Ett litet inlägg om bajs

När jag startade den här bloggen var jag mycket yngre än nu och spenderade mina dagar med att spana på kille som jobbade på Systembolaget och kvällarna med att dricka rödvin och kanske dansa. Nu flera år senare har jag och min sambo varit tillsammans sjukt länge, vi har precis fått världens sötaste barn och livet ser lite annorlunda ut. Som föräldraledig med en snart sju veckor gammal bebis har man ju fortfarande lite tid att fundera kring saker och framför allt har man tid att skriva ner dem så det tänkte jag att jag skulle göra. Enkel men komplicerad återuppstår alltså ännu en gång. Och jag återupptar den här bloggen på det mest eleganta sättet jag kan komma på, genom att skriva ett inlägg om BAJS. Då kan man kanske också förstå ungefär varthän den barkar, den här bloggen.

När vi var på den förlossningsförberedande kursen berättade barnmorskan där att enligt en undersökning som Expressen hade gjort så var blivande mammors största skräck inför förlossningen att bajsa på sig. Det är inte alls ovanligt att de födande kvinnorna tar lavemang under värkarbetet för att slippa detta. Jag oroade mig för tusen andra saker. Som till exempel att spricka (vilket jag gjorde), att livmodern skulle spricka (vilket den inte gjorde), att förlossningen skulle dra ut på tiden (vilken den inte gjorde) eller framför allt att något skulle hända med barnet (som kom ut som världens mest perfekta lilla varelse). Hur som helst, jag oroade mig inte alls för att bajsa på mig vid krystvärkarna, vilket fån att oroa sig för sånt, tänkte jag. Innan. Men jag blev under själva förlossningen plötsligt onaturligt intresserad av detta. Jag pratade väldigt mycket om just bajs efter det att EDAn hade kickat in och jag var i något slags uppspelt rus av att inte ha ont och att ändå hålla på med den här massivt stora grejen, att föda barn.

Jag pratade hela tiden om bajs och frågade barnmorskan mer om det än om man kunde se barnets huvud än. Hon sa att jag inte skulle oroa mig. Men jag oroar mig inte, svarade jag stolt och lite för snabbt, jag bryr mig inte! Och sen vidare ”bla bla bajs bla bla bajs bajs bla bla.”. Det behövdes nog ingen Freud för att förstå att allt tjat om bajseriet ,vilket jag enligt egen utsago brydde mig så lite om, egentligen var lite av en issue för mig. Ändå. Och efteråt kände jag ett oerhört behov av att få veta. Hade jag gjort det eller inte..? Jag frågade barnmorskan. Med det nyfödda barnet vid mitt bröst frågade jag allvarligt den största frågan av dem alla. ”Bajsade jag på mig?” Hon svarade att jag inte hade gjort det och jag skrattade och sa att det var ju skönt, INTE FÖR ATT JAG HADE BRYTT MIG, lade jag till lite för högt, gällt och lättat. Andra kanske poopar på sig under sina förlossningar, men inte jag inte. Nähädu, inte jag. Och hade jag varit en emoji hade jag varit den med solbrillorna. 

Och där hade allt kunnat få sluta som en solskenshistoria men när jag hade släppt allt det där med bajs och återgått till att beundra den lilla, röda varelsen i min famn tillägger min barnmorska glatt att hon brukar säga så till alla som frågar. Oavsett om det kommit poo eller ej under förlossningen så säger hon alltid att det inte har det, säger hon till mig. SÅ. HIMLA. TASKIGT.