Första (andra) läkarbesöket

Idag har vi varit på Elliots första läkarbesök. Första läkarbesök på BVC alltså. Vi har redan hunnit med ett besök på akuten. Jag skulle säga att det dröjde ungefär tre veckor av Elliots liv innan vi blev så oroliga att en hel lördag bara tvunget måste spenderas på barnakuten. Han andades lite konstigt. Det rosslade och hade sig. Ju mer han andades desto mer panik fick jag och jag kunde omöjligt komma ihåg om han alltid hade låtit så till och från eller om det var något nytt. Väl på barnakuten rosslade han förstås inte alls. Och ingen feber hade han heller. Sköterskan som undersökte honom sa att han tvärtom verkade hur pigg som helst. Vi hamnade alltså längst ner i prioriteringen och fick vänta i fyra timmar innan vi fick träffa en väldigt pedagogisk läkare som helt klart var väldigt van vid, och kanske en aning trött på, personer som oss. Nervösa förstagångsföräldrar som åker in till akuten så fort bebisen hostar. Vi har alla varit där.

Läkaren undersökte vår son och konstaterade att han var frisk som en nötkärna. Han förklarade för oss som om vi vore dagisbarn att vi inte behöver åka till akuten om barnet inte har feber, inte är ovanligt slött och om han äter som han ska. Vi tittade ned i golvet och skrapade lite grann med fötterna och mumlade ett okejtackhejdå. Men eftersom jag sov helt utan oro den natten så var det klart värt skammen jag kände över att ta upp en stressad barnakutläkares tid i onödan. Dessutom är mitt barn det viktigaste som finns i hela universum, det måste han ju förstå.

Men idag har vi alltså varit hos barnläkaren på BVC, för att vi var kallade. Faktiskt. Allt såg fint ut. Läkaren klämde, kände, lyssnade och Elliot fick sin första vaccinering och doktorn var mäkta imponerad över hur stark han är. När man lägger vår knappt två månader gamla bebis på mage så tar han sig upp på armarna och lyfter inte bara nacken utan även hela bröstet. Det är sånt man skryter om nu för tiden och om två veckor ska vi börja på vår föräldragrupp, jag kommer att vara odräglig. Jag känner det redan nu. Jag kommer bli en sån vars barn är helt klart bäst på allt. Vilket jag i och för sig antar att de andra föräldrarna också kommer hävda att deras barn är. Så kommer vi alla prata om hur bra våra avkommor är och ingen kommer att lyssna. Det blir kul.

Första allt

I ett helt annat liv för sex år sedan skrev jag ett inlägg som jag kallade ”Sista allt”. Jag stod min sista dag i skobutiken för tanter, vilket var ett helt fruktansvärt tråkigt jobb där en timme kändes ungefär lika lång som de här sex åren som passerat sedan dess, och där jag hade sommarjobbat efter min högskoleexamen. Jag badade ett sista bad i mitt badkar i min lägenhet och somnade för sista gången tillsammans med min älskade hund Solo i min säng. Jag skulle lämna lägenheten, hunden och Gävle för att  flytta till Stockholm. Det hela var väldigt sorgligt, stort och skrämmande och jag minns hur ledsen jag var just den dagen, hur jag nästan ångrade mig. I slutet skriver jag att jag längtar efter första allt. Första allt känns alltid så mycket bättre och roligare. Jag har ju så klart hunnit med massor av första allt sedan dess men nu, sex år senare, är det ändå annorlunda. Det är min egen lilla familjs första allt.

Vi har redan upplevt det första leendet och de första charmiga ooo-ljuden, idag var en annan typ av första. Det första att fira tillsammans. Vi firade visserligen Elliots enmånadsdag med tårta också, fast då sov han under hela festen och om man ska vara helt ärlig så var det nog mest en ursäkt för att äta tårta. Nu har vi firat Jonas och Elliots första gemensamma fars dag. I morse gjorde jag och Elliot i ordning en lyxig frukost på sängen till Jonas. Jag gjorde det mesta (allt) av frukosten men Elliot, som hade varit vaken och peppat inför detta ända sedan klockan sex, bidrog med ett strålande humör. Han fyrade av så många leenden och glada oooo’n att vi blev så uppspelta att Elliot till slut blev helt trött och somnade. Man kan kanske inte tro det, men det är rätt lätt att överstimulera en liten bebis när man är ivriga förstagångsföräldrar.

Idag har Elliot, dagen till ära, på sig sin AIK-body för första gången. Enbart för sin pappas skull frångår han sina vanliga djurtema-kläder för denna mer sportrelaterade outfit. Jag känner att jag kanske borde göra detsamma för min pappa nu på fars dag. Men något säger mig att jag inte skulle vara lika söt i en body med Gefle IF’s logga på och dessutom har jag tyvärr ingen. Men han är ändå, liksom Jonas, världens bästa pappa. Och hade jag haft en GIF-body hade jag satt på mig den. För min pappas skull.

Till månen och tillbaka

Jag hade egentligen inte tänkt skaffa barn. Jag har aldrig varit intresserad av barn och aldrig haft något sug efter några egna. Och hjälp vad tröttsamt jag tyckte att det var med människor vars hela liv och sociala medier kretsade kring deras barn. Det var verkligen ingenting för mig. Vi reste runt i Europa och drack vin och åt sena middagar på fina restauranger som det typiska DINC-paret vi var och jag älskade mitt liv.  Men efter att jag hade fyllt trettio började ändå något att knorra inuti mig. Först ganska tyst men sedan lite högre och högre.  Jag kände plötsligt en obeskrivlig längtan efter ett litet liv att ta hand om. Kanske inte just där och då, men någon gång i en inte allt för avlägsen framtid kunde jag nog tänka mig en alldeles egen liten miniperson. En liten avbild av mig själv.

2014 sa vi. 2014 är året då vi försöker oss på att skaffa en bebis. Man måste ju börja någon gång och man får ju räkna med att det tar några månader. Och det fanns självklart en rädsla för att det inte skulle gå alls. Två och en halv vecka efter att vi kommit hem från vår nyårsresa till Paris kunde jag konstatera ett väldigt tydligt, blått plus på Clearblues graviditetstest. Jag var så lycklig och rädd och panikslagen. Men mest lycklig. Eller kanske mest rädd. En graviditet innebär konstant rädsla för en sådan som jag, en sådan som har ett kontrollbehov av en annan värld. Helt plötsligt hade jag den här grejen, inuti mig, som jag inte kunde kontrollera alls. 

De första tolv veckorna vågade jag knappt gå på toaletten för att jag var rädd nästan varje gång för att upptäcka ett missfall. Sedan skulle vi göra KUB och då var jag rädd för att det inte skulle finnas någon bebis alls där inne och för resultatet. Så den konstanta rädslan för att inte äta ordentligt, för att barnet inte skulle växa och utvecklas som det skulle. Senare vid det stora rutinultraljudet var jag så nervös att jag trodde att jag skulle kräkas. Men efter det kom en period då jag var en aning coolare. Dessutom hade jag börjat känna rörelser och ingenting är så tryggt för en gravid kvinna som att känna de där små, små sparkarna och buffarna från personen i magen. En person som man redan älskar över allt förstånd och som är mer dyrbart än någonting annat i livet men som man ändå på något vis inte kan skydda än. Sen blir man större och tyngre och sparkarna kraftigare och rädslan ersätts av ren och pur längtan efter att få träffa personen som lever sitt vardagsliv därinne. Som boxas och hickar och har sig. Som går helt bananas när man äter lite för stark mat och som sover när man själv är vaken och tvärtom. Man börjar undra hur han ser ut, kommer han att ha hår när han föds? Vilken ögonfärg kommer han att få? Vem kommer han att vara lik? Kommer han att ha min uppnäsa?

Sju dagar innan beräknat datum gick vattnet och två dagar senare fick jag värkstimulerande för att hjälpa förlossningen på traven och jag har aldrig varit så uppspelt inför någonting som jag var den dagen. Jag såg fram emot det här så mycket. Jag såg fram själva upplevelsen. Jag såg till och med fram emot smärtan som ingen hade kunnat beskriva för mig men som jag hade förstått skulle vara nästintill ohanterbar. NU HÄNDER DET! Tänkte jag exalterat och skakade av endorfiner och adrenalin. Och det hände. Det hände verkligen och ont gjorde det. Jag hade sagt innan att jag minsann skulle klara mig utan Epidural. Jag var livrädd för den, jag hade läst så mycket om negativa upplevelser där den hade verkat fel, inte verkat alls eller gett biverkningar så vidriga och långdragna att det  inte var värt själva bedövningen. Men när mina värkar var igång för fullt och jag upptäckte att jag bara blev kräkfärdig av lustgasen tog jag ett hårt filmiskt tag om barnmorskans arm och skrek nästintill panikslaget efter Epidural. Jag struntade i om jag så skulle bli förlamad i benen för resten av livet bara det slutade göra ont. Jag fick inga biverkningar alls och det slutade göra ont (och jag började tjata om bajs).

Ungefär tre timmar senare fick jag äntligen träffa personen som hade huserat i min mage under så många månader, som jag aldrig hade träffat men som jag ändå tyckte att jag kände på något vis. Han kom ut alldeles röd, skrikande och helt perfekt. Jag visste redan innan att jag älskade honom men jag hade aldrig kunnat förstå innan hur mycket man faktiskt kan älska en person man precis har träffat. Någon som är så liten och så helt beroende av mig. Jag var helt euforisk. Hög, nästan. Jag kan fortfarande knappt förstå att det är sant, att just jag fick bli mamma till den här.

Och det var så det gick till när jag blev en sådan där person vars hela liv och sociala medier kretsar kring sitt barn. Världens mest underbara varelse. Mitt allt. Som jag älskar mer än till månen och tillbaka.För alltid.

Det här med gravidkilon

Jag har alltid trott att jag skulle gå upp minst trettio gravidkilon eftersom jag skulle vara en sån som skulle ”passa på”. Jag hade sett framför mig hur jag skulle ha cravings på choklad och tårta och kaker. En craving så hård och mäktig att ingen skulle få komma i min väg och jag skulle vräka i mig med gott samvete eftersom jag skulle äta kaker, choklad och tårta "för två". Och jag skulle skrika åt min kille att springa iväg och köpa den ena efter den andra onyttigheten. Precis så som de gör på film. Och jag hade sett fram emot detta! Jag hade sett fram emot detta så mycket. Det skulle ju vara det bästa med hela graviditeten. 

Jag mådde aldrig illa under min graviditet men det första som hände var att jag helt plötsligt inte kunde äta choklad, alls. Jag tyckte att det var jätteäcklgt. När Roy Fares bakade sånadär härliga kladdkakor i Nyhetsmorgon var jag tvungen att stänga av för att jag inte stod ut med att ens se choklad. För övrigt så var jag inte sugen på några sötsaker eller onyttigheter över huvud taget. Allt jag var sugen på var körsbärstomater. Och det höll i sig i sex månader. De värsta sex månaderna i mitt liv. Sen vaknade jag upp en dag och var helt plötsligt sugen på choklad. Och efter det gick det förstås lite utför med gravidvikten.

Hur som helst så var det ju ändå lite skönt i efterhand att inte ha gått upp de där trettio kilona och nu var ju tanken att jag direkt efter förlossningen skulle börja tappa mina gravidkilon och eftersom det inte var så många så skulle det gå fort. För det hade jag ju tänkt och enkelt skulle det gå också. Dels tänkte jag att man bränner sjukt många kalorier genom att amma, sedan hade jag tänkt gå långa, snabba barnvagnspromenader. Och så skulle jag ju förstås aldrig hinna äta någonting eftersom man ständigt skulle sitta med en skrikande bebis på armen. Återigen blev jag blåst. Amningen funkade inte riktigt, fogarna och bristningarna gör fortfarande så pass ont att jag har svårt att gå längre sträckor och bebisen sover så mycket att jag hinner äta tonvis med choklad. TONVIS! Dessutom går det ju utmärkt att äta det med en hand. Tydligen går man inte ner i vikt av att sitta stilla och äta choklad så istället för att gå ner de gravidkilon jag hade så har jag nog lagt på mig ett par postgravidkilon. Men bebisen verkar tycka att det är jättemysigt att ligga på min mjuka mage. Och så länge han är nöjd… tänker jag och tar en till bit choklad. Jag har ju oceaner av tid för power walks och sallader.Senare.

Att besegra ett monster

I tisdags gjorde jag det som alla mammor och pappor någon gång i livet måste göra. Det är ingenting någon vill göra, men ibland spelar det ingen roll hur panikslagen man är, man bara måste. Från början trodde jag att det var jag som bara var harig men efter att jag hade lagt ut min historia på Facebook så förstod jag att det verkligen var en grej det här. ALLA tycker att det är obehagligt och genast kände jag mig mindre ensam. Och mindre som en liten lort. Därför tänkte jag att jag borde dela med mig av historien även på bloggen. Kanske kan den få någon mer att känna sig lite mindre ensam.

Jag och en annan tjej med barnvagn stod samtidigt och tittade på hissens "ur funktion"-lapp med likadana desperata ansiktsuttryck. 

"Den kanske funkar ändå" sa jag."

 "Mm" sa hon och tryckte på knappen. Ingen hiss kom trots att vi stod där ytterligare ett par minuter och väntade. Men vi hade ju egentligen redan förstått vad vi skulle bli tvungna att göra. 

"Jag är inte redo för det här" sa jag. 

"Inte jag heller. Jag är alldeles gör ny." sa hon. Vi stod kvar ytterligare en stund och spanande efter mer rutinerade mammor som åkte ner för rulltrappan med sina barnvagnar. Kände hur vi blev mer och mer sturska.

"Nu gör vi det!" Sa jag till denna helt okända mamma, hon nickade och så gjorde vi det. Vi åkte ner med våra barnvagnar som om vi aldrig hade gjort annat. Men med hjärtan hamrande som nervösa hamstrars i våra bröst. 

"Det går ju fint det här!" Ropade hon bakom mig efter en stund. Och jag log fast hon inte kunde se det. Och ner kom vi. Fortfarande samma mammor, fast ändå visste vi att vi inte alls var samma mammor längre. Något hade förändrats. Vi var rulltrappeåkande mammor nu.

Vi skiljdes åt lite sådär som om man inte visste om man egentligen borde kramas och kanske byta nummer. Sådär som när två främlingar har genomgått en livsavgörande pärs tillsammans. Har någonting riktigt stort ihop. Tillsammans hade vi klarat den, rulltrappepremiärturen.

Och när jag skulle hem var hissen tack och lov lagad. Någon slags måtta med sturskhet får det ändå vara på en och samma dag.

Ett litet inlägg om bajs

När jag startade den här bloggen var jag mycket yngre än nu och spenderade mina dagar med att spana på kille som jobbade på Systembolaget och kvällarna med att dricka rödvin och kanske dansa. Nu flera år senare har jag och min sambo varit tillsammans sjukt länge, vi har precis fått världens sötaste barn och livet ser lite annorlunda ut. Som föräldraledig med en snart sju veckor gammal bebis har man ju fortfarande lite tid att fundera kring saker och framför allt har man tid att skriva ner dem så det tänkte jag att jag skulle göra. Enkel men komplicerad återuppstår alltså ännu en gång. Och jag återupptar den här bloggen på det mest eleganta sättet jag kan komma på, genom att skriva ett inlägg om BAJS. Då kan man kanske också förstå ungefär varthän den barkar, den här bloggen.

När vi var på den förlossningsförberedande kursen berättade barnmorskan där att enligt en undersökning som Expressen hade gjort så var blivande mammors största skräck inför förlossningen att bajsa på sig. Det är inte alls ovanligt att de födande kvinnorna tar lavemang under värkarbetet för att slippa detta. Jag oroade mig för tusen andra saker. Som till exempel att spricka (vilket jag gjorde), att livmodern skulle spricka (vilket den inte gjorde), att förlossningen skulle dra ut på tiden (vilken den inte gjorde) eller framför allt att något skulle hända med barnet (som kom ut som världens mest perfekta lilla varelse). Hur som helst, jag oroade mig inte alls för att bajsa på mig vid krystvärkarna, vilket fån att oroa sig för sånt, tänkte jag. Innan. Men jag blev under själva förlossningen plötsligt onaturligt intresserad av detta. Jag pratade väldigt mycket om just bajs efter det att EDAn hade kickat in och jag var i något slags uppspelt rus av att inte ha ont och att ändå hålla på med den här massivt stora grejen, att föda barn.

Jag pratade hela tiden om bajs och frågade barnmorskan mer om det än om man kunde se barnets huvud än. Hon sa att jag inte skulle oroa mig. Men jag oroar mig inte, svarade jag stolt och lite för snabbt, jag bryr mig inte! Och sen vidare ”bla bla bajs bla bla bajs bajs bla bla.”. Det behövdes nog ingen Freud för att förstå att allt tjat om bajseriet ,vilket jag enligt egen utsago brydde mig så lite om, egentligen var lite av en issue för mig. Ändå. Och efteråt kände jag ett oerhört behov av att få veta. Hade jag gjort det eller inte..? Jag frågade barnmorskan. Med det nyfödda barnet vid mitt bröst frågade jag allvarligt den största frågan av dem alla. ”Bajsade jag på mig?” Hon svarade att jag inte hade gjort det och jag skrattade och sa att det var ju skönt, INTE FÖR ATT JAG HADE BRYTT MIG, lade jag till lite för högt, gällt och lättat. Andra kanske poopar på sig under sina förlossningar, men inte jag inte. Nähädu, inte jag. Och hade jag varit en emoji hade jag varit den med solbrillorna. 

Och där hade allt kunnat få sluta som en solskenshistoria men när jag hade släppt allt det där med bajs och återgått till att beundra den lilla, röda varelsen i min famn tillägger min barnmorska glatt att hon brukar säga så till alla som frågar. Oavsett om det kommit poo eller ej under förlossningen så säger hon alltid att det inte har det, säger hon till mig. SÅ. HIMLA. TASKIGT. 

Bad Gastein sommaren 2012

I juni åkte vi till Bad Gastein, en liten ort i Österrikiska alperna. I juli åkte vi tillbaka. Vi har ju gjort en del resor de senaste åren. Mest stadssemestrar så vi kände att det var dags för någonting nytt. Och alperna har alltid fascinerat. Så vi åkte dit. Och sen åkte vi dit igen. Känslan första gången när vi satt i restaurangvagnen på tåget från Salzburg till Bad Gastein, den var fantastisk. Miljöerna man åkte genom gjorde en verkligen andlös. Jag är fullständigt förälskad i storheten. Jag är också helt säker på att vi kommer att åka tillbaka igen. Vi bodde på ett litet mysigt familjeägt B&B, Villa Anna. Familjen som ägde det var helt underbara, jag tror faktiskt att de utgjorde en av anledningarna till att vi åkte tillbaka till just Bad Gastein och inte till vilken annan alpby som helst. Alpby som alpby, tänker jag. Naturen är väl lika fantastisk vilket som. Men det är något med Gasteinerdalen.

Om någon googlar in sig på detta för att ni funderar på att åka så säger jag bara: ÅK! Det är smidigt att flyga från Arlanda till Salzburg, en taxi från flygplatsen till tågstationen kostar ungefär en hundring och tågresan kostar 130kr, tar en och en halv timme och är så värd! Det är heller inte särskilt dyrt, själva resan. Vi betalade 3400kr per person för första resan, flyg (som vi bokade direkt med Lufthansa) och hotell (som vi bokade via Hotels.com). Då hade vi fyra nätter i Bad Gastein, så var vi två nätter i Salzburg.  Andra gången var vi bara i Bad Gastein. Salzburg gör man i regel mer än väl på tre dagar.

Vi åkte alltså i början av juni första gången och vi hade jättefint väder. Uppe på topparna låg det en del snö men det var inte mycket. Och vi fick höra att våren var väldigt sen. Andra gången, i juli hade vi både regn, snö och sol. Vädervändningarna var sjukt häftiga och de kvällar det åskade var man inte så himla kaxig när det ekade mellan bergväggarna.

Okej, är ni fortfarande inte övertygade så kommer här kanske världens längsta bildkavalkad. MED BILDTEXTER!?

 Underbara Villa Anna i Juni

 

I Juni besteg vi berget Graukogel från fot till topp. Och tvärtom, eftersom liftarna inte hade satt i gång ännu. Eftersom juni är lite av en försäsong så var det osäkert om alpstugorna skulle vara öppna. Så i efterhand kan man ju tycka att det var lite dumdristigt att ge sig upp till toppen med en banan att dela på. Dock hittade vi en öppen stuga och fick lunch framåt två. Då hade vi gått uppåt sedan klockan tio. Halv åtta var vi nere igen. 

Här en vilobänk.

 Nu nådde vi aldrig stortoppen på Graukogel, vi kände oss lite för oerfarna och vägen upp dit kändes lite för brant och jag tror att man skulle ha behövt klättra. Men vi besteg Hüttenkogel. Här är jag, stolt som en tupp! Och lite yr. Framförallt lyckligt ovetandes om den helt galna träningsvärken jag skulle ha resten av resan.

 

En av dagarna i juni gick vi till SportGastein. Dit gick man på en underbar gammal väg mitt emellan två berg. Det är ungefär två mils promenad. Jag hade blivit lovad djur. I Sportgastein släpper bönder från hela Gasteinerdalen ut sina djur för att beta på sommaren. Ibland är det över 3000 djur som strövar fritt där. Jag såg dock inte ett enda. Tydligen berodde det på den sena våren.

Bad Gastein. Genom hela orter forsar ett gigantiskt vattenfall. Vilket ger den mycket av dess charm.

 

När vi kom tillbaka i juli väntade vårt älskade Villa Anna på oss och det kändes precis som att komma hem. Det är så fint att det liksom ligger uppe på en höjd och blickar ner över dalen och upp över bergen. Ändå är det bara en fem minuters promenad ner till byn.

Första dagen på vår andra resa bestämde vi oss för att gå Höhenweg från Bad Gastein mot granndalen Bad Hofgastein. Om man hade lärt sig någonting av förra resan var det att inte ta ut sig för mycket första dagen. Villa Anna är en utmärkt utgångspunkt för denna promenad. Knappt en kilometer stöter man på några helt tama, tiggiga och bortskämda ekorrar.

 Vissa delar av Höhenweg kändes som en regnskog. Jag har nog aldrig förr sett en sådan grön färg. Eller upplevt så klar och frisk luft.

 I alperna måste man dricka varm choklad med rom. De har en ganska söt rom som påminner nästan lite mer om punch. Är dock ingen expert i ämnet. Men varm choklad med denna Rom efter en hård promenad, kanske i regn, det är nog det bästa som finns. Dessutom serveras den alltid, ALLTID, i helt fantastiskt fina koppar.

 

 En regnig dag åkte vi upp på Stubnerkogel. Kabinbanan var lite läskig och när den stannade nästan ramlade vi ut, dock blev vi vänligt men bestämt infösta igen eftersom vi bara var vid mittstationen. Väl uppe på toppen rådde snöstorm. Och även om det var kallt och blåsigt så kunde man inte annat än att skratta. Särskilt absurt kändes det när man tänkte på att vi veckan senare skulle ligga på en solig strand i Grekland. Uppe på toppen sprang vi över Europas högst beägna hängbro. Tyvärr missade man utsikten eftersom vi var i ett moln. Och det snöade. Sedan sprack det dock upp. Jag såg en murvel och någon typ av falk eller vråk.

 Sista dagen skulle vi åka till Sportgastein i förhoppningen att det nu fanns djur där. Dock fick vi kliva av bussen i Böckstein och sedan fortsätta vägen till fots då ett bergras hade gjort att bilvägen var oframkomlig. Så vi knatade en och en halv mil. Väl där blev vi belönade! Hela dalen var full av kor! Här är min kille och korna.

 

 Dom såg verkligen ut att ha det så himla bra. Om jag var en ko så skulle jag också vilja tillbringa mina sommarlov i Sportgastein.

Och sen hittade vi ponnys! Och alla blev glada. Mest glad av alla blev jag!

The End

PS. Jag tror att vi måste åka tillbaka en höst. Kanske en september. Eller tidig oktober. Jag tror att det kan vara himla fint då också. DS.

Happy Hunger Games

Igår var det äntligen dags! Medan den här bloggen låg och självdog gick jag på premiären av The Hunger Games (som jag redan har skrivit om Här). I tre månader har jag och säkert en miljon fjortisar gått och längtat efter den här filmen. Klockan halv sex var lobbyn full av små människor som i sin tur var fulla av förväntan. DN kändes lite malplacerade där de stod mitt i lobbyn och försökte få människor att prova på tre månader för endast 199 kronor. En kvinna kom hoppfullt släntrandes mot mig och min kompis, som i princip var de enda vuxna i hela lobbyn. Vi tackade vänligt men bestämt nej. Köpte våra M&M’s, stod i den halvmil långa toalettkön och trängde oss sedan in i Salongen.

Hela första halvtimmen av filmen satt jag med rysningar på armarna av förväntan. Och förväntningarna infriades. Filmen var precis så bra som jag hade föreställt mig att den skulle vara efter att jag för första gången såg trailen, som fick mig att läsa böckerna. Men jag funderar ändå lite på hur mycket mer man måste få ut av filmen när man också har läst böckerna. Relationer blir inte lika djupa i en film som i en bok. Det finns heller inte utrymme för alla karaktärer. I boken är ju allt mycket mer komplext. Men så kan man inte göra en film som är fem dagar lång bara för att jag vill få med precis varenda liten blick som utväxlas mellan karaktärer. Det kändes också som att ”kärleksrelationen” med Peeta fick mycket mer plats i filmen. Varpå fjortistjejerna fnissade och fjortiskillarna ropade ”TJEJFILM!!” Lenny Kravitz gjorde sig verkligen som stylisten Cinna, men jag kunde inte låta bli att reflektera över att troligtvis ingen i salongen visste vem Lenny Kravitz är. Och att ingen i Salongen ens var född under hans storhetstid. Jennifer Lawrence gjorde sig förstås också oerhört bra som Katniss och på det stora hela är jag nöjd. Mycket nöjd. Så nöjd att jag nog ska sällskapa med en hög fjortisar och se den igen.

De stora frågorna nu är; hur ska jag kunna vänta ända till 2013 på nästa film? Och vem ska spela Finnick? Och när kommer jag att skriva ännu ett inlägg på den här bloggen?

Nörderi på ny Nivå

• Kolla på mingelbilderna från Game of Thrones-festen Här.

• Läs min intervju med festfixaren Johanna Koljonen för Månpocket Här.

• Läs Boktipset intervju om Game of Thrones med mig Här.

Slut på nörderi.

Se tjock ut i teve

Igår var jag på release för Bokförlaget Max Ströms nya bok Postkodmiljonären som är en spelbok i samma anda som På spåret. Realeasen hölls i Kulturhuset där vi bjöds på ekologiskt bubbel och snacks, det hela var mycket trevligt. På plats var naturligtvis Rickard Sjöberg. Han är väldigt tjusig och tusen meter lång och han minglade fram till vårt bord, presenterade sig och vi började prata om Postkodmiljonären. Eftersom det kändes som det givna samtalsämnet. Vi kom in på att det är fler män än kvinnor som tävlar i Postkodmiljonären och frågesporter på teve över huvud taget. Rickard Sjöbergs teori (som säkert inte är helt felaktig) var att kvinnor mer ogärna än män gör bort sig i teve. Att de skulle tycka att det var pinsammare att inte kunna svara på frågor och att de därför helt avstår från att tävla.

Det var då jag bröt in och sa att jag inte alls var rädd för att verka dum i teve men att jag däremot inte hade någon lust att sitta där och se tjock ut. Det blev tyst. Någon skrattade, kanske lite nervöst. Och jag kände att jag cementerade en annan fördom om utseendefixerade kvinnor som inte vill vara fula på teve. Eller helst över huvud taget. Men egentligen ville jag bara trycka på att jag inte alls är rädd för att verka dum. Och man ser faktiskt tjockare ut på teve. Sedan ursäktade jag mig och gick och hämtade ett till glas ekologisk skumpa och knölade in en näve ekologiska chips i munnen.

Jag har fastnat i en King

Jag gillar ju som sagt att läsa Stephen King under semestern. Nu är semestern slut och jag är halvvägs igenom en King-roman och det känns som om det kommer att ta väldigt lång tid för mig att läsa den färdigt. Jag vet inte om det beror på att semestern är slut och att jag inte kan läsa Stephen King annat än på sandstränder eller i solstolar, att det liksom har blivit en grej. Eller så kanske det beror på den pyttelilla texten i just den här boken. Jag hatar när pocketböcker har för liten text, jag blir bara sömnig och grusig i ögonen. Det kan ju också vara så att jag faktiskt inte tycker om just den här King-boken, ”Sömnlös”. Den kanske inte tilltalar mig. Den kanske rent av är tråkig.

Hur som helst så har jag halva boken kvar och har haft så i en vecka. Frågan är: ska jag avbryta läsningen? Jag har ju Pynchons ”Inneboende brist”, Svelands ”Att springa” och Falkenlands ”Sfinx”, riktiga höstromaner, som bara ligger och väntar på mig och som jag längtar efter. Eller ska jag kämpa mig igenom ”Sömnlös” fastän att det kommer att ta jättelång tid och gå ut över böcker jag hellre vill läsa? För jag är ju fortfarande lite nyfiken på hur den slutar och på vad som kommer att hända. Och sen är det ju det här med att inte läsa färdigt böcker, det är ju inte så kul. Kan man kanske spara en halv bok i ett år? Till nästa semester alltså.

Med vänlig hälsning
Bekymrad boknörd

I got love in my tummy

Såhär lagom till hösten ska jag lära er hur man gör världens godaste glassdrink. Allt ni behöver är Minttu, mjölk, kakao, vaniljglass och en mixer. Häll lite av varje ingrediens i mixern (observera att man behöver väldigt lite Minttu i varje drink) och voila! Man blir ju snarare mätt och sockerchockad än full. Och det är ju trevligt!

Receptet har jag fått från min kompis Tina. Hon har en jättefin blogg. Den hittar ni HÄR och den tycker jag väldigt mycket att ni ska besöka. Alltså, det är ingen matblogg. Receptet har som ingenting med bloggen att göra, det fick jag en kväll när vi skulle festa men istället drack saft och spelade spel. Bloggen är mest snygg och rolig och innehåller fina bilder föreställande vackra människor. Seså!