Settle down or just settle

”Hur vet man att man har träffat personen man är ämnad för? Och om man skulle nöja sig med någon som inte är ens egentliga själsfrände, är det då ett tecken på mognad eller bara på att man har insett att man måste ge upp sina drömmar?” Så börjar beskrivningen av Curtis Sittenfelds roman ”Mannen i mina drömmar” och jag tycker att det är så bra, träffande.

Ju längre tid man har varit singel desto kräsnare blir man, åtminstone jag. Jag trivs bra själv och vill ogärna ge upp mitt liv för någonting som inte känns helt rätt. Jag är kanske lite för självständig. Jag vill ha någon, någonting, men jag behöver det inte. Och jag nöjer mig inte med någonting mindre än vad som får mitt hjärta att skena och min mage att vända sig. Men så kan jag bli lite nervös mellan varven, tänk om jag inte nöjer mig med någonting annat än en kärlek som egentligen inte existerar? Att jag liksom har byggt upp alldeles för högra förväntningar kring vad som ska kännas.

Och hur ska jag någonsin kunna träffa någon när jag bara finner känslomässigt otillgängliga människor attraktiva och när jag finner de som visar mig uppenbart intresse, ointressanta? Det kan bero på att det har fallit sig som så att jag helt enkelt inte har klickat med de som varit intresserade men jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske innerst inne inte vill ha någon vid min sida. Om han inte är helt perfekt, vilket ingen människa är.

Så jag undrar; är jag egentligen bara omogen?