Årets julklappstips

Snart är det jul. Kanske inte jättesnart men ganska snart. Mer snart än för ett halvår sedan. Igår var vi bjudna till bokförlaget Max Ström, de presenterade vinterns böcker och bjöd oss sedan på middag. Vi fick väldigt god mat på den nyöppnade restaurangen Hierta på Skeppsholmen. Medan vi väntade på maten provspelade vi Max Ströms nya bok; ”På Spåret”, vilket naturligtvis är mitt julklappstips.

Eftersom det är en bok är den behändig att ta med, dessutom är den billig i jämförelse med andra frågespel. Man kan antingen tävla med sig själv, mot någon annan eller i två lag (vilket vi gjorde och mitt lag vann förstås). Jag var lite rädd för att det bara skulle vara geografifrågor (ni vet ”På spåret” och så) och jag suger på geografi, men det var det inte! Det fanns flera olika kategorier och varje fråga hade fyra svarsalternativ. När man hade bestämt sig för ett svar så tryckte man in det på den lilla dosan som sitter fast i boken och som noga håller reda på antal rätt svar. Svarade man rätt spelades en glad liten trudelutt. Svarade man fel hördes något slags bröl.

Är det inte världens bästa julklappstips så säg! Finns att köpa till exempel HÄR.



PS. jag vill inte ha någon, jag fick nämligen ett alldeles eget exemplar igår. DS.

Val 2010

Jag gör en Mymlan. Jag är nämligen också lite nyfiken på vilka partier ni som läser mig, röstar på. För kul. Vad skulle det bli för regering om bara ni fick bestämma? Det är naturligtvis helt anonymt även om man förstås får kommentera bäst man vill här nedan. Röstningen däremot sker alldeles här intill --->

Men glöm för allt i världen inte att rösta på riktigt i morgon!

Glöm inte att rösta!

Och rösta rätt, rösta rött.

Bloggfrånvaro

Jag håller för fullt på att lära mig mitt nya jobb. Det går jättebra. Jag tror att jag är relativt lättlärd, vilket är en klar fördel vid ett nytt jobb. Att sluta halv fem på dagarna istället för sex och sju är precis så skönt som jag hade föreställt mig. Likaså att slippa jobba helger. Och det här med flex alltså, vilken grej! Sen gör det ju inte saken sämre att jag verkligen tycker om min arbetsplats. Stormtrivs, skulle man kunna säga. Nästa torsdag är det gårdsfest med mat och vin. Det känns som att jag har kommit hem, på något vis. Jag älskar mat och vin.

Apropå hem så håller jag dessutom på att packa för fullt. Jag ska lämna lägenheten vid Skogskyrkogården och flytta ihop med en kompis i Huddinge. Vilket gör att jag drar ner på hyran med fyra tusen i månaden. Fyra tusen är ganska mycket pengar. Det är en långweekendresa i månaden. Och jag gillar långweekendresor. Nu ska jag inte åka bort en gång i månaden, jag bara säger att jag skulle kunna göra det för mina överblivna pengar – om jag skulle vilja.

Livet är kanske inte helt enkelt just nu. Det är faktiskt ganska jobbigt, rätt mycket att göra och så. Men det är roligt, livet. Väldigt roligt!

Musiktips: Carolina Wallin Pérez

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Kent. Ganska oförtjust faktiskt, vilket har resulterat i att jag inte har lyssnat speciellt mycket på dem. Men när Carolina Wallin Pérez sjunger Kent blir det helt plötsligt intressant. En underbar röst och lite jazzig ton och Kents låtar är oemotståndliga.



Carolina Wallin Pérez på Spotify

Alltså, spriten frös till is.

Hur är det ens möjligt?

Bildkavalkad Kefalonia

Det var en välbehövlig och helt fantastisk semester. Jag hann läsa två hela böcker och en halv. Jag hann bada fem timmar om dagen och jag hann sola fyra. Jag hann bli brun och jag hann börja flagna. Jag hann dricka billigt vin och jag hann äta massor av friterad ost. Jag hann bränna mig på en manet och jag hann tro att jag kanske skulle vara brännskadad för livet. Jag hann se nästan hela ön och jag hann ha ångest över att behöva åka hem.

Var och en sköter sitt

Två män började bråka på tunnelbanan. Jag tror inte att de kände varandra och båda verkade påverkade av någonting. Den ena höll en ölburk i handen och den andre hade röda solglasögon. Jag vet inte riktigt hur bråket startade men jag tror att mannen med ölen sa någonting till tjejen som satt mitt emot, en tjej som ingen av dem verkade känna. Jag uppfattade inte helt vad han sa med det var någonting sexistiskt flirtigt och han sa det på ett minst sagt otrevligt sätt. Mannen med solglasögonen sa åt mannen med ölen att hålla käften. Mannen med ölen undrade varför. ”Jag gillar inte när folk pratar”.

Sedan blev det snack om ”ska skalla dig”, ”spöa dig”, ”jag är beredd” osv. Tillslut knuffade mannen med solglasögon den andre mannen så att han nästan ramlade av sitt säte. Då fick den gråhåriga gamla kvinnan på andra sidan gången nog. ”SLUTA!” Skrek hon och reste sig upp. ”SLUTA BRÅKA NU! FÖRSTÅR NI INTE HUR OBEHAGLIGT DET KÄNNS FÖR OSS ANDRA!?” Sedan började hon gråta och gick längre bort i vagnen, blev tröstad av någon hon inte kände och var väl beredd att hoppa av så fort tåget skulle stanna. De två männen slutade bråka. Åtminstone för en stund. Jag tror att alla blev liksom lika häpna. Hela vagnen kom av sig. Och hon hade ju rätt, det ar riktigt obehagligt. Det var två stora, vuxna män. Och ingen annan sa någonting, ingen annan vågade säga någonting. Mannen med ölen försökte ropa någonting till kvinnan men hans kompis tystade ner honom. Ungefär där stannade tåget. Tanten hoppade av och halvsprang till chauffören. Jag hoppade också av eftersom det var min station så jag vet inte vad som hände sedan.

Jag kan inte sluta tänka på den gråhåriga kvinnan, säkert sjuttio år gammal, som sa det som alla andra tänkte. Som liksom vågade när ingen annan ville ”lägga sig i”. Men som säkert inte hoppade på just det där tåget igen.

Kefalonia

Vi tyckte att Stockholm kändes lite grått och trist så vi bokade en resa i sista minuten, till Kefalonia. Jag ska ha med mig tre böcker och en bikini. På torsdag åker vi!

Ikväll firar vi med Bubbel!

"Bestulen"

”Jaha, då var det alltså min tur till slut”, tänkte jag när jag i lördagskväll skulle byta tunnelbana vid slussen och upptäckte att min plånbok saknades och min väska var vidöppen. Jag tänkte att jag har klarat mig rätt länge ändå. Två år i Stockholm utan att ha blivit av med en enda pryl. Misstänkte den korta killen i vit t-shirt som hade gått lite obehagligt nära nerför trapporna. Ringde Jonas och förklarade halvt hysteriskt vad som måste ha hänt. Tänkte på att spärra kort, gärna för fem minuter sen. Vad skulle den där killen hinna köpa. Hur mycket pengar hade jag på kontot? Vad stod det egentligen i delen av min plånbok som är en almanacka? Hoppas att han har jävligt roligt för mina tjugo kronor som var det enda som låg löst. Åh, så måste jag fixa nytt leg, tur att jag åtminstone har ett pass nu för tiden så att jag kan identifiera mig. Osv, osv.

”Har du inte glömt den hemma då?” Frågade Jonas lite försynt.
”GLÖMT DEN HEMMA!? Jag skulle väl ha märkt att den var borta när jag plockade upp telefonen på tunnelbanan!? Dessutom lägger jag ALDRIG ur min plånbok!” Skrekviskade jag. Jag hade gjort mig fin. Klockan var runt halv elva och jag skulle till Strand i Hornstull för att dansa med Timmisen till 60-talssving! Fast nu var jag tvungen att åka hem igen. Försöka kolla upp hur man spärrar kort och var man polisanmäler sådana här händelser. Åkte med återvändande tåg. Tio minuter av nära gråt. Sedan halvspring. Upp för trappor, in i lägenhet. Ingen plånbok på hallgolvet där väskan hade stått. Satte på datorn i köket. Tände lampan i vardagsrummet. Och titta! Där på soffan låg den ju. Min plånbok.

Sminkade av mig. Gick och la mig. Det var en fin lördagskväll.

Oui oui

Vi ska åka till Paris. Inte nu men sen, typ kanske i vår. I alla fall så tänkte jag vara bättre förberedd då än vad jag var när vi åkte till Madrid och inte förstod ett ord av vad folk sa. Sååå , jag köpte en franskakurs. ”För dig som vill bli bättre på att skriva, tala och läsa franska”, för jag har ju pluggat franska tänkte jag. Räcker ju med att liksom repetera. Jag började med lätta glosor och kunde ingenting. Och då menar jag ingenting. När den frågade efter ”mig” skrev jag ”me”.

Dagens egentliga lärdom: En 2:a i betyg i högstadiet gör mig inte kvalificerad att klara av en fortsättningskurs i samma språk fjorton år senare.

Ett nytt liv

Jag jobbar två veckor till nu, i bokhandeln. Två veckor. Inte ens fulla veckor. Nästa vecka jobbar jag bara fyra dagar. Och jag jobbar egentligen inte ens hela dagar. Man skulle kunna säga att jag jobbar ungefär en vecka och en dag till i bokhandeln. Sedan slutar jag där. För alltid. Den känslan.

Strax innan midsommar fick jag ett vykort från mitt blivande jobb. Dom önskade mig en trevlig midsommar och skrev att dom ser fram emot att ses i augusti. Alla hade undertecknat. Jag tror att jag kommer att trivas på mitt nya jobb. Jag kommer också att trivas med att inte jobba helger. Inte jobba röda dagar. Särskilt glad är jag att jag slutar på mitt gamla jobb samma år som det var min tur att jobba julafton.

Två veckor till. Sedan två veckor semester. Och sen; ett nytt liv.

Musiktips: CEO

Jag älskar videon och jag älskar låten. Det här kan bli min sommarhit. Inte riktigt samma sak som förra årets, som var Dylan med "Lay lady lay". Men hey, en bra låt är en bra låt. ÄR en bra låt. Som den här!

Uff!

Jag köpte två par nya jeans idag. Jag kände att det var dags eftersom alla mina andra jeans är trasiga. Jag hatar att köpa jeans. Jag hatar att prova jeans. Jag hatar förnedringen man känner när byxorna man har plockat med sig inte går att få upp över låren. Eller när försäljaren helt uppenbart har missat att man har en stjärt. Men idag lyckades jag. Köpte två par Cheap Monday med hög midja. Jeans ska ha hög midja. De ska dölja fettet, pressa det neråt och få en att se mycket smalare ut än vad man egentligen är. Men jag och försäljaren hade lite olika uppfattning om hur jeans ska sitta.

”Dom här är ju jättetajta!”
”Ja, det är bra!”
”Men alltså jag får ju inte igen dom.”
”Jaha, nä det var kanske inte så bra.”

Han plockar fram en större storlek.

”Jag kan inte andas! Jag dööör!”
”Men får du igen dom?”
”Ja, men jag dör ju!”
”Då sitter dom perfekt!”

Så mina nya jeans är slim fit, kan man säga. Supertajta. Jag kommer säkert aldrig att använda dom. Jag vill ha bekväma kläder. Som inga jeans alls. Jag hatar jeans.

Så blev jag till

Mina föräldrar träffades på Televerkets firmafest. Året var 1979. Deras arbetsplats hade brandgult som signaturfärg. Den politiska debatten gällde kärnkraften. Och Thorbjörn Fälldin var statsminister. Det kan ha varit Ola Ullsten också, men honom är det ingen som egentligen minns.

Det var min mor som först fick syn på min far. Hon bestämde sig genast för att hon skulle ha honom. Och snart satt de där, djupt inbegripna i ett samtal om kärnkraftens vara eller icke vara. Hon emot. Och min blivande far, för. Hela kvällen diskuterande de. Diskussionerna, nästan alltid fredliga, som kom att bli deras signum.

Dagen efter sågs de igen. Och efter en vecka fick pappa hem ett maskinskrivet brev. Ett brev om kärnkraft. Om varför man skulle rösta nej till den. Än idag vägrar min mor att erkänna att det var hon som skickade det. Det närmaste ett erkännande som har kommit ur henne var när hon nu i midsomras rättade pappa med att brevet bara bestod av en sida. Sedan knep hon igen och sa ingenting mer om saken.

Det var sannerligen kärlek. Ett halvår efter firmafesten flyttade min far från sin ungkarlslya in i min mammas radhus, där hon bodde med sina två barn från ett tidigare äktenskap. Mina syskon. Pappa var tjugofyra och mamma tjugoåtta. Ett år senare kom jag. Men innan dess hann de rösta om kärnkraften. Båda röstade nej.

Semesterhimmel

Natt på akuten

Jag fick känslan av att en del människor gick omkring i korridorerna på akutmottagningen på SöS mitt i natten, för kul liksom. Eller i brist på vettigare nattsysselsättning. ”Jag har varit här sen klockan sju ja!” skanderade en dam högt för alla hon gick förbi. Oss gick hon förbi klockan fyra ungefär. ”Synd om läkarna åh, dom har ju mycket att göra domåh!” Sa hon. Och vi nickade och jag tänkte att jag aldrig skulle komma därifrån.

Vid elva på kvällen började jag få ont i bröstet och ryggen. Smärtan strålade ut i armarna och jag kände mig kallsvettig och illamående. När klockan började närma sig tolv och det fortfarande inte hade gått över började jag få panik. Strax innan ett slog Jonas och jag oss ner i väntrummet på SöS akutmottagning. Jag var fortfarande inte helt övertygad om att jag inte skulle dö men kände mig lite lugnare, medveten om hur nära en panikångestattack jag hade varit och lite stolt över att jag faktiskt hade lyckats hålla den tillbaka.

Halv tre fick jag träffa en sjuksköterska som tog blodprov, mätte blodtryck och EKG. Om jag hade vetat att alla symptom jag hade, tydde på hjärtinfarkt hade jag garanterat inte lyckats hålla tillbaka den där panikångestattacken. Nu visste jag som tur var inte det, och det var förstås inte heller någon hjärtinfarkt. Jag fick så småningom träffa en läkare som konstaterade att jag nog hade fått en retning på lungan till följd av en envis förkylning och framförallt på grund av den retsamma hosta jag har gått och haft i en vecka. För att vara på den säkra sidan ville de ta ytterligare ett prov för att utesluta en propp i lungan. Och jag var livrädd men glad för att de var så grundliga.

Klockan fem lämnade vi akuten. Jonas, stackarn, trött som ingen annan. Jag med en retning på lungan och ett betydligt lugnare humör. Men den här semestern kunde väl ha börjat bättre, kanske.

Missa inte!

Massor med boktips inför sommaren på Kulturbloggen!

Bloggtips!

Har ni läst "Hey I'm Roger"? Om inte så tycker jag att ni ska göra det, nu med detsamma! Han skriver för det första väldigt bra, språket flyter på och inläggen är ofta en fröjd att läsa enkom därför. Dessutom skriver han om intressanta och viktiga ämnen på ett personligt vis som "En hora är en hora". Man kan också få följa med på härliga nostalgitrippar som i "Min kärlek till lera och vin".

Vad Roger än skriver om så har han en tendens att beröra, att ta en med och det gillar jag. Mycket.

Hippy Hippy Shake

I lördags var jag på Debaser för första gången. Jag och Timmisen hade bestämt att vi skulle dansa. Först bestämde vi att vi skulle dansa på Fasching men sen kom vi på att dom inte öppnade förrän klockan tolv. Klockan tolv, tänkte vi ungefärligt gå hem. Ja, senast halv ett. Man orkar ju inte vara ute och ränna hur sent som helst nu för tiden. Så Fasching blev alltså bortbytt mot Debaser. Och som vi dansade! Vi dansade och drack öl ur plastmugg ända till klockan två faktiskt. Det är den senaste tidens uterekord för mig. Jag pratade också med många trevliga människor, bjöd in mig själv till en skrivarklubb och spenderade ungefär 60% av tiden i kön till toaletten och var allmänt ölcharmig.

Allt som allt, en väldigt bra kväll. Hon är inte så dum, den där timmisen. Hon är inte dum alls. Förövrigt är jag också timmis nuförtin, vilket innebär att jag är ledig i dag, i morgon och på torsdag. Andra dagar jobbar jag sköna timmistider. Ett perfekt sätt att avsluta en anställning på.

Och jo, jag trivs rätt bra med livet, just nu.

Kamphundens vara

Det verkar vara en het diskussion om kamphundens vara eller icke vara, igen. Det är ett komplicerat ämne och hur man än vrider och vänder på det så kan det aldrig bli riktigt rätt. Å ena sidan så vore det bra att förbjuda kamphundar. De kan vara världens finaste hundar om de hamnar hos ”rätt” människa och jag håller med dom som säger att det inte är hunden utan människan som är farlig. Men det tar ju inte bort det faktum att ”fel” människor skaffar sig kamphundar. Av fel anledningar, dessutom. Och det kan man inte stoppa genom att förbjuda vissa människor att köpa eller sälja hundar, dels för att det skulle vara för tidskrävande och ekonomiskt ohållbart och dels eftersom man aldrig skulle kunna kontrollera det fullt ut. Det skulle dessutom innebära att den svarta marknaden skulle bli större och hundarna skulle avlas mer okontrollerat. Och vem skulle bestämma vem som får och inte får skaffa sig en kamphund. Vem som är ”rätt” och vem som är ”fel”. På så vis skulle den enklaste lösningen vara att förbjuda vissa hundraser. Det låter väldigt pedagogiskt. Om inte alla kan sköta sig så får ingen ha någon, typ.

Men det är här det blir komplicerat. Säg att vi förbjuder Pitbull, Amstaff, Dogo argentino, Amerikansk bulldog. Men sedan då? De människor som skulle ha skaffat sig en Pitbull att hetsa, fixar en Rottweiler, en Schäfer eller en Dobermann. Diskussionen blommar upp igen. Ska vi då förbjuda dessa raser också? Sedan förbjuder vi alla stora hundar? Och kanske dom små med vassa tänder?

Jag säger inte att jag har någon lösning på problemet, jag menar bara att det är lite mer komplext än att bara skria om att man ska förbjuda kamphundar.

Sluta hetsa mig!

Ungefär sex månader om året är det mörkt och kallt. Tre månader är mellanmånader då det är överkomligt ljust och relativt ickekallt. Tre månader är vad man kallar sommarmånader. Juni, juli och augusti. Jag gillar sommaren, missförstå mig inte. Det jag inte gillar är den här utomhushysterin som kommer med den. Hysterin har troligtvis att göra med att den bara är just tre månader kort och två av de månaderna regnar bort (ofrivilligt Ledin-citat. Det är förövrigt säkert hans fel alltihop).

Det är som att man ska ha dåligt samvete bara för att man är inne fast man är ledig och solen skiner ute. Jag ser de skuldbeläggande solstrålarna sträcka sig in genom fönstret. De säger ”ta en filt, lägg dig i solen och läs din bok”. Och alla håller med solen. Ja, för nu ska man minsann passa på! Snart är det trettio minusgrader igen.

Men så här va; jag kanske inte vill vara ute idag. Så, nu är det sagt.

Jag gillar inte ens barn

Fick hem mitt examensbevis från Högskolan idag. Inte så mycket mitt examensbevis som någon annans. Högskolan har alltså skickat mig någon annans examensbevis. Hon är förskolelärare, det är inte jag. Och vart någonstans mitt examensbevis är, det är det ingen som vet. Ska luska på det. Det är kanske inte så mycket för världen men det är trots allt mitt.

Den här veckan jobbar jag sista veckan som heltidare på mitt jobb. Från och med nästa vecka återstår bara timmistider och semester. Som jag längtar. Som_jag_längtar. Jag känner mig alldeles för trött och oinspirerad för mitt eget bästa. Ledig tid är nog precis vad jag behöver.

Det känns lite grann som om den här bloggen håller på att gå under av sig självt. I´m just saying.

Yay!

Jag har inte bloggat så mycket på sista tiden, och det finns faktiskt en anledning till det. Jag har nämligen koncentrerat mig på annat håll. Jag har varit på två anställningsintervjuer på samma företag, för samma jobb. Som en gallring. En gallring som jag klarade mig igenom. Så från och med 1:a september jobbar jag på Bonnier.

Nu; Champagne, riktig Champagne. För det är jag värd.