Saknet och charmen som försvann

Igår när jag inte kunde somna låg jag och tänkte på alla timmar jag spenderade i fritidsgårdens mörkerrum. Skolans mörkerrum också för den delen. Min gymnasielärare i konst och formgivning tyckte att jag var rätt värdelös på det mesta, förutom fotografering. Och framkallning. Och jag minns ju att jag älskade det, fotografering alltså. Att framkalla mer än att fota. Att först få fram de små negativen och sedan laborera med ljus och exponering och vaska fram en svartvit bild från ett alldeles vitt papper. Se bilden bliva till i framkallningsväskan. Jag saknar till och med den fräna lukten av fixet. Jag har en hel pärm med negativ. En hel låda med foton. Ögonblicksbilder i olika ljusa nyanser. Experiment. Kärlek.

Visst har digital fotografering sina fördelar. Medan jag har en hel hög negativ som är helt obrukbara kan man med digitalt fotografi redan i kameran se vad som blivit bra och inte. Visst är det skönt att slippa vänta i flera timmar. Och dessutom ha chansen att fota till det att man vet att man har blivit nöjd. Ja, och sen kan man ju laborera i Photoshop.

Men charmen har ju helt försvunnit, enligt min mening. Framkallningscharmen är död.