Ännu en natt

Jag går inte och lägger mig fastän jag borde. Jag går inte och lägger mig fastän att klockan är mycket och jag ska till skolan i morgon. Teven är på. Den står på ljudlös och i rutan står en man och rör på läpparna medan han slår ut med armarna. Resten av rutan är fylld med ord och bokstäver. Jag hittar på saker han säger, som om han skulle tala direkt till mig genom teven. Ibland slår han ihop händerna, som om han ber. Jag föreställer mig att han ber mig om något. Men eftersom det är min fantasikonversation kan jag helt utan dåligt samvete neka honom det han vill ha. "Nej, tyvärr" säger jag och han ser inte ett dugg ledsen ut för det.

I min bakgrund sjunger The Perishers att de inte vill såra mig för sjunde gången idag. Det låter ledsamt. Naket. Sårbart. Det är en fin melodi. Jag vill faktiskt inte såra dem heller. Eller mannen i teverutan. Jag vill nog inte såra någon alls. Men allra helst vill jag inte bli sårad.

I don´t wanna hurt you, I don´t wanna make you sway från stereon, ordet i teverutan blir "kattsand".

Så lätt

Jag trodde att det var en stjärna som föll från natthimlen men det visade sig vara en fiskmås som störtade med huvudet före mot okänt mål.

Så lätt gick min önskan förlorad.

Saker man kan göra istället för att plugga

• Blåsa på hunden
• Sitta i soffan och bara glo
• Peta på hunden
• Lyssna på The Perishers Sway fyra gånger i rad
• Skriva listor som denna
• Klaga över att ryggen gör ont
• Fundera över varför ryggen gör ont
• Konstatera att ryggen gör för ont för att kunna sitta och plugga längre stunder
• Peta på hunden igen
• Göra ett studieschema
• Inte följa studieschemat
• Diska
• Glo lite till
• Peta på hunden
• Konstatera att hunden inte uppskattar att bli petad på
• Äta saker så som chips och mackor

Listan kan egentligen göras oändlig men detta är ungefär vad jag har gjort istället för att plugga fram till nu. Men nu finns det inga ursäkter längre. Nu ska Det första könet läsas klart om så ryggen ska gå av som följd!

De är här nu

Det känns egentligen inte alls som vår ute. Det är kallt och rått. Förra veckan täcktes marken plötsligen av snö. Nu har den visserligen försvunnit sånär som på ett par envisa högar som vittnar om förra veckans snöfall. Men smältande snö gör inte att det känns som vår när det ändå endast är ett par grader varmt ute och när vinden slår omkring sig som en galning och regnet vägrar sluta falla. Det känns snarare som höst och att de där snödrivorna är kvar efter ett allt för tidigt oktobersnöfall.

Men om man tittar lite närmare omkring sig när man promenerar så upptäcker man snart att gräset är lite grönare nu. På buskarna sitter det små, små knoppar som när som helst vill brista ut och förvandla den karga busken till ett lummigt urtidsdjur. Och under busken, bredvid en tom ölburk skymtar man något lila. En krokus är i full färd men att slå ut. Sedan finns där det välbekanta ljudet som man inte missar även om man försöker. Skränet, följt av en stor vit fågel som landar några meter bort och skrämmer slag på hunden. De är här nu, fiskmåsarna.

Det är nog vår, trots allt.

Det är nog för att det är söndag

Jag promenerade hem efter att ha lämnat av mitt besök på tågstationen. Vädret var grått och trist. Små ilskna regndroppar attackerade skoningslöst mitt trötta ansikte och vinden var lika grinig som regnet. I öronen spelades Hästpojkens Caligula följt av Takidas Curly Sue. Mitt humör idag har varit lika schizofrent som blandningen av musik i radion. Glad och ledsen om vartannat. Upptempo och mellow. Trött och pigg. Fast mest trött.

Jag funderade lite på människan jag nyss hade lämnat av på tågstationerna. På hur mycket jag faktiskt tycker om och uppskattar henne och hennes sällskap. Hur hon får mig att må bra. Jag funderade över omständigheterna, under vilka vi träffades. Så lätt vi bara hade kunnat glida förbi varandra då. Istället känner hon mig så väl, nästan för väl.

Jag övergick till att tänka på den stundande vardagen. Det blir till att bara plugga tolv timmar om dagen nu. Bara tanken gör mig helt uppgiven men jag känner hur paniken över att uppsatsen ännu inte är klar, börjar växa sig större. Jag hatar den där uppsatsen. Jag längtar tills den är klar så jag kan släppa den för alltid och aldrig se tillbaka på den.

Just nu väntar ytterligare en promenad, med hunden den här gången. Jag ser inte fram emot den alls. Om hunden hade förstått vad han ser när han ser ut genom fönstret skulle han inte heller se fram emot den. Vädret är inte alls på bra humör idag. Kanske för att det är söndag. Kanske för att mitt besök har åkt hem och allt jag har att se fram emot i veckan är timmar och åter timmar av studier. Men det struntar väl vädret visserligen i. Det är nog för att det är söndag ändå.

Den enda som vet

Om du bara visste
Allt
Om mig

Du vet ingenting
Alls
Tyvärr

Eller är det kanske
Tur

Jag visar ingen
Men hon ser
Ändå

Hon vet

Heja mig!

Idag har jag fixat mig ett sommarjobb och detta måste naturligtvis firas, med öl. Jag har besök från huvudstaden i helgen och vi hade visserligen druckit öl även om jag inte hade fått jobbet, hon och jag. Det finns alltid anledning att öla, eller snarare; man behöver ingen anledning för att öla. Men nu känns det ändå lite extra roligt.

Heja mig. Heja ölet. Heja jobbet som ger mig pengar i sommar.

Fast mest heja mig.

Ett sista utdrag

Tioåriga jag spelar ball inför min dagbok:

Förförd

Jag blir förförd av ord
Hänförd
Bortförd
Rörd rå
Jag är en fånge fast i fåfänga
En romantiktörstande dåre
Som vill för mycket av orden
Men ingenting
Alls
Av människan bakom

Sms

Jag vaknar av meddelandesignalen.
”I morgon ses vi, minnajäveln!”
Och jag bara älskar dom där sms:en.

Det här med Anders

Ha! Jag har snokat vidare i mina dagböcker och jag har minsann hittat bevis för att Anders (från mitt föregående inlägg) inte heller var guds bästa barn. Tydligen så var vi även ihop ett par veckor i november/december 1992, då han frågade chans på mig och jag sa ja. Men jag var inte helt nöjd med vårt förhållande.

Jag ville bara klargöra det. What goes around comes around som man säger. Jag hoppas att han har kommit över mig nu.

Min första kärlek

Inatt drömde jag om Anders. Det var en fin dröm på sätt och vis. Vi satt på en liten ö en bit utanför fastlandets strand och höll varandra i handen medan vattnet mellan oss och stranden brann. Jag lutade huvudet mot hans axel. På andra sidan vattnet bråkade folk. Jag vet inte om vad, men det var fullt av människor som slogs och skrek åt varandra. Vissa försökte ta sig över till vår ö men det brinnande vattnet hindrade dem. Jag och Anders pratade om saker som kan te sig rätt obetydliga i en sådan situation, så där som det är typiskt att man gör i drömmar. När jag vaknade var jag kär i Anders.

Han var min första kärlek, fast i drömmen var han vuxen så som han har varit de senaste gångerna jag har stött på honom i verkligheten. Anders var även min dåvarande bästa kompis bror. Vi var ihop i två veckor när jag gick i nian. Det var mitt fel att det tog slut. Det står inte klart och tydligt i min dagbok men man kan ju ana:

”12/10 – 96
Kära Dagbok
Jag har varit tillsammans med Anders i två veckor. Idag var det skoldans i Sörbyskolans gympasal. Det var jättetråkigt så Linda, jag och Ellinor [Anders syster, reds anm.] cyklade till Hemlingby med Danne, Jordan och Erik. Det var tråkigt i Hemlingby också så vi åkte tillbaka till skoldansen. Då hade Chrille kommit dit och jag började prata med honom. Vi satt på en madrass men efter ett tag gick vi ut bakom gympasalen och pratade. Men jag gick in ganska fort för det var kallt och jag var kissnödig.

När jag kom ut från toaletten stod Linda och Ellinor utanför. ”Jaså, du har slitit dig från Chrille nu?” Sa Ellinor skitsurt. ”Ja”, sa jag bara. Sedan satt jag med Chrille tills att jag skulle gå hem. När jag kom ut från discorummet satt Anders alldeles utanför. ”Vafan håller du på med?” Sa han skitsurt. Jag spelade oskyldig och undrade vad han menade. ”Vafan håller du på med?” Frågade han igen och blängde på mig. ”Vadå håller på med?” sa jag. ”Du har ju strulat med någon kille!” sa han men jag nekade. Jag hade ju faktiskt inte gjort något. ”Carlos sa att du gick in i skogen med någon kille!” sa Anders. Jag bara tittade på honom. ”Jaha, men då ljuger han” sa jag och så gick jag därifrån. Chrille följde mig ända hem. Jag tror att han gillar mig. Vi gick jättenära varandra.

Ps. Nu är alla skitsura på mig. Fan va livet är komplicerat!”

Jag tror att det tog slut där någonstans mellan mig och Anders. I nästa dagboksanteckning den 26/10 är jag intresserad av någon som heter Micke. Konstigt, jag var ju galet kär i Anders till och från hela mellan- och högstadiet så beter jag mig så där när vi väl blir ihop. Redan där hade jag intimate issues, tydligen. Fast jag hade förträngt att jag någonsin varit en sådan där satmara. Usch, det ger mig magont, även om jag bara var femton. Jag undrar vad som egentligen menades med Anders plötsliga uppdykande i min dröm.

Allt av ingenting

Jag är en utebliven första kyss
Läppar som aldrig möts

Jag är förlorade sekunder
Och allt av ingenting

Jag är en stilla ängslig bris
När du vill ha en satans stormvind

Ett ickesamtal senare

Jag skulle vilja ta upp mobilen och leta fram ett särskilt namn i kontaktlistan, trycka på den gröna luren och låta signalerna gå fram till dess att personen på andra sidan svarar. ”Långsamt springer livet förbi utan motstånd” sjunger Vapnet i stereon. Mobilen ligger alldeles bredvid mig. Jag skulle enkelt kunna lyfta upp den. Tre knapptryckningar så skulle numret visas på displayen. Ytterligare en och signaler skulle börja gå fram.

”Plötsligt händer det inte igen å du är ensam” fortsätter Vapnet skoningslöst. Jag tittar mot telefonen, där den ligger, tyst och mörk. Jag plockar upp den men jag vet redan att jag aldrig kommer att komma så långt som till de där tre knapptryckningarna, särskilt kommer jag aldrig trycka på den lättåtkomliga gröna luren. Jag vet inte ens om jag verkligen vill. Eller snarare; jag vet inte vad jag skulle vilja med samtalet. Istället trycker jag på några andra knappar och en ikon i displayens högra hörn visar att telefonen står på ljudlös. Vapnet får tystna de med. Jag är helt medveten om vad livet gör med mig, utan deras påminnelse. Jag klär på mig, ropar på hunden, sätter på The Persishers "Carefree" i min mp3 och ger mig ut på promenad.

"The stars glitter just like diamonds
I'm here to drown my fears
So I can wake up empty and be
Carefree"

Jag, mitt, min, mina och Blondinbella

Jag har upptäckt att min blogg är fruktansvärt egocentrisk. Väldigt jagbetonad. Tillexempel så börjar var och vartannat inlägg med ”jag” och om det inte börjar med ”jag” så börjar det med ”mitt”, ”min” eller ”mina”. Och alla inlägg handlar om mig, eller något som är mitt eller mina. Inte för att jag tycker att jag äger tillexempel min uppsatshandledare som jag betecknar som min, men han är trots allt min handledare (om än inte en särskilt bra sådan just nu).

Det är ingenting fel men att skriva om sig själv men problemet är att jag är inte är särskilt intressant så det här med att skriva bara om mig själv kan inte ha någon vidare genomslagskraft. Särskilt då mitt liv inte är speciellt spännande. Det mest spännande som har hänt mig sedan denna bloggen startade var när jag fick reda på att jag har hånglat med Thåströms brevbärare. Inget illa mot Thåström men brevbäraren var faktiskt bara en vikarie. Och hur stort är det, egentligen?

Jag skulle kunna göra en Blondinbella och skriva om mina MUF-möten och knäppa kort på dagens outfit och sedan skriva om alla mina viktiga möten med viktiga personer som ger mig pengar. Och om hur jag fikade med min kompis, sedan knäppa ett kort på min kaffelatte och efter det fylla ut resten av inlägget med små hjärtan. För det verkar gå hem om man vill bli läst. Men det skulle gå så där för mig. Dels skulle det inte fungera eftersom jag inte alls är MUF:are utan snarare tvärtom, så jag skulle ogärna slösa min tid genom att gå på sådana möten. Jag har aldrig några intressanta märkeskläder på mig. Jag går aldrig på viktiga möten med viktiga personer för av någon anledning är det aldrig någon som vill ge mig pengar (fastän att jag är skitfattig). Jag dricker inte kaffelatte och jag vet faktiskt inte hur man gör sådana där hjärtan. Förövrigt tycker jag att Blondinbella är rätt tråkig och jag vill ogärna vara som henne.

Jag har alltså bestämt mig för att fortsätta skriva om mig, mitt, min och mina (även om jag själv ibland blir less på mitt eviga tjat om mig). Men jag kan ändå inte låta bli att undra; vad är det egentligen som gör en blogg intressant?

Sinnessjuk

Den är kletig och sockersöt
Som spunnet socker, färgat rosa
Skrämmande och livsfarlig
Som bergochdalbanan på Grönan

Den får en att må illa
Magen att vändas ut och in
Ändå vill jag åt den
- Jag måste vara sinnessjuk

Jag botar min rastlöshet

Jag menar ingenting illa mot våren men den har en tendens att göra mig farligt rastlös. Jag får panik av att göra det jag annars tycker bäst om att göra, nämligen ingenting. Idag har jag flängt omkring hela dagen och gjort än det ena, än det andra. Jag är fortfarande inte nöjd. Därför ska jag på fest, karaokefest. En karaokefest bestående av människor jag aldrig har träffat, med undantag för några få.

Det kan bli spännande det här. Det är som upplagt för pinsamheter från min sida. Men det bjuder jag så gärna på, som den generösa människa jag nu faktiskt är.

Kakofoni

Jag har badat. Jag slängde av mig alla kläder och ålade ner i badkaret. Jag blir lätt uttråkad i badkar. När jag har blivit varm vill jag upp. Så jag försöker att tänka på annat. Medan karet sakta började fyllas med hett vatten och jag som allra bäst försökte att tänka på annat så kom jag att tänka på ordet ”Kakofoni”. Eftersom jag inte visste var kakofoni betydde så bestämde jag mig för komma på min egen betydelse, för att sedan se om min betydelse var bättre eller sämre än den egentliga betydelsen.

Jag kom inte på någon konkret betydelse, jag fick mer en rörlig bild i huvudet. Den bilden visade massor av kakor som svävar omkring bland luddiga vita moln. Det är inte vilka kakor som helst. Det är Prousts Madeleinekakor. Jag vet inte riktigt hur sådana kakor ser ut men jag vet att det är just sådana. Efter en stund kommer ett blått lurvig monster svävande med munnen öppen och tuggar i sig alla kakor han kommer åt. Lite ”På spaning efter den tid som flytt” möter ”Sesame Street”. Det hela är väldigt harmoniskt och fint och för varje uppäten kaka föds en ny någon annanstans i denna kakofoni. Jag tycker att det är en väldigt bra betydelse, om jag får säga det själv.

Kakofonis egentligen betydelse har en negativ klang. Inte så mycket klang som oljud. Mycket dåligt! Man hör ju att kakofoni borde ha med kakor att göra.

Så jag klarar mig

Jag var hemma hos föräldrarna igår. Mest för att skriva ut min ansökan till förlagskursen i Stockholm. Men också för att få mat, förstås. Mammas köttfärslimpa går inte av för hackor vill jag lova. Undra om man kan posta sådant där, sen om jag flyttar. Nåväl, jag gick som vanligt inte tomhänt därifrån. Nu har jag, som ni ser, fått så att jag klarar mig även denna månad.

Pusslet

Det är ett evighetspussel
Med fler bitar än vad jag klarar av
Alla bitar har olika färger
Men jag är helt plötsligt färgblind

Ett pusslande totalfiasko
Det blir aldrig som kartongen visar

Sjung o gudinna

Jag håller på och rensar lite i min lägenhet. Jag har bestämt mig för att slänga saker jag aldrig använder och troligtvis inte heller kommer att använda, någonsin.

Nu senast har jag roat mig med att titta igenom alla mina gamla anteckningsböcker från när jag läste litteraturvetenskap. Jag var en mycket ambitiös student, som ni kan se nedan. Det känns nästan lite sorgligt att slänga bort all den där nedtecknade kunskapen.

Mitt lustiga hus

Trappan upp leder ner
Dörren ut går in
Varje svar är en fråga
Värdelöst är bra
Och spegeln är skev

Egentligen

Mitt liv är för tillfället fullt av ”egentligen” och allt är sommartidens fel eller förtjänst. Igår när jag inte kom upp klockan nio som jag hade planerat och istället vaknade klockan tio vilket resulterade i att jag fick stressa iväg till skolan, skyllde jag det på att egentligen gick jag ju upp klockan nio och att begära att jag ska kliva upp klockan åtta var helt enkelt för mycket. Igår när jag inte kom i säng förrän klockan var två tänkte jag att egentligen är det ju inte så sent för egentligen är klockan bara ett. I morse när jag vaknade vid halv tolv tänkte jag självklart att jag egentligen inte hade sovit så länge eftersom klockan egentligen bara var halv elva. Så här kommer det nog att fortsätta ett tag. Det är skönt att ha något att skylla sin skeva dygnsrytm på.

Edit 13.10: Jag tvättar nu. Min tvättid började klockan ett. Egentligen kan man säga att jag stoppade i tvätten en timme innan min tvättid. Jag känner mig lite busig, nästan.

Som ett pansar

Jag ljuger om sanningen
Små smutsvita lögner
I form av tystnad

Förlåt om de skadar dig
Men de skyddar mig
Som ett pansar
Av ickeord

Naken

Idag stod jag naken inför hela min klass. Textseminarium. Att få min text uppläst och kommenterad av människor jag inte känner och som jag aldrig annars träffar får mig att känna mig naken och sårbar. Man måste se in i deras ögon när de kommenterar och det är svårt. Någon frågade mig om jag alltid skriver på det där viset. Deprimerande, krasst, lågt. Såg mina andra texter likadana ut undrade personen? Och ja, det gör de. Det fick mig att känna mig om möjligt ännu mer naken. Som om de verkligen kunde se mig, rätt in i mig genom texten. För även om texten inte direkt handlar om mig så är det mina ord och de kommer någonstans ifrån. Inifrån.

Vad är det som gör att så fort jag ska författa en text så ligger det något krasst över den? Jag verkar omöjligt kunna författa en text bestående av ren och pur glädje. Även om händelsen i sig inte är något särskilt så kan man alltid utläsa något sorgligt mellan raderna. Det finns alltid en dunkel underton.

Är det mitt rätta jag som kommer fram i orden och mellan raderna? Kan det vara så att det är i de här texterna jag verkligen är naken? Varför skulle jag annars känna mig så, när andra människor läser dem?

Fast jag är ju inte låg (vad jag vet), så varifrån kommer det i såfall?