Den där känslan

Långsamt försvinner den i en larmande storstad med klubbar högljudda nog att störa den döve och med blinkande neonljus starka nog att blända den blinde. Klubbar där människor festar till gryningen. Dövar sina sinnen med alkohol och låtsas för stunden att de äger världen, som om de verkligen ville ha den.

Eller så byter jag sceneri och...

Långsamt drunknar den i en argsint våg som slår upp mot karga klippor i ett landskap inte helt olikt men ändå helt olikt detta. Vindpinade träd kantrar vägen bort från havet och havet vill ingenting hellre än att följa med. Ta över land och bebyggelse, ta den med. Långt bort.

Det är vilket som, bara den försvinner.

Och långsamt suddas den faktiskt ut från en minnesbank som anser den alltför smärtsam för att behålla. Snart är det nästan som om den aldrig fanns, oavsett sceneri.

Den där känslan.