Tuffa killen och söta tjejen

Jag läste Cissi Wallins blogg hur hon höll på att boa inför den kommande bebisen och tänkte på hur jag själv boade. Jag var nästan manisk. Tvättade och vek babykläder, skruvade ihop IKEA-möbler, sydde täcken. Jag skapade till och med en mobilarm till vaggan med mina bara händer dagen innan jag skulle föda. Av en gammal skokartong, blompinnar, lite tyg och massor med superlim skapade jag en mobilarm. Jag kände hur bebisen skulle kunna komma vilken dag som helst och jag hade PANIK över att vi inte hade någon mobil över vaggan eftersom jag hade MISSAT att man behövde en mobilarm. Nu visade det sig att man inte så mycket behöver en mobil den första månaden. Det visade sig även att min ohändighet inte bara är något jag kommer dragandes med för att slippa göra saker, för så mycket kärlek och ömhet jag lade ner i skapandet av den där mobilarmen som höll ungefär en vaggning. Stoltheten jag hade känt över att ha skapat den försvann lika fort som mobilen rasade ner från vaggan.

Men det jag framför fastnade för när jag läste hennes inlägg var att hon skrev att det visst mest hade blivit ”pojkiga” kläder som åkte ner i bebisens byrålåda. Samma sak har hänt mig. Som den feminist jag vill kalla mig har jag ju känt att jag inte vill att min bebis ska vara en ”tuff kille”. Jag vill att han ska vara en bebis, med bebiskläder. Och ändå har det blivit att han har mest vitt, svart, grått och blått i sin byrå. Egentligen har han allra mest kläder med djurmotiv på och en del vinrött. Men jag känner lite att det är ju samma färger som dominerar min garderob och som troligtvis hade dominerat min bebis byrålåda även om han hade varit en tjej. JAG gillar svart, grått och blått. Och djur.

Ibland kan jag känna att jag nästan måste försvara mig inför mina feministiska vänner. JAG GILLAR BLÅTT! Ingen av dem har ju ens nämnt något om min bebis kläder så troligtvis är det så att jag känner att jag måste rättfärdiga för mig själv och majoriteten av hans kläder är ju helt könsneutrala. Jag tycker att det skulle kännas så märkligt om jag aktivt köpte rosa och fluffiga kläder till min son när jag inte skulle ha gjort det till min dotter. Jag tycker att det känns ungefär lika fel som att bekräfta könsroller. Jag vill inte att min son ska vara en spelbricka i kampen mot patriarkatet, lika lite som jag skulle uppfostra honom till en kvinnoförtryckare. Jag vill inte klä honom i rosa bara för att.. 

När han är gammal nog att säga själv vad han vill ha på sig och han säger att han vill ha en rosa tyllkjol så ska han såklart få ha det, även om jag tycker att det är gräsligt. Och om jag hade haft en dotter så hade jag inte nekat henne att ha en rosa tyllkjol heller bara för att ”vi måste kämpa mot könsrollerna älskling”. Jag tycker att barnen liksom bara ska få vara barn.

Hur tänker ni kring det här?

Bjuder på en bild på min egentillverkade mobilarm. En bild jag så stolt mms:ade till min kille ungefär en minut innan den gick sönder.