Det verkar vara nästan ännu mer normbrytande att bara vilja
ha ett barn än att välja att inte ha
något alls. När jag inte ville ha barn fick jag höra hur mycket jag skulle
ångra mig och hur barn är det bästa som finns i livet. Och det senare kan jag
väl hålla med om nu när jag har ett, men om jag aldrig hade velat ha barn hade
jag ju inte gått och känt så. Att jag liksom missar det bästa i livet. Då hade
jag ju istället njutit av att inte ha barn när alla andra är dödströtta,
sönderslitna och inte har råd att åka på semester. Nu har jag ett barn. Men då
verkar det också vara fel. Redan innan vi kom hem från BB kändes det nästan som
om folk ville veta när vi skulle skaffa ett syskon. Och när man säger att man
inte vill ha fler så blir man inte tagen på allvar. Lite som att det inte går att bara ha ett. Som om jag skojar
när jag säger att en unge räcker för oss. Sen får man höra allt möjligt om att
syskon är det bästa som finns, att barnet kommer att bli så ensam när han växer upp och att
man till och med är egoistisk som inte ger sitt barn ett syskon. Och om hur fruktansvärt ensam Elliot kommer att stå där sen när jag och hans pappa är döda.
Hade vi varit yngre hade vi säkert kanske skaffat ett barn
till. Så småningom. Men som det känns nu så skulle jag inte orka med två små
blöjbarn. Och om vi skulle vänta flera år innan vi skaffade nästa så skulle vi
vara pensionärer när den yngre är tonis och det skulle jag verkligen inte orka.
Det är ju mycket ”jag” i det här så jag kan ju förstå att det låter egoistiskt.
Men vad jag, eller snarare vi orkar eller inte orkar är ju något
som går ut över barnen. Jag vill inte vara en slutkörd mamma som inte orkar
någonting och som istället får tampas med två understimulerade smågluttar som
sätts framför teven bara för att få dem ur vägen. Jag vill inte heller vara en
tonårsmorsa som inte pallar att sätta gränser. Jag kan inte tycka att det är
egoistiskt att inte bita av mer än vad man kan tugga.
Att välja att ha bara ett
barn som jag istället orkar med till hundratio procent och som jag kan
stimulera och uppmärksamma och ge absolut all min kärlek till är vad som är
minst egoistiskt i min mening och i min situation. Men det där är ju
personligt. Det finns så klart de som är trettiofem och fyrtioplus som orkar
med två småbarn och det finns sextioåringar som tycker om att bråka med sina
tonåringar. Men lika lite som jag ifrågasätter hur de kan skaffa fler barn, lika lite vill jag bli ifrågasatt för att jag inte gör det. Nu har jag ett barn, som dessutom är världens bästa unge och som
jag älskar och som kommer att få all min energi, alltid. Och som förhoppningsvis kommer att ha massor med kompis och som när
jag dör har en egen liten familj som han åker till
Grekland med om somrarna.
Så en gång för alla, det blir inget syskon.
Så en gång för alla, det blir inget syskon.
2 kommentarer:
Åh vad skönt att läsa! Jag väntar mitt första barn nu och det är inte så att jag hatar att vara gravid (men jag älskar det inte heller), men jag är helt inställd på att det inte blir fler barn. En anledning är att jag och barnets pappa väntade så himla länge med att ens försöka få det här barnet.
Angående egoismen: jag har svårt att se det altruistiska i handlingen att sätta barn till världen överhuvudtaget. Det kan räcka så.
Ha! Så sant, det där sista!
Jag älskade att vara gravid och tyckte förlossningen var så himla urhäftig. Men sen kommer det ju en bebis också, och den ska man ju palla med.
Skicka en kommentar