Fyra anledningar..

... till varför jag inte tycker om att gå till frisören.

1. Den dömande blicken. Det första frisören frågar är alltid hur länge sedan det egentligen var sen man klippte håret senast. Så höftar man till med ett svar medan frisören håller lite hår mellan fingrarna och ogillat synar topparna. Och även om han/hon inte säger något så kan man känna ogillandet IN I MÄRGEN. Frisören ser helt klart ner på mitt misshandlade hår som bara tvättas med helt vanligt svensson- schampo och aldrig utsätts för varken Balsam eller vårdande hårinpackningar.

2. Kallpratet. Det värsta jag vet är att kallprata med personer jag inte har, eller kommer att ha, någon särskild relation till. Jag tycker att det känns konstigt när frisören frågar mig om när jag har semester*, jag vet ju att denne enbart frågar för att säga någonting, inte för att hon eller han är genuint intresserad. Det blir också lite märklig stämning när jag inte vet om jag ska fråga tillbaka eller inte och så blir det tyst en stund när jag väljer att jag inte vill veta. Sedan frågar frisören vad jag ska göra på semestern* och jag svarar motvilligt. Och sedan blir det konstigt igen när jag inte frågar tillbaka. Och slutligen blir frisören helt tyst.

3. Föningen. Man är så himla nöjd när man går därifrån. Aldrig förr har håret varit så luftigt och fint. Och man tänker att nu, NU har jag lyckats få en frisyr som är snygg utan att jag behöver anstränga mig. Helt klart har jag förträngt att frisören har spenderat minst en halvtimme på att föna håret perfekt med sina häftiga instrument och vana händer. Och aldrig mer ska håret vara så snyggt.

4. Självbedrägeriet. Man har med sig en bild va, på någon skitsnygg tjej typ Jane Birkin eller Francoise Hardy (om man är jag). Man tänker (om man är jag) att om man klipper sig så, så kommer man att se ut precis som den människan. Sedan säger man ju det, till frisören alltså: ”Så här vill jag se ut”, säger man. Fast när det är färdigklippt ser man ju aldrig ut så. Och besvikelsen liksom.. tynger en lite grann.

Så.

*Frågan är bara ett exempel på kallprat och inte det enda frisörer frågar om när de kallpratar.

Jag räddar er!

Fem filmer ni inte behöver se: Skyline, Tidvågen, Arctic Blast, Psalm 21 och Awayday. Jag har precis räddat er från 10 timmar värdelös film. Man skulle kunna säga att jag har offrat mig för er. Varsågoda.

Run Forrest, Run

Jag har alltid varit bäst på snabba, korta sträckor. I högstadiet fick jag faktiskt vara med i klassens stafettlag i en lokal tävling. Det var som en friidrottstävling och förutom just stafetten så skulle alla vara med och delta i alla grenar hur värdelös man än var. Detta innebar att jag även var tvungen att springa åttahundra meter. Åttahundra meter kanske inte låter särskilt långt. Men de där åttahundra metrarna var döden.

Problemet med längre sträckor än hundra meter är att man inte kan använda sitt maxtempo. Mitt problem är att jag inte kan använda någonting annat än mitt maxtempo. Så i skolan sprang jag först hundra meter. Sen fick jag, full av skam, släpa mig fram de sista sjuhundra metrarna. Sedan dess har jag inte sprungit annat än kortare sträckor. Och jag har hävdat att det inte går att göra annat. Att jag helt enkelt inte kan. Jag har provat några gånger och jag har aldrig kommit längre än femhundra meter innan jag flåsar ihjäl mig, segnar ner och dör. Men nu kommer det – FÖRRÄN IDAG!

Yours truly sprang. Jag sprang över tre kilometer non stop och jag hade kunnat fortsätta springa om det inte vore för att min ljudbok tog slut och det helt plötsligt var alldeles tyst i lurarna. Men grejen är att jag ju måste ha hittat tempot, för det var inte ens jobbigt. Jag liksom bara sprang och sprang. Som Forrest Gump.

Den smygande vrålapan

”Vilka böcker inspirerade er när ni var unga?” Den frågan ställde en kollega till mig, sina vänner på Facebook igår. Jag tycker att det är en jätterolig fråga. Dels för att det är intressant att se vad andra svarar (två stycken tyckte till exempel att Ivanhoe var en mes, Ivanhoe!) och dels för att det är roligt att själv tänka tillbaka på sin barndoms litterära inspirationskällor.

För mig var det helt klart Bröderna Hardy först och främst. Sedan fem-gänget. Och så förstås Kitty. Jag började ganska tidigt sluka min pappas gamla grönryggade Bröderna Hardy-böcker. När de var uppätna läste jag fem-böckerna och slutligen tog jag tag i de rödryggade Kitty-böckerna av modernare snitt. Äventyren man fick uppleva med dessa karaktärer! Framförallt minns jag känslan jag hade när jag kurade under täcket och läste Djonkens hemlighet eller Den smygande vrålapan. Känslan av äventyr och spänning.

Efter att ha läst ett Bröderna Hardy-fall var jag skeptisk mot allt och alla. Jag misstänkte brott överallt och varje främling dolde någonting och var värd att skugga. Livet blev faktiskt mycket mer händelserikt, även om ingenting riktigt hände – egentligen. Mannen man förföljde var egentligen bara på väg hem från jobbet. Den jättestora lösa hunden var faktiskt ingen gangsterledares vakthund. Och killarna på mopeder var nog kanske ingen brottslig liga man var tvungen att gömma sig för. Det visste man ju. Fast det var ju roligare att låtsas som att man inte visste.

Det märkliga är att jag i vuxen ålder inte alls tycker om deckare. Kanske att jag läste mig mätt när jag var yngre. Kanske att vuxendeckare helt enkelt inte slår barnäventyren. Eller kanske för att jag så småningom övergav Bröderna Hardy, Kitty och Fem-gänget för ”skräck”-serien Phantom Valley. Och helt plötsligt var det internatskolor och övernaturliga hemskheter som var inne i Minnaland.

Vilka böcker inspirerade er när ni var unga, har ni några såna där speciella minnen?

Nörden inom mig

Litteraturnörden inom mig blev väldigt glad när jag upptäckte den här sidan. Och jag kunde naturligtvis inte låta bli att köpa dessa två ursnygga tröjor.

Dessutom till ett hyfsat pris. Nu hoppas vi bara att de kommer fram. Och att mitt konto inte är tömt och jag är lurad. Mest vore det synd på tröjorna förstås. Animal farm är, för kännedom, en av mina favoritböcker. Om tröjorna kommer fram så ska jag genast beställa ett sådant här skal till min Iphone. Pop Poe. Fint. Och nördigt.

När vi ändå håller på

Apropå Serge Gainsbourg och Frankrike så har jag satt ihop en fransk playlist. Jag har tagit mina franska favoriter från bland andra (!) Brigitte Bardot, Carla Bruni, Francoise Hardy och förstås Serge Gainsbourg.

Jag tycker naturligtvis att min playlist är riktigt bra och den finns - HÄR - för den som är sugen på tjugofyra fantastiska låtar. Den som vill får jättejättegärna lämna förslag på bra franska låtar som fattas min playlist. Hej!

Je suis venu te dire

Jag har blivit en aning besatt av Serge Gainsbourg. Jag såg filmen om hans liv och jag vet inte, det var väl allt det där franska och 60-tal som gjorde det. Egentligen kan man väl säga att Serge representerar just det, för mig. Man kan således alltså säga att det i själva verket inte är Serge jag är besatt av utan mer tiden och livet (och landet). Jag är mindre intresserad av drogerna och ångesten och mer av de snygga människorna, kläderna och musiken.

Jag fattar ju ingenting av det han sjunger. Och jag tror inte att texterna är direkt märkvärdiga, men jag gillar det. När jag lyssnar på hans raspiga franska drömmer jag mig liksom tillbaka till en tid jag aldrig har upplevt i ett land jag inte riktigt har lärt känna.

Som den här, det suger i magen på mig när jag hör den här.



Och jag älskar ”Bonnie & Clyde” för jag gillar hur Brigitte Bardot sjunger ”Böönniii”, dessutom är hon så sjukt snygg.

Och se filmen!

Minna och fjortisarna

Vi var på bio igår. På en skräckis, ”Insidious”. Den var helt okej. Väldigt läskig i början. Jag gillar ju när man liksom inte får se så mycket. Mest att man får hintar om att någonting inte är som det ska och man kanske får se skuggor och sådant lite snabbt så att man hoppar till och blir rädd. Ju mer detaljer man får se desto mindre läskigt, ungefär. Men som sagt, helt okej skräckfilm.

Men precis som jag hade förutspått så var hela biosalongen full av fjortisar. Eller åtminstone halvfull. Den andra halvan var tom. Och så var det jag och min kille. Låt oss säga att det var jag och min kille och ungefär trettio fjortisar. Fjortistjejer närmare bestämt. Och kanske någon målbrottskille, vem vet. De låter ungefär likadant när de skriker.

Alltså; trettio fjortistjejer, målbrottskillar, en skräckfilm med ganska många obehagliga överraskningseffekter och en Minna som går ut från biosalongen efter filmens slut med huvudvärk.

Helt fantastisk!

”All my friends are superheroes” av Andrew Kaufman hamnar på topp 5 av mina alla tiders favoriter. Denna måste ni läsa. MÅSTE. Andrew Kaufman skriver absolut fantastiskt finurligt och den här boken är helt skruvad, romantisk och alldeles galet rolig. Den handlar om superhjältar i allmänhet och Tom, som inte är någon superhjälte, i synnerhet.

Toms fru, The Perfectionist, har blivit hypnotiserad av sitt ex, Hypno, att tro att Tom inte syns. Hon tror därför att han har lämnat henne så boken handlar alltså främst om hur Tom försöker övertyga sin fru om att han faktiskt är bredvid henne. Under tiden får vi möta ett flertal superhjältar med de mest absurda superkrafter. Bland andra The Spooner, vars superkraft är att känna på sig när någon ligger i fosterställning och behöver skedas, då smyger han ner i deras säng medan de sover och spoonar dem. Eller The Shadowless Man som inte alltid har varit en superhjälte.

"Before The Shadowless Man was The Shadowless Man, he was Henry Zimmerman. He was regular. He always knew when the toast was going to pop. He routinely opened the telephone book to exactly the right page when looking for a number and was always finding money on the street. But nothing incredibly strange, nothing that'd suggest he was a superhero, had ever happened.
Then one wednsday he woke up at 6:34 a.m. This was early for Henry Zimmerman. His shadow was sitting on the edge of his bed.
'I'm leaving you' his shadow told him.
Zimmerman leaned on his elbow. He studied his shadow. It looked so tiny.
'Are you unhappy?' he asked his shadow.
'Yes'
'Then you should go.'
Zimmermans shadow hesitated. Almost imperceptibly, it nodded. It pushed itself on its feet. It walk across the room and closed the bedroom door behind itself.
Henry Zimmerman was now the Shadowless Man."

Nog sagt.

All my friends are superheroes får 5 starka Minnor av 5 möjliga.

Ursäkta, det är hår i min hals

Ni vet när man får ett hårstrå i maten och man är i ett sådant sammanhang att man inte kan resa sig för att hämta servett att spotta ut tuggan i. Eller försöka gräva fram hårstrået ur munnen. Ett sånt moment hade jag idag. Så jag slutade tugga, tog sats, slöt ögonen och svalde matbiten med hull och hår, så att säga. Log lite mot min bordsgranne och försökte ignorera det faktum att jag nu hade någon annans döda hår i min hals. Någon.Annans.DÖDA.Hår.I.Mig.

I efterhand tänker jag att jag hade kunnat ursäkta mig och uppsökt en toalett. Men det är lätt att vara efterklok. Nu har tuggan liksom fastnat halvvägs och jag känner hur det där hårstrået ringlar omkring i min hals. Gör sig påmint om vad jag har gjort. Jag kan inte sluta tänka på det. Jag blir galen.

The Tiny Wife

"The Tiny wife" av Andrew Kaufman är en liten, liten bok som handlar om en krympande människa. Det börjar med ett rån på en bank. Att rånet skedde just på en bank var bara en slump eftersom rånaren inte var ute efter pengar. Istället vill han, av var och en som befinner sig på banken, ha den sak de har med sig som betyder mest för dem. Han säger att han i och med detta har tagit 51% av deras själ och om de inte lär sig hur man får själen att växa tillbaka till sin ursprungliga storlek så kommer de att dö. Efter rånet börjar märkliga saker hända dem som blev rånade. En kvinnas man förvandlas till en snögubbe, en annan får hela sin familjs historia över sig (bokstavligt talat) och en tredje, berättarens fru, börjar krympa.

Boken är skriven på ett sätt som förundrar, på riktigt. Ibland är den så fyndigt formulerad att man blir helt förbryllad. Och efter ett tag slutar man förvånas över handlingen och liksom accepterar absurditeten i det hela, liksom karaktärerna i boken gör. För i hela boken är det ingen som någon gång ifrågasätter hur det är möjligt att dessa omöjliga saker kan hända dem. Om jag ska ha någonting att invända mot denna lilla pärla så är det att den är alldeles för kort. Jag vill ha mer av "The Tiny Wife".

Därför ska jag nu börja läsa en annan bok av samme författare, ”All my friends are superheroes”. Den handlar om Tom. Alla hans vänner är superhjältar, till och med hans fru. Som tyvärr har blivit hypnotiserad att tro att Tom är osynlig av sitt ex, Hypno. Det lutar åt succé, tycker jag.

The Tiny Wife får 4,5 Minnor av 5 möjliga.

Lyon 2011

Vi har spenderat några dagar i Lyon, en stad som jag förälskade mig vid första ögonkastet. Det är verkligen en fantastisk stad. Eftersom den klarade sig ganska oskadd undan andra världskriget finns det många gamla fina byggnader kvar. Och då menar jag många. Lyons ”gamla stan” är från 1500-talet och var man än gick där så ramlade man i gamla gränder och innergårdar som var helt underbart pittoreska. Och maten, den var helt oslagbar. Man åt mest hela tiden och det var inte alls lika dyrt som jag hade föreställt mig. En trerättersmiddag för två inklusive en flaska vin och fördrink gick på ungefär tusenlappen. Jag får dessutom ta tillbaka alla mina fördomar mot snobbiga fransmän som vägrar tala engelska. De ville jättegärna göra sig förstådda och de som inte kunde prata engelska gick ändå over the top för att vi skulle förstå.

Det är svårt att säga vad som var bäst med staden. Kanske var det att den var så helt sagolikt fin, sådär så att inga bilder gör den rättvisa. Kanske var det alla små underbara restauranger som låg i princip överallt och maten de serverade. Kanske var det parken, Parc de la tête D’or där det strövade rådjur mellan rosenträdgårdarna. Eller så var det helhetsintrycket. Hur som helst så föll jag verkligen pladask.

Det fanns inte särskilt många turister i Lyon, jag finner detta mycket märkligt eftersom det just är en så fin och prisvärd stad med väldigt många sevärdheter med den gigantiska slottslikande kyrkan Notre-Dame de Fouvière som ligger på en höjd och liksom blickar ut över staden eller amfiteatern som är en rest från romartiden eller bara gamla stan och dess byggnader. Jag känner att jag utan tvekan skulle kunna flytta Lyon. Och jag rekommenderar er verkligen att åka dit.

Parc de la tête D'or


Parc de la tête D'or


En typisk innergård i Gamla stan


Högst upp till höger ser man Notre-Dame de Fourvière blicka ut över sin stad.


Notre-Dame de Fourvière

På vinst och förlust

Jag vill inte tjata om David Nicholls ”One day”. Jag tror att alla vet vid det har laget att jag tycker att den är sämst. Att jag ogillar alla karaktärer i den, hatar slutet och att jag mest bara blir irriterad så fort jag börjar tänka på den. Och trots detta så läste jag precis hans ”På vinst och förlust”. Det var en ren chansning. Men den gillade jag faktiskt. Väldigt mycket till och med. Jag älskar att huvudpersonen är en riktig antihjälte. En smal, ganska klantig nittonårig kille med dålig hy (vilket man kanske får lite väl mycket information om).

Brian Jackson kommer till universitetet fast besluten om att bli någon annan. Att äntligen få visa upp sidor av sig själv som han inte har kunnat visa i den lilla hemstaden. Sidor som heller inte riktigt finns. Hans högsta önskan är att vara med i frågetävlingen University Challenge på tv. Och det är det boken kretsar runt, det och Alice. Alice som är föremålet för Brians kärlek. Också föremålet för alla andra killar på universitets kärlek. Det slutar inte vid universitetet heller. Och oftast slutar det med att de förälskade männen blir galna.

Det här är en dråplig historia. Ibland är den så pinsam att man måste titta bort, trots att man vet att boken inte fortsätter som en film utan att man ändå måste läsa de där raderna så småningom. Men den är kul. Och karaktärerna är fantastiska.

”På vinst och förlust” får 4 Minnor av 5 möjliga

Skillnad på ägg och ägg

Jag började gå på diet i måndags. Jag tänkte att det här, det kommer att bli sommaren då jag inte gömmer mig i en sanddyn. Ungefär så tänker jag inför varje sommar. Men eftersom jag är både lat och konstant godissugen så har jag inte haft någon beach-kropp att skryta med sedan jag var tjugo. Men det hindrar mig förstås inte från att varje år åtminstone försöka. Så nu går jag på diet. GI-diet. GI-diet kombinerat med lathet innebär att jag äter ägg. Ägg, ägg och åter ägg. Kokt ägg till frukost. Stekt ägg till lunch och middag och sen kanske ett kokt ägg till kvällsmat, varierat med diverse grönsaker och köttbitar. Nu har det gått två dagar på den här såkallade dieten och jag är spyless på ägg. Och dieter.

Jag längtar efter bröd och chips och godis och läsk. Och jag är ju rätt snygg ändå, tänker jag och googlar påskägg.

Sommartider hej hej

Det här med sommartid, det måste vara den sämsta uppfinningen någonsin. Förra veckan var första veckan som jag äntligen började vakna av mig själv och känna mig rätt pigg vid halv sju. För första gången någonsin. Varför ska jag då tvingas gå upp halv sex istället? Halv fem om min väckarklocka får bestämma. Min stackars Iphone blev nämligen helt förvirrad av det här sommartidsbytet. Den klarade av att ställa om sin klocka men den har helt tappat greppet om alarmet. Så istället för halv sju så börjar den ljuda halv sex (vilket egentligen är halv fem) och jag blir lika rädd varje gång. Och ja, jag har provat att ta bort larmet, ställa om det, starta om telefonen, etc. Men vi ska vara på det klara med att det här inte är min stackars Iphones fel. Det är sommartidens. Allt dåligt som händer mig från och med nu beror på sommartiden.

Vadå utnyttja ljuset till max, vad är det för trams!? På sommaren är det ju ljust hela tiden. Inte bara aptidigt på morgonen.

Med vänlig hälsning
Morgontrött

Saknet och charmen som försvann

Igår när jag inte kunde somna låg jag och tänkte på alla timmar jag spenderade i fritidsgårdens mörkerrum. Skolans mörkerrum också för den delen. Min gymnasielärare i konst och formgivning tyckte att jag var rätt värdelös på det mesta, förutom fotografering. Och framkallning. Och jag minns ju att jag älskade det, fotografering alltså. Att framkalla mer än att fota. Att först få fram de små negativen och sedan laborera med ljus och exponering och vaska fram en svartvit bild från ett alldeles vitt papper. Se bilden bliva till i framkallningsväskan. Jag saknar till och med den fräna lukten av fixet. Jag har en hel pärm med negativ. En hel låda med foton. Ögonblicksbilder i olika ljusa nyanser. Experiment. Kärlek.

Visst har digital fotografering sina fördelar. Medan jag har en hel hög negativ som är helt obrukbara kan man med digitalt fotografi redan i kameran se vad som blivit bra och inte. Visst är det skönt att slippa vänta i flera timmar. Och dessutom ha chansen att fota till det att man vet att man har blivit nöjd. Ja, och sen kan man ju laborera i Photoshop.

Men charmen har ju helt försvunnit, enligt min mening. Framkallningscharmen är död.

Du, håll ut

I morgon ska jag dricka vin och fnittra med min syster. Fatta längtet! Jag kan inte ens minnas senast vi hade en kväll bara hon och jag. Kanske i somras, jag minns som sagt inte helt säkert. Men snart är det dags. Då blir det vin och mys och musik och skratt. Jag kan knappt vänta. Det måste bli fredag nu. NU! NUUU!

Lite Veronica på det.



Jag är nästan där.. Och idag såg och hörde jag ett gäng fiskmåsar. Heja Våren!