tänkte att jag skulle åka dit idag för att leta upp en blomaffär. Min enda blomma spelar nämligen på väldigt sista versen. Dessutom skulle det vara fint med ännu en blomma, utöver den som måste ersättas. Det får förstås bli några billiga exemplar eftersom de bara kommer att leva i högst ett halvår. Inga sjuhundrakronorsfikusar alltså. Fast jag skulle vilja ha en orkidé men jag har hört att de är jättesvåra att hålla liv i. En kaktus skulle nog vara mer för mig. Men skit i blommorna nu. Jag ska även kolla efter en eller två saker till ikväll. Ikväll blir det åka av! Eller alltså… inte så. Ähm.

Äh.

Mot Farsta! Snart. När stänger de där idag egentligen?

Äntligen fredag

Slussenterminalen verkligen andas fredag när jag sitter där och väntar på mitt tåg. Människor går med systemkassar, möts, bestämmer möten och hela luften är full av förväntningar inför kvällen. Det är nästan så att jag också blir sugen på att gå ut. Gå på fest. Dansa. Dansa. Men med ett glas vin på den här veckan skulle risken vara väldigt överhängande att jag skulle somna rätt omgående. Risken är ganska överhängande utan vin också.

När blev jag så här trött och tråkig? Har jag blivit gammal? Nej, jag föredrar fortfarande att skylla allt på den här gråkalla trista årstiden. Hur andra orkar, det är ett mysterium. Solsemester på Kanarieöarna kanske. Själv hoppas jag på våren. Jäklar, va jag ska dansa i vår. Bara för att, liksom.

Queen of the ice

Okej. Okeeeeej. Jag erkänner, jag vågade inte vara ute på isen i mer än fem minuter i måndags. Resten av tiden satt jag på bryggan i mina skor och drack varm choklad. Men ni skulle ha hört hur det sjöng om isen. Det lät som någonting hämtat direkt ur en katastroffilm. Eller skräckfilm, typ hajen. Fast med is. Och utan haj. Jag tror att jag fick lite panik, och skridskorna var oslipade så jag kom minsann ingenstans heller. Dessutom fick allt tjat om att man måste ha dubbar på sjön, mig att bli lite extra nojig, för några sådana har jag väl inte. Och tillsammans med isens dånande fick det mig slutligen att inte våga åka alls.

Så där satt jag på bryggan och kände mig lite dum när en traktor kom körandes över isen. Men ni skulle ha hört! Det var nästan så att man kände vågorna skvalpa där under. Jag är inte redo att dö än, det är jag faktiskt inte.


Nästa helg kanske.

Efter två öl på Kontoret

”Jag tror inte att jag har någon chans. Han älskar Frankrike, alltså fullkomligt ä l s k a r. Så hörde jag att han har träffat en tjej som har ett litet Château där. Inte ett hus eller så, utan ett slott! Vad har jag att komma med? Ett skitkallt litet tvårumsruckel, på Öland. Dessutom har jag aldrig ens varit i Frankrike.
[…]
Äh, han är säkert en torrboll innerst inne ändå.”

Jag fullkomligt ä l s k a r hennes bittra positivism.

Favorit på repeat

Jobblördag.
Gjort: skyltat inför Alla hjärtans dag (Yay...)
Antal böcker tappade i golvet: 6 stycken (små).
Favorit på repeat på tunnelbanan: Nicola Sarcevic, Lovetrap.

Mitt liv är som en tuggummiautomat. Nästan.

I ett nötskal

Jag såg in i hans mörka ögon och log. ”Hej!” Sa han och jag stannade till och kände hur fel allt blev. Tänkte att han ville ha hjälp med något men han ville tydligen bara säga hej och där stod jag hängandes i luften i flera minuter innan jag kom till sans. ”Hej”, sa jag och ilade iväg ut på lagret med röda kinder. Man kanske kan tycka att det inte var vidare pinsamt och det kan man kanske få tycka också – om man inte var där! En av timmisarna kom ut på lagret en stund efter mig och frågade vad det var jag höll på med. Min nervositet syntes på mils avstånd, det var vad hon fnissande sa till mig.

En stund senare stod jag i kassan och självklart hamnar han just hos mig. Han skulle ha en resehandbok om ett land jag inte minns. Han lade upp den på disken och medan jag lyfte upp den för att läsa in streckkoden frågade han om det fanns presentpapper i närheten och jag, som den serviceinriktade person jag är, pekade ut presentdisken och sedan slängde jag hans bok i golvet bakom mig. Han tittade på boken, tittade på mig, sen på boken igen. ”Oj”, sa jag. Han log, tror jag, kanske. Jag var röd och log inte. Timmisen, som stod i kassan bredvid. försökte hålla sig för skratt och var helt röd hon också. Jag tog, så nonchalant jag kunde, upp boken och försökte låtsas som om den aldrig hade legat på golvet. Spelade mitt coolaste jag. Det gick verkligen så där och jag tror inte att jag mötte hans blick efter det. Jag känner fortfarande hur det bränner i kinderna när jag tänker på det.

Jag förstår inte varför jag blir sån. Jag kan väl åtminstone låta bli att tappa saker, visst? Men jag vill tro att det var spänningen mellan oss som gjorde det. För timmisen sa minsann att han också verkade nervös, så det så. Och om jag inte hade kastat hans bok i golvet så kanske jag hade varit på dejt, as we speak. Om jag hade tackat ja, alltså. Vilket jag kanske inte hade gjort. För jag är rätt cool så där.

Stylish

Det blev lite längre än vad jag hade tänkt mig, eller mindre kort. Det var dock min frisör och inte jag, som fegade ur. Det kan visserligen ha att göra med att jag hotade med att slå henne om jag inte blev nöjd. Mitt hår ser lite ut som Claire Danes frisyr i ”Mitt så kallade liv” om någon nu kommer ihåg den serien. Åh, så kär jag var i Jared Leto när det begav sig. Jag hade en jättestor affisch föreställande honom på min sovrumsdörr när jag var tretton (men jag kladdade inte ner läpparna med rosa läppstift och kysste den, någon måtta får det allt vara med pinsamheterna).

Hur som helst, så är mitt hår alltså väldigt nittiotal. Men vad jag har hört så är nittiotalet på väg tillbaka. Det har jag inte alls hört, men det kan mycket väl vara så. Nittiotalet var alldeles för underskattat.

Här hemma spelas Anna Järvinen för fullt. Favoriten är ”Kan du gå”. Jag har, liksom hon, lite feeling idag, tror jag.

Short and sweet

Jag har haft en melodi i huvudet hela eftermiddagen. Jag tror att den är ifrån en serie. Helst en åttio- eller nittiotalsserie för jag ser fåniga kläder och B-filmning framför mig när jag nynnar. Men jag kommer inte på vilken serie det är och det gör mig irriterad. Och tankspridd. Den går ungefär så här, melodin: "Dududuuu dudu duuuu Dududuuu dudu duuuu dudidudidu" osv. Det är inte Magnum P.I. Det är inte A-team, McGyver eller Miami Vice, dom har jag redan youtubat och avskrivit. Den som kommer på vilken serie det är jag inte tänker på och som melodin tillhör, vinner ett pris. Eller ja, jag blir tacksam i alla fall. Kanske ett pris.

Apropå det så ska jag klippa mig på onsdag. Tiden är bokad och mitt långa hår ska av. Short and sweet. Det är det nya. Short and sweet.

Dududuuu dudu duuu Dududuuu dudu duuuuu

Det går så där

Varje månad dras femhundra kronor från mitt lönekonto till mitt sparkonto. Tanken är att jag ska spara ihop till en buffert. Pengar som man (jag) antingen kan göra någonting roligt för i framtiden eller som kan komma till nytta. Till nytta kommer dom. I slutet av varje månad för jag över pengarna från sparkontot tillbaka till lönekontot. Som mest har jag sparat tusen kronor. Det är ganska roligt så här i efterhand att se statistiken, det slår nästan aldrig fel.

080929 egen överföring 500
081028 egen överföring 500
081110 Övf via internet -1000
081128 egen överföring 500
081219 Övf via internet -500
081228 egen överföring 500
090111 Övf via internet -500

Se, så trägen jag är. Spara. Slösa. Spara. Slösa. Skam den som ger sig. Just nu är det tillgängliga beloppet på mitt sparkonto tre kronor och fyrtiosex öre, tack vare min sparränta. Tre kronor och fyrtiosex öre är icke att förakta! På tio år är det faktiskt 346 kronor och dom kan jag ju göra någonting roligt för. Eller ha som buffert, ifall någonting inte så roligt skulle hända.

Freaky

I morse när klockan ringde strax innan den så kallade solen skulle gå upp, slog jag upp ögonen och tänkte exakt ”Yay! Det är fredag!” Sedan insåg jag att jag ändå var tvungen att gå upp ur sängen. Det är det sämsta med fredagar. Det är därför lördagar är snäppet bättre. Yay, i morgon är det lördag!

Men idag var minsann tvungen att gå till jobbet. Och när jag jobbade av hjärtans lust sa en kille bakom mig ”Nej, men kolla vem som jobbar här!” Han lät jätteglad och jag som satt med ryggen emot undrade vem han menade egentligen för ingen verkade svara. Jag kollade åt min vänstra sida men där fanns ingen och inte heller vid min högra. Jag tittade bakåt och där stod killen som just precis glatt överraskat hade konstaterat att jag jobbade, där. För det var mig han hade menat, det fanns ingen annan i närheten. Jag har aldrig sett människan förr (tror jag, jag är ganska säker). Han frågade mig om kalendrar som om han var vilken kund som helst men emellanåt la han in små kommentarer som antydde att vi kände varandra. Jag blev förstås genast nojig. Nu har jag fått Alzheimers. Eller så är det någon jag inte känner som vet lite för mycket om mig. Sådant som man kan få reda på, låt oss säga, genom en blogg.

Hur mycket lämnar jag ut mig här egentligen? Och är det värt det?
Just den här killen såg inte ut så som jag föreställer mig att en läsare av min blogg ser ut. Men vad vet jag? Ni vet så mycket om mig och jag vet så lite om er.

Parentes

(Jag har glömt min mobiltelefon hemma. Man kan bli galen för mindre. Och för mer. Jag är så nyfiken att jag kan dö. Tänk om någon har hört av sig. Tänk om ingen har hört av sig. Jag vet ju inte. Jag vet ingenting!)

Charly och jag

Just nu läser jag en bok som heter "Marley och jag" som är skriven av John Grogan. Den är på inget sätt något litterärt mästerverk men den handlar om en stor klumpig ostyrig hund och det räcker gott för att jag ska falla. Dessutom handlar det om en stor klumpig ostyrig ljus Labrador som jag föreställer mig inte är helt olik den stora klumpiga ostyriga Golden Retrievern som jag och min familj hade när jag var ung. Yngre.

När jag var fjorton år gammal lönade sig nämligen år och år och ytterligare ÅR av tjat och mina föräldrar gick äntligen med på att skaffa oss en hund. Charly. Jag ville allra helst ha en boxer men pappa hade läst på om hundar och skulle prompt ha en Golden främst för att han hade läst någonstans att dom inte dreglade. Ja, just det. Dregla var nog det som Charly gjorde bäst. Och mest.

Nu läser jag alltså "Marley och jag". Och boken bringar fram känslor i mig som jag inte riktigt kan kontrollera när jag sitter på tunnelbanan. För det är inte bara en bok, "Marley och jag". Det är liksom som ett minne av den hund som en gång stoltserade runt hemma hos min mamma och pappa, hemma hos oss. När jag läser om Marleys upptåg så är det Charly jag ser framför mig och det är hans upptåg, det är han som far fram som en galning i huset. Det är han som kommer med en sådan fart att han inte hinner stanna innan han far rätt in i möbler, väggar, människor. När Marley och hans husse badar i poolen så är det Charly som nästan dränker mig när vi simmar tillsammans och han till varje pris ska klättra upp på min rygg. Det är hans päls som får ta emot mina tårar och det är han som tålmodigt låter mig krama honom tills mina bekymmer är bortgråtna.

Det är svårt, tror jag, att läsa den här boken utan att bli så berörd som jag blir, när man själv har haft en Marley. Näst intill omöjligt. För även om det står Marley, så läser jag Charly. Och man vet ju liksom hur det slutar. För det är ju så det alltid slutar med våra husdjur. Och sen saknar man dom.

I februari Kommer "Marley och jag" på bio. Jag ska inte se den på bio. Jag började stortjuta bara jag såg trailern. Däremot ska jag se den hemma. Ensam. Helt ensam. Bara jag, en kudde, en filt och massor av papper. Komedi eller inte, jag kommer att gråta ihjäl mig.

Skadad igen

I förmiddags backade jag in i spjut. Det är faktiskt inte så svårt som det låter. Det är bara att slunga en tung kartong med papper, tappa fotfästet och liksom snubbla baklänges förbi spjutet med våldsam kraft och lite för nära. Så där nära att det liksom rispar i huden och gör förskräckligt ont. Jag svor lite och gick på lunch. Sedan glömde jag bort det. Fram till alldeles nyss.

Det började helt plötsligt göra fasligt ont och när jag tog av mig tröjan för att se vad det var så såg jag den långa röda revan. Nu har jag förstås fått stelkramp, det fattar ju vem som helst. Men man ska alltid se saker och ting från den ljusa sidan. Jag hade kunnat backa in i en kulspetspenna och blivit blodförgiftad. Och blodförgiftning är ingenting att leka med. Det och kallbrand är verkligt farliga grejer. Fråga Raskens, han dog ju.

Engelen

För några månader sedan, låt oss säga fyra, dök det upp ett bekant ansikte i butiken. Ett ansikte från Gävle. Det var ingen jag brukade träffa speciellt ofta men ändock en trevlig människa. Vi träffades hemma hos gemensamma vänner och på fester lite då och då. Det var så konstigt att se honom stå där och flina mot mig. Kanske var det konstigare för honom att se mig bakom kassan. Man är liksom aldrig riktigt beredd på att stöta på någon man känner i den här stora staden. Särskilt när det är en någon man inte ens vet bor här.

Men tydligen hade han och hans tjej flyttat ner hit bara någon månad innan mig. Han för att studera och hon för att jag vet inte vad. Jag tror aldrig ens att jag har träffat henne. Hur som helst så skickade han i alla fall en inbjudan via facebook till en spelning på Engelen på måndag. Ett Gävleband. Som låter ungefär så här.

Tja, kanske det. Men vart ligger isåfall Engelen och hur tar man sig dit?

Här är den Jessica!

Målningen jag började med på nyårsafton, glömde bort och avslutade igår. Det är ett hav, för den som inte ser det. Och över havet är det en måne (FÖR DEN SOM INTE SER DET) och på månen sitter det fast någonting oidentifierbart. Fri tolkning.

Bezzerwizzer

Bezzerwizzer är det nya TP. Det är egentligen roligare än TP eftersom man inte får välja sina kategorier och eftersom man kan, om man vill, glänsa genom att svara på motståndarens frågor om denne inte kan. Det kanske inte ser så mycket ut för världen, men man ska icke låta sig luras av den lite tråkiga designen. Bezzerwizzer är grejen!

Helt klart det bästa icke-köpet jag någonsin gjort. Det är gott att jobba i en bokhandel.

Flax

Jag minns när jag såg det här på tv, jag följde Bradbury genom OS. Killen kom med i semifinalen på grund av diskvalificeringen av någon annan och ren tur gjorde att han kom vidare därifrån till finalen. Han är faktiskt riktigt dålig. Ligger långt efter de andra.

Så plötsligt händer det! Och Australien tar sitt första vinter-OS-guld medan de övriga deltagarna liksom kravlar över mållinjen i ren desperation. Det är lika roligt varje gång.

Back in business!

Sent i somras när jag var på Formex så fick jag en voodoll, Roxie Heartstealer, som skulle ge mig förmågan att fånga den jag vill ha. Som tur i kärlek, fast på garanti. Det gick så där. Jag tappade henne redan kvällen efter, på krogen. Och inte hann jag hitta någon kärlek på den korta tiden inte. Det kändes lite som det yttersta hånet mot mitt hopp om att kanske träffa någon att bli sådär hopplöst förälskad i. Eller som Daniel så fint uttryckte det när det begav sig: ”Det är helt enkelt meningen att du ska leva ensam resten av livet, deal with it!” Den där Daniel är det synd om.

Idag när jag var på formex igen, tyckte killarna på voodolls så synd om mig när jag berättade min snyfthistoria att jag fick en alldeles ny Roxie Heartstealer. Och fabrikstillverkade voodoodockor måste väl funka. Nu kommer kärleken att knacka på min dörr. När som helst nu. När som helst.

Jag är redo nu

I höstas, jag tror att det var i november, fick jag ett mail från Elverket. Elverket, Dramaten alltså. De skrev att de hade läst min blogg och gärna ville bjuda mig och en vän på en teaterföreställning. Allsång med bland andra Torkel Petersson, närmare bestämt. Jag blev förstås glad. Tänkte ”Blondinbella, släng dig i väggen!” och sånt.

Här skulle kulturberikas!

Men november var en svår månad. Jag var trött och jobbet tog all min energi. Det tog all min tid också så den där pjäsen blev aldrig sedd av mig. Synd, för den var säkert bra. Jag gillar ju Torkel. Och kortfilmen som hade gjorts för att promota pjäsen var sannerligen udda nog för att pjäsen skulle kunna vara sevärd.

Det var ju fint av människorna på Dramaten att skicka ut sådana där mail med gratisbiljetter, verkligen. Men var finns dom nu? Nu när jag är mindre trött, har mer tid, är kulturtörstig och totalt jäkla jättepank, va?

VA?

Jag behöver en ny bok

Jag åkte till jobbet förrgår, så som jag gör varje vardag och ibland på helgerna. Byter tunnelbana vid slussen. Hoppar på röd linje mot ropsten. Jag lyssnade på musik i min mp3 den morgonen. Vädermannen är slut sedan ett par dagar tillbaka. Vädermannen som började så bra för att sedan bli halvtråkig för att sluta i ett katastrofalt ältande blahablaj. Jag är besviken och ambivalent. Hur kan något som börjar så bra, sluta så illa? Inte ens käre Reine kunde rädda det där slutet med sin behagliga stämma. Nu vet jag inte vad jag tycker om boken som helhet. Måste man tycka något om en helhet? Jag älskade början, verkligen älskade, klarade av mitten och h a t a d e slutet. Så där så att jag nästan blir lite arg när jag tänker på det.

I förrgår stod jag alltså och lyssnade på musik. Ja, jag stod upp. Det är bara ett par hållplatser och det var rätt mycket folk i vagnen. Mitt emot mig, en och en halv meter bort, stod en kille. Han kan ha varit tjugo kanske tjugofem. Jag var trött. Stod liksom i min egen värld och drömde mig bort med musiken. Stod ganska länge och stirrade på samma punkt utan att vara medveten om vad jag tittade på. Förutom när jag blev medveten om det. Att jag stod och glodde på killens skrev. Jag tittade förstås genast bort, ner i tåggolvet. Sedan skrattade jag lite inombords men det smet ut och jag kunde inte hejda det. Så jag stod där och fnissade ner i golvet en stund. När jag tittade upp igen stod killen och inspekterade sitt skrev. Och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag kunde gärna inte förklara för honom att skrevhöjd är en rätt behaglig blickhöjd när man är trött. Eller att det inte var någonting som var roligt med just hans skrev. Så jag sa ingenting alls. Tänk om jag gav honom men för livet?

Om tjugo minuter ska jag kolla in Öijer på tvåan. Inte hans skrev alltså, utan mer helheten. Jag ska framförallt lyssna. Jag var visserligen där när det begav sig, men det tåls att ses igen!

Dags att gå vidare

Man kan ju se att han har gjort det i alla fall.

Gått vidare.
Bortskämda hundskrälle.

Fast jag hade nog lagt en filt åt honom i soffan.
Å andra sidan hade jag aldrig bakat en tårta.
Undra vilket han föredrar, egentligen.
Han saknar mig nog lite ändå.

Asymmetriska jag

Jag älskar
s y m m e t r i
men är själv
asymmetrisk
osymmetrisk
r i s k
jag har en grop
i ena kinden
när jag ler
det gör mig inget
när jag ler
är jag liksom glad
ändå

jagsomnarasymmetriskikväll