Just nu

lyssnar jag på Julia & Angus Stone. Allra mest förälskad är jag i den här låten.



Helt omöjlig att inte älska.

Bokade nyårsplaner

Jag (eller ja; vi) kände för att göra något särskilt över nyår. Resa bort någonstans. Vi gick igenom alla tänkbara resmål. Madrid igen? Wien kanske, eller Rom. München, Berlin, Amsterdam, Bilbao, Bologna, Barcelona. Lyon? Vi tittade på resor till nästan varenda stad i Europa. Slutligen fastnade vi av någon märklig, eller kanske inte så märklig anledning, för Zürich. Och Zürich blev det. Vi kommer alltså att fira nyår i Schweiz med vy över vad jag tror är Alperna men som också kan vara vad som helst för bergskedja.



Vi hittade ett jättefint hotell som ligger tjugo minuters promenad från sjön. Och det är vid sjön det händer. Tydligen så har Zürich varje år en gratis nyårsfestival som är så stor att stans population fördubblas. Jag tror att det kan bli riktigt bra det här. Och det känns minst sagt roligt att åka till en stad jag aldrig har ens funderat över att åka till tidigare. Längt!

Om någon har varit där tidigare så tar jag förstås gärna emot tips på smultronställen.

Någonting jag vet med största säkerhet att vi ska göra under vistelsen är att besöka Zürich Zoo med sina 2200 djur och där pingvinerna varje dag klockan 13.30 promenerar genom zoot. Superlängt!

The social network

Vi var på bio igår. Sådär när man går mitt på dagen. Klockan tre, typ. Det är en jättebra söndagssysselsättning om hösten. Särskilt dagar när det är regnigt och kallt och rått. Då känns det sådär extra fint och mysigt att krypa ihop i en mörk, varm och helt fullsatt biosalong. Helst med en stor låda popcorn till hands.Och en ännu större cola.

Vi såg ”The social network” som handlar om hur Facebook blev till, ja ungefär så. Det handlar typ om Facebook och tjugoåriga amerikanska nördar som blir miljonärer på rekordtid. Det var väl ganska intressant och filmen var okej. Inte jättebra, inte dålig. Okej är ett ganska bra ord för att beskriva den. Jag skulle ge den en solid trea. Hur som helst..

Precis när vi hade satt oss kom ett äldre par in i salongen. De var dryga sjuttio. Mannen kunde knappt gå. Jag tänkte att de måste ha kommit fel. Jag tänkte att de inte alls kan ha läst något om vad filmen skulle handla om. Jag tyckte så synd om dem. Jag gör gärna sådär, sätter mig in andra personers misstag och lider med dem. Jag fick på riktigt ont i hjärtat när jag såg det gamla paret sätta sig för att slösa bort två timmar en söndag med att kolla på en film om Facebook. Och det är ju så dumt när jag gör så där. Jag vet ju ingenting om dem, de kanske är helt beroende av Facebook, eller de kanske hör sina barnbarn prata om Facebook och är nyfikna på vad det egentligen är för någonting, eller de kanske går på bio så ofta att den här filmen var den absolut enda de inte hade sett. Min poäng är att jag har ju egentligen ingen aning, så det är ju väldigt onödigt att jag sitter i två timmar och är ledsen för deras skull. Men.. MEN.. jag skulle gärna ha velat höra deras eftersnack. Vad tyckte de om filmen egentligen?

Fast å andra sidan är ju bio alltid bio. Fast de hade ju faktiskt inte ens popcorn.

Stockholm om hösten

Cash is king

Minns ni Bob? Då menar jag inte papperspingvinerna Bob och Bob utan tavlan, den som föreställer Bob Dylan och som Åsa Strand har målat. Hon målar även andra porträtt. Bland annat har hon målat ett av Johnny Cash som förstås är riktigt snyggt. Och nu har hon, av just den målningen, även gjort helt underbara tygväskor. En sådan borde alla ha. Ja, jag har i alla fall beställt en.

Om du också vill ha en (eller flera)så kan du kontakta Åsa HÄR eller HÄR. Väskorna kostar 100kr plus frakt. Ett riktigt fynd, i min mening.

Trum-turum

Efter några års slöande har jag tagit upp min träning igen. Jag tränar på Friskis & Svettis därför att jag tycker att det är lagom avslappnat. Jag vill liksom inte träffa på biffar och sminkade tjejer med silikonbröst när jag tränar. Fördomsfullt, jag vet. Jag veeeet! Men jag trivs på Friskis. Jag känner mig som hemma där. Mest hemma kände jag mig idag när jag för första gången provade på afrikansk dans. Vilken härlig känsla det var med de höga trummorna! Och det var ju hur roligt som helst att hoppa runt till dem. Jag tror minsann att jag har hittat min träningsform.

I vanliga fall släpar jag mig till halvroliga/tråkiga pass bara för att ha träningen gjord. Men de här var ju roligt på riktigt och jag längtar redan till nästa torsdag. Och att jag längtar till träning, det är ganska sällsynt. Som lövgrodor ungefär.

Idag skulle John har fyllt sjuttio år

det firar vi genom att spela min nya Beatles-favvolåt.

Ingen höst utan hatt!

Inhandlad på Hattbaren på Götgatan.

Årets julklappstips

Snart är det jul. Kanske inte jättesnart men ganska snart. Mer snart än för ett halvår sedan. Igår var vi bjudna till bokförlaget Max Ström, de presenterade vinterns böcker och bjöd oss sedan på middag. Vi fick väldigt god mat på den nyöppnade restaurangen Hierta på Skeppsholmen. Medan vi väntade på maten provspelade vi Max Ströms nya bok; ”På Spåret”, vilket naturligtvis är mitt julklappstips.

Eftersom det är en bok är den behändig att ta med, dessutom är den billig i jämförelse med andra frågespel. Man kan antingen tävla med sig själv, mot någon annan eller i två lag (vilket vi gjorde och mitt lag vann förstås). Jag var lite rädd för att det bara skulle vara geografifrågor (ni vet ”På spåret” och så) och jag suger på geografi, men det var det inte! Det fanns flera olika kategorier och varje fråga hade fyra svarsalternativ. När man hade bestämt sig för ett svar så tryckte man in det på den lilla dosan som sitter fast i boken och som noga håller reda på antal rätt svar. Svarade man rätt spelades en glad liten trudelutt. Svarade man fel hördes något slags bröl.

Är det inte världens bästa julklappstips så säg! Finns att köpa till exempel HÄR.



PS. jag vill inte ha någon, jag fick nämligen ett alldeles eget exemplar igår. DS.

Val 2010

Jag gör en Mymlan. Jag är nämligen också lite nyfiken på vilka partier ni som läser mig, röstar på. För kul. Vad skulle det bli för regering om bara ni fick bestämma? Det är naturligtvis helt anonymt även om man förstås får kommentera bäst man vill här nedan. Röstningen däremot sker alldeles här intill --->

Men glöm för allt i världen inte att rösta på riktigt i morgon!

Glöm inte att rösta!

Och rösta rätt, rösta rött.

Bloggfrånvaro

Jag håller för fullt på att lära mig mitt nya jobb. Det går jättebra. Jag tror att jag är relativt lättlärd, vilket är en klar fördel vid ett nytt jobb. Att sluta halv fem på dagarna istället för sex och sju är precis så skönt som jag hade föreställt mig. Likaså att slippa jobba helger. Och det här med flex alltså, vilken grej! Sen gör det ju inte saken sämre att jag verkligen tycker om min arbetsplats. Stormtrivs, skulle man kunna säga. Nästa torsdag är det gårdsfest med mat och vin. Det känns som att jag har kommit hem, på något vis. Jag älskar mat och vin.

Apropå hem så håller jag dessutom på att packa för fullt. Jag ska lämna lägenheten vid Skogskyrkogården och flytta ihop med en kompis i Huddinge. Vilket gör att jag drar ner på hyran med fyra tusen i månaden. Fyra tusen är ganska mycket pengar. Det är en långweekendresa i månaden. Och jag gillar långweekendresor. Nu ska jag inte åka bort en gång i månaden, jag bara säger att jag skulle kunna göra det för mina överblivna pengar – om jag skulle vilja.

Livet är kanske inte helt enkelt just nu. Det är faktiskt ganska jobbigt, rätt mycket att göra och så. Men det är roligt, livet. Väldigt roligt!

Musiktips: Carolina Wallin Pérez

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Kent. Ganska oförtjust faktiskt, vilket har resulterat i att jag inte har lyssnat speciellt mycket på dem. Men när Carolina Wallin Pérez sjunger Kent blir det helt plötsligt intressant. En underbar röst och lite jazzig ton och Kents låtar är oemotståndliga.



Carolina Wallin Pérez på Spotify

Alltså, spriten frös till is.

Hur är det ens möjligt?

Bildkavalkad Kefalonia

Det var en välbehövlig och helt fantastisk semester. Jag hann läsa två hela böcker och en halv. Jag hann bada fem timmar om dagen och jag hann sola fyra. Jag hann bli brun och jag hann börja flagna. Jag hann dricka billigt vin och jag hann äta massor av friterad ost. Jag hann bränna mig på en manet och jag hann tro att jag kanske skulle vara brännskadad för livet. Jag hann se nästan hela ön och jag hann ha ångest över att behöva åka hem.

Var och en sköter sitt

Två män började bråka på tunnelbanan. Jag tror inte att de kände varandra och båda verkade påverkade av någonting. Den ena höll en ölburk i handen och den andre hade röda solglasögon. Jag vet inte riktigt hur bråket startade men jag tror att mannen med ölen sa någonting till tjejen som satt mitt emot, en tjej som ingen av dem verkade känna. Jag uppfattade inte helt vad han sa med det var någonting sexistiskt flirtigt och han sa det på ett minst sagt otrevligt sätt. Mannen med solglasögonen sa åt mannen med ölen att hålla käften. Mannen med ölen undrade varför. ”Jag gillar inte när folk pratar”.

Sedan blev det snack om ”ska skalla dig”, ”spöa dig”, ”jag är beredd” osv. Tillslut knuffade mannen med solglasögon den andre mannen så att han nästan ramlade av sitt säte. Då fick den gråhåriga gamla kvinnan på andra sidan gången nog. ”SLUTA!” Skrek hon och reste sig upp. ”SLUTA BRÅKA NU! FÖRSTÅR NI INTE HUR OBEHAGLIGT DET KÄNNS FÖR OSS ANDRA!?” Sedan började hon gråta och gick längre bort i vagnen, blev tröstad av någon hon inte kände och var väl beredd att hoppa av så fort tåget skulle stanna. De två männen slutade bråka. Åtminstone för en stund. Jag tror att alla blev liksom lika häpna. Hela vagnen kom av sig. Och hon hade ju rätt, det ar riktigt obehagligt. Det var två stora, vuxna män. Och ingen annan sa någonting, ingen annan vågade säga någonting. Mannen med ölen försökte ropa någonting till kvinnan men hans kompis tystade ner honom. Ungefär där stannade tåget. Tanten hoppade av och halvsprang till chauffören. Jag hoppade också av eftersom det var min station så jag vet inte vad som hände sedan.

Jag kan inte sluta tänka på den gråhåriga kvinnan, säkert sjuttio år gammal, som sa det som alla andra tänkte. Som liksom vågade när ingen annan ville ”lägga sig i”. Men som säkert inte hoppade på just det där tåget igen.

Kefalonia

Vi tyckte att Stockholm kändes lite grått och trist så vi bokade en resa i sista minuten, till Kefalonia. Jag ska ha med mig tre böcker och en bikini. På torsdag åker vi!

Ikväll firar vi med Bubbel!

"Bestulen"

”Jaha, då var det alltså min tur till slut”, tänkte jag när jag i lördagskväll skulle byta tunnelbana vid slussen och upptäckte att min plånbok saknades och min väska var vidöppen. Jag tänkte att jag har klarat mig rätt länge ändå. Två år i Stockholm utan att ha blivit av med en enda pryl. Misstänkte den korta killen i vit t-shirt som hade gått lite obehagligt nära nerför trapporna. Ringde Jonas och förklarade halvt hysteriskt vad som måste ha hänt. Tänkte på att spärra kort, gärna för fem minuter sen. Vad skulle den där killen hinna köpa. Hur mycket pengar hade jag på kontot? Vad stod det egentligen i delen av min plånbok som är en almanacka? Hoppas att han har jävligt roligt för mina tjugo kronor som var det enda som låg löst. Åh, så måste jag fixa nytt leg, tur att jag åtminstone har ett pass nu för tiden så att jag kan identifiera mig. Osv, osv.

”Har du inte glömt den hemma då?” Frågade Jonas lite försynt.
”GLÖMT DEN HEMMA!? Jag skulle väl ha märkt att den var borta när jag plockade upp telefonen på tunnelbanan!? Dessutom lägger jag ALDRIG ur min plånbok!” Skrekviskade jag. Jag hade gjort mig fin. Klockan var runt halv elva och jag skulle till Strand i Hornstull för att dansa med Timmisen till 60-talssving! Fast nu var jag tvungen att åka hem igen. Försöka kolla upp hur man spärrar kort och var man polisanmäler sådana här händelser. Åkte med återvändande tåg. Tio minuter av nära gråt. Sedan halvspring. Upp för trappor, in i lägenhet. Ingen plånbok på hallgolvet där väskan hade stått. Satte på datorn i köket. Tände lampan i vardagsrummet. Och titta! Där på soffan låg den ju. Min plånbok.

Sminkade av mig. Gick och la mig. Det var en fin lördagskväll.

Oui oui

Vi ska åka till Paris. Inte nu men sen, typ kanske i vår. I alla fall så tänkte jag vara bättre förberedd då än vad jag var när vi åkte till Madrid och inte förstod ett ord av vad folk sa. Sååå , jag köpte en franskakurs. ”För dig som vill bli bättre på att skriva, tala och läsa franska”, för jag har ju pluggat franska tänkte jag. Räcker ju med att liksom repetera. Jag började med lätta glosor och kunde ingenting. Och då menar jag ingenting. När den frågade efter ”mig” skrev jag ”me”.

Dagens egentliga lärdom: En 2:a i betyg i högstadiet gör mig inte kvalificerad att klara av en fortsättningskurs i samma språk fjorton år senare.

Ett nytt liv

Jag jobbar två veckor till nu, i bokhandeln. Två veckor. Inte ens fulla veckor. Nästa vecka jobbar jag bara fyra dagar. Och jag jobbar egentligen inte ens hela dagar. Man skulle kunna säga att jag jobbar ungefär en vecka och en dag till i bokhandeln. Sedan slutar jag där. För alltid. Den känslan.

Strax innan midsommar fick jag ett vykort från mitt blivande jobb. Dom önskade mig en trevlig midsommar och skrev att dom ser fram emot att ses i augusti. Alla hade undertecknat. Jag tror att jag kommer att trivas på mitt nya jobb. Jag kommer också att trivas med att inte jobba helger. Inte jobba röda dagar. Särskilt glad är jag att jag slutar på mitt gamla jobb samma år som det var min tur att jobba julafton.

Två veckor till. Sedan två veckor semester. Och sen; ett nytt liv.

Musiktips: CEO

Jag älskar videon och jag älskar låten. Det här kan bli min sommarhit. Inte riktigt samma sak som förra årets, som var Dylan med "Lay lady lay". Men hey, en bra låt är en bra låt. ÄR en bra låt. Som den här!

Uff!

Jag köpte två par nya jeans idag. Jag kände att det var dags eftersom alla mina andra jeans är trasiga. Jag hatar att köpa jeans. Jag hatar att prova jeans. Jag hatar förnedringen man känner när byxorna man har plockat med sig inte går att få upp över låren. Eller när försäljaren helt uppenbart har missat att man har en stjärt. Men idag lyckades jag. Köpte två par Cheap Monday med hög midja. Jeans ska ha hög midja. De ska dölja fettet, pressa det neråt och få en att se mycket smalare ut än vad man egentligen är. Men jag och försäljaren hade lite olika uppfattning om hur jeans ska sitta.

”Dom här är ju jättetajta!”
”Ja, det är bra!”
”Men alltså jag får ju inte igen dom.”
”Jaha, nä det var kanske inte så bra.”

Han plockar fram en större storlek.

”Jag kan inte andas! Jag dööör!”
”Men får du igen dom?”
”Ja, men jag dör ju!”
”Då sitter dom perfekt!”

Så mina nya jeans är slim fit, kan man säga. Supertajta. Jag kommer säkert aldrig att använda dom. Jag vill ha bekväma kläder. Som inga jeans alls. Jag hatar jeans.

Så blev jag till

Mina föräldrar träffades på Televerkets firmafest. Året var 1979. Deras arbetsplats hade brandgult som signaturfärg. Den politiska debatten gällde kärnkraften. Och Thorbjörn Fälldin var statsminister. Det kan ha varit Ola Ullsten också, men honom är det ingen som egentligen minns.

Det var min mor som först fick syn på min far. Hon bestämde sig genast för att hon skulle ha honom. Och snart satt de där, djupt inbegripna i ett samtal om kärnkraftens vara eller icke vara. Hon emot. Och min blivande far, för. Hela kvällen diskuterande de. Diskussionerna, nästan alltid fredliga, som kom att bli deras signum.

Dagen efter sågs de igen. Och efter en vecka fick pappa hem ett maskinskrivet brev. Ett brev om kärnkraft. Om varför man skulle rösta nej till den. Än idag vägrar min mor att erkänna att det var hon som skickade det. Det närmaste ett erkännande som har kommit ur henne var när hon nu i midsomras rättade pappa med att brevet bara bestod av en sida. Sedan knep hon igen och sa ingenting mer om saken.

Det var sannerligen kärlek. Ett halvår efter firmafesten flyttade min far från sin ungkarlslya in i min mammas radhus, där hon bodde med sina två barn från ett tidigare äktenskap. Mina syskon. Pappa var tjugofyra och mamma tjugoåtta. Ett år senare kom jag. Men innan dess hann de rösta om kärnkraften. Båda röstade nej.

Semesterhimmel