Craving

Jag fick en saknattack nyss. En sådan där som gör att man egentligen måste boka tågbiljetter med en gång så att man vet att man får träffa den där människan man håller på att längta ihjäl sig efter. Snart.

Jag har tyvärr inga pengar att boka några biljetter för. Men om tio dagar, då ska det bokas biljetter som aldrig förr, var så säkra.



Snart ses vi i alla fall.

November

Luften är rå
inte kall
bara kyligt obekväm.
Döda löv
ruttnar på regnprydda
gator
och nakna träd står
desperat utsträckta
mot en färglös himmel.
Klamrar sig fast vid
sommaren
och längtar efter
vintern.
Som du.

Dagen är blek
kvällen svart.
Som din sorti.
Och det finns ingenting
i denna mellanårstid
som tilltalar mig
Längre.

Den är som slutet på någonting
Som aldrig har
börjat.

Doftminne

I lunchrummet på mitt jobb har vi exakt samma diskmedel som jag hade hemma i mitt råtthål till lägenhet när jag bodde i Uddevalla. Så ibland när jag diskar min lunchlåda brukar jag blunda lite och låtsas att jag är i den där vidriga lägenheten som fortfarande ger mig rysningar och ångest.

Jo, men bara för att det känns så himla skönt när jag öppnar ögonen och ser att jag är i det trygga lunchrummet på mitt jobb. I Stockholm. Och när jag väl ska åka hem så väntar en helt okej lägenhet i Enskede. Utan knarkare, alkoholister och galna tanter med katter som grannar. Dessutom har min lägenhet nu till skillnad mot för då, ett badrumsgolv och fungerande element. Sådant gör mig glad.

Ibland är jag bara för mycket

Jag har alltid tjatat om att jag måste leva lite mer. Göra mer. Liksom finnas lite mer. Nu tror jag att det hela har gått överstyr. Jag lever så mycket att jag spontanblöder näsblod. Egentligen gjorde jag det bara en gång i lördags men eftersom jag nog aldrig tidigare har gjort det så var det lite läskigt. Min första tanke var förstås att jag har fått en hjärntumör, det är alltid min första tanke om allting. Förutom idag när jag fick ont i benet och var övertygad om att det var en blodpropp men det är en helt annan historia. Hur som helst så slog jag bort tanken om tumören och tänkte att det nog är så här det är att leva lite mer.

Blodet rann som höstregn i stuprör och färgade en liten pappersservett röd. Och jag kände mig nästan som Snövits mamma där hon sitter i sitt fönster och önskar sig en dotter. Förutom att jag inte ville ha någon unge just då (eller nu). Dessutom låg jag mer i sängen än satt i fönstret. Förörvigt så stack jag mig inte och det var inte bara tre eller fem droppar blod. Men blödde, det gjorde vi båda två! Och liknelsen var väl ändå rätt fin på något sätt kan jag tycka. Även om jag väl kanske inte direkt är någon drottning eller så, heller.

Låt den rätte komma in

Jag var på bio igår, ”Låt den rätte komma in”. En något överskattad film skulle jag vilja säga. Något annat som var överskattat var de "extra sköna" stolarna som vi blev pålurade av "kassörskan under upplärning". För tjugo kronor extra fick man en två centimeter bredare stol som gick att fälla bakåt. Samt med extra benutrymme. Som att jag behöver extra benutrymme. Och luta sig bakåt vill man väl inte direkt göra när filmen liksom är framför en och inte i taket. Hon var bra på det här med merförsäljning, kassörskan under upplärning, det kan ingen ta ifrån henne. Men jag hade nog föredragit en såndär soffa högst upp.

Jag gillar svensk film annars. Och jag gillade miljön i just den här filmen. Jag gillade väl filmen också, det var nog mest bara att jag hade förväntat mig någonting helt annat av en vampyrfilm. Förövrigt så kommer Pär Nuder och signerar hos oss snart, det kan bli spännande. Och i helgen får jag besök. Inte av Pär Nuder, men det ska bli minst lika roligt för det. Men det var väl egentligen apropå någonting helt annat än filmen. Jag påstår alltså inte att Pär Nuder eller mitt besök har någonting med vampyrer att göra. Eller med extra breda stolar som går att luta bakåt. Fast man kan ju aldrig vara nog säker.

Tidsresenär

Jag sluter ögonen. Räknar sekunder, minuter, timmar, dagar, månader, år. Bakåt i tiden. Slår upp ögonen och möter ett tonårigt jag som står där med oskyldig blick och sitt röda hjärta i handen.

”Oroa dig inte, oroa dig aldrig. Det ordnar sig alltid” säger jag och ler mot mitt yngre jag, väl medveten om att jag kan ha besparat henne så mycket onödigt grubblande, så många bortslösade timmar. Fast jag vet ju också att hon inte har lyssnat. Hon lyssnar aldrig den där omöjliga människan.

En vanlig måndag

Egentligen vet jag inte om jag vill skriva det här. Jag vill att ni ska leva i villfarelse och tro att jag är smidig och graciös. Fast det känns lite som att jag redan har avslöjat för mycket för att ni ska gå på det. Och ni som känner mig vet ju redan att jag inte är den smidigaste skidåkaren i slalombacken. Efter mycket övervägande har jag i alla fall bestämt mig för att berätta för er att jag har ramlat idag. På jobbet förstås. På lagret. Alla olyckor händer på lagret på mitt jobb.

Jag tappade tre Alfapet i fallet. Ja, jäklar vad dom flög. Och jag svor. Som jag svor. Min chef undrade inifrån sitt kontor vad jag höll på med där ute. Jag låg på golvet och mumlade att jag minsann inte höll på med någonting alls och att hon inte behövde komma ut och titta. Sedan samlade jag ihop mina Alfapet och tog loss foten från det kortställ som hade blivit mitt fall. Eller som orsakade mitt fall. Det är förfärligt trångt där inne på lagret.

Jag vill klargöra att jag inte bara gör mig illa på jobbet. Och att jag inte heller bara bär omkring på spel och pussel hela tiden. Jag gör andra viktiga saker också. Dessutom vill jag tillägga att min klantighet enbart har med min iver att göra. Och iver det är minsann en ganska charmig egenskap, det ska ni ha klart för er!

Massera mera

Ända sedan min otursdrabbade dag i torsdags har jag haft galet ont i axlarna, ryggen eller om det är nacken. Där omkring i alla fall. Jag tänkte att det kanske tänkte gå över men det tänkte det tydligen inte alls. Det har nästan snarare blivit värre och jag känner mig som Onkel Fester.

Så nu vill jag ha massage. Och godis. Eller öl. Kanske vin. Gärna ett badkar också, med varmt vatten. Och när jag ändå är igång så vill jag passa på att önska mig en lägenhet i Gamla stan. Gärna med kakelugn. Och badkar. Och en massör. Tack!

Osänt brev

Jag hittade ett två sidor långt brev idag. Daterat 07-12-19. Det blev aldrig sänt och den tänkte mottagaren fick aldrig läsa det. Det är nästan obehagligt ärligt, naket uppriktigt och jag förstår varför jag aldrig sände iväg det. Det där brevet hade ändå inte gjort någon skillnad. Jag ville inte heller göra någon skillnad med det. Det var ingenting annat än en papperskorg för mina tankar och funderingar. Kanske var det aldrig meningen att det skulle läsas av någon. Men jag blir glad när jag läser slutet idag.

”Jag vill ha gjort ett avtryck i ditt liv. Jag vill inte lämna det utan att ha lämnat ett enda litet spår. Jag vill inte vara någon suddig figur i periferin som du inte ens kommer att minnas om fem år. Och det är lite så det känns. Det känns som om jag snart är bortglömd, bortstädad. Som en skuggfigur i ytterkanterna. Någon som redan sakta håller på att blekna bort. Det gör mig ledsen. Jag vill ju att du ska minnas mig. Och jag vill att du ska minnas mig med värme.

Jag saknar din vänskap. Jag saknar att inte kunna berätta för dig när det har hänt något, jag saknar att inte kunna skicka dig en låt jag vill att du ska höra och jag saknar ditt skratt. Det är precis som han sjunger; Jag längtar inte längre efter att ha dig här men jag saknar dig.”

Jag blir glad för vad jag vet nu. Att jag hade fel. Att en riktigt fin vänskap faktiskt tog form och att jag aldrig blev någon skuggfigur i ytterkanten. Jag saknar dig inte längre, för jag vet att du finns där.

Ny karriär

Pennor - check!
Ritblock - check!
Fantasi - eh...ch..eck...?

Nu ska jag bli serietecknare.
Fredagkväll är den bästa kvällen för att bli det, tror jag.
Eller...
Jag har nog bara inget bättre för mig.
Men att rita saker är ju alltid roligt.
Typ...

När allt går fel

Det första jag lyckades med idag var att tappa en tung europapall på min fot. Det andra jag lyckades med var att tappa samma pall på samma fot en gång till. Efter det stukade jag nästan tummen när jag skulle lyfta upp en låda med trettio pussel på sju andra lådor med trettio pussel. Då kände jag att det var dags för lunch.

För andra gången i mitt liv tänkte jag äta mat från det McDonalds som ligger precis invid mitt jobb. Första gången jag åt där blev jag matförgiftad men jag tänkte att det nog var en engångsföreteelse. Det var det inte. Så hela eftermiddagen har jag mått sjukt illa och haft galet ont i magen. Som tur var så kunde en arbetskamrat till mig stänga butiken istället för mig så jag kunde åka hem en timme tidigare.

Det krånglade förstås med tunnelbanan när jag äntligen skulle hem. Först kom den aldrig och när den väl kom och jag fick kliva på så åkte den odrägligt sakta. Jag kämpade emot att spy på människan som satt framför mig. Det gick ganska bra. Bytte vid Gamla stan och hann precis på mitt tåg. Vid stationen innan min blev jag upplyst om att tåget inte tänkte stanna vid min station av någon anledning som jag inte blev upplyst om. Men tåget tänkte i alla fall bara åka förbi så det blev alltså en promenad hem. Jag klev av tåget bara för att upptäcka att det spöregnade ute. Det första jag gjorde var att sätta ner foten i en sjöliknande vattenpöl. Det var kallt och blött. Och för ett ögonblick kändes mitt liv som en dålig film.

Nu är jag trött och jag har ingen mat hemma. Förutom några stackars potatisar. Jag ska nog koka dem. Sedan ska jag sitta i soffan, äta kokt potatis och känna mig eländig. Det verkar som en avslutning värdig den här dagen.

Snart helg Snart helg Snart helg Snart helg

This is the life

När man är på konsert så är det minst lika roligt att iaktta människor runt omkring en som att titta på artisten som faktiskt uppträder. Särskilt om man har ståplats. Och är kort. Tårna måste ju få vila emellanåt.

Bredvid mitt sällskap stod en tjej och en kille. Han i vit skjorta betydligt äldre än henne och totalt ointresserad av uppträdandet men desto mer intresserad av henne. Hon berusad på vitt vin och helt inne i musiken. Hon försvann och när hon aldrig kom tillbaka plöjde han sig igenom publiken för att leta rätt på henne. Deras plats intogs av en väldigt glad herre som hoppade och studsade bäst han kunde på den lilla ytan som var tilldelad honom. Sådant är roligt, särskilt roligt var att han verkade kunna varenda textrad som den tjugo år yngre artisten hade skrivit.

Något som däremot inte är särskilt upplyftande var de två killarna som stod precis framför mig och vägrade flytta sig en centimeter framåt, trots att jag hintade om att jag behövde mer plats genom att knäa den ena killen lite lätt i knävecket och demonstrativt klappa händerna precis bakom hans rygg. Helt omöjligt. Som en stenstod stod han där framför mig och rörde inte en min. Rörde inte någonting alls faktiskt. Fast kanske var det bättre än hans polare som stod och höll för öronen. De, som jag antar var deras flickvänner, däremot verkade väldigt nöjda med konserten. Jag förstår bara inte varför de absolut var tvungna att släpa med sina totalt ointresserade pojkvänner. Eller varför deras totalt ointresserade pojkvänner envisats med att följa med. Eller varför de absolut var tvungna att placera sina långa ointresserade kroppar precis framför lilla mig.

Själv njöt jag av musiken och mellanskacket. Det senare förstod jag nästan ingenting alls av men skotska är trots allt en väldigt skön dialekt. Och Amy Macdonald är en väldigt stor sångerska trots sin ringa ålder. Och när hon gav sig an ”Dancing in the dark” ensam med sin gitarr då fick jag rysningar. Förövrigt är det väldigt befriande att gå och se en så pass ung artist. Eller snarare en artist som inte har gjort så mycket. Man är väl inlyssnad på musiken som spelas och man känner igen låtarna. Och vilken röst människan har. Och vilken blick.

Det var en spelning helt klart värd att se.

Jag saknar honom

Jag saknar Solo. Jag saknar det där jäkla illaluktande lilla djuret så himla mycket. Tanterna brukar knyta fast sina små fåniga hundar utanför affären och de står där och gafflar som om livet hängde på deras gruffande. Då saknar jag honom. När jag ska sova och ingen sträcker ut sig bakom min rygg. Då saknar jag honom.

När ingen hoppar och studsar när jag kommer innanför dörren. När ingen följer mig vart jag än går här hemma eller tittar konstigt på mig när jag pratar för mig själv. Då saknar jag honom. Och när jag tänker på att jag aldrig mer kommer att få snosa ner min näsa i hans ickeexisterande päls. Då brister det.

Och vetskapen om att han har det bra tar inte bort min saknad. För jag saknar honom, kan ni förstå det…

And so it ends

Elaka rykten säger att det är en av mina obsessions som är den kände skådespelaren som åkte dit för narkotikainnehav vid Stureplan i fredags. Det trodde jag aldrig om honom och jag är minst sagt chockad! Stureplan liksom? Han är död för mig nu…

Tiden är inte på min sida

Häromkvällen innan jag somnade tänkte jag att "snart är det september" bara för att inse när jag vaknade morgonen efter att det faktiskt snart är november. Om mindre än en månad fyller jag tjugosju och egentligen har jag inte åstadkommit annat i livet än att dra på mig csn-skulder.

Jag går och lägger mig på måndagkväll. Jag vaknar upp och det är fredag morgon. Hur ska jag hinna leva när dagarna springer förbi mig så där?

Pubertalt

Igår råkade jag skriva ett mail till huvudkontoret som innehöll ordet piratpung. Där är ett ord man inte använder särskilt ofta! Jag hade fått varor som måste läggas in i vårt system av högre makter, alltså huvudkontoret. Varorna var piratgrejer. Inte falska saker utan saker som har med pirater att göra. Typ krokar, dolkar (av trä), skattkistor och pungen förstås. En svart liten sak med en döskalle på, innehållande silverfärgade pengar (också dom i trä). Jag skrev alltså piratkrok, piratdolk, piratkista och piratpung. Det kändes helt logiskt (just då).

Efter att jag hade skickat iväg mailet fnissade jag lite och tänkte att jag nog skulle ha skrivit penningpung, kanske piratpenningpung. Jag fnissade lite till, alltför medveten om min barnsliga humor. Jag kände mig så pubertal att jag var tvungen att börja läsa Lars Noréns pretentiösa skvallerbok om Sveriges teatervärld på vägen hem. Den är en miljon bibeltunna sidor lång och handlar om människor jag inte har en aning om vilka de är.

Piratpung. Haha. Undra om jag har gjort ett bra intryck på människorna på huvudkontoret. Och undra ifall den där Micke, som Norén skriver om hela tiden, är Mikael Persbrandt.

Hon gör mig galen

Där och då var det magiskt.
Jag vill vara just där, just då igen.
Och igen...

En av många

De tumlar runt i hans omtumlande soffa. Hon är glad och rödvinsrusig. Hans läppar är på jakt efter att möta hennes.
Timmen är sen.
Vinet är nästan urdrucket sånär på en droppe som släpar sig ner mot foten av hennes glas. Den kommer snart att förvandlas till en blodröd fläck på vardagsrumsbordets ljusa duk.
En av många.
Något som skvallrar om att hon var där. Precis som de andra avslöjar att någon annan var där före henne.
På hans golv ligger hennes vita klänning vårdslöst slängd.
På hans vägg hänger hennes själ i en ram.

Bland packtejp och kartongbitar

Mina tankar finns någon annanstans. Irrar runt där jag inte riktigt kan få fatt i dem. Dansar en bit bort, som lite på säkert avstånd. Jag får inte fäste om dem tillräckligt länge för att skriva ner dem. För jag skulle väldigt gärna vilja skriva ner dem, det skulle jag faktiskt. Kanske till och med analysera dem en aning. Bara för skojs skull. Men de är totalt osamarbetsvilliga och verkar inte alls ha någon önskan om att bli nedskrivna.

Jag upptäckte att jag hade en bit packtejp på handen när jag duschade alldeles nyss. Den har nog suttit där mest hela dagen utan att jag har upptäckt den. Kanske att det kan kallas arbetsskada. Eller så är arbetsskadan den pyttelilla kartongbit jag fick i ögat tidigare idag och som fortfarande inte har behagat klättra ut därifrån. Den skaver så där envist och obehagligt som bara pyttesmå kartongbitar kan göra. Den jäveln.

Fast det är ju knappats där mina verkliga tankar håller till en kväll som denna. Bland packtejp och kartongbitar. Men de är de enda jag får tag i. De enda som låter sig skrivas ned.

Morgontrött

I morse när jag vaknade trodde jag att världen skulle gå under. Väckarklockan lät så där olycksbådande och jag kände mig alldeles för trött för att gå upp. Det är visserligen fortfarande i morse men det har åtminstone gått en timme sedan jag trodde att världens undergång var här. Men egentligen känner jag ingen direkt skillnad mellan nu och då.

Jag kan önska ganska ofta att jag vore morgonpigg. Att jag studsade upp ur sängen, helt förväntansfull inför vad den gryende dagen har att erbjuda mig. Att jag var en sådan där människa som äter en ordentlig frukost, kanske till och med gröt. Jag är inte så förtjust i gröt och det enda som tar sig ner genom min hals före klockan tio är kaffe. Och den där nyfikenheten över att utforska världen är totalt obefintlig klockan sju på morgonen. Den är fortfarande obefintlig fastän klockan är åtta. Och fastän jag redan har hunnit med två koppar kaffe.

Och även fast jag vet att jag piggnar till när jag kommer till jobbet är det enda som får upp mig ur sängen om mornarna tanken om att jag får återförenas med den igen vid dagens slut. Jag borde bli bättre på det här med att vara en morgonmänniska nu när jag ändå tvingas att gå upp. För jag gillar ju egentligen att vara vaken.

Kung fu stol

Idag slog jag en stol i huvudet på mig själv. Det var inte alls särskilt smidigt och det är tur att ingen såg det. Nu har jag natten på mig att komma på en bra förklaring till den begynnande blå bulan precis ovanför mitt högra ögonbryn. Jag gissar att den kommer att vara fullskalig ungefär snart.

Det känns rätt oglamouröst att berätta för frågande folk på jobbet att jag har slagit en stol i huvudet. Dessutom kommer de fråga hur det gick till och det vill jag helst inte berätta. Ingen kan ens ana hur oberäkneliga stolar kan vara när de befinner sig i luften, därför skulle människor inte ha någon som helst förståelse för mitt lilla missöde. Så, en lagom trovärdig förklaring vore på sin plats. Kanske något med flygande tefat...

Till vanvett

Jag står naken
i ett bländande vitt sken
som avslöjar
- alla mina skavanker
och de är många
som vattkoppor
på en femåring
kliar de
ärrar det redan ärrade

jag ser ingenting där jag står
men jag syns
s y n a s
uppifrån ner
utifrån
in
Och det skrämmer mig
Till vanvett

Hälsningar från Helsingborg

Jag saknar Solo, det gör jag, Ofta och verkligen. Men det är svårt att vara ledsen för hans skull, för att inte säga omöjligt. Särskilt när man får sådana här bilder skickade till sig.

Han ser ju inte ut att lida direkt.

Den ömhet jag är värd

Peter Birros pjäs har verkligen fått blandad kritik från recensenter som tycker att de är någonting, att det är deras åsikt som räknas. Men att de alla tycker olika bevisar väl egentligen bara att smaken är delad och att en enda människas recension aldrig är allmängiltig.

Klockan 18.55 klev vi in i den intima lilla salongen på Stora elverket. Dekoren på scenen bestod av vita väggar, vitt tak och vitt golv. När lamporna släcktes ner och draperierna drogs åt sidan tystnade sorlet tvärt och jag, som inte är särskilt van vid teater, började direkt jämföra det hela med en biograf. Där blir det nästan aldrig så där helt tyst och koncentrerat. Jag gillade det här. Tystnaden och förväntningarna tog andan ur en - på ett bra sätt. Första människan på scenen började tala och jag satt förtrollad tills att skådespelarna bugade för publiken och pjäsen var slut. Några ropade bravo, andra ställde sig upp. Tre gånger blev ensemblen inklappad igen och jag tyckte mig se en viss stolthet i deras leende ögon.

Själva pjäsen är en rätt mörk historia, med scener som hela tiden byts av varandra och skådespelare som aldrig kliver av scenen. Det känns lite som en tredimensionell film. Jag kommer ofta på mig själv att tänka att det nästan känns som att vara på bio, bara det att det är mycket häftigare, det är en helt annan närvaro. Man är ju där, där de är, i karaktärernas liv. Visserligen som åskådare men ändå. Ola Rapace var ungefär lika bra som jag trodde att han skulle vara, helst fantastisk. Thomas Hanzon var också en av dem som höjde pjäsen ytterligare men den som lyste allra starkast var Börje Ahlstedt. Vilken skådespelare!

Men om jag nu skulle tvingas invända mot någonting så är det en scen som kändes helt inkastad och tagen ut luften, den passade liksom inte riktigt in. Men eftersom det var den bästa scenen i hela pjäsen (förutom slutet) så kändes det inte som om det gjorde särskilt mycket. Jag är inte heller tvingad så jag säger bara ”Bravo” åt hela pjäsen och ställer mig upp och applåderar.

Förövrigt så läste jag en intervju med Peter Birro för ett tag sedan, där han jämförde pjäsen med filmen ”Trainspotting” och sa att om man som ung bara ska se en enda pjäs så ska man se den här. Och jag kan nog inte annat än att hålla med. Fast jag tycker att man kan (och borde) se den oavsett vilken ålder man är i.

Fast å andra sidan, vad vet jag? Jag är ingen fancy schmancy knowitall recensent. Allt jag har att jämföra med i teaterväg är ”Dunderklumpen”. Och jag gillade den också, på dens tid.

På dina bara knän

En dag ska jag dansa på slak lina
Framför dina blinda
ögon

Och du ska klappa
takten
På dina bara knän