Helt fantastisk!

”All my friends are superheroes” av Andrew Kaufman hamnar på topp 5 av mina alla tiders favoriter. Denna måste ni läsa. MÅSTE. Andrew Kaufman skriver absolut fantastiskt finurligt och den här boken är helt skruvad, romantisk och alldeles galet rolig. Den handlar om superhjältar i allmänhet och Tom, som inte är någon superhjälte, i synnerhet.

Toms fru, The Perfectionist, har blivit hypnotiserad av sitt ex, Hypno, att tro att Tom inte syns. Hon tror därför att han har lämnat henne så boken handlar alltså främst om hur Tom försöker övertyga sin fru om att han faktiskt är bredvid henne. Under tiden får vi möta ett flertal superhjältar med de mest absurda superkrafter. Bland andra The Spooner, vars superkraft är att känna på sig när någon ligger i fosterställning och behöver skedas, då smyger han ner i deras säng medan de sover och spoonar dem. Eller The Shadowless Man som inte alltid har varit en superhjälte.

"Before The Shadowless Man was The Shadowless Man, he was Henry Zimmerman. He was regular. He always knew when the toast was going to pop. He routinely opened the telephone book to exactly the right page when looking for a number and was always finding money on the street. But nothing incredibly strange, nothing that'd suggest he was a superhero, had ever happened.
Then one wednsday he woke up at 6:34 a.m. This was early for Henry Zimmerman. His shadow was sitting on the edge of his bed.
'I'm leaving you' his shadow told him.
Zimmerman leaned on his elbow. He studied his shadow. It looked so tiny.
'Are you unhappy?' he asked his shadow.
'Yes'
'Then you should go.'
Zimmermans shadow hesitated. Almost imperceptibly, it nodded. It pushed itself on its feet. It walk across the room and closed the bedroom door behind itself.
Henry Zimmerman was now the Shadowless Man."

Nog sagt.

All my friends are superheroes får 5 starka Minnor av 5 möjliga.

Ursäkta, det är hår i min hals

Ni vet när man får ett hårstrå i maten och man är i ett sådant sammanhang att man inte kan resa sig för att hämta servett att spotta ut tuggan i. Eller försöka gräva fram hårstrået ur munnen. Ett sånt moment hade jag idag. Så jag slutade tugga, tog sats, slöt ögonen och svalde matbiten med hull och hår, så att säga. Log lite mot min bordsgranne och försökte ignorera det faktum att jag nu hade någon annans döda hår i min hals. Någon.Annans.DÖDA.Hår.I.Mig.

I efterhand tänker jag att jag hade kunnat ursäkta mig och uppsökt en toalett. Men det är lätt att vara efterklok. Nu har tuggan liksom fastnat halvvägs och jag känner hur det där hårstrået ringlar omkring i min hals. Gör sig påmint om vad jag har gjort. Jag kan inte sluta tänka på det. Jag blir galen.

The Tiny Wife

"The Tiny wife" av Andrew Kaufman är en liten, liten bok som handlar om en krympande människa. Det börjar med ett rån på en bank. Att rånet skedde just på en bank var bara en slump eftersom rånaren inte var ute efter pengar. Istället vill han, av var och en som befinner sig på banken, ha den sak de har med sig som betyder mest för dem. Han säger att han i och med detta har tagit 51% av deras själ och om de inte lär sig hur man får själen att växa tillbaka till sin ursprungliga storlek så kommer de att dö. Efter rånet börjar märkliga saker hända dem som blev rånade. En kvinnas man förvandlas till en snögubbe, en annan får hela sin familjs historia över sig (bokstavligt talat) och en tredje, berättarens fru, börjar krympa.

Boken är skriven på ett sätt som förundrar, på riktigt. Ibland är den så fyndigt formulerad att man blir helt förbryllad. Och efter ett tag slutar man förvånas över handlingen och liksom accepterar absurditeten i det hela, liksom karaktärerna i boken gör. För i hela boken är det ingen som någon gång ifrågasätter hur det är möjligt att dessa omöjliga saker kan hända dem. Om jag ska ha någonting att invända mot denna lilla pärla så är det att den är alldeles för kort. Jag vill ha mer av "The Tiny Wife".

Därför ska jag nu börja läsa en annan bok av samme författare, ”All my friends are superheroes”. Den handlar om Tom. Alla hans vänner är superhjältar, till och med hans fru. Som tyvärr har blivit hypnotiserad att tro att Tom är osynlig av sitt ex, Hypno. Det lutar åt succé, tycker jag.

The Tiny Wife får 4,5 Minnor av 5 möjliga.

Lyon 2011

Vi har spenderat några dagar i Lyon, en stad som jag förälskade mig vid första ögonkastet. Det är verkligen en fantastisk stad. Eftersom den klarade sig ganska oskadd undan andra världskriget finns det många gamla fina byggnader kvar. Och då menar jag många. Lyons ”gamla stan” är från 1500-talet och var man än gick där så ramlade man i gamla gränder och innergårdar som var helt underbart pittoreska. Och maten, den var helt oslagbar. Man åt mest hela tiden och det var inte alls lika dyrt som jag hade föreställt mig. En trerättersmiddag för två inklusive en flaska vin och fördrink gick på ungefär tusenlappen. Jag får dessutom ta tillbaka alla mina fördomar mot snobbiga fransmän som vägrar tala engelska. De ville jättegärna göra sig förstådda och de som inte kunde prata engelska gick ändå over the top för att vi skulle förstå.

Det är svårt att säga vad som var bäst med staden. Kanske var det att den var så helt sagolikt fin, sådär så att inga bilder gör den rättvisa. Kanske var det alla små underbara restauranger som låg i princip överallt och maten de serverade. Kanske var det parken, Parc de la tête D’or där det strövade rådjur mellan rosenträdgårdarna. Eller så var det helhetsintrycket. Hur som helst så föll jag verkligen pladask.

Det fanns inte särskilt många turister i Lyon, jag finner detta mycket märkligt eftersom det just är en så fin och prisvärd stad med väldigt många sevärdheter med den gigantiska slottslikande kyrkan Notre-Dame de Fouvière som ligger på en höjd och liksom blickar ut över staden eller amfiteatern som är en rest från romartiden eller bara gamla stan och dess byggnader. Jag känner att jag utan tvekan skulle kunna flytta Lyon. Och jag rekommenderar er verkligen att åka dit.

Parc de la tête D'or


Parc de la tête D'or


En typisk innergård i Gamla stan


Högst upp till höger ser man Notre-Dame de Fourvière blicka ut över sin stad.


Notre-Dame de Fourvière

På vinst och förlust

Jag vill inte tjata om David Nicholls ”One day”. Jag tror att alla vet vid det har laget att jag tycker att den är sämst. Att jag ogillar alla karaktärer i den, hatar slutet och att jag mest bara blir irriterad så fort jag börjar tänka på den. Och trots detta så läste jag precis hans ”På vinst och förlust”. Det var en ren chansning. Men den gillade jag faktiskt. Väldigt mycket till och med. Jag älskar att huvudpersonen är en riktig antihjälte. En smal, ganska klantig nittonårig kille med dålig hy (vilket man kanske får lite väl mycket information om).

Brian Jackson kommer till universitetet fast besluten om att bli någon annan. Att äntligen få visa upp sidor av sig själv som han inte har kunnat visa i den lilla hemstaden. Sidor som heller inte riktigt finns. Hans högsta önskan är att vara med i frågetävlingen University Challenge på tv. Och det är det boken kretsar runt, det och Alice. Alice som är föremålet för Brians kärlek. Också föremålet för alla andra killar på universitets kärlek. Det slutar inte vid universitetet heller. Och oftast slutar det med att de förälskade männen blir galna.

Det här är en dråplig historia. Ibland är den så pinsam att man måste titta bort, trots att man vet att boken inte fortsätter som en film utan att man ändå måste läsa de där raderna så småningom. Men den är kul. Och karaktärerna är fantastiska.

”På vinst och förlust” får 4 Minnor av 5 möjliga

Skillnad på ägg och ägg

Jag började gå på diet i måndags. Jag tänkte att det här, det kommer att bli sommaren då jag inte gömmer mig i en sanddyn. Ungefär så tänker jag inför varje sommar. Men eftersom jag är både lat och konstant godissugen så har jag inte haft någon beach-kropp att skryta med sedan jag var tjugo. Men det hindrar mig förstås inte från att varje år åtminstone försöka. Så nu går jag på diet. GI-diet. GI-diet kombinerat med lathet innebär att jag äter ägg. Ägg, ägg och åter ägg. Kokt ägg till frukost. Stekt ägg till lunch och middag och sen kanske ett kokt ägg till kvällsmat, varierat med diverse grönsaker och köttbitar. Nu har det gått två dagar på den här såkallade dieten och jag är spyless på ägg. Och dieter.

Jag längtar efter bröd och chips och godis och läsk. Och jag är ju rätt snygg ändå, tänker jag och googlar påskägg.

Sommartider hej hej

Det här med sommartid, det måste vara den sämsta uppfinningen någonsin. Förra veckan var första veckan som jag äntligen började vakna av mig själv och känna mig rätt pigg vid halv sju. För första gången någonsin. Varför ska jag då tvingas gå upp halv sex istället? Halv fem om min väckarklocka får bestämma. Min stackars Iphone blev nämligen helt förvirrad av det här sommartidsbytet. Den klarade av att ställa om sin klocka men den har helt tappat greppet om alarmet. Så istället för halv sju så börjar den ljuda halv sex (vilket egentligen är halv fem) och jag blir lika rädd varje gång. Och ja, jag har provat att ta bort larmet, ställa om det, starta om telefonen, etc. Men vi ska vara på det klara med att det här inte är min stackars Iphones fel. Det är sommartidens. Allt dåligt som händer mig från och med nu beror på sommartiden.

Vadå utnyttja ljuset till max, vad är det för trams!? På sommaren är det ju ljust hela tiden. Inte bara aptidigt på morgonen.

Med vänlig hälsning
Morgontrött

Saknet och charmen som försvann

Igår när jag inte kunde somna låg jag och tänkte på alla timmar jag spenderade i fritidsgårdens mörkerrum. Skolans mörkerrum också för den delen. Min gymnasielärare i konst och formgivning tyckte att jag var rätt värdelös på det mesta, förutom fotografering. Och framkallning. Och jag minns ju att jag älskade det, fotografering alltså. Att framkalla mer än att fota. Att först få fram de små negativen och sedan laborera med ljus och exponering och vaska fram en svartvit bild från ett alldeles vitt papper. Se bilden bliva till i framkallningsväskan. Jag saknar till och med den fräna lukten av fixet. Jag har en hel pärm med negativ. En hel låda med foton. Ögonblicksbilder i olika ljusa nyanser. Experiment. Kärlek.

Visst har digital fotografering sina fördelar. Medan jag har en hel hög negativ som är helt obrukbara kan man med digitalt fotografi redan i kameran se vad som blivit bra och inte. Visst är det skönt att slippa vänta i flera timmar. Och dessutom ha chansen att fota till det att man vet att man har blivit nöjd. Ja, och sen kan man ju laborera i Photoshop.

Men charmen har ju helt försvunnit, enligt min mening. Framkallningscharmen är död.

Du, håll ut

I morgon ska jag dricka vin och fnittra med min syster. Fatta längtet! Jag kan inte ens minnas senast vi hade en kväll bara hon och jag. Kanske i somras, jag minns som sagt inte helt säkert. Men snart är det dags. Då blir det vin och mys och musik och skratt. Jag kan knappt vänta. Det måste bli fredag nu. NU! NUUU!

Lite Veronica på det.



Jag är nästan där.. Och idag såg och hörde jag ett gäng fiskmåsar. Heja Våren!

Vad som än händer

Jag vet inte om jag har berättat det här förut men jag är jättedålig på att läsa ungefär från november till april. Jag är för trött och det är liksom ingenting som direkt tilltalar mig. Därför krävs det lättsammare böcker med en enkel handling som verkligen tar tag i en på en gång. Annars ledsnar jag efter två sidor. En helt perfekt sådan bok är Kristin Hannahs ”Vad som än händer”.

Boken handlar om två flickor som träffas i mitten av sjuttiotalet, de är fjorton år och blir bästa vänner som man får följa genom livet. Den ena, Katie, har en trygg och varm barndom, växer upp med en önskan om en familj och gifter sig med sina drömmars man. Tully, har däremot övergivits gång på gång av sin missbrukande mamma och växt upp hos en mormor som dör när Tully fortfarande är ung. Och Tully, som inte litar på någon förutom sin bästa väninna, bestämmer sig tidigt för att satsa på karriären. Och ja, jag vet att den är klyschig. Och ja, jag vet att det inte är särskilt feministiskt eller nyskapande den ena blir hemmafru och den andra karriärskvinna. Men ni vet ju hur mycket jag älskar såna här ”följa genom livet”-berättelser (förutom undantaget ”One Day”, värdelösa bok. Jag blir så arg när jag tänker på den. Hatar’n. AAARRRRGGHH) .

”Vad som än händer” kommer aldrig hamna i något litterärt kanon eller så, men den är verkligen det perfekta typexemplet på en riktigt bra, lättläst enkel, sidvändande ”följa genom livet”-bok som är helt underbar att läsa när energin går på sparlåga. På mindre än en vecka läste jag ut den här femhundra sidor långa boken. Och det är bra, för att vara jag i mars.

Vad som än händer får 4 Minnor av 5 möjliga.

Gildas

Min kompis Tina, hennes föräldrars hund heter Gilda. Gildas är namnet på ett übermysigt café nedanför Vitabergsparken, precis vid Nytorget. Ett café som jag tror är döpt efter en hund. Inte efter Tinas föräldrars hund, dock. Så den hade egentligen ingenting med saken att göra, förutom namnet då.

Hur som helst. På väggarna på Gildas hänger fullt med fotografier av en svartvit hund, som jag tror är caféts Gilda. Inredningen ser ut som ett alternativt vardagsrum där man genast känner sig hemma. Kopparna man får varm choklad i är gigantiska, vackra och lite kantstötta. Och toasten med tonfiskröra är to die för. Så slink in när ni har möjlighet. Om man vill får man ta med sig sin hund in, en vattenskål är redan framställd.

Per Hagmans Cigarett

Det känns på något vis onödigt att skriva om böcker som man har tvingat sig igenom men inte tyckt om. Som nu när jag läste ”Cigarett” av Per Hagman. Den var helt värdelös. Helt fruktansvärt dålig. Så jag tänkte inte skriva om den men så tänkte jag att jag kanske måste göra det i alla fall.

Cigarett handlar om Johan. Det är nittiotal. Johan är ung och jobbar på Hard Rock. Johan dricker öl och vin med sina kompisar. Hänger på krogen, går på fester, snortar kokain, tittar på porrfilm, ligger med tjejer och röker cigaretter. Utanför Johans fönster står träd med grenar som ser ut som människoarmar.

Det är ungefär det som händer i hundrafemtio sidor. Så. Nu vet ni det.

Cigarett får 0 (noll!) Minnor av 5 möjliga.

Heja våren!

Mars är en vårmånad, låt inte termometern säga er någonting annat. Det är nu det vänder. Bistra januari och februari är äntligen förbi och vintern ska smälta ner och dö. För snart, ganska snart kan vi injicera D-vitamin genom solstrålar. Och dricka kaffe ur pappmuggar på klipphällar. Precis som vi gjorde förra året.



Det känns lite som att jo, vi överlevde den här vintern också.

Käre herr Statsminister

Du vet hur jag skulle flytta till Zinken och var jätteglad även om det bara var ett tillfälligt andrahandskontrakt? Det ska jag inte längre och det är jag inte längre. Man skulle till och med kunna säga att jag är ganska trött och ledsen. På lördag får jag upp min säng från Gävle och är garanterad en sängplats om nätterna åtminstone istället för varannan natt i soffan. Men jag är snart trettio och tycker att jag förtjänar mer. Jag tycker faktiskt det.

Jag tittade på Blocket men jag vill inte bo i ett sovrum tillsammans med två artonåriga tjejer och en femtioårig man, hur snälla och trevliga dom än är. Jag har heller ingen lust att betala sextusen kronor per månad för ett rum i en sunkig lägenhet i Rinkeby. Och jag kan faktiskt inte tänka mig att betala tiotusenkronor i månaden för en möblerad etta på söder. Jag har ingen möjlighet att köpa en bostad eftersom mitt sparkapital ligger under tvåhundratusen kronor. Och jag har heller ingen möjlighet att köpa ett kontrakt eftersom ett blankolån på en halv miljon skulle ruinera mig. Jag har betalat Fixakontraktet.se i två månader utan lycka. Jag har stått i kö i StockholmBostad sedan tjugohundraåtta och har som bäst kommit trettionde plats på en skitdyr etta i Tensta.

Hur ska jag få någonstans att bo, kan du svara på det?

Easter Parade

När Richard Yates Revolutionary Road blev film fick boken med samma namn plötsligt ett rejält uppsving. Om den var populär tidigare så blev den ännu mer populär nu. Och alla älskade den. ALLA. Och så fort alla gillar någonting så blir jag helt plötsligt ointresserad. Jag vet inte varför, det går som på automatik. Jag har varken läst Millennium-trilogin, Hundraåringen eller Kepler. Och jag förstår ju att jag ibland missar sådant som är bra, som kanske till exempel Revolutionary Road.

Hur som helst så fick jag för ett par veckor sedan låna en annan bok av Yates, nämligen Easter Parade. Jag visste ingenting om den förutom att jag mindes att boken hade en fruktansvärt tråkigt omslag som inbunden men har ett helt fantastiskt omslag som pocketbok. Jag var lite motvillig först men efter bara ett par sidor var jag helt fast och insåg att det var en bok precis i min smak.

Den börjar på trettiotalet (bara en sån sak!) och utspelar sig sedan under fyrtio år (och en sån sak!). Vi får följa systrarna Grimes och särskilt den yngre systern Emily genom lycka men framförallt, och mest, genom olycka. Genom män och arbeten, familjetrassel och städer. Språket är enkelt men fint och boken är sorglig men alldeles, alldeles underbar.

Easter Parade får 4,5 Minnor av 5 möjliga.

Cyanide & Happiness

Jag älskar dom här små figurerna. Jag hade glömt bort dom men så påmindes jag om dom och nu förstår inte alls hur jag kunde glömma dom från början. Fler seriestrippar hittar ni här!

Mäktigt, som en flodvåg

Min proggbarnssjäl kan inte annat än att tänka på Björn Afzelius i tider som dessa. Min stora barndomshjälte. Min Björn. Och lite mammas. Jag somnade ofta till tonerna av Björn Afzelius och Mikael Wiehe när jag var liten. Min favorit var ”Señor Martinez Mondragon's bekännelse”, som egentligen kanske inte är särskilt barnvänlig med våldtäkt och mord men som betydde något så oändligt mycket mer för mig än någon av Moraträsks låtar. En annan fining var låten som handlade om Viktor Jara, en människa som fascinerade mig under hela min uppväxt. En fascination som fortsatte i halvvuxen ålder när jag skrev min B-uppsats i kulturpedagogik om just honom och hans betydelse. Jag intervjuade chilenska invandrares första och andra generation om den populäre chilenska folksångaren som kämpade till döden för landets frihet. Om hans betydelse för de chilenare som bor i Sverige idag. Och för deras barn. Och deras barn. Och historerna jag fick höra.

Många av Björns låtar handlade om just Sydamerika. Om Sydamerikas frihet. I ”Det räcker nu!” sjungs om hur människorna får nog. Hur de ställer sig upp mot diktaturerna och slåss för sin frihet. Och det är exakt det som händer i Nordafrika nu. Det är som att det är deras tur. Det är hemskt att det någonsin ska behöva hända och det är hemskt det som händer, men samtidigt är det fint att det händer. Och vi påminner oss själva om att världen är så mycket större än minusgrader och SL-förseningar.



”Det räcker nu! Miljoner människor ropar det; Det räcker nu! Dom gör det nu: Mäktigt, som en flodvåg, skall dom resa sej.”

Cubadust

Visual Design Conference / Intro from Cubadust on Vimeo.

Snyggt. Snyggt, säger jag! Jag gillar, förutom själva skalbaggen, särskilt detaljen med låttexterna. Det är en sann utmaning att komma på vilka de är. Thåström, Lundell och Kent kan vara ledtrådar.

Cubadust finns att följa på Facebook också.

Titta långt där borta! Nu är jag... där borta

"4,2 mil så här! Med bajs rinnande längs benen! Är det att prioritera livet? Tycker jag inte. Det här är värre... än när jag stöpte ljus nere på Gotland!"

Utrensning

Sofi Oksanen fick Nordiska rådets litteraturpris förra året för sin roman Utrensning. I somras läste jag hennes Stalins kossor som jag tyckte mycket om men som kanske inte direkt var semesterlektyr och som man liksom kände sig mätt på Oksanen efter att ha läst. Därför har Utrensning legat oläst i min bokhylla sedan dess. Men när jag såg att den skulle spelas på Stockholms Stadsteater tvekade jag inte att boka biljetter. Och som jag är glad att jag gjorde det.

Jag vet ju förstås inte hur nära pjäsen är boken, men jag skulle tro att de ligger varandra ganska nära. Historien tar oss till Estland där den äldre Aliide hittar den unga söndertrasade Zara liggandes på sin gårdsplan. Tiden skiftar mellan ett slags nutid och en strängare kommunistisk dåtid. Och den ena hemligheten efter den andra avslöjas. Det är ett starkt drama som sannerligen väcker känslor och som i en teaterföreställning med helt fantastiska skådespelare blir ännu starkare

.

Det fanns stunder då hjärtat värkte, då man kände avsky, sorg och aldrig tidigare har jag blivit tårögd av ilska under en pjäs. Särskilt Katharina Cohen, som jag själv främst känner igen från ungdomsserien Glappet gör en otrolig skådespelarinsats. Men jag blev också positivt överraskad av Samuel Fröler som jag kanske på förhand hade dömt till att för alltid enbart vara en mysig skärgårdsdoktor. Vad jag kan se så finns det platser kvar och ska man se något, då ska man se denna.

Fotograf samtliga bilder: Petra Hellberg

I just wanna be OK

Om ni inte redan har gjort det så tycker jag att det är dags att ni upptäcker Indie-pop-sångerskan Ingrid Michaelson från New York. Finns såklart även på Spotify.

Mordiska mardrömmar

Jag och min kombo, Ellinor, har tittat färdigt på första säsongen av The Walking Dead. Och det känns lite skönt att det är avklarat. Jag gillar ju skräck och zombies och så där på film. Och det fungerade absolut som serie också. Problemet var att jag liksom bearbetade serien om nätterna. Det började med drömmar om att jag blev jagad av zombies, vilket var okay. Lite uttröttande och obehagligt men samtidigt spännande. Sådär som bra mardrömmar är.

Värre var det när jag helt plötsligt blev modig i drömmarna och började mörda zombiesarna istället för att springa ifrån dem. Jag drömde alltså i helt tydliga detaljer hur jag stack kniven i huvudet på levande döda och vred om för bästa effekt. Jag kunde, när jag vaknade igen, på riktigt förnimma motståndet i skallbenet och minnas ljudet av klegg som rann ut. Liksom hey, inte okay! Jag är faktiskt en normal människa och jag uppskattar inte att mitt undermedvetna försöker att säga mig någonting annat.

Sex avsnitt, sex nätter med zombiedrömmar är nu till ända. Det är tack och lov drygt ett halvår kvar till det att nästa säsong sänds. Ett halvårs respit. Känns tryggt. Fast ändå längtigt(!), för det är en riktigt bra serie som jag gärna tipsar om. Om man inte är mardrömskänslig, vilket jag tydligen är. Det och normal. Fullständigt normal.



(Premiär 20/2 i tv11)

Ingen plats på jorden

Det händer så mycket och ändå händer ingenting alls. Jag ska flytta.. igen. Återigen en andrahandslägenhet. Den här gången innanför tullarna. Och med en resonabel hyra. Neråtsidan i sången är att jag bara är garanterad två månaders boende. Men jag hoppas förstås på fler.

Den längtan jag känner efter en alldeles egen lägenhet är oerhörd. Ett förstahandskontrakt. En plats att kalla min egen. Ett hem. I snart tre år har jag hoppat runt i diverse andrahandslägenheter. Dom senaste två månaderna har jag verkligen försökt att hitta en lägenhet. Intresseanmält mig på små garderober i Rågsved och alldeles för dyra treor i Fisksätra. Betalat trehundra kronor i månaden bara för att få tips om lediga lägenheter. Utan lycka.

Det här med att inte få rota sig, att inte få bo med sina egna möbler, att inte känna sig hemma på riktigt någonstans, det tär. Jag antar att det får tära ett tag till. Men det får åtminstone tära i en fin liten etta på söder.