Goda nyheter

Jag tittade i min hotmails inkorg och jag kände hur det sög till i magen när jag såg ett nytt mejl med hans namn på. Äntligen! Jag är inte dumpad. Han hade tydligen bara varit utomlands. Min käre uppsatshandledare.

Klädd i en tvångströja

Jag har hittat ett jobb, ett heltidsjobb. Ett jobb jag inte bara vill ha utan som jag även har chans att få, ifall jag skulle söka det. Jag har tillräckligt bra meriter för just ett sådant jobb. Med det inte sagt att jag nödvändigtvis skulle få det om jag sökte det, men jag står åtminstone inte helt chanslös. Problemet är att jobbet finns i Stockholm. Men varför är det ett problem? Jag vill ju dit. Men det känns som ett problem.

Ponera att jag skulle få det. Var ska jag göra av hunden om dagarna? Det är mitt största problem. Det är inte jag som har hunden i koppel, det är han som har mig i ett. Var ska jag bo? Det är mitt andra problem, ett problem som kanske skulle vara relativt lättlösligt om det inte vore för det första problemet. Dessa känns ändå som så pass stora problem att de får mig att tveka inför att ens söka jobbet som jag kanske skulle kunna få, om jag bara vågade.

Det känns som om jag är fast här för alltid. Fast med att göra ingenting. För studierna tar slut och då står jag här, villrådig och tom. Jag vill vara någon annanstans, vara fri men fast i något jag tycker om att göra. Det känns som om mitt liv aldrig börjar, som om jag bara väntar. Som om jag är klädd i en tvångströja jag inte får av mig.

Min flyktväg

Jag bollar med fyrkantiga ord. Staplar runda bokstäver på varandra. Allt för att hålla mig sysselsatt. Driva ifrån mig tankar jag inte vill tänka. För att sluta längta efter allt som aldrig kommer att bli. Det håller mig sysselsatt en stund.

Det resulterar i otänkta tankar i ett virrvarr av svarta bokstäver mot en vit bakgrund. Det hade varit fint om den var benvit, bakgrunden, men den lyser i det allra vitaste vitt. Bländande nästan. Som när solen reflekterar i snön. Bokstäverna ser ut som små myror där de vandrar fram i sin vita värld. De får liv när jag skriver dem. De börjar leva när de lämnar mig. Helt omedvetna om vad de betyder. Jag vet inte heller vad de betyder, kanske att de inte betyder något alls. De är min flyktväg. Meningslösheter som figurerar som ett substitut för det jag egentligen vill säga. Fast egentligen vill jag inte säga något alls.

Mina ord skulle vara alltför nakna om de fick betydelse nu.

Nattliga samtal

Jag fick ett samtal från en vän inatt. Jag tycker om sådana samtal. Spontana samtal, från glada personer. Sådant piggar upp. Humöret smittar. Särskilt när vännen låter som Ola Rapace. Det gör det okej att den här vännen, just den här natten gjorde att jag var vaken till det att klockan nästan var fem. Indirekt egentligen. Han gjorde att jag, efter vårt samtal, blev tvungen att se ytterligare avsnitt av Dexter innan jag kunde gå och lägga mig. Han gjorde mig nyfiken. Alltså är han skyldig. Allt är hans fel. Men jag är, som sagt, glad ändå.

Något som skulle göra mig ännu gladare är om denna person kunde lämna sitt dumma Stockholm och besöka Gävle en helg. Samtal är ändå ganska långt ifrån the real deal, om man säger så. Glada människor i egen hög person är rätt mycket roligare än en röst i en telefon (vem den än låter som). Men jag är inte den som tjatar. Typ. (Det här gills inte.)

Moget

I förrgår på festen i musikhuset satt en kille med mig och min vän. En kille som ingen av oss kände eller ens hade sett förr. Han skröt om att han hade kommit in gratis och sedan visade han sin egenhändigt gjorda stämpel och förklarade för oss hur lätt det var att göra en falsk sådan. Det hela kändes väldigt grundskoleaktigt. När han hade skrutit klart sa jag att jag nog inte var rätt person att skryta med sådant för, eftersom det var mina vänner som hade anordnat festen. ”Vad ska du göra då, skvallra eller?” Skrattade han kaxigt.

Och ja, det gjorde jag. I äkta grundskoleanda. Höhö!

När jag gör bort mig

Om det är något jag är bra på så är det att göra bort mig. Om jag skulle tvingas till att säga bara en sak som jag är riktigt bra på så hade jag nog valt detta. Inte för att det är någon jag vill vara bra på, det råkar bara falla sig som så att det är vad jag gör bäst. Min gåva. Eller snarare ogåva. Som om det inte vore nog att jag är duktig på att göra bort mig alldeles själv så har ödet en tendens att lägga sig i och göra bort mig också. Egentligen tror jag inte på ödet men jag vet inte vad annars jag ska kalla det. Slumpen kanske. Som igår till exempel.

När jag och min vän gick till musikhuset säger jag högt och tydligt med efternamn och allt ”Jag hoppas att inte Martin Granit är där.” Martin Granit heter egentligen inte Martin Granit utan något helt annat men här kan vi kalla honom Martin Granit. Han som vi här kallar Martin Granit har jag ingenting alls emot. Han är jättetrevlig. Jag träffade honom en gång för kanske två eller tre månader sedan. Vi drack öl. Jag babblade nervöst och alldeles för mycket och efter det har vi inte hörts. Eller setts. Inte ens stött på varandra, faktiskt. Att jag hoppades på att Martin Granit inte skulle vara på musikhusfesten hade mest att göra med att jag gärna ville slippa det där pinsamt aviga som blir när man träffar någon man bara har träffat en gång och känner att man har gjort bort sig lite för genom att verka en smula neurotisk. Men så kanske man inte tolkar mina ord om man bara hör dem så där helt tagna ur sin kontext.

Martin Granit var inte på musikhuset. Men direkt efter att jag hade uttalat min önskan om att han inte skulle vara där, vrider jag huvudet lite åt höger och ser in genom fönstret till en liten pizzeria. Jag tittar rätt in i ögonen på den som sitter närmast fönstret ett par meter ifrån mig med bara en tunn glasskiva emellan. Ja, men det är väl klart att det är Martin Granit. Undra vad oddsen är för det. Det är ju inte så att jag brukar gå runt och prata om honom, knappt ens nämna honom, särskilt inte med både för- och efternamn. Dessutom har jag inte ens sett människan på flera månader.

I morse vaknade jag av ett sms från Martin Granit. Mycket märkligt. Han måste ha skickat fel. Eller så råkade jag följa med i ett massutskick. Hur som helst så var det nog inte meningen att det skulle hamna hos mig. Or was it....

Jaha, och nu då?

Det var med inte helt oblandade känslor jag såg Oh Laura igår. De var bra, mycket bra, helt underbara faktiskt. De var allt jag hade förväntat mig och lite till. Men när Frida Öhrn sjöng om att det regnade i New York, slungades jag tillbaka till en solig sommarmorgon i slutet av juli förra året. Det kändes som att förflyttas till ett helt annat liv för en stund. Vad konstigt det är det där, med hur allt ändras på så kort tid. Konstigt är också vilken makt musik har över ens minne. Det hela kändes lite vemodigt men jag slog ifrån mig den känslan och njöt av musiken och upplevelsen. Hon har en fantastisk röst, Frida Öhrn, och varje gång en ny låt började kom jag på mig själv att tänka ”Det här är deras bästa låt”. Jag vet inte om man ska tolka det som att alla deras låtar är deras bästa låt. När konserten var slut var jag besviken. Timmen gick alldeles för fort. Och Oh Laura, ja de verkar också ha haft en bra kväll.

Något som inte var bra, var stackaren som skulle föreställa något slags förband. Han var så dålig att jag nästan skämdes. Jag minns inte hans namn men det är väl kanske lika bra det. Han återkom i ett band som spelade i musikhuset senare under kvällen. Där gjorde han sig mycket bättre. Där sjöng han inte. Kanske att det var det där med att sjunga som han borde hålla sig ifrån.

På det stora hela måste jag säga att det var en väldigt lyckad kväll. En sådan där kväll som lämnar en lite tom. Lite som ”Jaha, och nu då?”.

Ikväll

Oh Laura live på Spegeln, äntligen.



Sedan Spinning Jennys Danceoff i musikhuset.

Mina sista planerade aktiviteter i belöningskalendern. Vad ska jag hitta på efter det tro. Något riktigt roligt måste det bli i alla fall om det ska kunna toppa den här kvällen.

Min nya drog

Jag borde plugga, ja det borde jag verkligen. Jag borde läsa alla mina kursares texter till seminariet på tisdag. Stryka under sådant jag gillar och sätta små kryss bredvid saker som jag tycker är mindre bra. Jag borde också knåpa ihop en dålig och en bra dikt till samma seminarium men jag känner mig inte helt motiverad att göra det heller. Egentligen borde jag även skriva klart recensionen av ”Storm över Frankrike” som jag fick som restuppgift för att jag missade en ynka lektion. Jag vet att jag borde men jag gör det inte.

Det enda jag känner för att göra är att se på Dexter. Min nya drog. Min nya stora kärlek. Underbara, helkonstiga, psykopatiska Dexter. Jag har redan sett sex avsnitt under det senaste dygnet. Men, och här kommer min anledning att se ytterligare ett istället för att läsa mina kursares texter och göra andra nyttiga saker; jag har faktiskt läst klart en bok till uppsatsen också. Så nog är jag värd lite Dexter, ja det tycker jag allt. Man måste ju även tänka på att jag har sjutton avsnitt kvar att se innan jag kommer ikapp. Och det där med att komma ikapp i serier – det är viktiga grejer.

(Med min självdisciplin kommer jag att bli något stort en dag, var så säkra!)

Inte för mig

Jag minns att solen sken in genom ett litet fönster alldeles invid taket. En enda tunn stråle letade sig in genom det tjocka glaset och pressade sig ner mot rummets golv. I dess ljus dansade små, nästan osynliga dammkorn trotsigt, som för att visa upp sig i det strålkastarljus som nu plötsligt tilldelats dem. Deras enda chans att synas. I ljuset och dammet lekte en regnbåge ogenerat med sina storslagna färger. Kastade dem otvunget omkring sig i rummet. Spred dem generöst så att alla kunde se det magnifika skådespelet. Det hela var så vackert. Som en föreställning innan första akt.

Men jag såg det aldrig.
Det var inte för mig.

Fuldumpning

Min uppsatshandledare fuldumpar mig. Det är helt sant, tror jag. För ett par månader sedan skickade jag ett dramatiskt mejl till honom där jag skrev att han inte skulle tappa hoppet om mig och att halva min uppsats skulle bli lite senare inskickad än vad vi hade kommit överens om. Jag fick inget svar men jag tänkte inte mer på det för det var egentligen ingenting att svara på (ty hoppet är det sista som lämnar människan). Någon månad senare, för ungefär tre eller fyra veckor sedan, skickade jag in den lovade halva uppsatsen. Jag fick inget svar på det mejlet heller, vilket jag borde ha fått eftersom vi hade bestämt att vi skulle boka in en träff efter att han hade tittat på uppsatsen. Så förra veckan skickade jag ytterligare ett mejl där jag undrade om han hade fått mitt förra mejl. Men han svarar inte. Ljudlös dumpning är vad som sker i detta nu. Fuldumpning som bara fegisar sysslar med.

Varje gång jag ser att det ligger ett mejl i min inkorg slår hjärtat dubbelslag. Varje gång hoppas jag att det är från honom och varje gång blir besvikelsen lika stor när jag upptäcker att det är från någon annan, mindre viktig person. Jag blir så trött på uppsatshandledare som inte kan vara ärliga och rätt fram. Om han inte vill vara min handledare längre så kan han väl säga det till mig. Eller åtminstone skicka någon av sina kompisar för att tala om att det är slut på handledning, om han nu inte vågar säga det själv.

Nu kommer jag att få känna mig tjatig eftersom jag blir tvungen att gå upp till institutionen för humaniora och fråga vad det är som händer. Då kommer jag säkert att bli skickad till hans rum där jag med blossande kinder och generad blick måste fråga honom varför han inte svarar på mina mejl längre. Den skitstöveln!

Thåströms brevbärare

I dag fick jag veta att jag har hånglat med Thåströms brevbärare. Om inte det är värt att skryta om så vet jag inte vad som är det. Ni kanske tänker att ”Äh, det är väl inget speciellt” men har ni hånglat med Thåströms brevbärare kanske? Nej, jag tänkte väl det.

Christer i P3

Batterierna i min mp3 tog helt skoningslöst slut igår när jag var tvungen att gå till skolan bara för att lämna tillbaka böcker i biblioteket. Tydligen får man inte låna om dem hur många gånger man vill via Internet. Att promenera nästan två timmar i tystnad är ingenting för mig. Som tur är så har jag radio i min mobil så Christer i P3 fick figurera som substitut för min mp3. Det är verkligen inte fy skam det heller. Igår handlade det om pinsamma situationer som kan uppstå med mobilen, som att skicka sms till fel person eller när ordlistan skriver ord man själv inte har tänkt sig. Det var väldigt underhållande, särskilt då man ganska ofta kände igen sig i historierna (vilket jag gjorde eftersom att det där med göra bort sig har blivit lite av en hobby för mig). Det var så underhållande att jag log för mig själv ganska ofta och skrattade till ibland. Det hände att människor jag mötte log tillbaka. De tyckte säkert att jag var jättetrevlig som log så där. Helt oförtjänt också eftersom jag egentligen inte log mot dem.

Idag ska jag inte ut på en sådan lång promenad, jag måste plugga och kommer därför troligtvis inte att lyssna på Christer i P3. Dagens program handlar om djur som är så pinsamma att man vid tillfällen har haft lust sälja dem på blocket. Jag skulle kunna ringa in men det tänker jag inte göra, dels för att jag inte gillar att vara med i radio och dels för att jag är rädd att jag skulle ta över hela programmet, ta upp all tid så ingen annan fick någon chans att beklaga sig över sina husdjur och berätta sina pinsamma historier. För är det någon som är bra på att göra bort sin matte så är det min hund. Och på sex år blir det ett några historier som helt säkert skulle ta minst två timmar att berätta. Jäkla hund.

Ja nog är det svårt när droppar faller

Att se saker från den ljusa sidan

Det positiva med att det plötsligt blev vinter...



...Är att nu kan vi ha en riktig vår. Så där som en vår ska vara med porlande vatten och smältande snö.

Med eller utan ord

Ibland saknar jag dig, utan ord
Jag sörjer det som aldrig blev
Utan att egentligen mena det

Ibland saknar jag dig, med ord
Jag sörjer aldrig det som blev
Och det menar jag verkligen

Det här med geografi

Geografi är nog det ämne jag är sämst på. Inte för att jag går i skolan på det sättet längre, jag läser inte geografi. Man kanske inte ska kalla det för ämne. Geografi är det jag är sämst på. Jag skyller det på att jag inte har körkort. Jag har aldrig behövt hitta någonstans. När jag var liten och vår familj åkte lite kors och tvärs över landet om somrarna satt jag i baksätet och lyssnade på en gammal hedlig freestyle, med näsan i serietidningar och skrek ”Är vi framme snart?” genom musiken varannan minut. Vi var aldrig framme snart, vi var alltid på någon konstig plats jag inte minns och som jag inte noterade, allt jag hörde var nej och sedan lyssnade jag på musiken istället, säkert Queen eller soundtracket från Dirty dancing, och läste Bamse eller Gustaf. När jag blev äldre och åkte upp till fjällen med kompisgänget satt jag alltid bak i bilen och skrek genom bilstereons höga musik ”Är vi framme snart?” Ibland var vi framme snart, det är inte så fasligt långt till fjällen, så mycket vet jag.

Men jag må säga att jag har blivit mycket bättre på det här med geografi sedan jag började åka tåg. Numer vet jag att Uppsala ligger mellan min hemstad och Stockholm och när man kommer till Arlanda och slutstationen är just huvudstaden, ja då är man framme snart. Dessutom vet jag att Uddevalla, Strömstad, Lysekil och Ljungskile ligger nere på västkusten någonstans, nära Göteborg. Fast jag är fortfarande lite osäker om Umeå eller Luleå ligger mest norrut. Jag har aldrig åkt tåg norrut. På tåg säger någon dessutom ganska ofta var man är och det finns ingen att fråga ifall man är framme snart vilket gör att man får sysselsätta sig med gissningslekar om så är fallet eller inte, och jag tror att man växer av det.

Men jag är fortfarande så dålig på geografi att någon förra året tyckte att nu får det vara slut på eländet och gav mig en (ett?) Sverigeatlas i födelsedagspresent. Jag blir helt matt när jag öppnar den boken. Den är helt full av små röda prickar som ska föreställa städer. Dessutom är det bara centimeter emellan de där prickarna. Så där så att man undrar hur det är möjligt att man aldrig någonsin var framme snart. Men jag har tänkt att jag ska skärpa mig och bli bättre på det här med geografi. Därför har jag gett mig själv i uppgift att varje vecka lära mig var en ny stad (by, ort) ligger. Jag börjar med orten som står först på listan i bak vilket är Aapua, för listan går inte helt oväntat i alfabetisk ordning. Innan jag slog upp Aapua i min eminenta kartbok hade jag inte en aning om var den låg, eller att den ens existerade men nu vet jag att den ligger ungefär en decimeter nedanför Pajala och ser ut att bestå av några hus vid en liten sjö. Eftersom jag inte har kommit till P än så är jag lite osäker på var Pajala ligger men det verkar ligga högt upp, väldigt högt upp. Högre än både Umeå och Luleå skulle jag tro. Om man skulle åka dit, till Aapua alltså, så skulle man inte vara framme snart på ganska länge.

Nästa vecka: Aareajoki

Skrämmande

Det är skrämmande att hela min tillvaro ibland kan stå och falla med en enda person. Att en person kan ha makten över mitt välmående. Att samma person kan få mig att må himmelsk bra för att sedan få mig att känna det som om jag krälar på botten av ingenting, för att efter det åter lyfta upp mig igen, till oanade höjder av lycka.

Särskilt är det skrämmande om det faller sig som så att personen i fråga inte ens skulle vara medveten om den makt denne faktiskt har över mig, inte ha en aning om att den skulle ha förvandlat mitt känsloliv till en bergochdalbana. Jag tycker inte om tanken om att någon annan kan styra över mitt välmående men tyvärr är det lätt hänt ibland. Fast å andra sidan, ifall denne person bara skulle få mig att lyfta – då skulle jag kunna gå med på det. Men jag gillar inte dalarna. Jag kan gärna vara utan dalarna.

Hjälp mig

Förutom att jag har klippt lugg, vilket gör att jag ser ut som en tolvårig pojke från 60-talet när jag har håret uppsatt, så har jag även lagt mig till med ett nytt uttryck. Ett sådant som jag använder halvhögt för mig själv när jag gör mig illa eller allra helst om benet har somnat ifrån mig, vilket det gör rätt ofta (jag är så tråkig att till och med mina kroppsdelar somnar höhö).

Det är världens mesigaste uttryck och jag kan inte sluta säga det. Det kommer automatiskt när jag dunkar tån i tröskeln. Eller när benet viker sig när jag reser mig upp och kittlingar ilar längs hela baksidan av vaden som straff för att jag väckte den. Crapedicrapcrap. Det är vad jag säger. Crap-edi-crap-crap.

Jag ser ut som en tolvårig pojke från helt fel tid, vars största idol är Ned Flanders. Hjälp mig.

Om jag tappar orden

Jag har en oidentifierbar känsla inom mig. En sådan där som man i allra högsta grad vill identifiera. Men jag kan inte identifiera den utan att beskriva den. Jag vill beskriva den men jag hittar inga ord. Tänk om mina ord tar slut en dag. Tänk om jag hade kunnat sätta ord på den här känslan tidigare, men att jag nu har tappat den förmågan. Det är min största rädsla, att tappa orden. För vem är jag då? Och vem ska då berätta för mig vad jag känner?

Framtidsplaner

Plan A: Förlagskunskap vid Stockholms universitet. Det är en högt prioriterad plan. Dels vill jag till Stockholm och dels vill jag jobba som förläggare mest av allt i hela världen, dessutom är kursen bara ett år lång och innehåller praktik (praktik is the shit om man vill lära sig något konkret). Problemet är att man ska ha skrivit klart sin C-uppsats innan anmälningstiden går ut, tydligen. Det är om ca tre veckor och jag har en halv uppsats kvar och även om jag skulle hinna skriva klar den så finns det ingen chans att den kommer hinna betygsättas. Men eftersom man anmäler sig genom CV och personligt brev så hoppas jag att mina meriter och det faktum att jag faktiskt hinner klart med uppsatsen innan kursen börjar, gör att jag får uppskov. Förövrigt är det jättesvårt att komma in och därför har jag en plan B.

Plan B: Biblioteks- och informationsvetenskap vid Uppsala universitet. Det skulle inte vara helt fel det heller. Dels för att jag sedan kan välja mellan att jobba som bibliotekarie eller informatör, dels för att kursen är på distans så jag kan välja att bo var jag vill under de två år kursen pågår. Så om jag vill flytta till Stockholm så kan jag det – om jag nu skulle lyckas få tag på en billig och bra lägenhet (yeah right). Hur som helst så har jag anmält mig. Men även denna kurs kräver en C-uppsats men skillnaden är att den för den här kursen inte behöver vara klar förrän till den 26:e juni och det fixar jag ju. Ett problem är det svåra med att komma in och jag vet inte om jag ens prioriteras vidare till en intervju när jag inte har någon C-uppsats att visa upp ännu och ingen möjlighet att förklara mig.

Slutsats: jag behöver en till plan, plan C. Plan C måste vara vattensäker, hållbar i alla lägen, omöjlig att misslyckas med. Plan C ska vara en falla-tillbaka-på-plan. En plan som med andra ord måste fungera om de andra två går i stöpet. Frågan är bara vad den planen ska bestå av. Jag börjar få lite panik. Det börjar ju snart.

Värm mig

Låt mig få trassla
In mina armar i dina
Snön faller och jag fryser
Värm mig, med din närvaro

Andas mig

Jag hatar när du går förbi mig
Som om jag inte existerar
Som om jag är luft
Så andas mig då
Åtminstone

Det här med måttlighet

Jag hatar julbord, eller jag menar påskbord. Fast idag var det ändå julsnapsen och julmusten som åkte fram. Och med snöstormen utanför skulle man lika gärna kunna tro att det var just ett julbord. Även om den gula efterrättstårtan formad som en hare, skvallrade om att det kanske var just påsken vi firade. Eller firade och firade. Vi åt. Och drack. Och vi drack. Och åt.

Egentligen älskar jag både jul- och påskbord. Jag älskar det innan jag har börjat äta. Då jag med dregel i ena mungipan, hungrig som en svulten varg tittar ut över det överfulla bordet. Jag älskar det under tiden jag äter det. Även om jag kanske är lite för hetsig. Ungefär som att något skulle ta slut. Vilket det inte gör eftersom jag alltid har halva jul- eller påskbordet med mig hem. Men efteråt, efteråt hatar jag jul- och påskbord. Jag har sagt det förr men det tåls att säga igen – Det här med måttlighet är inte riktigt min grej. Och nu mår jag illa. Igen.

This is England

En av de absolut bästa filmerna jag har sett. Rekommenderas!