Stylish

Det blev lite längre än vad jag hade tänkt mig, eller mindre kort. Det var dock min frisör och inte jag, som fegade ur. Det kan visserligen ha att göra med att jag hotade med att slå henne om jag inte blev nöjd. Mitt hår ser lite ut som Claire Danes frisyr i ”Mitt så kallade liv” om någon nu kommer ihåg den serien. Åh, så kär jag var i Jared Leto när det begav sig. Jag hade en jättestor affisch föreställande honom på min sovrumsdörr när jag var tretton (men jag kladdade inte ner läpparna med rosa läppstift och kysste den, någon måtta får det allt vara med pinsamheterna).

Hur som helst, så är mitt hår alltså väldigt nittiotal. Men vad jag har hört så är nittiotalet på väg tillbaka. Det har jag inte alls hört, men det kan mycket väl vara så. Nittiotalet var alldeles för underskattat.

Här hemma spelas Anna Järvinen för fullt. Favoriten är ”Kan du gå”. Jag har, liksom hon, lite feeling idag, tror jag.

Short and sweet

Jag har haft en melodi i huvudet hela eftermiddagen. Jag tror att den är ifrån en serie. Helst en åttio- eller nittiotalsserie för jag ser fåniga kläder och B-filmning framför mig när jag nynnar. Men jag kommer inte på vilken serie det är och det gör mig irriterad. Och tankspridd. Den går ungefär så här, melodin: "Dududuuu dudu duuuu Dududuuu dudu duuuu dudidudidu" osv. Det är inte Magnum P.I. Det är inte A-team, McGyver eller Miami Vice, dom har jag redan youtubat och avskrivit. Den som kommer på vilken serie det är jag inte tänker på och som melodin tillhör, vinner ett pris. Eller ja, jag blir tacksam i alla fall. Kanske ett pris.

Apropå det så ska jag klippa mig på onsdag. Tiden är bokad och mitt långa hår ska av. Short and sweet. Det är det nya. Short and sweet.

Dududuuu dudu duuu Dududuuu dudu duuuuu

Det går så där

Varje månad dras femhundra kronor från mitt lönekonto till mitt sparkonto. Tanken är att jag ska spara ihop till en buffert. Pengar som man (jag) antingen kan göra någonting roligt för i framtiden eller som kan komma till nytta. Till nytta kommer dom. I slutet av varje månad för jag över pengarna från sparkontot tillbaka till lönekontot. Som mest har jag sparat tusen kronor. Det är ganska roligt så här i efterhand att se statistiken, det slår nästan aldrig fel.

080929 egen överföring 500
081028 egen överföring 500
081110 Övf via internet -1000
081128 egen överföring 500
081219 Övf via internet -500
081228 egen överföring 500
090111 Övf via internet -500

Se, så trägen jag är. Spara. Slösa. Spara. Slösa. Skam den som ger sig. Just nu är det tillgängliga beloppet på mitt sparkonto tre kronor och fyrtiosex öre, tack vare min sparränta. Tre kronor och fyrtiosex öre är icke att förakta! På tio år är det faktiskt 346 kronor och dom kan jag ju göra någonting roligt för. Eller ha som buffert, ifall någonting inte så roligt skulle hända.

Freaky

I morse när klockan ringde strax innan den så kallade solen skulle gå upp, slog jag upp ögonen och tänkte exakt ”Yay! Det är fredag!” Sedan insåg jag att jag ändå var tvungen att gå upp ur sängen. Det är det sämsta med fredagar. Det är därför lördagar är snäppet bättre. Yay, i morgon är det lördag!

Men idag var minsann tvungen att gå till jobbet. Och när jag jobbade av hjärtans lust sa en kille bakom mig ”Nej, men kolla vem som jobbar här!” Han lät jätteglad och jag som satt med ryggen emot undrade vem han menade egentligen för ingen verkade svara. Jag kollade åt min vänstra sida men där fanns ingen och inte heller vid min högra. Jag tittade bakåt och där stod killen som just precis glatt överraskat hade konstaterat att jag jobbade, där. För det var mig han hade menat, det fanns ingen annan i närheten. Jag har aldrig sett människan förr (tror jag, jag är ganska säker). Han frågade mig om kalendrar som om han var vilken kund som helst men emellanåt la han in små kommentarer som antydde att vi kände varandra. Jag blev förstås genast nojig. Nu har jag fått Alzheimers. Eller så är det någon jag inte känner som vet lite för mycket om mig. Sådant som man kan få reda på, låt oss säga, genom en blogg.

Hur mycket lämnar jag ut mig här egentligen? Och är det värt det?
Just den här killen såg inte ut så som jag föreställer mig att en läsare av min blogg ser ut. Men vad vet jag? Ni vet så mycket om mig och jag vet så lite om er.

Parentes

(Jag har glömt min mobiltelefon hemma. Man kan bli galen för mindre. Och för mer. Jag är så nyfiken att jag kan dö. Tänk om någon har hört av sig. Tänk om ingen har hört av sig. Jag vet ju inte. Jag vet ingenting!)

Charly och jag

Just nu läser jag en bok som heter "Marley och jag" som är skriven av John Grogan. Den är på inget sätt något litterärt mästerverk men den handlar om en stor klumpig ostyrig hund och det räcker gott för att jag ska falla. Dessutom handlar det om en stor klumpig ostyrig ljus Labrador som jag föreställer mig inte är helt olik den stora klumpiga ostyriga Golden Retrievern som jag och min familj hade när jag var ung. Yngre.

När jag var fjorton år gammal lönade sig nämligen år och år och ytterligare ÅR av tjat och mina föräldrar gick äntligen med på att skaffa oss en hund. Charly. Jag ville allra helst ha en boxer men pappa hade läst på om hundar och skulle prompt ha en Golden främst för att han hade läst någonstans att dom inte dreglade. Ja, just det. Dregla var nog det som Charly gjorde bäst. Och mest.

Nu läser jag alltså "Marley och jag". Och boken bringar fram känslor i mig som jag inte riktigt kan kontrollera när jag sitter på tunnelbanan. För det är inte bara en bok, "Marley och jag". Det är liksom som ett minne av den hund som en gång stoltserade runt hemma hos min mamma och pappa, hemma hos oss. När jag läser om Marleys upptåg så är det Charly jag ser framför mig och det är hans upptåg, det är han som far fram som en galning i huset. Det är han som kommer med en sådan fart att han inte hinner stanna innan han far rätt in i möbler, väggar, människor. När Marley och hans husse badar i poolen så är det Charly som nästan dränker mig när vi simmar tillsammans och han till varje pris ska klättra upp på min rygg. Det är hans päls som får ta emot mina tårar och det är han som tålmodigt låter mig krama honom tills mina bekymmer är bortgråtna.

Det är svårt, tror jag, att läsa den här boken utan att bli så berörd som jag blir, när man själv har haft en Marley. Näst intill omöjligt. För även om det står Marley, så läser jag Charly. Och man vet ju liksom hur det slutar. För det är ju så det alltid slutar med våra husdjur. Och sen saknar man dom.

I februari Kommer "Marley och jag" på bio. Jag ska inte se den på bio. Jag började stortjuta bara jag såg trailern. Däremot ska jag se den hemma. Ensam. Helt ensam. Bara jag, en kudde, en filt och massor av papper. Komedi eller inte, jag kommer att gråta ihjäl mig.

Skadad igen

I förmiddags backade jag in i spjut. Det är faktiskt inte så svårt som det låter. Det är bara att slunga en tung kartong med papper, tappa fotfästet och liksom snubbla baklänges förbi spjutet med våldsam kraft och lite för nära. Så där nära att det liksom rispar i huden och gör förskräckligt ont. Jag svor lite och gick på lunch. Sedan glömde jag bort det. Fram till alldeles nyss.

Det började helt plötsligt göra fasligt ont och när jag tog av mig tröjan för att se vad det var så såg jag den långa röda revan. Nu har jag förstås fått stelkramp, det fattar ju vem som helst. Men man ska alltid se saker och ting från den ljusa sidan. Jag hade kunnat backa in i en kulspetspenna och blivit blodförgiftad. Och blodförgiftning är ingenting att leka med. Det och kallbrand är verkligt farliga grejer. Fråga Raskens, han dog ju.

Engelen

För några månader sedan, låt oss säga fyra, dök det upp ett bekant ansikte i butiken. Ett ansikte från Gävle. Det var ingen jag brukade träffa speciellt ofta men ändock en trevlig människa. Vi träffades hemma hos gemensamma vänner och på fester lite då och då. Det var så konstigt att se honom stå där och flina mot mig. Kanske var det konstigare för honom att se mig bakom kassan. Man är liksom aldrig riktigt beredd på att stöta på någon man känner i den här stora staden. Särskilt när det är en någon man inte ens vet bor här.

Men tydligen hade han och hans tjej flyttat ner hit bara någon månad innan mig. Han för att studera och hon för att jag vet inte vad. Jag tror aldrig ens att jag har träffat henne. Hur som helst så skickade han i alla fall en inbjudan via facebook till en spelning på Engelen på måndag. Ett Gävleband. Som låter ungefär så här.

Tja, kanske det. Men vart ligger isåfall Engelen och hur tar man sig dit?

Här är den Jessica!

Målningen jag började med på nyårsafton, glömde bort och avslutade igår. Det är ett hav, för den som inte ser det. Och över havet är det en måne (FÖR DEN SOM INTE SER DET) och på månen sitter det fast någonting oidentifierbart. Fri tolkning.

Bezzerwizzer

Bezzerwizzer är det nya TP. Det är egentligen roligare än TP eftersom man inte får välja sina kategorier och eftersom man kan, om man vill, glänsa genom att svara på motståndarens frågor om denne inte kan. Det kanske inte ser så mycket ut för världen, men man ska icke låta sig luras av den lite tråkiga designen. Bezzerwizzer är grejen!

Helt klart det bästa icke-köpet jag någonsin gjort. Det är gott att jobba i en bokhandel.

Flax

Jag minns när jag såg det här på tv, jag följde Bradbury genom OS. Killen kom med i semifinalen på grund av diskvalificeringen av någon annan och ren tur gjorde att han kom vidare därifrån till finalen. Han är faktiskt riktigt dålig. Ligger långt efter de andra.

Så plötsligt händer det! Och Australien tar sitt första vinter-OS-guld medan de övriga deltagarna liksom kravlar över mållinjen i ren desperation. Det är lika roligt varje gång.

Back in business!

Sent i somras när jag var på Formex så fick jag en voodoll, Roxie Heartstealer, som skulle ge mig förmågan att fånga den jag vill ha. Som tur i kärlek, fast på garanti. Det gick så där. Jag tappade henne redan kvällen efter, på krogen. Och inte hann jag hitta någon kärlek på den korta tiden inte. Det kändes lite som det yttersta hånet mot mitt hopp om att kanske träffa någon att bli sådär hopplöst förälskad i. Eller som Daniel så fint uttryckte det när det begav sig: ”Det är helt enkelt meningen att du ska leva ensam resten av livet, deal with it!” Den där Daniel är det synd om.

Idag när jag var på formex igen, tyckte killarna på voodolls så synd om mig när jag berättade min snyfthistoria att jag fick en alldeles ny Roxie Heartstealer. Och fabrikstillverkade voodoodockor måste väl funka. Nu kommer kärleken att knacka på min dörr. När som helst nu. När som helst.

Jag är redo nu

I höstas, jag tror att det var i november, fick jag ett mail från Elverket. Elverket, Dramaten alltså. De skrev att de hade läst min blogg och gärna ville bjuda mig och en vän på en teaterföreställning. Allsång med bland andra Torkel Petersson, närmare bestämt. Jag blev förstås glad. Tänkte ”Blondinbella, släng dig i väggen!” och sånt.

Här skulle kulturberikas!

Men november var en svår månad. Jag var trött och jobbet tog all min energi. Det tog all min tid också så den där pjäsen blev aldrig sedd av mig. Synd, för den var säkert bra. Jag gillar ju Torkel. Och kortfilmen som hade gjorts för att promota pjäsen var sannerligen udda nog för att pjäsen skulle kunna vara sevärd.

Det var ju fint av människorna på Dramaten att skicka ut sådana där mail med gratisbiljetter, verkligen. Men var finns dom nu? Nu när jag är mindre trött, har mer tid, är kulturtörstig och totalt jäkla jättepank, va?

VA?

Jag behöver en ny bok

Jag åkte till jobbet förrgår, så som jag gör varje vardag och ibland på helgerna. Byter tunnelbana vid slussen. Hoppar på röd linje mot ropsten. Jag lyssnade på musik i min mp3 den morgonen. Vädermannen är slut sedan ett par dagar tillbaka. Vädermannen som började så bra för att sedan bli halvtråkig för att sluta i ett katastrofalt ältande blahablaj. Jag är besviken och ambivalent. Hur kan något som börjar så bra, sluta så illa? Inte ens käre Reine kunde rädda det där slutet med sin behagliga stämma. Nu vet jag inte vad jag tycker om boken som helhet. Måste man tycka något om en helhet? Jag älskade början, verkligen älskade, klarade av mitten och h a t a d e slutet. Så där så att jag nästan blir lite arg när jag tänker på det.

I förrgår stod jag alltså och lyssnade på musik. Ja, jag stod upp. Det är bara ett par hållplatser och det var rätt mycket folk i vagnen. Mitt emot mig, en och en halv meter bort, stod en kille. Han kan ha varit tjugo kanske tjugofem. Jag var trött. Stod liksom i min egen värld och drömde mig bort med musiken. Stod ganska länge och stirrade på samma punkt utan att vara medveten om vad jag tittade på. Förutom när jag blev medveten om det. Att jag stod och glodde på killens skrev. Jag tittade förstås genast bort, ner i tåggolvet. Sedan skrattade jag lite inombords men det smet ut och jag kunde inte hejda det. Så jag stod där och fnissade ner i golvet en stund. När jag tittade upp igen stod killen och inspekterade sitt skrev. Och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag kunde gärna inte förklara för honom att skrevhöjd är en rätt behaglig blickhöjd när man är trött. Eller att det inte var någonting som var roligt med just hans skrev. Så jag sa ingenting alls. Tänk om jag gav honom men för livet?

Om tjugo minuter ska jag kolla in Öijer på tvåan. Inte hans skrev alltså, utan mer helheten. Jag ska framförallt lyssna. Jag var visserligen där när det begav sig, men det tåls att ses igen!

Dags att gå vidare

Man kan ju se att han har gjort det i alla fall.

Gått vidare.
Bortskämda hundskrälle.

Fast jag hade nog lagt en filt åt honom i soffan.
Å andra sidan hade jag aldrig bakat en tårta.
Undra vilket han föredrar, egentligen.
Han saknar mig nog lite ändå.

Asymmetriska jag

Jag älskar
s y m m e t r i
men är själv
asymmetrisk
osymmetrisk
r i s k
jag har en grop
i ena kinden
när jag ler
det gör mig inget
när jag ler
är jag liksom glad
ändå

jagsomnarasymmetriskikväll

Man har inte roligare än man gör sig

Det knäpper i högtalarna. ”Knäppideknäppideknäppide”, låter det en stund. Sedan tystnar det för att ta fart igen ett ögonblick senare. Det är mobilen som gör att det knäpper. ”Knäppideknäppide”, sådär som det kan låta i elektronik när någon ringer eller när ett sms är på väg. Det har hållit på en stund nu. Ingen ringer. Inget sms kommer.

Det är telefonen som har fått spunk. Tappar täckning. Återfår den. Men tappar den igen. Så där håller den på. Och högtalarna knäpper. ”Knäppideknäppideknäppide”. De första gångerna det började knäppa trodde jag såklart att det var någon som tänkte på mig men nu har jag gett upp hoppet om det. Jag har insett att det inte är något sms på väg.

Jag skulle förstås kunna flytta telefonen. Lägga den längre bort från de där högtalarna. Men det är lite trevligt när det knäpper, ändå. Rätt som det är kanske det dyker upp ett sms, helt oannonserat. Och sådant är ju kul. Kanske inte hysteriskt roligt och HaHa. Men lite kul. På ett överraskande sätt. Mer trevligt. Kanske.

Minna på hal is

Ja, vad ska man annars göra en söndag i mitten av januari?

Vädret var precis lagom. Det var inte för kallt och inte för varmt. (Det kanske var för kallt men med sjutusen lager kläder märker man gärna inte sånt.) Den medhavda glöggen dracks på bryggan innan skridskorna snörades på för andra gången samma dag. Vi ville ju se så att isen höll för de andra innan vi vågade oss ut på den.

Jessica: Va läskigt att vi sitter på vatten.
Minna: Men vi sitter ju på en brygga.
Jessica: Ja, just ja.

Men den höll isen (och bryggan) så vi begav oss ut på den (isen alltså).

Innan hade vi förstås tjuvtränat på Farsta IP strax ovanför. Egentligen hade vi sagt att vi inte alls skulle våga åka på sjön. Efter att vi banat omkring i rinken en stund, skulle vi bara ner och titta lite vid strandkanten. Men den såg ju så inbjudande ut, issjön. Vi kunde helt enkelt inte låta bli. Och eftersom jag inte föll i någon isvak kan jag inte ångra att vi gjorde det, att vi faktiskt åkte skridskor mitt ute på en frusen sjö. Och vilken fart man fick. Och vad fint det var.

Det har varit en underbar söndag. Vem vet, det kanske kan bli en friluftsmänniska av mig med. Eller vi kanske inte ska överdriva. Men jag kommer i alla fall att somna gott ikväll.

Årets Yogapass

För ett par år sedan köpte jag en poweryoga-dvd. Jag tänkte att jag skulle bli smidig, harmonisk, stark och allt sånt där som dom lovar att man blir av yoga på baksidan av dvd:n. Ungefär en gång per år får jag något ryck och vill yoga. När jag gick igenom min gamla blogg nyss upptäckte jag att det händer ungefär runt den här tiden varje år. Kan ha med julsvullandet att göra. Kan vara ett försök till att bli lite piggare i vintermörkret. Det kan också vara en ren slump. Vad vet jag.

Anledningen till att det bara händer en gång per år är att jag först har glömt bort och sedan, efter en gång, kommer ihåg hur ganska skittråkigt det är med yoga om man, som jag, inte har något tålamod. Jag förstår faktiskt inte hur man gör när man andas och spänner magmusklerna samtidigt, jag förstår inte hur man andas alls när man gör såna där saker. Jag försöker och försöker men det slutar alltid med att jag glömmer bort att spänna musklerna, alternativt glömmer bort att andas. Men jag vill ju så gärna att det ska vara min grej det här. Jag vill ju bli så där stark och smidig som hon i videon. Fast allra helst vill jag bli så där smidig och stark genom att yoga högst en gång per år. Men hittills verkar inte det ha funkat.

Nu har jag i alla fall köpt en ljuslila yogamatta inför årets yogasession. Som för att visa att det är allvar den här gången. Att jag har tänkt satsa på det här helhjärtat åtminstone tre eller fyra gånger, kanske fem! Ikväll kör jag igång. Och Jag vet precis hur det kommer att kännas på jobbet i morgon. Särskilt eftersom jag i regel alltid hoppar över att stretcha eftersom jag då för länge sen har lessnat på att kräla omkring på golvet.

Jag vet egentligen inte varför jag plågar mig med sånt här.

And the winner is...

Fick sms: ”Hallå. Nu sitter jag på The seamanclub i Lomé. Underbart och häftigt att faktiskt vara iland. Vi har bar, pool, lite bongotrummor. Det är grymt det här.”

Jag svarar: ”Jaha. Själv sitter jag i en etta i en söderförort, i ett iskallt Stockholm, och tittar på en fjortontumsteve.”

Ha! Den vann jag lätt. Jag vet inte ens vart det där fåniga Lomé ligger.

Skrapan

Jag: Vi har inte den boken, men vår butik i Skrapan har den.
Kund: Vilken skrapa?

Vilken skrapa? Bahaha! Det vet väl varenda människa att det bara finns en skrapa i Stockholm. Jekla lantis!

Va trött man blir på såna.

Brist

Jag blev plötsligt så trött. På allt. På ingenting. Längtar till våren. Till solen. Efter apelsiner och mandariner. Jag tror att jag har vitaminbrist. En kollega sa att jag nog har järnbrist men jag åt ju blodpudding häromveckan.

Har inget tålamod med någonting. Med någon. Men suktar ändå efter sällskap. Det är kallt ute. Rysligt kallt faktiskt. Så kallt att det nästan gör ont att andas. Jag vet inte om jag älskar det eller om jag hatar det. Men jag klär på mig som inihelvete när jag ska utanför dörren. Vart jag nu ska. Till pizzerian tidigare idag. När jag nu ska någonstans. Till jobbet i morgon kanske.

Har köpt en ny dator, det är någonting jag har. Den är inget särskilt men den är åtminstone hel. Spargrisen som har agerat stöd för min gamla är äntligen fri. Jag har två. Spargrisar. En stor och en liten. Den stora för småpengar och den lilla för stora. Båda är relativt tomma. Jag är också tom. Fasligt tom faktiskt.

Det är nog den där bristen. På något.

Jag vet var vi kan ses

Lundellkoma. Vädermannen när jag känner för text och "Den vassa eggen", skivan, när jag känner för musik. Skivan bjuder på många bra låtar. Sårade men bra, fantastiskt bra. ”Fyra vindar” är en av favoriterna. ”Kyssar och smek” en annan. Så förstås ”Den vassa eggen” Och ”För dom som älskar”.

Men när jag jobbar är det ”Rialto” jag har i huvudet. Som jag sjunger tyst för mig själv när jag tror att ingen hör. Rialto. Vilken låt. Det måste vara en av de mest romantiska låtarna någonsin, i sin sorgsenhet. Den låten ger mig rysningar. Och faktiskt, pirr i magen. Jag har nog aldrig lyssnat på den förut som jag har lyssnat på den nu. Nu. Jag kan knappt vara utan den nu.



Jag måste läsa Håkan Lahgers ”Den vassa eggen".

Året som gick och året som kommer

Jag brukar alltid bli känslosam precis på tolvslaget på nyårsafton. Kanske handlar det om det stora och på något vis magiska i att ett nytt år tar fart. Fast jag tror snarare att det är ångesten om att det gamla är över, som gör att en känslostorm river tag i mig. Ännu ett meningslöst år är förbi, ett år av ingenting. Ett år som inte har tagit mig någonstans. Den där känslan av att tiden, livet, springer förbi mig när jag själv står och stampar på samma ställe.

I år var det annorlunda. Jag kände inte den där sedvanliga nedstämdheten när raketerna tjöt i himlen över Riddarfjärden och människorna runt omkring mig skrek gott nytt år till varandra. Jag kände faktiskt ingenting mer än att det var skönt men kallt att stå där. Tänkte att det var vackert med raketerna men tänkte aldrig att jag hoppades innerligt att 2009 ska bli ett bättre år än vad 2008 var.

För på något sätt tog jag ju tag i allt det där förra året. Jag läste en kurs jag verkligen har velat läsa och som gav mig otroligt mycket. Jag träffade ett gäng nya människor, många av dem har jag kommit att tycka om, vissa av dem väldigt mycket. Jag skaffade mig ett jobb som jag gillar i en stad jag trivs i. Pusselbitar föll inte på plats, jag la dem där. Det är inte många som fattas nu och jag känner mig harmonisk, tillfreds med livet för första gången på flera år.

Självklart kan det alltid bli bättre, egentligen är man väl aldrig helt nöjd. Men det enda jag verkligen hoppas på av 2009 är att den där rastlösheten inte ska bita tag i mig igen. Att jag ska få fortsätta vara så här harmonisk. Och kanske. Bara kanske. Träffa någon att bli så där galet förälskad i.

Nyårsafton 2008

”Det där skulle man ha haft kort på” blev nyårskvällens fras när vi stod på Västerbron och såg fyrverkerierna i himlen runt tolvslaget. Ett storslaget skådespel som inte alls lät sig fotograferas. Men jag skickade ändå iväg ett av de suddiga korten till en vän som befinner sig på andra sidan Atlanten. Tveksam om han ens ser vad det föreställer. Och kortet gör inte verkligheten rättvisa någonstans. Det är frustrerande det där, när man inte kan vidarebefordra verkligheten så som man vill.

Äh, ni skulle ha varit där.

Anyhow; god fortsättning på det nya året!