Kill your darlings

På bordet slåss djupblåa ölburkar med halvfulla vinglas om utrymmet. Några har gett efter för trängseln och vält omkull eller rullat ner på golvet. Ur en av burkarna som vält på bordet, sipprar guldgul öl. Långsamt rinner den ut över masonitskivan innan den fortsätter ner på den benvita mattan som är placerad under det låga vardagsrumsbordet. Det är inte mattans första och enda fläck, långt ifrån. Den är märkt efter många fester. En halvsläckt cigarett har rullat ur den överfulla askkoppen och glöder hål på den gulrandiga duken som ligger på bordet, påsken i ära. Ingen märker den vilsekomna cigaretten eller den omkullvälta ölburken. Ur högtalarna strömmar musik, harder faster Scooter. Människor dansar på den lilla fria golvytan mellan soffgruppen och teven. De inrökta gulvita väggarna vibrerar och någon gång under natten har grannen bredvid protesterat mot den höga musiken genom att irriterat dunka med knytnävarna i väggen.

Från lägenheten under hörs ibland dova dunsar och kvävda skrik men de drunknar i musiken och grannens ilskna knytnävslag och skrattas nonchalant bort av lägenhetsinnehavaren, en man som ser ut att vara uppvuxen i en bänkpress och sedan fått huvudet överkört av en gräsklippare.
”Jävla pensionärer i det här bygget alltså.” Skrattar han medan han knäcker ännu en öl och ragglar fram till stereon. Han höjer ytterligare. En lång ljus tjej som sitter i soffan med en cigarett i ena handen och ett nästan tomt vinglas i den andra, protesterar högt med rödvinsläppar och en ilsken blick mot den krallige mannen vid stereon.
”Men Jens! Man hör inte ens vad folk säger. Sänk lite.”
”Vafan! Det är fest ju. Det ska väl för i helvete märkas.” Skriker Jens tillbaka, han skrattar och blinkar åt henne men sänker volymen en aning. ”Nöjd så, hjärtat?” Säger högt han och flinar.
”Mm, jättenöjd.” Mumlar tjejen i soffan och vänder sig mot killen som sitter bredvid henne. Jens ser missnöjd ut en stund men är snart involverad i ett samtal med några andra, rörande vilken öl som egentligen är godast, när det ringer på dörren.

*

Hon sitter fullt påklädd uppkrupen under täcket i sängen och äter chokladpraliner med utseende av små likörflaskor. Chokladen är tunn och det är lätt att bita av toppen på de små flaskorna, för att sedan dricka upp den vidriga drycken inuti. Hon dricker. Som om det skulle döva smärtan efter smällarna hon fått eller få henne att glömma hans händer som nyss befann sig om hennes hals. Det hjälper inte. Värken dövas inte av den fattiga likören, minnet suddas inte ut. Men hon tar ändå en till. Biter av toppen och dricker upp innehållet. Sedan lägger hon den tomma flaskan på tungan och krossar den mot gommen. Chokladen smakar nästan ingenting. Hon tuggar småbitarna, sväljer och tar nästa, biter av toppen och låter drycken rinna ner i halsen samtidigt som blåmärken börjar ta form på utsidan av den. Hon inser det meningslösa med de allt för små chokladflaskorna, inser att hon aldrig kommer att bli full. ”Dom här jävla pralinerna är för fattiga på alkohol.” Tänker hon och slänger ifrån sig chokladasken.

Hon reser sig upp, drar på sig skor och jacka och smyger tyst ut från lägenheten för att inte väcka honom där han har slocknat på soffan. Istället för att gå ner för trapporna och vidare ut på gatan, går hon uppåt. Hon hör att grannen ovanför hennes egen lägenhet har fest. Hon vet inte riktigt vad det är för någon som bor där men hon känner att det kvittar. Bara de har alkohol, bara de har så hon kan supa bort natten. Hon tar ett djupt andetag och ringer på. Dörren flyger upp.
”Det är för i helvete påsk. Man måste väl få ha lite jävla efterfest!?” Snäser den stora skalliga mannen som öppnar. Hon backar nervöst ett steg.
”Ursäkta” Får hon fram medan hon känner hur tårarna mer än gärna vill tränga fram. ”Jag, jag tänkte bara fråga om jag fick komma in.” Fortsätter hon försiktigt.
Mannen mittemot henne ser förvånad ut. Hon var inte den han hade väntat sig. Framförallt hade han inte väntat sig att en sådan som hon överhuvudtaget skulle vilja komma in i hans skitiga lägenhet. Han har sett henne i trappen förut. Han har fascinerats över hennes skönhet och undrat vad hon gör med den där skitstöveln hon är tillsammans med. Inte för att han själv var så jävla bra. Men han skulle åtminstone aldrig spöa skiten ur sin tjej så där, om han nu skulle ha någon.
”Ja, visst. Visst. Kom in för fan.” Så ser han blåmärkena på hennes hals, de är formade efter händer. Utan att hon hinner stoppa honom tränger han sig förbi henne och tar trapporna ner i två steg. Hon hör honom slita upp dörren till hennes lägenhet. Hon står och väger ett ögonblick, sedan kliver hon in till festen och låter sig omslutas av musiken. Om man skulle lyssna noga så skulle man återigen höra dova dunsar och kvävda skrik från våningen under.