Våren som blev vinter, igen

Fram till idag har det varit en jättefin påsk. I lördags var det vår, nästan på riktigt och jag och Jonas promenerade runt på Söder och hyste förakt mot alla de människor som bodde i fina lägenheter med utsikt över vattnet. När solen började gå ner målade vi ägg och åt påskmiddag. Jag målade förstås Solo och Hjalmar på mina ägg. Och senare, mitt i natten, begav vi oss till Sofia Kyrka för att se och höra påsknattsmässan. Det är väldigt fint i kyrkor, särskilt vid speciella högtider och mitt i natten.

Igår var det fortfarande nästan vår, vi promenerade vi genom Hagaparken och sedan vidare mot Jonas mamma som jag skulle träffa för första gången. Jag var jättenervös och inte särskilt road när Jonas ville visa mig saker i Hagaparken som krävde att jag skulle gå i kladdig skog och klättra över smärre berg. Inte road alls faktiskt. När vi kom fram tillslut, hade mina skor bara läckt lite grann så strumporna var fläckvis lite mörkare och såg svettiga ut. Men jag spillde inte vin på någon duk och jag skvätte inte lax över hela bordet. Däremot tappade jag mitt påskägg i golvet så godiset for ut men för att vara mig är ju det en ganska mild företeelse. Även om jag fick ha en, inte särskilt långdragen kamp om ägglocket med en vild men ursöt pudelvalp.

Imorse däremot, vaknade jag av väckarklockan. Påsken är slut för min del och jag skulle jobba. Och förstå min förtjusning när jag ser att det snöar ute! Jag som verkligen har gått och deppat över att den här vintern verkar ha tagit slut. Inte… Inte så mycket alls.