Fuldumpning

Min uppsatshandledare fuldumpar mig. Det är helt sant, tror jag. För ett par månader sedan skickade jag ett dramatiskt mejl till honom där jag skrev att han inte skulle tappa hoppet om mig och att halva min uppsats skulle bli lite senare inskickad än vad vi hade kommit överens om. Jag fick inget svar men jag tänkte inte mer på det för det var egentligen ingenting att svara på (ty hoppet är det sista som lämnar människan). Någon månad senare, för ungefär tre eller fyra veckor sedan, skickade jag in den lovade halva uppsatsen. Jag fick inget svar på det mejlet heller, vilket jag borde ha fått eftersom vi hade bestämt att vi skulle boka in en träff efter att han hade tittat på uppsatsen. Så förra veckan skickade jag ytterligare ett mejl där jag undrade om han hade fått mitt förra mejl. Men han svarar inte. Ljudlös dumpning är vad som sker i detta nu. Fuldumpning som bara fegisar sysslar med.

Varje gång jag ser att det ligger ett mejl i min inkorg slår hjärtat dubbelslag. Varje gång hoppas jag att det är från honom och varje gång blir besvikelsen lika stor när jag upptäcker att det är från någon annan, mindre viktig person. Jag blir så trött på uppsatshandledare som inte kan vara ärliga och rätt fram. Om han inte vill vara min handledare längre så kan han väl säga det till mig. Eller åtminstone skicka någon av sina kompisar för att tala om att det är slut på handledning, om han nu inte vågar säga det själv.

Nu kommer jag att få känna mig tjatig eftersom jag blir tvungen att gå upp till institutionen för humaniora och fråga vad det är som händer. Då kommer jag säkert att bli skickad till hans rum där jag med blossande kinder och generad blick måste fråga honom varför han inte svarar på mina mejl längre. Den skitstöveln!