At the office

Jag fick låna ”The Office” av timmisen. En hel box med två säsonger och en julfest. Första avsnittet var det vidrigaste, pinsammaste och jobbigaste jag någonsin har sett i serieväg. Och om inte Jonas hade tvingat mig så hade jag aldrig sett ytterligare ett. Jag kunde verkligen inte förstå hur folk kan ha rekommenderat mig att se den. Och timmisen av alla människor. Timmisen! Hon ska ju vara en måttstock för bra smak. Hennes stilguide är ju Lilla My! Men efter det andra avsnittet mjuknade jag lite och vid det tredje var jag fast. Under det fjärde och femte skrattade jag högt, flera gånger.

Särskilt Gareth är rolig, kanske för att han är en såndär karaktär som faktiskt finns (i viss mån) på alla arbetsplatser. Eller också bara för att han är så fel. Rolig är han hur som helst. Och roligt är ”The Office”, tillslut.

Hippy Hippy Shake

I lördags var jag på Debaser för första gången. Jag och Timmisen hade bestämt att vi skulle dansa. Först bestämde vi att vi skulle dansa på Fasching men sen kom vi på att dom inte öppnade förrän klockan tolv. Klockan tolv, tänkte vi ungefärligt gå hem. Ja, senast halv ett. Man orkar ju inte vara ute och ränna hur sent som helst nu för tiden. Så Fasching blev alltså bortbytt mot Debaser. Och som vi dansade! Vi dansade och drack öl ur plastmugg ända till klockan två faktiskt. Det är den senaste tidens uterekord för mig. Jag pratade också med många trevliga människor, bjöd in mig själv till en skrivarklubb och spenderade ungefär 60% av tiden i kön till toaletten och var allmänt ölcharmig.

Allt som allt, en väldigt bra kväll. Hon är inte så dum, den där timmisen. Hon är inte dum alls. Förövrigt är jag också timmis nuförtin, vilket innebär att jag är ledig i dag, i morgon och på torsdag. Andra dagar jobbar jag sköna timmistider. Ett perfekt sätt att avsluta en anställning på.

Och jo, jag trivs rätt bra med livet, just nu.

Timmisen strikes again

Timmisen är i Spanien med sin pojkvän. Och hans föräldrar som hon aldrig tidigare har träffat. De ska bila genom Andalusien, tror jag det var. Hur som helst så fick jag följande sms i torsdags:

”Ha! Jag gick igenom säkerhetsspärren på flygplatsen med jobbets lilla kniv. Om jag inte hade fått panik och slängt den efteråt hade jag kunnat kapa hejvilt!”

Tänk vilket intryck hon hade gjort på föräldrarna. Även om det skulle ta slut med killen så skulle de aldrig någonsin glömma henne. Hon skulle alltid ha en speciell plats i deras hjärta. Och även om hon inte skulle ha kapat någonting utan bara åkt fast i kontrollen och gjort att de missade planet så skulle hon för alltid vara den där som förstörde spanienresan.

Något sånt skulle jag aldrig göra om jag fick följa med utomlands. Om jag hade svärföräldrar, det vill säga. Och en pojkvän.

Äppelkladdkakan

För en vecka sedan kom en kund in med en himmelskt god äppelkladdkaka. Jag har inte kunnat sluta tjata om den sedan dess och jag har självklart beskrivit den i detalj för timmisen som inte var där när det begav sig. Idag kom samma kund in igen med ännu en äppelkladdkaka. Personalstyrkan samlades kring henne likt gamar och jag har aldrig sett någon springa så fort som timmisen gjorde när hon förstod vad det var frågan om. Helt röd i ansiktet stod hon sedan där, bredvid äppelkladdkakan, klappade händerna och hoppade av glädje. Och jag ljuger inte när jag säger att hon åt upp en bit jag tappade på golvet. Den sista biten. Ingenting fick förgås.

Kan ni förstå hur god den är? Kan någon baka en sån åt mig (bara mig) varje dag?

Timmisen meddelar

Timmisen jobbar inte längre hos oss eftersom hennes timmar nu jobbas av nya, riktiga anställda och jag saknar henne. Som tre veckor öppnad gammal läsk saknar sin kolsyra, saknar jag henne. Så jag sände iväg ett meddelande där jag talade om att det minsann är tomt på jobbet utan henne och fick tillbaka:

”Å Minna! Har läst ditt fina sms hundra gånger. Jag ser/hör våra bitchiga förbifartskommentarer i slow-motion (i huvudet). Saknar dom. ”

Aaaaw. Mitt hjärta smälter. Som polarisarna, smälter det.

Jag saknar henne!

Jag saknar timmisen extra mycket nu i julrushen. Inte för att hon var särskilt effektiv. Hon var visserligen inte ineffektiv heller. Men hon var nästan jämt röd i ansiktet och det gillade jag. Hon stressade hela tiden omkring och var jätteliten. Röd och jätteliten. Dessutom lyckades hon alltid få dom jobbigaste kunderna på halsen och då kunde man se hur hennes ansikte skiftade färg från rött till ännu rödare. Och man kunde se hur hon pratade sammanbitet med ett forcerat litet leende på läpparna och ibland, om man hade tur, kunde man få se henne stampa foten i golvet av uppgivenhet och frustration. Det var roligt, jag saknar det.

Vi har ju andra timmisar nu som sliter som sig bör. Men ingen av dem blir särskilt röd i ansiktet. Och ingen ger mig halvätna äppelmuffins. Dessutom far dom inte alls runt på samma vis. Liksom ilande längs golvet. Visst, dom är ju bra på sitt sätt men dom är inte timmisen, det är dom inte.

Dessa timmisar

Igårmorse när jag kom till jobbet efter en dags ledighet var min juice spårlöst försvunnen. Paketet låg helt synligt i soporna men juicen fanns inte där i. Nu kollade jag visserligen inte det utan antog mest att det var så. Jag gjorde då det som alla småsura människor gör. Jag skrev på whiteboardtavlan i lunchrummet:
”Tack till den som drack upp min juice! / Minna”.
Efter ett par timmar hade någon skrivit:
”Rätt åt dig! / tjuven”

Det kom fram att det var timmisen. Det är alltid timmisen! Hon hade inte druckit upp juicen men hällt ut den, i tron om att det var hennes jättegamla mögeljuice. För det här med att kolla utgångsdatum verkar inte timmisar ägna sig åt. Fast när jag skulle äta lunch stod det en juice i kylen med mitt namn på. Den kom lika plötsligt som den andra försvann. Så jag antar att hon är förlåten.

I ett nötskal

Jag såg in i hans mörka ögon och log. ”Hej!” Sa han och jag stannade till och kände hur fel allt blev. Tänkte att han ville ha hjälp med något men han ville tydligen bara säga hej och där stod jag hängandes i luften i flera minuter innan jag kom till sans. ”Hej”, sa jag och ilade iväg ut på lagret med röda kinder. Man kanske kan tycka att det inte var vidare pinsamt och det kan man kanske få tycka också – om man inte var där! En av timmisarna kom ut på lagret en stund efter mig och frågade vad det var jag höll på med. Min nervositet syntes på mils avstånd, det var vad hon fnissande sa till mig.

En stund senare stod jag i kassan och självklart hamnar han just hos mig. Han skulle ha en resehandbok om ett land jag inte minns. Han lade upp den på disken och medan jag lyfte upp den för att läsa in streckkoden frågade han om det fanns presentpapper i närheten och jag, som den serviceinriktade person jag är, pekade ut presentdisken och sedan slängde jag hans bok i golvet bakom mig. Han tittade på boken, tittade på mig, sen på boken igen. ”Oj”, sa jag. Han log, tror jag, kanske. Jag var röd och log inte. Timmisen, som stod i kassan bredvid. försökte hålla sig för skratt och var helt röd hon också. Jag tog, så nonchalant jag kunde, upp boken och försökte låtsas som om den aldrig hade legat på golvet. Spelade mitt coolaste jag. Det gick verkligen så där och jag tror inte att jag mötte hans blick efter det. Jag känner fortfarande hur det bränner i kinderna när jag tänker på det.

Jag förstår inte varför jag blir sån. Jag kan väl åtminstone låta bli att tappa saker, visst? Men jag vill tro att det var spänningen mellan oss som gjorde det. För timmisen sa minsann att han också verkade nervös, så det så. Och om jag inte hade kastat hans bok i golvet så kanske jag hade varit på dejt, as we speak. Om jag hade tackat ja, alltså. Vilket jag kanske inte hade gjort. För jag är rätt cool så där.

Hittat i personalrummet

Jag lånade ut lunchpengar till timmisen igår. Idag fick jag dom tillbaka. Med ränta. En halväten äppelmuffin.

Is it a bird? Is it a plane?

Nu när jag skulle borsta tänderna föll det ner någonting från taket och landade på golvet. Sen låg den där och sprattlade en stund och efter det blev den alldeles stilla. Jag slängde den i toaletten och eftersom jag inte är så förtjust i kryp så kollade jag inte så noga på den. Nu är jag livrädd att det var en pälsänger. Timmisen hade sådana nämligen, hon kanske har smittat mig. Det är typ det värsta jag vet, way värre än silverfiskar och gråsuggor. Till och med värre än spindlar men på ett annat sätt.

Fast jag tror att den var för stor för att vara en pälsänger. Jag tror att den var för stor för att vara någonting alls. Den var groteskt stor och nu vågar jag inte gå på toaletten och jag är kissnödig. Jag har ju precis läst ut en Stephen King-rysare, jag klarar inte av överdimensionerade insekter!

Hur stora är sådana där pälsängrar egentligen? Jag har hört att man aldrig blir av med sådana. Jag har hört att dom äter på en när man sover.

Det är visst nån som är tillbaka

Timmisen! Hon är tillfälligt tillbaka i mitt liv, som jag har längtat. Jag har till och med köpt juice, bara för hennes skull. Så att hon kan ha någonting att hälla ut. Hon har tre jobb nu. När jag frågade hur det gick med utbildningen sa hon ”Äh, jag kom inte in.” Hon hade nämligen kommit så långt i uttagningen till någon konstutbildning att hon fick lämna in arbetsprover. Det kanske man alltid gör, vad vet jag. Hur som helst. ”Mina arbetsprover var nog inte så bra.” sa hon, sen sa hon ”Dom var skitdåliga, jag vet ju att dom var det.”

I antagningsbeskedet hade det stått ”Ej antagen. Obs! Du är inte reserv. Hör inte av dig”

Inte ikväll, inte den här årstiden

Timmisen sms:ade precis och frågade om jag ville hänga med till Pet Sounds bar ikväll. Mitt i veckan, på en vardag!? Hon måste vara galen. Här sitter jag och kämpar för att hålla mig vaken till åtminstone tio. Och i samma ögonblick som jag formulerar mitt nekande svar känner jag mig gammal. Gammal och tråkig. Fruktansvärt tråkig.

Jag minns tillbaka till en tid då jag hade hängt på utan att tveka en sekund. Sett varje kväll som en möjlighet att göra något extraordinärt eller ordinärt. Någonting, åtminstone. Den tiden är förbi. Den har varit förbi sedan jag gick i ide någon gång i november. Men förhoppningsvis är den tillbaka igen senast april.

Jag brukar alltid pånyttfödas om våren.

Allt du inte visste att du ville veta om mig

Jag är ledig och har ingenting att göra (förutom att skriva en krönika, men det går sådär) så jag har snott en lista av Johanna (igen).

1. Stänger du av mobilen när du sover? Nej, men jag har nästan alltid mobilen på ljudlös.
2. Vem såg dig senast naken? What’s in a name..?
3. Hur såg du ut på högstadiet? Jag hade en misslyckad Robyn-frisyr. MISSLYCKAD. Usch, vad misslyckad den var. Jag har inte riktigt kommit över den ännu, tror jag.
4. Hur kommer du se ut om tjugo år? Jag vill helst inte tänka på det, men jag kommer säkert att vara kortare. Jag är helt övertygad om att jag krymper på längden.
5. Hur var du på dagis? Jag gick bara på dagis ett år, minns ingenting.
6. Hur är du att ha som arbetskamrat? Fråga timmisen!
7. Har du celluliter? Jahadu!
8. Biter du på naglarna? Ibland önskar jag att jag gjorde det, jag tycker att det är snyggt med sönderbitna naglar. Men nej, jag biter inte och har så aldrig gjort (om man inte räknar ett par intensiva dagar i nian då jag försökte börja, men det låg inte för mig helt enkelt).
9. Har du något handikapp? Inte något som jag tror räknas som ett handikapp. Men mitt lokalsinne är förödande dåligt.
10. Är du rädd för att få hängbröst? Ständigt. Ibland blir jag så rädd att jag hoppar till.

11. Tror du att gud är en man eller en kvinna? Om det mot förmodan skulle finnas en gud tror jag att denne är könlös.
12. Svär du? Ehm. Ja. Men bara när jag är arg, glad eller neutral. Eller sur. Och trött.
13. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen? Inte trevligare än mot andra ovälkomna dörringare.
14. Hur homo är du på en skala 1-10? Tre?
15. Tror du på utomjordingar? Vi säger så här, jag utesluter ingenting.
16. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad väljer du? Mammas potatispaj med den där såsen och fläskfilé.
17. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på? Vad heter det där bruna som ser ut som diarré? Sånt i alla fall.
18. Har du blivit arresterad? Nej.
19. Ljuger du? Inte när jag är nykter.
20. Har du kysst en polis? Inte vad jag vet.

21. Är du rädd för Securitasvakter? Näh.
22. Har du någonting att dölja? Jag döljer ganska mycket. Jag vill tillexempel inte att vem som helst ska se mina bröst. And such.
23. Vad har du på din nyckelknippa? Nycklar.
24. Är du/har du varit gift? Nej. Däremot har jag varit förlovad. Fjortisförlovad.
25. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojkvännen från krogen? Är han så full att han inte klarar av att ta sig hem själv så vet jag inte om jag skulle vilja träffa honom.
26. Kan du laga cyklar? Jag kan skruva!
27. Kan du fixa med bilar? Jag kan skruva..
28. Brukar du köra om? Jag har inget körkort. Om jag hade ett körkort skulle jag ha blivit av med det för länge sedan. För långsamkörning. Jag är livrädd för bilar.
29. Kan du baka bröd? Ja.
30. Vet du hur man frostar av en frys? Det är väl bara att stänga av den och sätta en bytta nedanför? Annars, nej.

31. Vilken tv-serie skulle du helst leva i? Upp till kamp! Pax för att va ihop med Tommy! Eller Lena.

Vårsolölsug

Jag har suttit ute i solen på lunchen och gnällt lite över hur varmt det är. Men bara lite. I juli kommer jag att gnälla mer ordentligt. Nu är det mer förtjusningsgnäll på något vis. Vi inventerar på jobbet, det är inte särskilt roligt. Alls. Och hela veckan har jag jobbat slavtider som 8-18 och 9-19. Fast idag förgyllde timmisen min jobbtillvaro. Som jag har längtat. Hon kom infarandes några minuter försent, helt röd i ansiktet. Som vanligt. Och allt kändes liksom bra men lite nervöst. Fast nu har hon gått hem. Jag slutar klockan sex. Det är jättelångt till klockan sex. Det är jättetråkigt att inventera.

Jag ska till Mariatorget och lämna en nyckel efter jobbet, sen ska jag hem. Jag vet inte om jag egentligen vill hem. Jag vill dricka öl, tror jag. Utomhus. Dessutom hittar jag inte till Mariatorget men det var väl knappast någon överraskning. Hem hittar jag. Förhoppningsvis. Där finns ingen öl.

Jag är så trött.

Den bästa presenten

Den här födelsedagen har varit så bra som en födelsedag kan vara. Kanske lite bättre. Säljaren, som jag nämnde tidigare, kom faktiskt förbi. Han hade dessutom kommit ihåg min födelsedag och tagit med sig en stor bullkrans med blåbärsfyllning. Sedan köpte min chef den godaste chokladtårtan som har bakats. Jag och timmisen, Helena, åt upp resterna efter att vi hade stängt idag. Just nu sitter jag och mumsar på en bakelse som jag fick av en annan jobbarkompis. Jag är så tjock. Fast livet är ganska härligt. I alla fall väldigt sött.

Den bästa presenten upptäckte jag när jag kom hem. Den låg i ett stort C4-kuvert och kom från Solo. Se så fint han har gjort. Dessutom skickade han med femhundra kronor. Han är den bästa hunden någonsin!

(Om någon annan känner sig givmild så skulle jag behöva en digitalkamera)

"Bestulen"

”Jaha, då var det alltså min tur till slut”, tänkte jag när jag i lördagskväll skulle byta tunnelbana vid slussen och upptäckte att min plånbok saknades och min väska var vidöppen. Jag tänkte att jag har klarat mig rätt länge ändå. Två år i Stockholm utan att ha blivit av med en enda pryl. Misstänkte den korta killen i vit t-shirt som hade gått lite obehagligt nära nerför trapporna. Ringde Jonas och förklarade halvt hysteriskt vad som måste ha hänt. Tänkte på att spärra kort, gärna för fem minuter sen. Vad skulle den där killen hinna köpa. Hur mycket pengar hade jag på kontot? Vad stod det egentligen i delen av min plånbok som är en almanacka? Hoppas att han har jävligt roligt för mina tjugo kronor som var det enda som låg löst. Åh, så måste jag fixa nytt leg, tur att jag åtminstone har ett pass nu för tiden så att jag kan identifiera mig. Osv, osv.

”Har du inte glömt den hemma då?” Frågade Jonas lite försynt.
”GLÖMT DEN HEMMA!? Jag skulle väl ha märkt att den var borta när jag plockade upp telefonen på tunnelbanan!? Dessutom lägger jag ALDRIG ur min plånbok!” Skrekviskade jag. Jag hade gjort mig fin. Klockan var runt halv elva och jag skulle till Strand i Hornstull för att dansa med Timmisen till 60-talssving! Fast nu var jag tvungen att åka hem igen. Försöka kolla upp hur man spärrar kort och var man polisanmäler sådana här händelser. Åkte med återvändande tåg. Tio minuter av nära gråt. Sedan halvspring. Upp för trappor, in i lägenhet. Ingen plånbok på hallgolvet där väskan hade stått. Satte på datorn i köket. Tände lampan i vardagsrummet. Och titta! Där på soffan låg den ju. Min plånbok.

Sminkade av mig. Gick och la mig. Det var en fin lördagskväll.

Alla vet ju vem ÄnnFäg är

Det var en kille som ringde till butiken igår och frågade om vi hade änshtäns dagbok.
"Va? Einsteins dagbok?" Undrade jag.
"Haha nej. Ännfägs. Dagboken alltså." Sa han
Och jag sökte men hittade ingen fag eller fagg. Eller någonting liknande heller. Jag frågade tre gånger och han sa det om och om igen som att det var något som alla borde känna till.
"Jamen Änn Fägs dagbok!" Typ.
Men jag fattade fortfarande ingenting så jag ryckte jag tag i timmisen i ett sista desperat försök att förstå vad det var han egentligen ville. Jag sa till henne exakt så som han hade sagt till mig:
"Vet du vad ännfägs dagbok är?"
Hon helt stencoolt:
"Han kanske menar Anne Franks dagbok…"

Ah.