Bland torkade blommor och minnen

Sedan jag flyttade hemifrån någon gång i början av 2000-talet så har jag haft en liten korgdockvagn med torkade blommor. Vagnen fick jag av min farmor när jag var liten. Jag tycker mycket om den och uppskattar den nog mycket mer nu än vad jag gjorde när jag var barn, så särskilt funktionell som dockvagn var den nog aldrig. De torkade blommorna är blommor som jag har fått under årens lopp. En del har tillhörande kort som gratulerar mig på studenten, på födelsedagen eller som säger hur mycket någon tycker om mig. Jag har till och med ett kort som säger förlåt. Jag undrar hur det kommer sig att jag har sparat just det kortet.

Hur som helst så gick jag igenom alla blommor och kort idag. Jag hade nämligen bestämt mig för att kasta dem. Alla som känner mig vet hur svårt jag har för att slänga sådant som kan uppfattas som minnen, vilket är det mesta enligt mig. Men nu skulle blommorna i alla fall väck. Jag läste korten för sista gången och fastnade för två av dem av olika anledningar. På det ena stod det: ”Hej Gumman. Ville bara berätta hur söt du är och att jag verkligen tycker om dig. Puss”. Det kortet gjorde mig glad och lite varm i hjärtat, som i efterhand. Jag bodde fortfarande hemma när jag fick just den blomman. En lång röd ros, of course. Killen som gav mig den var omkring arton och störtförälskad. Jag var sexton och visste nog inte riktigt vad jag var, förutom lite pirrigt generad över uppmärksamheten han gav mig. På det andra kortet stod det bara: ”Jag älskar dig!” med utropstecken och allt. Det fick mig att fundera över hur lättvindigt människor använder de där orden. Och hur lätt det är att missta förälskelse för riktigt kärlek. För det var ju inte riktigt sant det där som stod.

Om jag skulle spara bara ett av de två korten så skulle det bli det första. Det är genuint, ärligt och enkelt. Det andra har liksom tappat sin känsla någonstans på vägen, om den ens någonsin fanns där.